I morgon är det 28 februari ...

... om nu någon skulle undra. Och känner jag media rätt kommer det att snackas rätt så mycket Palme-mord, då det är på dagen (eller rättare sagt: på kvällen) tjugo år sedan Sverige miste sin oskuld. Jag minns själv natten mot lördagen den 1 mars 1986 och när jag första gången hörde att Palme skjutits ihjäl. På den tiden hade jag alltid i gång nattradion, då jag inte kunde sova utan att det småspelade lite i bakgrunden. Så vaknade jag till just när nyheterna kl 2.00 började läsas, och lite halvsovande hörde jag den fasansfulla nyheten ... men jag reagerade inte nämnvärt, då jag utgick från att jag drömde, då det hela var så osannolikt. Men när nyhetsutsändningen var över var jag såpass vaken att jag beslöt mig för att stiga upp och stänga av radion, då jag naturligt nog inte tyckte att den typen av nyheter var nog sövande ... :-S. Sedan vaknade jag till tidigt på morgonen och hämtade morgontidningen och fick bekräftat att jag trots allt inte drömt. Klockan 8 skulle morgonprogrammet "Go'Morron Sverige" med Fredrik Belfrage börja (det var ju endast på lördagar som det var morgon-tv på den tiden), som jag alltid tittade på (var otroligt morgonpigg som barn :-S). I stället sändes en kortfattad och mörkögd nyhetssändning om nattens händelser (med en märkbart berörd Ewonne Winblad i nyhetsankarstolen) - "Go'Morron Sverige" var inställt ... och på radion spelades det sorgemusik hela dagen. Jag kommer mycket väl ihåg det eftersom jag och min mor åkte ut till morföräldrarnas sommarstuga i Laduviken för att fika, ha det trevligt, inspektera den nybyggda vedbastun som morfar hade byggt, samt njuta av en vacker vårvinterdag ... men det var ändå en ganska dämpad stämning. Nå nog om Palme och Palmemordet nu ... det kommer att pladdras alldeles tillräckligt om den händelsen ändå i morgon.

Istället tänker jag berätta den egentliga orsaken varför vi åkte ut till sommarstugan trots att snön fortfarande låg djup ... min älskade mor fyllde nämligen år dagen före ... dvs 28 februari. Så för mig har 28 februari i stället alltid varit en dag att fira - även om hon själv inte firar särskilt mycket numera. Jag skall inte säga hur mycket hon fyller, men hon brukar alltid påstå att hon fyller 25 (och blir sååå belåten när folk tror på henne - och måste naturligtvis alltid påpeka just detta för sin härdade son). Jag kunde dock kontra häromveckan då en (troligen ganska skumögd) chatbekant tyckte att jag såg ut som om jag var 22 år gammal. Nåja, webbkameror har ju ingen vidare upplösning :-S. Nå, sk-t samma, modern brukar alltid påstå att hon fyller 25 år, och i år stämmer det nästan ... siffrorna är rätt, men ordningen på siffrorna är lite eljest ... tänker alltså inte avslöja hennes ålder, då man inte talar högt om sådana saker. Men, men, men ... känner man sig som 25 så är man välan för böfvelen 25!

Det är naturligtvis omöjligt att med korta ord beskriva vad modern betytt under alla dessa år, men hon är en fighter som jag beundrar och respekterar på alla möjliga sätt. Det har nog inte alltid varit så lätt ... under mina tidiga uppväxtår fick hon lära sig att uppfostra en son helt på egen hand utan ens en antydan till hjälp från min smitare till far - ofrid över hans minne, eller hans inskränkta släkt. Hon fick stå ut med en son som hittade på både ett och annat under några ganska tuffa år, men å andra sidan har de senaste 20 åren varit tämligen harmoniska. Eftersom hon var ung när jag föddes har vi aldrig egentligen haft det där vanliga moder/son-förhållandet, utan vi är snarare världens bästa kompisar. Hon har alltid ställt upp i alla väder och jag litar hundraprocentigt på henne och vi kan föra en fullständigt uppriktig och öppenhjärtig dialog om alla möjliga ämnen - vilket tyvärr inte alla kan göra med sina mödrar - jag blir ofta förskräckt över hur spända förhållanden mellan vuxna och deras föräldrar kan vara. Men så är inte fallet mellan oss ... inte på något sätt.

Snart flyttar jag in tillfälligt hos henne då jag tömt lägenheten och skall hålla på med den trevliga sysselsättningen "städa ur" - innan det är dags att åka vidare i livet till sydligare breddgrader. Jag har också fått lov att förvara skivsamlingen (och lite andra grejor) hos henne, innan det blir möjligt att i portioner skicka även den söderut. Hon klagar inte. Hon har däremot tidigare klagat på att JAG har alla bra skivor i familjen, så nu får hon vara barnvakt åt dem ett tag. Dessutom flyttar ju Rulle till henne när jag reser söderut och det är en mycket bra lösning, då Rulle var 'hennes' katt ('min' katt var Alban) innan jag flyttade till Hedenäset för att gå utbildning där och jag flyttade till min nuvarande adress. Hennes katter Killen och Jolie (i knät på modern på fotot) lär reagera annorlunda inledningsvis: Killen = "Oj, va skoj! Farbror Rulle är här!" och Jolie = "MORR! Ännu en kattherre man inte har någon nytta av!". Men efterhand lär även Jolie smälta för gentlekatten Rulle, ty det gjorde hon när han bodde hos dem när jag var i Kista.

Nä ... nu får jag sluta blogga för i kväll! Och jag passar på att i förväg utropa ett femfaldigt 'lefve' till världens bästa morsa! Hon lefve ... HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!!

Grattis!

Rulle leker konståkning.

Ikväll har jag sannerligen gjort mig förtjänt av mitt lördagsgodis ... om jag får säga det själv ... och det får jag. Hela dagen har jag burit hela vinylsamlingen och alla mina stenkakor (enligt aktuell diskografisk statistik: 1678 LP, 612 singlar/EP, 704 stenkakor) ned för mina trappor (eller rättare sagt min trappa - bor en trappa upp) och in i kompisens bil - sedan ur kompisens bil och upp för moderns två trappor och sedan placera skivorna i lagerbokhyllan jag burit över (utan bilhjälp - f-n vad många parenteser det blev här - min svensklärares enda klagomål på det jag skrev var att jag överanvände parenteser ... hmm ... vart var jag?) tidigare i veckan. Detta var samma lagerbokhylla som försökte ta livet av mig i måndags, men nu är nya och ordentliga krysstag införskaffade och fastskruvade.

Nu får jag se om jag får vinylabstinens. Apropå abstinens, så höll jag på att få Luleabstinens för några dagar sedan (vilket är lite oroande då jag ännu inte har lämnat Luleå), när jag såg en härlig dokumentär om den förståndshandikappade Luletjejen Sara Granström som gick på TV - ni kanske såg den? Om inte missade ni en värmande och välgjord dokumentär. Vid sidan av att bli förtjust i den mysiga flickan (som jag känner igen från Luleås gator) så fick man se åtskilligt av Luleå i bakgrunden (hoppas inte Munin såg dokumentären för då fick hon väl spunk), däribland Gammelstad med kyrkbyn och medeltidskyrkan, men jag såg även den viadukt där jag själv promenerat över hundratals gånger och där Galina och jag halkade runt samma kväll hon kom till mig i Luleå. Luleå är ibland så oerhört vackert ... men man kan inte leva på skönhet allena ... och det känns som om Luleå gör det, och som om Luleå så småningom kommer att bli Sveriges vackraste vrak. Så himla synd. Luleå förtjänar bättre.

Nå ... Skivorna borta alltså ... Dessutom har jag fimpat såväl min nedsuttna gamla dunderfula läderfåtölj som mitt gamla tunga och fula köksbord och även min gamla och (visserligen sköna, men ändå tämligen) slitna soffa - vilket gjort att Rulle stirrat på mig aningen förfärat. Nå, jag har soffkuddarna kvar som han kan få sova på om han vill. Men de senaste dagarna har Rulle kommit på att det är riktigt roligt att rusa omkring som en galning (mina fingrar höll på att skriva 'galina' automatiskt, vilket inte var meningen - visar bara vart alla mina tankar ligger) i hela lägenheten, jama högt, skutta omkring, leka med sina möss, springa och tvärnita, osv osv osv ... så mycket golv att leka på utan att en massa dumma möbler står i vägen. Särskilt köksgolvet som är lite glatt är populärt hos den evigt unge Rulle-Bulle. Jag vet inte om han försöker låtsas att han är Irina Slutskaya eller vad han sysslar med, men roligt det har han ... och jag blir så glad varje gång han får sådana här kattfnattryck, eftersom det är ett gott tecken på att det fortfarande finns vitalitet i kattrackarn. Glädjen blir inte alltför mycket mindre bara för att han får kattfnattryck halv fem på morgonen - det bjuder jag på ... Rulle busar och leker alltid på ett sådant sätt att han inte stör den som vill sova.

Vinylen borta alltså, men å andra sidan har jag fått tillbaka min hett saknade minidisc som gick sönder i slutet på förra året och som har legat inne för service sedan dess. Utdömd. Men tack vare min försäkring har jag fått en ny som fungerar. Det enda jag behövde betala var självrisken på 195 kr - no problem! Den minidiscen är ett av mina bästa köp, då jag dels använder den till mina inspelningar och även använder den som extra hårddisk till datorn. Att jag saknat den är m a o inte helt omöjligt att förstå.

Nä, nu lägger jag ned skrivandet för ikväll, tittar på bronsmatchen och smaskar lösviktsgodis.

G'afton.

EN NY BLOGGPOST (inspirerande titel)

Ja ... förra bloggposten kunde ha blivit den allra allra sista från undertecknad.
...

Sent i går kväll var jag med om något som kunde ha slutat MYCKET illa.
...

Jag tänkte ägna gårdagskvällen åt att tömma ur en lagerbokhylla där jag bl a har delar av vinylsamlingen - däribland fem hyllplan LP-skivor (vägandes uppskattningsvis 225-250 kg - hyllplan och gavlars vikt icke inräknad) ...

När jag endast hade kvar att plocka ur LP-skivorna insåg jag att jag gjort en stor blunder. Jag trodde att hyllorna med vinylen hade ett krysstag som stabiliserade bokhyllan, vilket hyllsektionen intill hade ... när jag plockade bort den sista hyllan från den hyllsektionen började LP-sektionen att svaja. Jag insåg mitt misstag och försökte illa kvickt sätta tillbaka hyllan som givit helheten den stabilitet som krävdes - men, alas (som engelsmännen säger), de järnkrokar som håller hyllorna på plats ramlade av ... :-S

Resultat: jag står plötsligt och gör mitt yttersta för att undvika att en hyllsektion med 225-250 kg vinylskivor skall rasa över mig ... och förmodligen göra mig till - om inte mos, så tämligen illa tilltygad. Rätt många tankar hinner snurra i huvudet när man inser vilken penibel situation man befinner sig i. Jag började iaf i första hand tänka ut olika tänkbara lösningar hur man skall komma ur situationen med hälsan i behåll. Min första taktik var att försöka tömma hyllorna bit för bit - plocka ur LP-skivor med en hand (samtidigt som andra handen krampaktigt försöker undvika att hyllorna rasar), lägga dem på golvet och på så sätt göra hyllorna lättare ... men fem hyllplan LP-skivor låter sig inte så lätt nedplockas på det sättet - och jag förstod att jag inte skulle orka med denna gymnastik, så jag gav upp denna taktik efter några minuter - då jag lyckats plocka ned en kvarts hyllplans skivor.

Sedan insåg jag att TV, DVD, Lenco och (värst av allt) min kära gitarr stod väldigt dumt till om allt skulle rasa - även om jag skulle lyckas kasta mig undan. Så samtidigt som jag höll upp hyllorna med händerna började fösa undan TV-bänk, stereobänk och gitarr med fötterna så att de skulle stå på någorlunda säkert avstånd ... och vad hände då? Jag fick kramp i båda fötterna av de egendomliga fotrörelserna ... det gjorde ont som ... tja, det vet väl de flesta hur sådant känns ... men jag insåg att det inte var läge att känna efter alltför mycket ... det gick turligt nog över när jag vickat lite på fötterna och tagit några improviserade danssteg ... måste ha sett ut som om jag övat pardans a la tryckare med skivhyllan som partner.

Så stod jag väl där och funderade på hur jag skulle göra ... men jag insåg att jag var i en fullständigt låst position - fanns INGENTING jag kunde göra på egen hand - annat än att stå där och hålla upp hyllorna ända tills jag inte längre orkar och måste låta allt rasa över mig ... ingen vidare situation med andra ord. Vid sådana här tillfällen är man bra glad över att man har en trådlös telefon - som dessutom låg inom räckhåll (nästan ... fick sträcka på benen för att joxa telefonen åt mitt håll - tack och lov för att vår herre utrustat mig med långa armar, långa ben och därmed också bra räckvidd). Men det var nära att allt rasade när jag plockade upp telefonen, eftersom jag var tvungen att släppa taget om hyllorna med ena handen. Jag ringde efter hjälp och sedan var det bara att stå blickstilla och vänta. Jag började känna att om jag rörde mig det minsta skulle jag inte orka hålla mot längre ... tack och lov stod TV på så jag hade något att fördriva tiden med medans jag väntade ... kunde inte se skärmen, men kunde åtminstone höra på hur damkronorna förlorade på ett snyggt sätt mot Kanada.

Rulle som håller sig undan när jag kånkar på saker hit och dit kom nu fram och såg olyckligt på mig ... han insåg att något var fel och jamade mycket oroligt och ängsligt. Det var bara att svara: "Det är lugnt, Rulle, det ordnar sig" och försöka se till att han höll sig undan. Fast jag började känna att jag av kroppsansträngningen och den statiska ställningen började få tendenser till kramp och att jag dessutom började bli lite yr i huvudet ... men kort därefter kom hjälpen, som kunde sätta tillbaka järnkrokarna och sätta fast ett par hyllor som gjorde att hela hyllsektionen fick tillbaka sin stabilitet.

Äh-PUH!

...

Det var först efteråt som jag började räkna ut den ungefärliga vikten av det jag stått och hållit uppe ... JÖSSES ... tur att jag inte gjorde det när jag stod där ... då hade jag nog kommit till slutsatsen att: men inte orkar jag hålla uppe detta!?!?! Och då hade nog allt rasat över mig. Å andra sidan är det imponerande vad man orkar när man det gäller livet. Jag har ju läst många historier om mödrar som lyft omänskliga tyngder för att rädda sina barn som hamnat under bilar och dylikt, så de historierna är säkert sanna - de är i alla fall fullt möjliga.

Sedan såg jag också att webbkameran varit riktad mot platsen där händelsen ägt rum, men tack och lov var den inte påslagen ... det hade nog varit en ganska förbryllande syn - men när åskådaren förstått vad som pågått, hade det nog varit ganska obehagligt att titta på. Nu börjar min morbida sida titta fram: vilket sätt att sluta sitt liv - att inför en webbkamera bli begravd under en kollapsande lagerbokhylla med skivor. Bli begraven under ett berg av vinylskivor - vore det inte den ideala döden för en skivsamlare? ... njae ... kanske inte ... :-S

Nåja ... allt gick ju bra i alla fall ... men jag var alltför uppjagad av händelsen för att sova under natten och idag känns det i kroppen som om jag blivit överkörd av en ångvält - stel och öm överallt ... en RACKARNS träningsvärk kan man säga. :-)

Så idag tar jag ledigt från flyttbestyren.

JÖSSES ...

... vad jobbigt det här var ... alltså att tömma hyllor, kånka ut skräp, bära tung-jävla-skivor ... för att inte tala om alla dessa beslut som skall fattas ... slängas eller inte slängas? Just nu är mitt måtto - är det inte in-i-h-vete nödvändigt att det bevaras så ryker det. Sedan att rätt mycket av det räddade inte följer med söderut är en annan historia. Idag har jag stått och balanserat på en stol med en kniv i högsta hugg ... har alltså joxat ned tavelkrokar från väggarna - ganska imponerande så bra de sitter, när man en gång fått dem att fästa i betongväggar ... Lite jobbigt eftersom jag är tämligen ensam om att ha stark rygg och starka armar i omgivningen - så jag får göra det mesta själv.

Jag börjar begripa varför jag flyttar så sällan: född Boden 1974, bor i Ängesbyn tillsammans med modern hos morföräldrarna 1975, flyttar med modern till Mjölkudden/Tunastigen Luleå och blir kvar där - visserligen i flera olika lägenheter (de tidigaste flyttarna minns jag naturligtvis inte) fram till 1998, då jag flyttar till Hertsön där jag bott fram tills nu.

Det bästa med den aktuella flytten är ju att det inte är livsnödvändigt att jag tar med så många saker på en gång - jag menar, det är ju ingen större mening med att släpa med porslin och andra husgeråd, då alldeles utmärkta sådana redan finns dit jag flyttar - mkt skönt! Däremot blir jag (för min egen skull) tvungen att plocka med några av stereogrejorna mina så småningom - kan bli knepigt för den gamle HiFi-nörden att låta sig nöjas med en CD-radio a la Clas Ohlson i köket - no offense Galina! Men det är ingen panik ... huvudsaken är att undertecknad når sitt mål.

Billetten är beställd och betald, fast jag blev lite putt över att studerande (mina student- och mecenatkort är giltiga fram till slutet av mars - äntligen har man lite nytta av dem) inte kunde beställa första klass-biljetter - bara för att man är en fattig (i mitt fall fd) student kan man ju vilja resa lite bekvämt? Nå, som sagt var, jag vet ju vilket målet är - så jag kan stå ut med att resa andra-klass - det gick ju alldeles utmärkt senast.

Nåja, tillbaka till kånkandet, nu när jag fått pusta ut i bloggform en liten stund.

----

Javisst ja! Det glömde jag nämna ... har hittat en liten present till Munin ... så nu är det bara att se till att det blir ett IRL-möte när jag kommer ned! Och därmed vedbastu! (internt Korplyeskämt).

SOVJETISK VINYLAFTON ...

... nej, det beror inte bara på min svaghet för en speciell ryska och min svaghet för vinylskivor, men jag har då och då sprungit på sovjetiska pressningar av västerländska skivor och köpt några stycken under årens lopp. Inte för att de skulle vara särskilt åtråvärda bland samlare, men för att jag tycker att de har en viss östlig charm. Kvaliteten på själva vinylen är oftast utmärkt, men omslagen är tryckta på en tunn ganska sladdrig kartong - och laminering kan man se i stjärnorna efter. Enligt vad jag vet fanns bara ett statligt skivbolag (Melodiya) som även tryckte upp lite västerländsk musik (särskilt när perestrojkan kommit igång under senare delen av 1980-talet).

I samband med perestrojkan började alltmer västerländsk musik sippra in i Sovjet. Paul McCartney spelade in en skiva med gamla rock-covers, enbart riktad till den Sovjetiska marknaden, "CHOBA B CCCP". Först några år senare gavs den även ut i övriga världen. I slutet av 1980-talet gavs även den ovan avbildade Elvis Presley-LP:n ut. Den innehåller 16 av Elvis populäraste låtar under hans tidiga (och bästa) artistår 1954-58. En rolig detalj för oss västerlänningar är att sångtitlarna står skrivna på ryska (med originaltitlarna på engelska med mindre bokstäver därunder). Kunde jag bara använda kyrilliska bokstäver i denna bloggerblogg, så skulle jag bjuda på några ryska titlar, men dessvärre ... Elvis sjunger dock inte på ryska ... vilket är lite synd, för det hade varit kul att höra hur det låtit. Jag menar, the Beatles sjöng ju in "She Loves You" på tyska när det begav sig, så varför skulle inte Elvis ha sjungit "Hound Dog" på ryska?

Nå, när jag lyssnade på denna Sovjetiska LP, med en av de främsta symbolerna för amerikansk kultur, så slog det mig: denna LP är som en symbol för det vägskäl jag befinner mig i.

Jag är uppvuxen med Elvis Presley och hans musik. De första LP-skivorna jag lyssnade på som barn (som inte var barnskivor) var Elvis-skivor. Nu är jag ingen Elvisfanatiker för den sakens skull. Jag tycker att han slösade bort nästan hela sin karriär åt att göra skitfilmer och skitmusik och åt att på senare år göra svulstiga liveshower med gammalt material. Efter sin militärtjänst i slutet av 1950-talet, gjorde han egentligen bara en riktigt bra skiva, "From Elvis in Memphis" från 1969 och han umgicks med fel människor och tog råd och litade på ohederliga skitstövlar (läs: Överste Tom Parker), vilket hjälpte till att förstöra hans karriär och förkorta hans liv. Well, anyway, när han var som bäst var han dock oslagbar och jag erkänner att jag anser att det borde vara skottpengar på Elvisimitatörer.

Så om Elvis representerar mitt förflutna, finns det något före detta Sovjetiskt/Ryskt som representerar min framtid.

Hajar ni klyket?

Eller skall jag vända på plattan och lira andra vinyler på min gamla trogna Lenco?

FEM KONSTIGA OVANOR/EGENHETER ...

Jag blev utmanad av Wimsa att lista fem konstiga ovanor/egenheter för några dagar sedan, men har inte haft tid att fundera på vad jag skall skriva förrän nu. Frågan är om jag har några konstiga ovanor/egenheter? Jag är nog inte i stånd att själv se det konstiga eller egensinniga, eftersom jag är så van vid mina ovanor och ser dem som fullständigt normala. Men OK, jag gör ett försök:

1) JAG HAR EN FÖRMÅGA ATT GÅ TILL ÖVERDRIFT MED MINA INTRESSEN. INTRESSEN BLIR ALLTFÖR OFTA 'PASSIONER'

Utan tvivel är det så att när jag fått upp ögonen för något jag tycker är intressant så skaffar jag mig så mycket information om ämnet som det bara går att få tag på - detta dessutom på rekordtid. Detta har också gjort att jag har ganska stora kunskaper i de ämnen jag funnit intressanta under årens lopp.

2) JAG HAR ETT OTROLIGT ANEKDOT-MINNE

Visserligen har jag ett hönsminne som knappast ens duger att hålla ordning på de närmastes namn, men när det gäller intressanta anekdoter och historier jag läst och hört så fastnar de direkt i minnet - men var har jag nu lagt de där skoremmarna jag köpte för några dagar sedan ... ?

3) JAG FÖRHALAR

Stundtals har min förmåga att förhala olika beslut och olika saker jag skall göra gjort att jag hamnat i en otrolig tidsknipa - och jag lovar mig själv att nästa gång vara ute i god tid ... är jag då det? Nix! Ett av mina valspråk är: "Förhala idag! I morgon kan det vara för sent!". Ett annat är: "Varför göra idag vad som kan göras i morgon ...?".

4) Å ANDRA SIDAN ...

... får jag för mig att jag skall göra något speciellt, så gör jag det gärna på en gång. Jag kan påbörja ett stort nytt projekt sent på kvällen, fast jag egentligen borde gå och lägga mig, bara för att jag känner att jag vill genomföra projektet NU!

5) INGET LOKALSINNE WHATSOEVER!

Jag hittar inte. Även om det ser ut som om jag vet var jag är på väg, så är det bara en 'chimär' (för att använda ett sedan länge avlidet schlagerord) - jag irrar bara. Tur nog har jag lärt mig maskera irrandet genom att ha ett mycket målmedvetet ansiktsuttryck - men som sagt var ... jag har ingen aning om var jag är och vart jag är på väg ... HJÄLP MIG! :-S

Något vidare utmanande av fem nya personer blir det inte ... sådant är jag inte så road av, men vem som helst som vill kan känna sig allmänt utmanad om denne så önskar.

...

RIP Putte Wickman

RULLE FYLLER 12 ÅR!

Nu vet jag inte det exakta födelsedatumet, men jag vet att det var någon gång i mitten av februari 1994 som Rulle föddes. Han föddes hos grannarna i lägenheten ovanför den jag bodde i och flyttade vid två månaders ålder till grannarna i lägenheten mittemot. Han blev redan från första början bästa polare med 'min' katt Alban som var ett år äldre. Tyvärr flyttade Rulles familj till Göteborg kort därefter, men de flyttade tillbaka till Luleå ett år senare. Då hade dottern i familjen blivit allergisk mot katter och modern tog med glädje hand om honom. När hon sedan flyttade till Hedenäset 1998 tog jag hand om Rulle - vilket inte var några besvär alls, eftersom han gick så bra ihop med Alban - och sedan dess har Rulle bott hos mig. Snart flyttar Rulle åter till min mor, eftersom han inte vill följa med när jag flyttar söderut. Inga problem för Rulle - han trivs bra bara det är någorlunda lugnt, han får mat och gos och det lär han utan tvivel få även i framtiden hos sin matte.

...

Vad jag ville komma till är att: Rulle fyller i dagarna 12 år, men han har kvar sin ungdoms hälsa och mjukhet och ser inte ut att vara en dag över fem år. Bilden jag lagt in i bloggen har jag tagit med kameran i min mobiltelefon och jag använder den som bakgrundsbild ... eftersom det är ett så fint motiv.

Grattis Rulle!

Gräddtårta med tonfisk och köttfärs är beställd hos Holms konditori.

9 AUGUSTI 2005

Den 9 augusti, dvs för exakt ett halvår sedan, hade jag en lite oinspirerad period i min blogg. Jag ville gärna skriva, men kunde just inte hitta något att skriva om, och då såg jag på väggen i mitt dåvarande arbetsrum/kök en inramad tecknad seriestripp med serielegenden George Herrimans ”Krazy Kat” som beskrev att språket i själva verket fanns för att vi skulle missförstå varandra och inte för att vi skulle förstå varandra. Klockan 15:20, den 9 augusti 2005 dundrade en kommentar in till den bloggposten som skulle förändra mitt liv. En för mig fullständigt ny kommenterare som kallade sig ’lumen_coeli’ sågade såväl serier som Harry Potter på ett minst sagt egensinnigt men samtidigt positivt och glatt uppmuntrande sätt. Tja, det är väl ingen hemlighet bland de som hängt i min blogg under de senaste månaderna vem som dolde sig bakom denna ’lumen_coeli’.

Jag försöker nu erinra mig hur jag reagerade första gången jag kom i cyberkontakt med denna figur, och jag minns att jag nyfiken klickade mig in i ’lumen_coeli’:s blogg och såg en massa latinska citat. ”Aha …”, tänkte jag, ”en insnöad humanistisk akademiker … en lite mer lingvistiskt inriktad variant på Anna_Lys”. Sorry Anna_Lys, jag menar inte att just DU är insnöad, utan att jag snarare är av åsikten att de flesta akademiker är tämligen insnöade (MINA fåniga fördomar) … jag borde ju egentligen veta, då jag själv varit en sådan (dvs OERHÖRT insnöad akademiker) i drygt fem års tid.

Däremot dröjde det tills jag lite slarvigt läst denna ’lumen_coeli’:s andra kommentar i min blogg innan jag började reflektera över lumens genusmässiga tillhörighet, och då hon beskrev sig som en gammal skvallerkärring, så fick jag intrycket att det rörde sig om en äldre kvinnlig akademiker (lite av överliggare) i den övre medelåldern. Och så var det inte mer med det …

Så skrev jag en blogg om att jag från en asiatisk cyberbekant fått veta att mitt urgamla nick ’BeJi’ betyder ’helig källa’ på något avlägset asiatiskt språk, och detta väckte stor munterhet hos såväl min då tämligen nya cyberbekant ’Soulway’ som hos denna ’lumen_coeli’. Lite fick jag intrycket att de tyckte att jag drabbats av hybris när jag började skriva om ’helig källa’ osv – visar bara hur lite man visste. Då skrev lumen en kommentar som fick mig att bli riktigt intresserad av denna nya bekantskap, där hon bjöd mig på arabiskt kaffe och började berätta om att hon inte var svenska från början – utan sk ’svartskalla’ – vilket jag numera lärt mig är ett av hennes favoritbegrepp, och att hon därmed inte heller var utrustad med den där svenska finkänsligheten och att hon heller inte menade något illa med det hon skrev. Nu började jag titta närmare på lumens MSN-space och konstaterade att jag ALDRIG läst något liknande i hela mitt liv, och jag minns att jag var helt fascinerad över hennes sätt att skriva – kanske inte just innehållet (även om det var oerhört bra det också), men STILEN. Glatt lade jag hennes blogg till min blogglista ’Bloggar som svänger’ och konstaterade att här var verkligen en blogg som jag ville besöka fler gånger.

Någon kväll senare fick jag mycket oväntat ett mail från denna ’lumen_coeli’ som hade kikat en hel del på min ’egentliga’ hemsida och gillat vad hon sett. Mailet var fyllt av översvallande entusiasm och vänlighet, och hon berättade även vad hon hette (Galina), hur gammal hon var (bara några år äldre än mig – jag som väntat mig en nästan-pensionär) och hon skickade dessutom ett foto av sig – som tydligen (vilket jag förstått senare) gjort ett rekordkort gästspel i hennes blogg. Det var ett lite blurrigt mobiltelefonfoto, men den låga upplösningen kunde inte dölja att det rörde sig om en även fysiskt vacker kvinna. I sitt mail ställde Galina en ganska närgången privat fråga om min uppväxt, som jag för några år sedan förmodligen besvarat på följande sätt: ”Det skall du fullständigt skita i”, men Galinas entusiastiska och översvallande vänlighet gjorde att jag fick förtroende för henne och skrev ett långt brev där jag svarade på hennes privata fråga … liksom berättade hur mycket jag gillade hennes blogg.

Så inleddes ett ganska flitigt mailutbyte, samtidigt som vi även kommunicerade via min blogg. En oskyldig cyberflirt inleddes och i slutet av augusti konstaterade vi båda att nu var vi långt förbi den oskyldiga cyberflirten … vi var djupt förälskade i varandra … två självständiga och egentligen inte alls ’sökande’ singlar hade trillat dit fullständigt. Jag fick tidigt Galinas telefonnummer och hon fick mitt … men ingen av oss vågade riktigt ta det första ringsteget, men vid månadsskiftet augusti - september annonserade jag i ett mail till henne att hon skulle hålla sig i närheten av telefonen den och den tiden – för DÅ skulle JAG ringa. Samma dag som jag skulle ringa hade Galina kommit över ytterligare ett foto, där man såg mer av hur hennes ansikte ser ut, och jag konstaterade att det var en mycket vacker och söt kvinna jag blivit förälskad i. Så ringde jag sent på kvällen, och en ljus, lätt stammande röst som bröt lite på ryska svarade i telefonluren. Hon hade just hittat något i någon blogg som hon irriterade sig på och fullständigt glömt bort att jag skulle ringa. Vi pratade lite stelt om ditten och datten i en kvart ungefär … och i slutet av telefonsamtalet hämtade jag andan och talade om för henne att jag älskar henne. Detta förstörde tydligen nattsömnen för henne, eftersom jag hade sagt det utan att tveka det minsta … jag menade det!

Ännu var det mycket hysch-hysch, men några dagar senare skrev jag min ’legendariska’ kaboom-bloggpost … och ett dygn senare hade Galina repat mod (eller vad det nu var hon repade) nog att skriva sitt svar … och på den vägen är det … om man så säger.

Och som sagt var … idag är det exakt ett halvår sedan det började … det som vände upp och ned på min tillvaro och som lett mig in på nya spännande vägar som jag längtar efter att börja vandra. Det är inte klokt vilken tur jag har haft. Bara jag tänker på allt detta kan jag inte låta bli att le med hela kroppen och måste ibland FORTFARANDE nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer.

-----

PS. Häromdagen raserades en av de sista fästningarna. BeJi skaffade en mobiltelefon och ett mobiltelefonabonnemang. Oj, vad jag har motsatt mig detta under årens lopp! Men nu när jag flyttar och säger upp mitt gamla fasta abonnemang behöver jag en yuppienalle. Det blev en mer finessfylld variant än vad jag tänkt mig, med 3G, kamera, MMS, Internet och hela faderullan – även om telefonerandet och SMS:andet är det viktiga. Som ringsignal har jag ett gökur (det mest passande alternativet bland de medföljande signalerna) och jag har tagit ett stiligt foto av Rulle att ha som bakgrundsbild. Om någon undrar om märket på mobilen, så säger jag det inte eftersom jag inte vill göra gratisreklam – men det rör sig om ett japanskt-svenskt märke (så kan ni räkna ut det själva). DS.

P. D. Q. Bach (1807-1742)

Om någon besökt min webbkamerasida denna kväll och sett mig sitta och fnittra och le vid datorn så beror det inte på att jag hittat någon sällsynt roande sida på det förlovade nätet, utan på att jag lyssnat på dubbel-LP:n "The Wurst of P. D. Q. Bach with Professor Peter Schickele" som jag köpte härom veckan. Jag har länge hört talats om men aldrig tidigare hört denne musikprofessor och musikparodiker och hans skötebarn, Johann Sebastians okände son P. D. Q. Bach - Bachfamiljens svarta får. Släkten Bach (som var stor) försökte förneka att PDQ var son till Johann Sebastian genom att på PDQ:s gravsten påstå att han föddes 1807 (och därmed inte kunde vara som till JS som dog 1750) och dog 1742 - i själva verket var det tvärtom. Anledningen till att han var så illa omtyckt bland Bacharna var det enkla faktum att PDQ var en usel kompositör som stal idéer och plagierade andras musik hejvilt utan någon som helst skamkänsla - allt i från tidiga madrigaler till rapmusik (jag älskar anakronismer!). Han kallades för 'en kvissla i musikens ansikte' och 'den värsta musiker som någonsin trampat ett par orgelpedaler'.

Tänk en sådan tur att professor Peter Schickele gjort det till sin uppgift att väcka intresset för P. D. Q. (förkortningen lär stå för 'Pretty Damn Quick') Bach och hans musik ... nä, naturligtvis är PDQ en fiktiv figur som Schickele själv hittat på - vilket han naturligtvis ivrigt förnekar - liksom ryktet att det i själva verket är Christopher Marlowe som skrivit PDQ Bachs musik. Schickele har nu presenterat nya musikfynd från PDQ Bachs musikkammare i över 40 år och jag kommer definitivt att utforska såväl Schickeles som PDQ Bachs musik även i framtiden. Dels är jag en musikälskare, men jag är även en humorälskare och de som lyckas förena dessa två saker har min största respekt.

Skivan som jag nu lyssnar på (för övrigt en fyrkanalsutgåva) innehåller den bisarra "Concerto for Horn and Hardart", "New horizons in music appreciation - Beethoven's fifth symphony" (komplett med idrottskommentatorer som ivrigt och kunnigt kommenterar det välkända stycket), "Unbegun Symphony" (en lekfull orgie i plagiarism), madrigalen "My Bonnie Lass she smelleth" osv osv osv - en underbar portion musikaliskt vansinne. Något att plocka fram dagar när det känns så lagom roligt - det lär t o m få en surströmming på gott humör.