lördag, november 03, 2007

Vittnesmål från en mental Pitebo.

Enligt "De Norrbottniska Satansverserna" av Lasse Eriksson och Ronny Eriksson är det både begränsande och orättvist att bedöma vem som är Pitebo utifrån geografiska eller biologiska förutsättningar, utan att man snarare bör se beteckningen "Pitebo" som en mental klassificering (jämför med Hinduismens och Buddhismens "Nirvana"), och jag är nog personligen innerst inne en mental Pitebo. Jag har aldrig bott där och jag är inte född där, men varje gång jag har varit där har jag mått bra ... och det finns få människor som är så trevliga att ha att göra med än Pitebor ... särskilt när man jämför dem med Lulebor - som fungerar som Norrbottens svar på Stockholmare ... dvs alla tycker att de är ena dryga och kaxiga jävlar. Jag har en gång av en tornedalsk kvinna fått den finaste komplimang en norrbottning kan få: "Du är int alls som du vore från Lule".
Nå ... jag har varit ganska tyst ett tag, såväl i cybern som i verkligheten. Jag har nämligen varit ganska dålig. Utan att gå in på detaljer, så var det en period när jag knappt orkade äta eller dricka. Nu är jag dock på väg tillbaka, men de senaste veckorna har tärt en del på fysiken, dock inte när det gäller det psykiska även om det alltid känns bättre att vara frisk. Jag berättade för ett tag sedan att min ungdoms hjältar från Piteå; Euskefeurat skulle komma till Stockholm för att genomföra en spelning. Denna högtidsstund verkade det länge som jag skulle missa p g a hälsoskäl, men jag gjorde det till en morot för mig själv att försöka vara nog frisk för att orka gå på konserten den måndagen 29 oktober, och helgen före började sjukdomarna vända till det bättre ... och bingo! Det blev konsertbesök för undertecknad.
Jag hade förberett mig på att ägna mig åt lite översättning från ärans och hjältarnas språk (peitmål) till svenska till min stora kärlek som gjorde mig sällskap till konserten, men då Euskefeurat sjöng alla sina sånger på rikssvenska så blev det inte nödvändigt. De tränade sina nya sånger som de ska spela in till veckan - för en efterlängtad ny CD, så de spelade inte så många av sina gamla 'hits' - men det gjorde inte så mycket. De spelade dock min absoluta favorit "Konjak och Nazister" från CD:n "Bondångersånger" från 1990 och avslutade konserten med "Det är hit man kommer när man kommer hem" - alla utflyttade norrbottningars favoritsång - och som alltid får många rörelsens tårar att trilla ned för kinderna. Hur som helst, kul är det att Ronny Eriksson hittat ny inspiration vilket givit Euskefeurat många nya vassa sånger att spela. Ronny Eriksson var för övrigt rejält förkyld och en gentleman från Råneå som satt bredvid mig i publiken kastade upp en Vicks Blå till herr Eriksson, varvid denne konstaterade att det vid andra konserter kastas trosor upp på scenen, men att det här är halstabletter som gäller. Jag hade med mig min 1994 inköpta Euskefeurat-badge som konstaterar att "Euskefeurat är fler än Jesus" - till skillnad från Beatles som påstod att de var större än Jesus. Efter konserten visade jag upp min badge för Per Isaksson, begåvad dragspelare och gitarrist i Euskefeurat och han konstaterade lätt imponerat att jag hade en 'original'-badge. Han påpekade detta för sångaren och veteranen Bengt Ruthström som muttrade något ohörbart men förmodligen vänligt uppskattande - det är nog bara norrbottningar som kan muttra uppskattande. När jag och min stora kärlek promenerade mot tunnelbanan efter konserten tänkte jag väl lite högt och konstaterade: "Nu kan man leva vidare ...", för det var så jag kände det just då.
Idag kom ett annat tecken på att jag är en mental Pitebo ... och det kom fullständigt oväntat. Faktum var att jag blev helt överrumplad. Jag hade just kopplat ihop en nyinköpt CD-anläggning, med inbyggd förstärkare och tuner och tillhörande högtalare. Jag passade på att göra det idag då ungarna är bortresta och den stora kärleken sitter och pluggar på skolan, eftersom jag föredrar att det är fullständigt lugnt och tyst varje gång jag ska göra något som kräver lite koncentration. Nåväl, jag var färdig med detta och fick allt att fungera när plötsligt ett enda ord dök upp från ingenstans i mitt huvud.
Ordet var:
-PALT!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fick plötsligt ett rent helvetiskt sug efter palt. Jag kan inte ens tänka mig att någon heroinist någonsin fått ett lika häftigt sug efter heroin som jag fick efter palt. Jag vet inte om ni känner till vilken kulinarisk sällsynthet palt är i Husby. Sådant existerar helt enkelt inte. Att söka i Husbys butiker efter prefabricerad palt är ju bara löjligt och en tur till Kista gav bara det otillfredsställande resultatet: Öländska kroppkakor ... Nåväl, bättre än inget antar jag. Egentligen borde jag själv införskaffat vad som behövs för att göra palt, men suget var så häftigt att jag bara skulle riskerat käka upp paltsmeten innan den hamnat i kokande vatten. Hur som helst, jag köpte de öländska kroppkakorna, kokade dem och åt upp dem ... men utan någon större tillfredställelse ... men jag tog mig i alla fall igenom det mest akuta paltsuget. För den här gången i alla fall ...

Nå, tack för mig!

 Som någon eventuellt noterat så skriver jag inte här längre, men tänkte att bloggen får finnas kvar i väntan på bättre tider. Den här blogg...