Gifttungan

Det är dags att erkänna det ... jag har egentligen än alltför giftig tunga för att vara lärare, men tack och lov har jag än så länge en tämligen god kontroll på den. Då min giftiga tunga är kombinerad med en snabbhet som inte har sin motsvarighet i någon annan del av undertecknad - t ex är min beslutsamhet långt ifrån lika kvick. Mina arbetskamrater känner nog till att jag kanske inte är den som pratar mest, men som kan komma med de kvickaste och ibland mest dräpande kommentarerna. Detta är något som jag tror är allmänt uppskattat, men man bör akta sig väldigt för att släppa loss gifttungan i full frihet i alla sammanhang - särskilt när man som lärare har vissa argumentationer med vissa elever. Hela tiden skickar hjärnan ut meddelanden om vad den tycker att jag ska säga till eleven, men samtidigt drar en annan del av hjärnan i bromsen då den inser så ytterst olämpligt det vore att säga det.

Detta gäller naturligtvis inte bara i min yrkesutövning, utan även i mitt privatliv. Ofta har jag tvingat mig att närmast slå knut på min gifttunga innan den spottar ut något träffande, men kanske alltför elakt. Än så länge har jag inte utsatt mina närmaste för sådana giftattacker, utan betydligt mildare varianter - tack och lov har min kära sambo lätt för att uppskatta syrliga kommentarer om andra och kan även ta snällaka kommentarer om sig själv.

Men när det gäller människor som jag inte känner och som jag irriterar mig på (och jag erkänner att jag dessvärre har en låg - alltför låg - irritationströskel) så hör jag min hjärna formulera de mest dräpande och ondskefulla elakheter - som dock oftast är så elaka att de förmodligen är ganska skrattretande - så länge man inte själv blir utsatta för dem. Tänk om jag högt uttalat alla de nedriga elakheter min hjärna formulerat under alla dessa år - vad stryk jag skulle ha fått!

När jag idag ännu en gång irriterat mig på alltför många juluppstressade Stockholmare - vad i allsin dar är de så stressade för?!? - sprang framför fötterna på mig som suicidala lämlar som bara ber om att jag ska trampa på dem. När jag för femtioelfte gången tvärbromsat för att inte med min lekamen tackla en stressad varelse in i evigheten - hörde jag min hjärna önska sig en eldkastare i julklapp - för att göra framkomligheten lite enklare för en vanlig hederlig medborgare som är lite mer julsansad än större delar av sin omgivning.

Tänk att man ska behöva odla sådana blodtörstiga tankar för att bevara sitt Andante ...

33 år idag!

Ja, då var man ett år äldre och ett år visare ... eller? Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag skall ställa mig till min nya ålder - 33 år.

Det var ju alltid något särskilt att fylla år när man var barn - det känns ju fint att hamna i centrum som barn. Fylla 18 gillade jag eftersom jag då trodde (tänk så fel man kunde ha) att jag var vuxen. Jag gillade också att fylla 20, för då var jag inte tonåring längre och förväntades inte heller längre bete mig som en sådan. 25 gillade jag också - eftersom det kändes som en kraftfull och inspirerande ålder. 26 däremot kunde jag vara utan, då jag insåg att: "Aj fan, nu börjar jag närma mig 30", vilket jag på den tiden tyckte var bra onödigt. 27, 28 och 29 minns jag ingenting från, eftersom jag hade fullt upp med studier och ingen tid över till åldersnoja. När jag fyllde den magiska siffran "30" hade jag också fullt upp med mitt första examensarbete och ställde in allt firande - eller om det var sörjande jag inställde - nu minns jag inte riktigt.

Året som 30-åring blev ändå mycket intressant och något av en vändning. Första halvan var bara studerande och allmänt Zzzzzzzzzzzz. Så kom sommaren och hösten och plötsligt vändes allt upp och ned och tillvaron var definitivt inte Zzzzzzzzzzzzz längre. Snarare tjofaderittan och nypa sig i armen för att inte tro att man drömmer. Däremot var jag inte så pigg på att fylla 31, eftersom det alltid varit en fruktad ålder - till viss del säkert eftersom min farsgubbe dog vid den åldern. Året som 31-åring blev också väldigt mycket ... (gör här en visuell gest med handen - ett kraftigt och vildsint zick-zackande från väldigt lågt ned till väldigt högt upp) ... och jag var nog endast lättad över att fylla 32. Kanske blev året som 31-åring som det blev för att jag väntade mig såväl elände som tjoflöjt , men å andra sidan skedde de största förändringarna som jag hittills varit med om i mitt liv.

Hur blev då året som 32-åring? Ja, för att svara på min retoriska fråga, så kan jag säga att det blev lite mindre (gör här samma vildsinta gest som nyss) och lite mer (gör här en ny zick-zack-gest med handen som dock är betydligt mildare och med mindre avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna), och det är egentligen ganska skönt.

Jag hoppas att året som 33-åring också blir lite zick-zackigt, men jag känner att jag kan vara utan de djupaste dalarna - även om bergstopparna oftast brukar vara underbara.