MIN FÖRSTA "ROCKVIDEO" - EN VACKER DAG

Ja ... eller rörligt bildspel med bakgrundsmusik ska man kanske säga. Det hela blev en självbiografisk (eller egotrippad) video med bilder från 1975 och framåt. Ber om ursäkt för att det förmodligen är alltför mycket Björnbilder för att gemene man ska stå ut - men det ligger i rockvideons natur att det ska vara väldigt egotrippat.

Låten spelade jag in i somras med Steinberg Sequel, gitarr och sång och spelade in allt och mixade hela faderallan på min Zoom MRS-8 digitalinspelare. När man inte enbart ser min fula nuna i videon kan man se min gamle kompis Roger, min sambo Galina, mina kusiner Malin och Lina och katterna Alban och Rulle. Ska det vara självbiografiskt så ska det.

Ännu en tisdag gången ...

Ännu en tisdag gången och dessa har en tendens att kräva lite extra vad gäller energi och uthållighet då dessa alltid ägnas åt lektioner, fackligt arbete (pysslar med sådant nämligen) och arbetslagsmöte sist på dagen. Men det går väl an ändå antar jag. Trivs hyfsat bra med jobbandet just nu (detta tillstånd kan ändras från dag till dag) och det känns som det mesta är under någorlunda kontroll (behöver det tilläggas att jag knackar mig i huvudet och säger "peppar, peppar" när jag skriver detta?) ... ja som sagt var - någorlunda.

Jag har tidigare pladdrat om Fejsbock och hur denna hemsida präglat våra liv. En positiv sida är att man åter kommit i kontakt med många studiekamrater från förr. Nu har detta börjat eskalera under senare tid och det har till och med beslutats om återföreningsträff i Stockholm i november månad. Det var på tiden tycker jag. Intressant är att så många av de gamla studiekamraterna bor i Stockholm med omnejd och att så få finns kvar där uppe ... nå, jag antar att det är överlevnadsinstinkten som fört de flesta av oss bort från vår uppväxts marker.

Jag brukar sällan nämna alltför mycket om arbete i den här bloggen, men ibland händer ju ett och annat dråpligt. Idag hände något som fick mig att dra på munnen. En av flickorna i klass 9 lämnade in en uppsats till undertecknad idag och det var tänkt att den uppsatsen skulle lämnats in redan förra veckan - vilket jag lät henne förstå medelst sträng och bekymrad min - hon sade att hon helt enkelt hade glömt bort att hon skulle lämna in uppsatsen. När jag läste titeln på uppsatsen kunde jag inte hålla kvar den stränga bekymrade minen längre. Uppsatsens titel var: DET GLÖMMER JAG ALDRIG

Ridå!

11 september + 2 bl a

Jag har alltid haft en särskild relation till datumet 11 september (jo jag vet att det inte längre är det datumet men jag har inte haft tid att blogga om det före NU - därav "+2" i titeln ... bråka inte med mig! Det säger jag bara!) vilket förmodligen jag inte är ensammen om. Allende störtades 1973, några flygplan vände upp och ned på USA (och resten av världen) 2001 och vår utrikesminister Anna Lindh dog efter att ha knivhuggits på NK dagen före 2003. Inte nog med det: tyske fotbollsspelaren Franz Beckenbauer föddes, liksom engelske komikern Johnny Vegas och amerikanske röstartisten Pinto Colvig som lånade ut rösten till Långben i mången Disneyfilm. Många har även lämnat oss denna dag, förutom nyss nämnde Anna Lindh kan man också nämna formel 1 föraren Ronnie Pettersson, och musikerna Peter Tosh och Joe Zawinul.

Men för mig har alltid 11 september varit dagen då jag flyttade in till den trevliga enrumslägenhet på Hertsön (Abborrgränd) där jag sedan bodde i sju och ett halvt år innan jag lämnade Luleå för att bli Fjollträskare. Samma dag 1998 var också dagen då den näpna kattfröken Lillan slutade sina dagar. Då jag förstod att hon inte skulle orka med en flytt (hon var väldigt känslig för förändringar och var hela femton år gammal) åkte jag med henne till djursjukhuset i Gammelstad så hon fick en insomningsspruta och ett stillsamt slut.

Så var det med den saken. Årets 11 september blev tämligen fridsam - efter lite undervisande och en del sk kontorsarbete och planering åkte jag hem - tog dock en omväg eftersom jag följde med några kollegor en bit på vägen mot sina hem innan jag klev av i Helenelund och krånglade mig hem.

Idag har jag också haft en ganska lugn dag. Jag åkte in till stan för att inhandla nya gitarrsträngar till min kära gamla Washburn D10M (en gitarrmodell som många gitarrvänner brukar gilla) och tog senare en runda till Solna. Där var det tämligen livligt då AIK råkade spela en tämligen tidig match mot IFK Göteborg. Polisen ville väl förmoligen inte ägna en massa energi åt att jaga huliganer under lördagskvällen - så därför fick de göra det mitt på ljusa dagen istället. Det ekade från Råsunda på långt håll ... men matchen blev visst ett antiklimax. Det krävdes inte så mycket tjuvlyssnande för att förstå att matchen slutat 0-0 ... ungefär som på gamla goda tiden då jag cyklade till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela 0-0 match efter match.

Efter att ha bytt strängar och värmt upp dem spelade jag in några av mina gamla låtar på min blogg-tv-sida och samtidigt har klippen lagts in på Youtube. Tyvärr blir ljudet inte särskilt bra (för att uttrycka sig milt) när jag spelar in musik med inbyggda mikrofonen i min webbkamera. Kanske man borde försöka koppla in en bättre mikrofon till nästa gång. Men det är väl ändå någon form av dokumentation.

Nå ... nog om detta.

RYKTET OM MIN DÖD ...

... är inte bara överdrivet. Det har förmodligen inte spridits ännu. Vilket är bra. Eftersom jag lever. Knappt ... ... ... nja, mer än så faktiskt. Mitt musikprojekt är egentligen färdigt ... men jag är inte riktigt nöjd med två av låtarna som jag gärna skulle vilja byta ut ... så det fattas alltså två sånger. De får väl tillkomma när de känner för det ... och när jag har tid för sådana saker. Jag har ju återvänt till jobbet och påbörjat mitt tredje läsår på skolan där jag arbetar. Vid det här laget känner jag mig som en veteran och har lagt bort den där valpiga oron och nervositeten som präglade åtminstone mitt första år. Jag har, som man brukar säga: blivit varm i kläderna. Jag är medveten om att allt kan ändras om över en natt, men just nu funkar arbetet rätt bra (peppar, peppar, ta i trä) och för en gångs skull jobbar jag INTE övertid (peppar, peppar, ta ännu mer i trä) och jag hoppas att det får fortsätta på det sättet, då det känns som man äntligen har möjlighet att lägga ned lite extra energi på att göra jobbet riktigt bra ... alltså "bra" ur Björnsynvinkel - inte andras.

Jag har ägnat rätt mycken tid åt att pyssla med det ena och det andra, men jag märker ändå att det är jobbet som är den sammanhängande röda tråden för mig. Annars är det både det ena och det andra ... små och stora projekt som ligger och pockar på ... även om det är osäkert i vilken riktning de kommer att leda mig. Men jag bekymrar mig inte så mycket om det ... det får bli som det blir.

Sådärja. Nu behöver man inte ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat min blogg på länge ... till och med arbetskamraterna (finns några bloggare där bland dem också för övrigt) har påpekat att tamigattan börjar vara dags för något livstecken från blåbloggen. Som jag påpekade i början av detta inlägg. Jag lever ... fortfarande ... och de senaste dagarna har jag börjat hänga här. En utveckling (eller vad fan man nu ska kalla det) av bloggandet kanske? Jag har ännu inte hunnit lägga in någon filmsnutt, men hoppas få tid och ro och göra det också inom kort.