fredag, november 21, 2008

NYTT ALBUM: HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE


Jaha. Så var jag äntligen klar med min nya "platta". I somras bestämde jag att den skall heta "Himlen är bra mycket blåare" efter en rad ur balladen "Från en gammal ek". Jag påbörjade denna nya utgåva i februari 2007 och slutförde de sista inspelningarna häromdagen. I stilen är det en återgång till den gitarrbaserade musik jag tidigare gjorde, innan jag gjorde min förra utgåva "Mot mina principer" vilket ju var något av ett snedsteg musikaliskt. Jag hade för bråttom att göra färdigt den, vilket jag idag tycker var synd. Den här nya utgåvan fick dock ta tid på sig och så blev resultatet ganska trevligt också. Jag var enormt nöjd med utgåvan "Från samma tak" från 2005 som kanske några chattkompisar kommer ihåg och jag kan nog säga att jag är nöjd den här gången också. Jag har dessutom vid sidan av musicerandet uppdaterat och omorganiserat min gamla hemsida. Det var ta mig attan på tiden, då jag inte hade trixat med den sedan sommaren 2006. Nu har jag lagt ganska mycket av min musik där och kommer att lägga in äldre bitar längre fram i tiden. Nå, tillbaka till "Himlen". Det hela rör sig om hela sjutton nya sånger allihopa ihopknåpade av mig:

HÄR KAN ALBUMET AVLYSSNAS.

NU ÄTER JAG UPP DIG
Sång som jag skrev sommaren 2007. Den handlar om den mest utstuderade hämnd jag kan tänka mig – nämligen att äta upp sin fiende. Inspirerad av en viss katt som med vällust åt upp en irriterande fluga. Här är känslan överförd till oss vanliga människor, vilket gör att sången blir en aning kannibalistisk. Jag försökte göra ett någorlunda etniskt färgat popsound.VÄCK MIG INTE
Ballad, vars grundidé dök upp tidigt en morgon. Idén utvecklades till att även omfatta det faktum att det är lättare att låtsas sova än att se problem i vitögat. Skrevs hösten 2007.EN VACKER DAG
Sång som till och med har en ackompanjerande rockvideo (eller rockbildspel om man ska vara ärlig). Den handlar om det faktum att man inte blir särskilt mycket visare med åren. Skrevs tidigt våren 2008.FRÅN EN GAMMAL EK
Ballad som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde sommaren 2008. Texten är väl mest en stillsam betraktelse från naturen, men sångens karaktär blev lite olik mina vanliga sånger. Det blev lite Burt Bacharach-känsla i låten – och svårsjungen och svårspelad blev den. Den var ett rent helsicke att spela in, men jag är rätt nöjd med resultatet.OM LINA G.
Jag hittade några gamla dikter från åren runt millennieskiftet och en av dem var denna sonett om en trevlig tjej. Jag skrev sonetten hösten 2000 (tror jag) och tonsatte den hösten 2008. Det blev en stillsamt jazzig bossanova av alltihop.HUR KAN MAN VILJA
Sång jag påbörjade sommaren 2006, men jag lade den åt sidan och skrev om den helt och hållet sommaren 2007. Det är väl egentligen arrangemanget som står i centrum i denna sång.MENINGEN
Ett försök att skriva en sång i Vysotskijs anda, men texten blev mer allmänt reflekterande kring det finns någon mening med tillvaron eller inte.USEL
Poplåt med glimten i ögat som jag påbörjade sommaren 2006 – med inte så lite Bob Dylan-sneglingar. Jag skrev om den och slutförde den sommaren 2007 och gav den ett enkelt poparrangemang.EN HALVTIMME TILL
Jag hittade den här gamla texten från 1997 och tyckte att den gott förtjänade att få en chans. Jag halverade texten och skrev till talkören i refrängen samt skrev melodin och så var en ny sång färdig – elva år efter påbörjandet. Det måste vara rekord.INGEN
Denna ballad var en av de första som jag presenterade från ”HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE” och den fick fina vitsord, vilket jag inte förväntat mig. Men nu när jag tagit del av andras åsikter så tycker nog jag också att den har vissa förtjänster. Påbörjade skriva sången sommaren 2007 och avslutade den i februari 2008.GE MIG PENGAR
Poplåt som sneglar mot cyberkulturen och den alternativa sanning som oftast förekommer där. Skriven hösten 2008.JAG KLARAR MIG
Skriven efter ett besök i mina gamla hemtrakter sommaren 2008. Kanske handlar den en aning om Luleå. Kanske handlar den en aning om den värld jag lämnade bakom mig.ETT STEG HIT
Sång som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde våren 2008.SESTINA-LEK
När jag hittade sonetten ”Om Lina G.” så hittade jag även ett försök att skriva en sestina. Resultatet blev ju tämligen dråpligt och jag kände att det kunde bli en småkul visa av mitt försök till sestina. Visa komplett med drake, kung, prinsessa, sköka, mandolin och banjo. Vad mer kan man begära. Sestinan skrev jag någon gång kring millennieskiftet och melodin skrev jag hösten 2008.JAG STÅR I SKULD TILL DIG
Denna sång påbörjade jag tidig vårvinter 2007 och var nog sången som blev avstampen till hela detta projekt. Hösten 2007 var sången färdig och den handlar om förlåtelse.SAKNAR DIG INTE ALLS
Småbitter countrylåt som jag skrev hösten 2008.SCHOTTIS FRÅN HALLONBERGEN
Instrumentalt stycke som jag skrev våren 2007. Vad titeln anbelangar … tja, något ska väl ett musikstycke heta. Jag är fullt medveten om att det inte är en schottis – och den har ingenting med tunnelbanestationen Hallonbergen att göra heller. Fast jag gillar namnet.

Håll till godo!

lördag, november 15, 2008

GRÖNA STORTÅN STRIKES BACK!

Då undertecknad i samband med sittningen i lördags började känna av en gammal krånglande stortånagel som tvingat mig till några smärre kirurgiska ingrepp 1991 och 1996, antog jag att det snart skulle vara dags för ett nytt besök under knivarna. Tack och lov är dessa veckor osedvanligt lugna då samtliga lärjungar jag i vanliga fall har lektioner med är på s k prao, vilket innebar att jag på onsdagen kunde med tämligen gott samvete uppsöka distriktssköterskan – en tämligen ung men likväl professionell mörk dam som hade god vana av att lugna plågade patienter. Denna patient var mestadels plågad när han promenerade omkring i sina någorlunda trendiga (inbillar han sig) promenadskor. När sköterskan konstaterade att stortån hade åtminstone till viss del en något neongrön kulör och därmed innehöll var som behövde tömmas ut, greppade hon med varlig hand tag om det gröna och stack hål och klämde ut den ondsinta vätskan. Hon frågade några gånger om det gjorde ont, och antydde att det inte fanns någon anledning att spela tuff och oberörd, men jag försäkrade flera gånger att området kändes som bedövat och att det alls icke smärtade farligt. Det kändes tvärtom skönt att bli av med eländet.

På torsdagen var jag tillbaka till på jobbet, och ägnade dagen åt att besöka ett par av mina praoande lärjungar, vilket gjorde att jag fick resa runt en del. Detta har jag sannerligen inte något emot, utan det var snarare skönt att få röra lite på sig och se nya delar av huvudstaden. Bland annat satte jag för första gången mina fötter i Fittja, ett ortsnamn som väckte oerhörd munterhet hos undertecknad när jag under mina juvenila år såg ortens namn på en karta. När jag äntligen äntrade ovan nämnda plats så var det icke med någon munterhet, snarare tvärtom. Jag har alltid tyckt att stadsplanerare som inte föredrar räta linjer är en styggelse. Vid Fittja centrum slingrade sig långa, smala och just slingriga gångbroar ovan biltrafiken. Utan tvivel var det tänkt att man på detta sätt skulle undvika att gångtrafikanter blir påkörda, men för undertecknad innebar denna design att jag hade ett litet helsicke att hitta den adress jag skulle till. Nu har jag som bekant oerhört svårt att hitta och har under årens lopp upptäckt många intressanta platser när jag irrat runt. När jag var redo att ge upp, trött som en göteborgsvits, svettig, hungrig och dessutom med en stortå som började protestera över den omilda behandlingen började jag söka mig tillbaka mot tunnelbanestationen och då nästan snubblade jag över den lilla trånga kebabgrillen dit jag skulle. Vid det laget var jag tämligen trött på Fittja.

På fredagen fick jag betala priset för mina eskapader under onsdagen, stortån värkte och ett planerat besök i Huddinge ställdes in. Men så idag tyckte jag att det kändes bättre. Övriga medlemmar i familjen skulle ge sig av för att jaga t-shirtar till den äldste tonåringen i hemmet, en jakt jag av egen erfarenhet vet kan bli såväl lång som smärtsam. Så jag tänkte ta en tur till staden bara för att få lite frisk luft och rensa luften en aning. Jag tog t-banan till centralen och undrade därefter en stund i vilken riktning jag skulle fortsätta. Så vandrade jag upp till Drottninggatan och följde den söderut. Man kunde ju tycka att turistsäsongen nu i mitten av november torde vara över, men det verkar inte turisterna tycka. Jag roade mig under en period genom att räkna hur många fotograferande turister jag kunde se. Jag tappade snart räkningen och började titta i skyltfönstren istället men kände en viss kväljande känsla när jag började se en massa julprydnader dyka upp här och var. Jag upplevde storstaden med hörseln när jag lyssnade på alla språk och dialekter runt om mig, när jag hörde de dansande och flöjtblåsande indianerna som brukar lira sina hits utanför kulturhuset. Jag hörde begåvade gitarrister spela virtuost, vänliga men bestämda djurrättsaktivister som stod och demonstrerade utanför en pälsaffär, och en hel rad med Hare Khrishna-anhängare som dansade och sjöng och ropade sina ramsor på de mest oväntade ställen, bland annat på Järntorget i Gamla Stan.

Ja, efter att ha slunkit in i en skivaffär och syndat några vax till min alltför blygsamma skivsamling bestämde jag mig för att följa Drottninggatan hela vägen till Gamla Stan. Om min stortå skulle klara av stenläggningen i Gamla Stan skulle nog allt vara i sin ordning. Sagt och gjort. Jag passerade riksbron, Riksdagens hus, stallbron och Mynttorget. Där stod hade en glad gotlänning ställt upp ett stånd där han sålde brända mandlar. Även om doften var lockande, lyckades jag hålla mig och traskade vidare in på Västerlånggatan. Där var ett liv och ett kiv. Nästan fullsmockat med folk som rörde sig trögt i bägge riktningar. Förutom att vädret var lite gråare och kallare så var det nästan som när det är högsommar. Man såg knappast Gamla Stan för alla turister. Nå, jag hade ju ingen brådska och även turister måste ju få roa sig, och Gamla Stan har ju som bekant en mycket trevlig atmosfär.

När jag som sagt var betraktat det brokiga Hare Khrishna-gänget som dansade runt på Järntorget bytte jag riktning och började promenera längs Österlånggatan och märkte till min förvåning att den nästan var folktom till skillnad från några turister som inte var så förtjusta i trängseln på systergatan. Några gillade att posera vid de speciellt utformade postlådor som finns i Gamla Stan och andra riktade sina kameror mot många av de vackra gamla byggnaderna. Så kom jag så småningom fram till Slottsbacken och stortån var fortfarande på någorlunda gott humör. Jag sneddade ned mot Stortorget och såg en massa ännu icke öppnade stånd utplacerade lite hipp som happ. Skyltarna utlovade olika konsthantverk och en av stånden hade en skylt där det stod något om Kiruna. Tyvärr var som sagt var stånden inte öppnade så jag hade inte möjlighet att se om det var Lars Törnman som skulle erbjudas till försäljning eller vad det kan ha rört sig om. Nu började jag känna mig nöjd med min promenad och styrde mina fötter mot Gamla Stans tunnelbanestation vid Mälartorget.

Jag fick dock vänta en stund vid tunnelbanestationen då en röst ropade ut att det var stopp på gröna linjen på grund av ett sjukdomsfall i Fridhemsplan. Är det ännu en stackars sate som kastat sig framför ett tåg, blev naturligtvis min stilla undran. Jag tycker att det händer sådana saker allt oftare och jag tycker egentligen mest synd om tunnelbaneförarna och andra som tvingas bevittna sådana saker. Själv har jag ännu inte sett något dylikt, även om jag för några veckor sedan såg en man ligga i en stor blodpöl vid nedersta plattformen vid T-centralen. Han hade sjukvårdspersonal runt sig, men de verkade inte göra annat än att vänta på ambulans eller möjligen bättre tider, vilket gjorde att jag förstod att mannen förmodligen redan var död. Jag läste dock aldrig något om incidenten så jag vet fortfarande inte vad som hade hänt.

Nå, innan jag börjar avvika ännu mer från ämnet insåg jag att det vore klokare att gå över till andra sidan plattformen och ta röda linjen in till T-centralen istället, vilket jag också gjorde. Sedan åkte jag hem till Husby igen och kunde konstatera att stortån fortfarande var på godmodigt humör. Den kunde hålla färgen också, då den ännu inte återfått sin forna giftigt neongröna kulör. Och det var ju bra det.

Inte ofta man skriver en så här lång bloggpost. Men eftersom jag i min natur har svårt att hålla mig kort, så är väl denna bloggpost ett sundhetstecken – kanske inte för mig, men för bloggen.

söndag, november 09, 2008

Det tar på krafterna att ha roligt ...

... kan jag konstatera efter två underbara dagar i nostalgins och nöjets tecken. Jag var tämligen slut på lördagskvällen - och det berodde inte enbart på att jag varit med familjen på bio och sett senaste James Bond-filmen (vilken för övrigt var en besvikelse) ... nej det var inte det som gjorde att jag kände mig lite ... nja inte utarbetad direkt ... ut- .... utfestad kanske?
I fredags efter jobbet begav jag mig till Söders Hjärta, en restaurang med bar liggandes nära Maria Magdalena kyrka på Södermalm. Där skulle vi åter träffas, alla vi gamla snorungar som 1990-92 gick Estetisk-Praktisk linje med teaterinriktning på Hermelinsskolan i Luleå.
Naturligtvis kunde jag konstatera att jag hade glömt ta med mig de gamla tidningsklipp från den tiden som jag hade tagit med mig till Stockholm, naturligtvis kunde jag konstatera att jag inte höll på att hitta dit och senare trodde jag att jag glömt min kamera, bara för att när återträffen var över inse att jag lagt kameran i ett för mig fullständigt okänt och outforskat fack i min väska. Nå, det fotograferades rätt hejvilt ändå och en hel del material lär säkerligen dyka upp på Fejsbock så småningom. Det är ju till viss del Fejsbocks förtjänst att vi alla kom i kontakt med varandra efter alla dessa år. Mest hyllningar skall ändå gå till Kicki, som ägnade sig åt ett imponerande detektiv- och spaningsarbete för att lokalisera alla gamla klasskamrater. Resultatet blev också en underbar kväll där den goda maten och drycken hamnade totalt i bakgrunden för det sköna sällskapet.
Vi flyttade om mellan borden och drog våra livshistorier gång på gång, för alla ville ju veta vad som hade hänt ... för att inte tala om önskan att vältra sig i nostalgi, byta minnesbilder med varandra och bara insupa varandras sällskap - och konstatera att vi hade inte förändrats så himla mycket under dessa 16 år. Dessutom kändes det inte som om året var 2008 ... och det kanske det inte var heller ... i alla fall inte i fredags. Dagen efter samlades några av oss till en ny träff med fika i Kulturhuset - vi kunde helt enkelt inte få nog av varandra.
Tack för att jag åter fick träffa er alla: Jimmy, Kajsa, Malin, Stefan, Cilla, Lina, Jenny, Therese, Per, Tina, Sarah, Kicki, Camilla, Anna, Hanna, Anne, Sara, Lotta och Linus.
En sak tror jag vi är eniga om ... det får INTE dröja 16 år tills vi ses nästa gång.

Nå, tack för mig!

 Som någon eventuellt noterat så skriver jag inte här längre, men tänkte att bloggen får finnas kvar i väntan på bättre tider. Den här blogg...