Ja, de små barnen ...

Det kan verka som jag inte gör något annat än springer på Vi, eftersom förra blogginlägget handlade om en upplevelse från när jag var där och detta blogginlägg utspelar sig i samma byggnad, men det är nog ändå bara en slump. Tror jag i alla fall. Denna gång så hade jag på väg hem från arbetet inhandlat diverse viktualier och stod i kassan och väntade på min tur att få betala. Före mig var en småbarnsfar med två flickor som bör ha varit tre-fyra år gamla. Jag fick ett intryck att ingen av dem bor i området och varför jag drar den slutsatsen kommer snart att uppenbaras. Det bör även tilläggas att såväl fadern och hans flickor var blonda och blåögda och såg allmänt svenska ut enligt formulär 1A. En av flickorna hade studerat omgivningen med viss förundran och man vet vad barn i den åldern gör ... de ställer frågor.

Innan jag fortsätter denna historia erinrar jag mig komikern och musikern Lennie Normans ord (som jag har på en gammal kassett i min samling): Så börjar barn tala ... .... ... VEM kom på det? (något i den stilen var det) och så fortsatte han med att konstatera att barn inte bara ställer obehagliga frågor, de gör det dessutom vid fel tillfälle. Detta var vad som hände idag i Vi-butiken i förorten där jag och min familj bor.

Den lilla rågblonda och korkskruvslockiga flickan hade som sagt var studerat omgivningen samtidigt som pappan höll på att ladda varor på bandet i kassan och göra sig redo för att betala. Så kom frågan: "Pappa, varför är det så många som inte är från Sverige här?"

Hon som förmodligen (ännu en förmodan från min sida) bodde med sin övriga familj i ett annat område, kanske till och med såpass nära som i Mälarhöjden (ÄNNU en förmodan) hade inte på något sätt låtit förtrytsam eller ens negativ när hon ställde frågan. Det var bara den oskyldiga barnets undran - hon hade uppmärksammat något som hon tyckte var konstigt och ville veta varför det var på det sättet. Pappan däremot reagerade på ett för utomstående ganska roande sätt. Han mumlade snabbt ett svar till sin dotter (som dock inte jag eller någon annan - kanske inte ens flickan kunde uppfatta) och hans ansiktsfärg hade blivit ett antal grader rödare. Det är ju så med oss nordiska gossar, med vår allmänna pigmentbrist så syns det alltid när vi blir generade - och generad var absolut vad pappan hade blivit. Han SKYNDADE sig att packa varorna i påsar och mötte inga människors blickar, innan han närmast störtade ut ur butiken med sina små flickor på släp efter sig.

Då kommer ju onekligen frågan, varför BLEV pappan så generad? Det var ju en rak och ärlig fråga som hans dotter ställde. Kanske han var rädd för att han skulle uppfattas som rasist? Kanske han innerst inne inte är bekväm med sina åsikter om invandrare vilket gjorde att han kände sig blottad i situationen som uppstått?

Som sagt var, bara spekulationer från min sida, och kanhända fullständigt ogrundade.

...

...

Men jag erkänner gärna att jag fann situationen en aning roande. Sådan är jag och det såväl står som sitter jag för.

Gör någon glad genom att se glad ut ... eller le mot hela världen och hela världen ler mot dig.

Idag efter jobbet så hände en lustig sak som gjorde att jag kunde ta till de orden som jag använt i detta blogginläggs rubrik. Det är intensiva veckor på jobbet och jag längtar (likt alla kollegor) efter påsklov. I år åker jag norrut under påsklovet, till skillnad från de senaste åren då jag tagit en tur norrut under sportlovet. Då jag åkte en snabbsväng upp redan i slutet av januari för att närvara vid mormors begravning så kände jag att jag det blev lite nära i tiden att åka norrut igen i slutet av februari. Nå, nog om detta.

Efter en lång arbetsdag så såg jag att jag fått en avi för att lösa ut ett paket från lokala Vi-butikens postavdelning och det var inte oväntat, då jag visste vad paketet innehöll. Jag har varit lite aktiv på auktionssajten Tradera igen efter att ha varit totalt inaktiv där sedan jag flyttade söderut för fem år sedan (just det, sedan jag skrev här senast har jag hunnit fylla fem år som stockholmare), och nu hade jag vunnit en auktion och väntade ett paket innehållandes tre udda LP-skivor med danske komikern och pianisten Victor Borge. Så, det var som sagt var ingen överraskning att jag hade ett paket att hämta på Vi-posten.

Jag gick dit och erkände att jag kände mig lite upprymd eftersom det så uppenbart är vår i luften och ljust ute trots att det är sen eftermiddag. Jag hade min iPod inkopplad i öronen och hade den inställd på random, så att den själv valde vilka av alla tusentals spår som skulle spelas. När jag promenerade från hemmet till Bredäng centrum där jag skulle hämta paketet så spelades Ingmar Nordströms tolkning av Charlie Chaplins schlager "Smile" med kongenial sång av deras vokalist Steine Lindberg. Jag har alltid annars varit lite tveksam om jag tycker att texten till "Smile" är förtröstansfull eller förljugen - men nu lutade jag iallafall åt det förra.

Jag kom fram till Vi-butiken, gick till post- och paketuthämtningen, lämnade avin åt killen som jobbade där, som i sin tur gick till rätt hylla och lyfte ned paketet (som alltså innehöll 3 LP-skivor, så det är inte så svårt att föreställa formen på paketet) och hajade till lite när han såg det, vilket jag tyckte verkade lite konstigt. När han lämnade paketet åt mig så förstod jag hans reaktion. Säljaren som postat paketet hade nämligen använt sig av gamla två- och fyrakronors frimärken från mitten av 80talet till portot. Eftersom det kostar en del att skicka vinylskivor med posten så innebar det att en hel del av dessa frimärken hade klistrats på paketet. Det var nämare bestämt 28 frimärken i små valörer och frimärkena täckte fyra femtedelar av paketets ena sida. Jag måste ha reagerat med uppenbar munterhet när jag såg paketet - även om jag inte själv tänkte på det då. Jag gick runt lite i butiken och såg mig om innan jag skulle börja dra mig därifrån, men då satt det en kvinna på ett fordon (vet inte riktigt vad det kallas, men det var som en korsning mellan rullstol och en mindre fyrhjulad scooter) och sökte ögonkontakt med mig. Jag trodde hon ville fråga något så jag pluggade ur kosslurarna som jag hade inproppade i öronen och hon log och sade något i stil med att hon hade blivit så glad när hon sett mitt ansiktsutryck när jag hämtade ut paketet och tänkt att hon också skulle vilja få ett paket sänt till sig som skänker sådan lycka. Hon hade med andra ord misstolkat mitt ansiktsuttryck som ett tecken på total lycka, när det snarare var road munterhet. Det jag gjorde då var att jag visade paketet som var överlusat med frimärken och förklarade att jag snarare varit road av detta. Sedan i efterhand kände jag att det var nog bra onödigt att förklara. Nog hade hon gärna fått tro att hon avläst mitt ansikte på ett korrekt sätt ... och inte behöver man förklara sig för att man ser glad ut?