Elvis Presley, Way Down in the Jungle Room, en nyutkommen dubbel-LP med Elvis Presleys sista inspelningar som inte var konsertinspelningar. Den uttråkade Elvis kunde inte förmås att åka till en studio, så RCA fick åka ut till Graceland och smälla upp en studio i djungelrummet och resultatet blev ju över förväntan. Det är ju uppenbart att det inte är en Elvis i god form vi får höra, men likafullt så gör han ett ganska inspirerat intryck och det verkar till och med som han har lite kul när han galghumoristiskt skämtar om Neil Diamond (då Elvis dabbat sig när han skulle sjunga Solitaire, som ju var en känd låt ur Neil Diamonds repertoar), en telefon som passar på att ringa när det som passar minst - under inspelning - och alla sladdar som är dragna över djungelrummet. Att han hade utmärkta musiker med sig som han trivdes bra med under inspelningen är uppenbart, gitarristen James Burton var den i det starka kollektivet som lyste mest. Låtarna skulle ges ut på LP-skivorna "From Elvis Presley Boulevard Memphis Tennessee" 1976 och "Moody Blue" 1977, och även om jag hört dessa sånger åtskilliga gånger så är denna utgåva en upplevelse - avskalade direktinspelade versioner med små variationer från de officiella utgåvorna från tiden. För övrigt tror jag nog att jag aldrig kan få nog av Elvis Presley. Jo, så är det nog.
