Björns Blåa Blogg

HUX FLUX DUX!

2012-01-15T15:43:00.004+01:00

I fredags så kom jag över en tunn katalog över samtrimmade musikanläggningar av märket Dux från 1969. En anledning varför jag var nyfiken på denna katalog och betalade kring trettio spänn för den var för att jag var nyfiken på om anläggningen som fanns i mitt barndomshem skulle finnas med. Det var en kompakt stereogrammofon med radio av märket Dux och jag vet att den ursprungligen köptes av en amerikansk student i Uppsala i slutet av 60-talet/början av 70-talet och att den senare köptes begagnad av min mor när hon pluggade i Uppsala. Och ser man på, visst fanns anläggningen där med en noggrann beskrivning. Jag citerar katalogtexten:

Det här är en liten anläggning. I kompakt och sammanbyggt utförande. Lätt att få plats med. Snygg - i valfritt teak eller jakaranda. Ni kan vara säker på att den låter utomordentligt bra. Goda ljudresurser och bra prestanda hos varje enhet. Det är en anläggning som DUX tagit fram i en stor serie, för att Ni ska kunna köpa den till ett synnerligen lågt pris! Vissa fördyrande detaljer har tagits bort. Ingen Hi-Hi-beteckning finns. Men - hör och jämför! Gärna med något som är dyrare ... DUX stereoförstärkare STEREOGRAM DX 4681 har inbyggd FM-radio med Snabbväljare för 3 valfria stationer. Automatisk fininställning. Inbyggd stereoskivspelare av mycket god kvalitet för alla skivtyper. Frekvensområde enligt DIN inom 8 dB 40-18 000 Hz. Stereopick-up med diamantnål. Justerbart nåltryck. Förstärkardelen har 2 X 3 Watt Sinuseffekt och totalt 8 Watt musikeffekt. Frekvensområde ± 3 dB 20-20 000 Hz. Anslutningar för kristallpick-up (inbyggd), Hi-Fi-pickup kan anslutas via förförstärkare, bandspelare, 1 st. höger och 1 st. vänster högtalare samt antenn. Fällbart skyddslock i genomskinlig plast. DUX högtalare DX 051 är av tryckkammartyp med en volym på 5 liter. 4" X 6" högtalare. Frekvensområde 80-14 000 Hz, märkimpedans 4 ohm och gränseffekt 15 Watt - allt enligt DIN. Elegant svart ribbad front och låda i ädelträ. Lämplig bandspelare till detta set är t. ex. DUX kasettbandspelare för stereo Cassina SA 9114.

Ja, vem kan väl motstå en sådan beskrivning av en tämligen enkel men stilig grammofon / skivspelare med förstärkare och radio. Hur som helst så fick jag veta att modellen heter DX 4681, och när jag googlade lite fick jag se ett fotografi av modellen som jag sedan lade upp i Fejsbock. Bara för att visa lite vilka fånigheter som jag blir nostalgisk av. Så frågade en radiosamlare och internetbekant som kallas Errka om jag var intresserad av en sådan skivspelare i fungerande skick. Han skulle dessutom till Stockholm och Uppsala nästa dag och hade möjlighet att avlämna den. Sådana fantastiska tillfälligheter är det ju bara att haka på. Det var helt enkelt meningen att jag skulle få tag på den - trots att jag egentligen varken sökte efter den eller behöver den. Så nu står den hemma hos mig och fungerar hyggligt, men behöver nog smörjas en aning vilket jag skall göra så fort som jag fått tag på lite grafitolja (eller liknande). Jag kunde inte låta bli att göra en engelskspråkig Youtube-video i min Youtube-kanal "78rpmblog" om Duxen och de rätt så otroliga tillfälligheter som gjort att jag nu 28 år efter att min barndoms Dux gått till de sälla jaktmarkerna sitter här med en likadan skivspelare igen.

... och sällan har en bloggposts titel varit enklare att komma på: "Hux Flux Dux!"

Solliden kort före tolvslaget

2012-01-01T02:03:00.001+01:00

Jag vill med denna bild tagen från den täta folkmassan på Solliden, Skansen önska gott nytt år!

Gamla foton från förr ...

2011-12-29T19:28:00.014+01:00

När jag i våras åkte norrut till Luleå igen så hade jag möjlighet att gå igenom alla gamla fotoalbum och flera påsar med lösa foton som min mormor lämnat efter
sig, och
det var
väldigt intressant att tillsammans med modern titta igenom alla gamla foton. Ofta fick min mor berätta för mig vilka det var som var på bilderna men ändå kände jag oftast igen de flesta. Jag tog med mig några stycken söderut att ha som minnen men jag ville också scanna in några - digitalisera dem så att säga, men det har inte blivit av förrän nu. Detta beror dels på brist på tid men också på att jag haft tekniska problem med scanner/skrivare. Nå, nu har jag i alla fall fört över de som
jag tog med mig och skall visa några av dem här.

Vi börjar med det äldsta fotot som jag hittade. Det är ett bröllopsfoto, mest troligt från någon gång kring året 1920-21. Det föreställer min mormors far Abel och mormors mor Hildur. De skulle få fyra barn, Vivi, Siri, Ines (min mormor) och Henry. Jag minns Abel lite vagt, då han avled så sent som 1983. Jag minns honom som en lugn gammal farbror utan så mycket hår men med en ganska kraftig näsa, och jag minns att jag sista gången träffade honom när han bodde på ålderdomshemmet Bredängshemmet i Gammelstad (därav mitt stående skämt om att jag numera bor i Bredäng och att jag inte förväntade mig att hamna på Bredängshemmet såpass tidigt). Bredängshemmet fanns kvar i mitten av 90-talet när jag spelade där med min orkester Bjarnicks ett par gånger, men jag tror det är nedlagt nu. Jag har av naturliga skäl inga minnen av Abels hustru Hildur, då hon gick bort 1970, vilket var fyra år innan min födsel.

Nästa foto föreställer min morfars morfar Isak Aron Öhrlund och min morfars mormor Maria Lifbom. Isak Aron var hemmansägare men också murare och jag tror att det är han som har murat spisen som kan ses i bakgrunden. Här sitter han och kopplar av läsandes "Sånings-mannen" (tror jag) samtidigt som Maria spinner. Jag minns att min morfar visade detta foto för mig när jag var liten och när vi var på besök hos hans gamla mor Ebba och konstaterade att han också haft en morfar och mormor en gång i tiden men att de nu var borta. Nu kan jag konstatera att nu har även min morfar och mormor lämnat jordelivet. Morfar gick bort 16 november 1996 och mormor 26 december 2010. Detta foto fanns med i en bok om Smedsbyn där min morfars släkt härstammar ifrån och jag såg ett exemplar av denna bok hemma hos min kompis Roger som har varit en nära vän ända sedan vi träffades första gången i förskolan (eller lekis som det hette då) Kristallen 1980. Då letade jag upp detta foto och visade hans föräldrar Jan-Erik och Margit och sade att paret på fotot var släktingar till mig. De höjde på ögonbrynen och så kom nästa chock. Det visade sig att en av dem (nu minns jag inte vem av dem) också var släkt med Isak Aron och Maria - med andra ord är jag på håll släkt med Roger. Detta var ju en överraskning som uppdagades för oss när vi känt varandra i nästan 20 år.

Jag nämnde nyss min morfars mor Ebba. Ebba Jakobsson (född Öhrlund) levde 1893-1986, och som är den sista 1800-talisten i min släkt så vitt jag vet. Jag träffade henne åtskilliga gånger när jag var barn och när vi var på besök i Ängesbyn. Då hörde det till att besöka henne i hennes lilla hus som låg i anslutning till de andra gårdarna. Hon var alltid vänligt leende och bjöd alltid på karameller och fika och det är från henne jag lånat uttrycket "Ta tredi bulla - he jär ingen som räken" (fonetisk tolkning, betydandes "Ta tredje bullan, det är ingen som räknar"). Hon talade bara båndmaLe (dvs nederlulemål) och för en förortsunge som i stort sett bara hörde detta sätt att tala när han var på besök hos henne, så var det inte alltid så lätt att förstå vad hon sade. Min mor undrade alltid varför jag var så tystlåten mot henne, innan hon förstod att jag inte förstod så mycket av vad som sades. Hur som helst, hon var en underbart snäll människa som trodde och ville alla gott. På fotot

som måste vara från slutet av 50-talet ser vi min gammelfarmor Ebba och min morbror Åke (född 1956). Jag minns ju naturligtvis henne som betydligt äldre, men ansiktsuttrycket och de snälla ögonen var precis likadana som jag minns dem.

Nästa foto är ett foto av min mormor med syskon och föräldrar. Övre raden från vänster: Ines (gick bort 2010), Vivi och Siri. Nedre raden från vänster: Hildur (gick bort 1970), Abel (gick bort 1983) och Henry (gick bort 2000). Fotot är förmodligen tagen någon gång i mitten av 40-talet.

Nästa foto föreställer min älskade morfar Bror Henry

Jakobsson (1926-1996) och jag vet inte om det är medvetet som han på detta gamla foto är lik Monsieur Hulot från Jacques Tatis filmkomedier, men det skulle inte förvåna mig.

Nästa foto som jag gillar väldigt mycket föreställer min mormor, och fotot är förmodligen från tiden innan min mor och morbror hade kommit till och uppenbarligen är fotot taget i juletid då det är en julgran bakom henne och hunden. Väldigt stämningsfullt foto måste jag säga.

Det finns många fler foton som jag också hade kunnat visa här, men det får bli i en framtida bloggpost.

Mobil blogg?

2011-12-24T20:50:00.001+01:00

Tja, med tanke på att jag inte skrivit något här på länge länge så kanske det är dags för ett kort inlägg. Det var inte tänkt att det skulle bli något heller om det inte vore för att jag laddat ned en sk blogger-app till min nya mobiltelefon. Så jag passar på att önska God Jul så här på julaftonskvällen. Gul Jod!

Ja, de små barnen ...

2011-04-13T21:05:00.002+02:00

Det kan verka som jag inte gör något annat än springer på Vi, eftersom förra blogginlägget handlade om en upplevelse från när jag var där och detta blogginlägg utspelar sig i samma byggnad, men det är nog ändå bara en slump. Tror jag i alla fall. Denna gång så hade jag på väg hem från arbetet inhandlat diverse viktualier och stod i kassan och väntade på min tur att få betala. Före mig var en småbarnsfar med två flickor som bör ha varit tre-fyra år gamla. Jag fick ett intryck att ingen av dem bor i området och varför jag drar den slutsatsen kommer snart att uppenbaras. Det bör även tilläggas att såväl fadern och hans flickor var blonda och blåögda och såg allmänt svenska ut enligt formulär 1A. En av flickorna hade studerat omgivningen med viss förundran och man vet vad barn i den åldern gör ... de ställer frågor.

Innan jag fortsätter denna historia erinrar jag mig komikern och musikern Lennie Normans ord (som jag har på en gammal kassett i min samling): Så börjar barn tala ... .... ... VEM kom på det? (något i den stilen var det) och så fortsatte han med att konstatera att barn inte bara ställer obehagliga frågor, de gör det dessutom vid fel tillfälle. Detta var vad som hände idag i Vi-butiken i förorten där jag och min familj bor.

Den lilla rågblonda och korkskruvslockiga flickan hade som sagt var studerat omgivningen samtidigt som pappan höll på att ladda varor på bandet i kassan och göra sig redo för att betala. Så kom frågan: "Pappa, varför är det så många som inte är från Sverige här?"

Hon som förmodligen (ännu en förmodan från min sida) bodde med sin övriga familj i ett annat område, kanske till och med såpass nära som i Mälarhöjden (ÄNNU en förmodan) hade inte på något sätt låtit förtrytsam eller ens negativ när hon ställde frågan. Det var bara den oskyldiga barnets undran - hon hade uppmärksammat något som hon tyckte var konstigt och ville veta varför det var på det sättet. Pappan däremot reagerade på ett för utomstående ganska roande sätt. Han mumlade snabbt ett svar till sin dotter (som dock inte jag eller någon annan - kanske inte ens flickan kunde uppfatta) och hans ansiktsfärg hade blivit ett antal grader rödare. Det är ju så med oss nordiska gossar, med vår allmänna pigmentbrist så syns det alltid när vi blir generade - och generad var absolut vad pappan hade blivit. Han SKYNDADE sig att packa varorna i påsar och mötte inga människors blickar, innan han närmast störtade ut ur butiken med sina små flickor på släp efter sig.

Då kommer ju onekligen frågan, varför BLEV pappan så generad? Det var ju en rak och ärlig fråga som hans dotter ställde. Kanske han var rädd för att han skulle uppfattas som rasist? Kanske han innerst inne inte är bekväm med sina åsikter om invandrare vilket gjorde att han kände sig blottad i situationen som uppstått?

Som sagt var, bara spekulationer från min sida, och kanhända fullständigt ogrundade.

...

Men jag erkänner gärna att jag fann situationen en aning roande. Sådan är jag och det såväl står som sitter jag för.

Gör någon glad genom att se glad ut ... eller le mot hela världen och hela världen ler mot dig.

2011-04-06T19:53:00.002+02:00

Idag efter jobbet så hände en lustig sak som gjorde att jag kunde ta till de orden som jag använt i detta blogginläggs rubrik. Det är intensiva veckor på jobbet och jag längtar (likt alla kollegor) efter påsklov. I år åker jag norrut under påsklovet, till skillnad från de senaste åren då jag tagit en tur norrut under sportlovet. Då jag åkte en snabbsväng upp redan i slutet av januari för att närvara vid mormors begravning så kände jag att jag det blev lite nära i tiden att åka norrut igen i slutet av februari. Nå, nog om detta.

Efter en lång arbetsdag så såg jag att jag fått en avi för att lösa ut ett paket från lokala Vi-butikens postavdelning och det var inte oväntat, då jag visste vad paketet innehöll. Jag har varit lite aktiv på auktionssajten Tradera igen efter att ha varit totalt inaktiv där sedan jag flyttade söderut för fem år sedan (just det, sedan jag skrev här senast har jag hunnit fylla fem år som stockholmare), och nu hade jag vunnit en auktion och väntade ett paket innehållandes tre udda LP-skivor med danske komikern och pianisten Victor Borge. Så, det var som sagt var ingen överraskning att jag hade ett paket att hämta på Vi-posten.

Jag gick dit och erkände att jag kände mig lite upprymd eftersom det så uppenbart är vår i luften och ljust ute trots att det är sen eftermiddag. Jag hade min iPod inkopplad i öronen och hade den inställd på random, så att den själv valde vilka av alla tusentals spår som skulle spelas. När jag promenerade från hemmet till Bredäng centrum där jag skulle hämta paketet så spelades Ingmar Nordströms tolkning av Charlie Chaplins schlager "Smile" med kongenial sång av deras vokalist Steine Lindberg. Jag har alltid annars varit lite tveksam om jag tycker att texten till "Smile" är förtröstansfull eller förljugen - men nu lutade jag iallafall åt det förra.

Jag kom fram till Vi-butiken, gick till post- och paketuthämtningen, lämnade avin åt killen som jobbade där, som i sin tur gick till rätt hylla och lyfte ned paketet (som alltså innehöll 3 LP-skivor, så det är inte så svårt att föreställa formen på paketet) och hajade till lite när han såg det, vilket jag tyckte verkade lite konstigt. När han lämnade paketet åt mig så förstod jag hans reaktion. Säljaren som postat paketet hade nämligen använt sig av gamla två- och fyrakronors frimärken från mitten av 80talet till portot. Eftersom det kostar en del att skicka vinylskivor med posten så innebar det att en hel del av dessa frimärken hade klistrats på paketet. Det var nämare bestämt 28 frimärken i små valörer och frimärkena täckte fyra femtedelar av paketets ena sida. Jag måste ha reagerat med uppenbar munterhet när jag såg paketet - även om jag inte själv tänkte på det då. Jag gick runt lite i butiken och såg mig om innan jag skulle börja dra mig därifrån, men då satt det en kvinna på ett fordon (vet inte riktigt vad det kallas, men det var som en korsning mellan rullstol och en mindre fyrhjulad scooter) och sökte ögonkontakt med mig. Jag trodde hon ville fråga något så jag pluggade ur kosslurarna som jag hade inproppade i öronen och hon log och sade något i stil med att hon hade blivit så glad när hon sett mitt ansiktsutryck när jag hämtade ut paketet och tänkt att hon också skulle vilja få ett paket sänt till sig som skänker sådan lycka. Hon hade med andra ord misstolkat mitt ansiktsuttryck som ett tecken på total lycka, när det snarare var road munterhet. Det jag gjorde då var att jag visade paketet som var överlusat med frimärken och förklarade att jag snarare varit road av detta. Sedan i efterhand kände jag att det var nog bra onödigt att förklara. Nog hade hon gärna fått tro att hon avläst mitt ansikte på ett korrekt sätt ... och inte behöver man förklara sig för att man ser glad ut?

Uppdatering

2011-02-13T19:09:00.005+01:00

Ja, det är klart att det måste bli någon form av uppdatering när jag nu inte klottrat här sedan i november. Särskilt med tanke på att det trots allt hänt en del. Det tråkigaste är att min mormor gick bort på annandag julmorgon. Det var inte så oväntat, men man är ju ändå aldrig beredd på sådana saker. I somras när jag sist träffade henne tyckte jag ändå att hon verkade lite piggare än vanligt, men samtidigt har hennes senaste höstar varit tunga och den här gången orkade hon inte längre. Jag laddade upp en liten stillsam hyllning i min youtubekanal 78rpmblog där jag spelar en av hennes favoritskivor "Ole Lukkeöye" av och med Ingrid Almqvist.

http://www.youtube.com/watch?v=hDLbNFOEx18

Tack och lov kunde jag ordna ledigt från jobbet och åka norrut i slutet av januari och deltaga vid hennes begravning 28 januari. Som av en slump är det samma dag som min far skulle ha fyllt 60 år om han varit vid liv och det är även samma dag som min gamle kompis Roger fyller år.

Min kära kusin Lina bodde hos oss två veckor i januari när hon skulle avsluta sin sminkösutbildning och det gick så bra så. Hela familjen här bara längtar efter att hon ska komma tillbaka och liva upp oss igen.

Just nu är jag gräsänkling då min kära Galina är och besöker sina systrar i Ryssland, vilket jag vet att hon längtat länge efter att få göra. Allt flyter väl ganska bra ändå, men det känns ändå lite ensamt till och från.

Idag roade jag mig med att spela in några videor med mestadels egna låtar för min andra youtube-kanal - den där jag lägger in annat material än gamla skivor från min samling. Två av videorna är med nya sånger som jag skrev i december. Eftersom jag har fått en del förfrågningar från icke svenskkunniga vad mina sånger handlar om tänkte jag försöka skriva lite på engelska igen - senaste engelskperioden var 1999-2003 då jag nästan uteslutande skrev på engelska.

http://www.youtube.com/watch?v=UGRi5Ak7q8w

http://www.youtube.com/watch?v=2wGcTxElZFU

IBLAND MISSBEDÖMER MAN FOLK …

2010-11-25T18:21:00.000+01:00

Jag blev häromdagen för första gången i mitt liv kallad ”Gubbjävel” … och det av en herre som är tjugo år äldre än jag.

Nå, man kanske ska ta historien från första början. Det finns en man som inte riktigt men nästan heter Schithög i efternamn – jag vill inte skriva hans riktiga namn, då jag i grunden tycker synd om honom. Denne man delar (eller åtminstone trodde jag det) mitt intresse för äldre svensk underhållningskultur och lär även vara en flitig samlare av ett idag utdött musikmedium. För drygt tjugo år sedan lyckades han med hjälp från Statens Kulturråd (dvs skattepengar) ge ut en LP med inspelningar från sin samling av annars otillgängliga inspelningar med svenska bondkomiker. Det tycker jag var mycket bra gjort, då jag är av åsikten att äldre tiders kultur och underhållare måste finnas tillgängliga i nyare medier för att de inte skall glömmas bort helt och hållet. Det är därför jag alltid gillat framlidne Uno ”Myggan” Ericssons intresse av att utbilda och berätta om äldre tiders scen- och musikkonst. Därför trodde jag inte heller att denne nyss nämde Herr Schithög skulle ta illa vid att jag lånade ett tvåminuters spår från den ovan nämnda LP:n till en video i min youtubekanal ”78rpmblog” samtidigt som jag författade en informerande text om bondkomikern som hördes på inspelningen. Inspelningen gjordes för övrigt någon gång runt 1905, vilket gör att inspelningen i sig var fri när Herr Schithög gick i blöja. Hur som helst så reagerade han mycket aggressivt och skickade ett privat meddelande till min Youtubekanal där han bl a kallade mig just ”Gubbjävel”. Jag trodde ju att Herr Schithög ville att kunskapen om äldre tiders artister skulle leva vidare och att det var det som var tanken till att han spenderade skattepengar på att ge ut en LP med dem. Nu var det tydligen inte så, eftersom Herr Schithög reagerade så aggressivt och obalanserat. I själva verket verkar det som om Herr Schithögs syfte med att använda skattepengar till att ge ut gamla fria inspelningar på LP och sedan hävda att han har copyright på inspelningarna. Eftersom han icke mig veterligt sålt särskilt mycket av den ovan nämna LPn – då den är väldigt sällsynt – och heller inte ansträngt sig för att göra den tillgänglig i nyare format, så kan min enda slutsats vara att Herr Schithög gav ut LP:n – inte för att sprida kunskap om äldre tiders artister utan att för evigt begrava dem i glömskans träsk. Jag trodde ju att Herr Schithög var en kulturbevarare, när han i själva verket bara är en girig kulturföraktare. Som sagt var, ibland missbedömer man folk.

Slutligen … Herr Schithög, om ni nu mot förmodan läser detta. Var inte orolig. Jag skall aldrig någonsin spela er LP igen – vare sig på Youtube eller någon annan stans. Jag har redan slängt ut den från min samling, eftersom det i min samling bara skall finnas skivor som är till för att spelas. Med vänlig hälsning, från en som faktiskt älskar musik och svensk underhållningshistoria – PÅ RIKTIGT.

För fem år sedan ...

2010-10-30T12:34:00.005+02:00

... så mötte jag Galina på Loets busstation i Luleå för första gången. Jag tyckte att det var en god anledning att köpa denna bukett. OK, alla eventuella kvinnliga (och manliga också för den delen - jag har inga fördomar) läsare av denna blogg. Erkänn att ni blir avundsjuka!

Mannen i svart

2010-09-16T20:06:00.003+02:00

Det är valtider som bekant och det har inte direkt berört mig. Jag har irriterats över våra politikers oförmåga att föra en vettig debatt och den eviga pajkastningen som hålls igång för att försöka dölja att våra politiska partier i grunden är samma skrot och korn. Hur som helst, jag var med om en rätt så lustig ... eller lustig och lustig ... intressant händelse. När jag efter jobbet promenerade bort mot tunnelbanestationen för att ta mig hemöver så stod en äldre gentleman utanför ingången till den mindre gallerian som finns i samband med tunnelbanestationen. Han representerade Vänsterpartiet uppenbarligen då det lyste ett stort rött V på hans blanketter. Han försökte gå kontakt med diverse förbipasserande individer och jag insåg plötsligt att tillströmningen av folk framför mig nu var såpass gles att han utan att tveka skulle försöka få mig att rösta på ovan nämnda parti. Men även om han någon sekund betraktade mig som en tänkbar väljare så valde han att rikta in sig på en småbarnsmamma av utländsk härkomst som sköt en vagn med diverse matvaror som hon förmodligen inhandlat i den lokala matvarubutiken. Jag gick förbi valutroparen oantastad och var väl lika glad för det. Dock kunde jag inte låta bli att undra: vad var det som gjorde att han bestämde sig för att INTE snacka in sig hos mig? Såg jag såpass trött och sur ut? Trodde han att jag redan var partimedlem? Tror knappast det. Jag tror snarare att han såg klockkedjan till mitt fickur som jag använder mig av istället för armbandsur. Eftersom jag hade min jacka öppen syntes såväl svart kavaj, svart skjorta som svarta byxor ...dvs den tråkigt strikta men samtidigt rätt så effektfulla färgen dominerade min klädsel totalt - och så var det ju klockkedjan som dinglade på skjortbröstet. Han trodde förmodligen att jag antingen var supermoderat (som har såpass gammaldags borgerliga applikationer såsom fickur) eller någon form av dunderanarkist (klädd i svart från topp till tå) ... eller så höll jag mitt ihopfällda (svarta) paraply i en vinkel som kunde tolkas som hotfull när jag närmade mig honom. Det var ju ute i den farliga förorten gubevars ... det är sällan man ser politiskt aktiva härute - förutom när det - som nu - snart åter är dags för val.

till minne av Rulle (ca 15 februari 1994 - 4 augusti 2010)

2010-08-04T21:16:00.003+02:00

Idag kom beskedet att min kära gamla kattkompis, den evige gentlekatten Rulle har åkt till himlen för att jama för änglarna. Rulle var en snäll katt, otroligt snäll, inte den mest framfusige katt kanske, men utan tvivel en gentlekatt ... han om någon förtjänar det epitetet.

Här ovan är ett foto från sommaren 2006 när han solar på moderns balkong. En avslappnad livsnjutare och en strålande jägare med världens högsta spinn. Dessutom snackade han gärna om han tyckte att den som snackade var någorlunda vettig. Vilket skulle bevisas nedan:

Hej då kompis. Mjau på dig!

HUNDVECKA I LULE

2010-07-18T15:18:00.008+02:00

Ja, jag har alltså tillbringat hela denna vecka i Luleå. Lämnade det dunderheta Stockholm i söndags och åkte med norrlandståget norrut - utan några koincidenter (fan, vad vitsig man kan vara). Sedan har jag varit på turné mellan släktingar, nya och gamla vänner, och det genomgående temat under veckan har varit hundar. Veckan började med att jag träffade min gamle chatt- och internet- och skivsamlar- och musikervän Falkis och gjorde honom till en IRL-vän också. Han hade tre hundar som vänligt och väluppfostrat önskade göra min bekantskap. Nästa dag träffade jag min gamle vän Roger som åter igen är hundägare efter många hundlösa år, och jag träffade även hans bror Mats som råkar vara ägare av Rogers hunds bror ... så då är vi på två dagar uppe i FEM hundar.

Nästa dag åkte jag tillsammans med modern och kusin Lina ut till morbroderns sommarstuga för att njuta av en varm och skön sommardag. Jag och Lina hade tidigare när hon besökte mig i Bredäng tummat på att vi skulle bada när jag kom norrut och vi stod för våra ord. Badkrukan Lina dock lite motvilligt då hon inte gillade att det fanns fisk i vattnet - vilket det också gjorde. Jag såg ett litet gäddyngel trycka under lite sjögräs under bryggan där jag badade. En sådan liten gädda har jag aldrig tidigare sett. Funderade på att fånga den och ta med den till moderns guppyakvarium, men det hade förmodligen lett till en stor minskning av guppybeståndet. I stugan fanns hunden Ferdinand, så nu blev det sex hundar.

Dagen som följde var faktiskt hundlös, då vi åkte och besökte mormor i Råneå, men nästa dag var ordningen återställd, då kusin Malin och hennes hund Troja kom på ett snabbt besök. SJU hundar alltså, på fem dagar - tror inte jag har varit med om en så hundtät vecka tidigare. Nu åker jag tillbaka norrut på måndagskvällen till ett Stockholm som förhoppningsvis blivit NÅGOT svalare än när jag for.

Avslutningsvis en bild på kattfröken Jolie som tycker att det där med akvarium är både intressant och närande såväl för själ som för kropp ... eller kunde vara om hon bara kunde komma på hur hon ska göra för att få sig en smakbit.

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack!

2010-07-10T19:51:00.003+02:00

Det är verkligen varmt nu. Men ändå klarar jag värmen bättre än vad jag har trott att jag skulle göra. Jag börjar nog bli mer uthållig för solsken och värme ju äldre jag blir - konstigt nog.

Vinkade för några dagar av min moder som varit och besökt oss i en vecka här nere i lummiga Bredäng. Vi besökte vanliga turisthål som Fjäderholmarna, Skansen, Wasamuseet, samt Spårvägs- och Leksaksmuséet. Dessutom upplevde vi Mälarens skönhet och en dag lyckades vi slita Galina från jobbet och Allan från datorn och gick till legendariska Villa Lyran och satt och fikade på den gamla anrika groggverandan och såg ut över Mälarens vatten. Med andra ord en riktigt händelserik vecka. Nu ska jag åka norrut på söndagkväll ... samma kväll som VM-finalen insåg jag snabbt, men har man gjort en tabbe så får man stå för den. Orkar iallafall inte tramsa runt och boka om.

Nattgående Norrlandståget råkade ut för smärre bekymmer häromnatten då en boskapsägare tyckte att järnvägsspåret var en lämplig plats att parkera sina telningar. Synd om korna, men tåget klarade sig väl hyfsat ... men nu går jag ut i förväg med min önskan:

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack

Sommar och sol och bad - och besök av kusin Lina.

2010-06-20T18:31:00.017+02:00

Så var det äntligen dags för semester igen - och det är alltid lika välkommet. I år mer än någonsin känns det som eftersom det har varit så mycket jobb att det knappast har varit något annat än jobb och sömn i vår. Jag har nästan glömt bort min gamla blogg, men har ändå inte haft särskilt mycket att skriva här - hoppas att jag kommer igång igen, eftersom jag dels tycker om min gamla kära blogg, dels tycker jag om att skriva. Ja, min gamla kära blogg, ja. Den fyllde för fem dagar sedan FEM ÅR! Jag kom inte ihåg det dagen när det hände och jag hade inte kommit på det om jag plötsligt inte nu satt mig ner att skriva här. Grattis gamle blogg! Att du skulle bli så här långlivad hade jag aldrig trott. Småsyskonen hälsar (dvs "the 78 rpm blog" och "BeJis Skivhylla"). Nåväl, min semester inleddes med att jag har varit gräsänkling under helgen då övriga familjen varit på släktkalas. Ibland är det skönt att vara själv, så jag klagar inte - dock har jag under fredagen och lördagen haft STORA problem med att varva ned. Jag har sovit dåligt och haft allmänt svårt att njuta av livet. Nå, det är ju inget nytt problem - så brukar det vara varje år och det brukar lugna ned sig ganska snabbt. Idag fick jag ett kärt besök av min kusin Lina, som ville komma och se hur vi har det i nya lägenheten (där jag nu bott i ett halvår). Hon fick tyvärr inte möta övrig familj utan fick nöja sig med sin store rödlätte kusin. Eftersom vädret varit tilltalande så gjorde vi något som JAG inte brukar göra ofta. Vi gick till stranden med lite mat och dricka och hade en liten picknick nere vid Mälarens vatten. Ibland när stora båtar åkte förbi gjorde svallvågorna att vi fick dra till oss fötterna för att inte de skulle bli våta - så nära vattnet satt vi. När solen lyste lite extra låg vi och vilade och bara njöt av lugnet och småpratade om ditten och datten.

Lina lekte med sin favoritleksak, en Iphone - får erkänna att den där mackapären väcker ett visst habegär, det har jag känt även när jag sett andras Ifånar. När jag tog av skorna och gick ut och kände på vattnet med fötterna fotade Lina mig med Iphonen och laddade upp fotot på Facebook direkt (efter att ha frågat först) och skrev att jag hade doppat mig. Då kändes själva tanken på ett riktigt dopp inte så jättelockande, men ändå ... när jag brukar irra mig ned till en strand och får nog med "privacy" så söker jag mig gärna ned i vattnet. Även om det ofta är ganska kallt så känner man sig så lätt i vattnet. Lina frågade om hon skulle fota mig när jag badade och det gick jag med på - dock utan direkt uppladdning till Facebook. Jag föredrog att sedan i efterhand välja de minst anskrämliga bilderna. Lina använde min relativt nya video/digitalkamera och visade att hon är bra på att ta bilder. Så jag tvekade inte över hennes förmåga - det var snarare motivet som kan vara lite estetiskt motsträvigt ibland. Ändå lyckades Lina på ett bra sätt fånga hur skönt det var i vattnet - särskilt när kroppen vant sig vid den något begränsade värmen. Jag var i vattnet i drygt en kvart - för mig kändes det som om tiden stod stilla så jag fick inget riktigt tidsbegrepp men kunde se det på tiden på bilderna som Lina tog. I bildfilen skrivs ju en exakt tidsangivelse när bilden tas. Jag var bara ute i vattnet och njöt och Lina satt på stranden och var avundsjuk. Hon hade vissa månatliga själ varför hon inte kunde ge sig ut i vattnet tillsammans med mig - annars hade hon också plaskat. Istället satt hon på stranden och tog sin fotografuppgift på högsta allvar. Det märkte jag sedan när jag huttrande kom i land och såg hur mycket bilder hon tagit. Nå i alla fall. Nu känns det skönt i hela kroppen och jag hoppas jag slipper en förkylning som belöning för det relativt tidiga sommardoppet ... fast jag kände när jag var i vattnet att det skulle vara värt det. Vi får se om jag tycker likadant om jag verkligen åker dit med en förkylning - men den dagen den sorgen.

Det är alltid lika roligt att få besök av släkt. Jag har inte så stor släkt så jag är särskilt förtjust i den lilla släkt jag har. Om en dryg vecka kommer för övrigt morsan på besök ned till storstaden för att se hur vi har det och då ska vi leka turister och ha det trevligt.

Sommaren har börjat - och på ett mycket bra sätt!

NU SKÄMS JAG ...

2010-05-23T15:10:00.002+02:00

Jag har just fått anledning att skämmas och det är inte ofta jag skäms men nu är det dags. Jag har måhända ofta ANLEDNING att skämmas, men det innebär ju inte att jag skäms ... men NU gör jag det. Jag har nämligen varit sällsynt okunnig och ouppmärksam inom ett område som jag såväl borde som torde behärska.

...

Nu kommer det.

...

Nä ... jag måste andas lite först innan jag kan släppa ut det ...

...

SÅ!
För ett par månader sedan köpte jag en sk USB-skivspelare som heter Numark TTUSB som jag alltså kan koppla direkt in i datorn och föra över vinylskivor till datorn och göra trevliga mp3-filer och till och med hembrända CD-skivor av. Samtidigt som man kan koppla in skivspelaren till datorn med hjälp av USB-kabel så kan man dessutom koppla in den till en vanlig förstärkare med hjälp av sk RCA-kabel, så att man kan lyssna på skivor utan att behöva ha igång en dator. Är alla med så långt? Bra! Nu är det ju så att alla skivspelare behöver en form av pickupförstärkare eftersom signalen från en skivspelare är mycket svagare än från t ex en CD-spelare. Därför kopplade man alltid in skivspelaren i Phono-uttaget på förstärkaren (på den tid då alla hade skivspelare) - om man kopplade in den i någon annan ingång hördes inget eller väldigt lite. På senare år har phonoingångarna tagits bort från förstärkarna så man måste oftast ha en speciell lös pickupförstärkare inkopplad som gör ljudet från vinylspelaren starkare så att det går att lyssna på sina rara skivor, och en hel del skivspelare har börjat säljas med inbyggd pickupförstärkare så att man kan koppla in den varsomhelst. Detta är fallet med ovan nämnda Numark-spelare. Dock var jag länge länge inte nöjd med ljudet man fick när man kopplade in spelaren i olika förstärkare - ALLDELES för svagt och tunt. När man använde USB-ingången och spelade in på datorn blev ljudet helt okej - men den var inte rolig att använda när man bara ville lyssna på skivor.

Idag gick jag in på Numarks hemsida för att se var som eventuellt kunde göras ... och då såg jag vad som var fel. På undersidan av skivspelaren skall finnas ett reglage där man ställer in om den inbyggda förstärkaren skall användas eller inte. Om man kopplar bort den skall man sedan koppla in spelaren i en vanlig gammaldags phonoingång ... och naturligtvis stod reglaget i det läget - inte undra på att det låtit tunt länge. Jag flyttade på reglaget och Hey Presto så gick det att spela högt och ljudligt.

Jag skäms över att det gått så lång tid innan jag kommit på lösningen på problemet - för det borde jag ha sett på en gång.

... hämtar mig fortfarande ...

2010-04-04T14:23:00.002+02:00

Jag har nu efterlängtat påsklov och hämtar mig fortfarande efter ett lyckat aprilskämt. Jag skrev ihop ett informationsbrev från något som kallades något i stil med Nationella Betygsstiftelsefonden, och i det brevet (komplett med adress till hemsida, sidhuvud och sidfot) stod det att elever i klass 9 som går i friskola kan mot pengaersättning skaffa sig fler grundskolepoäng. Brevet innehöll en noggrann beskrivning hur man skulle bära sig åt och hur det hela skulle gå till. Jag lät några kollegor läsa igenom brevet i förväg för att höra om de trodde att min niondeklass skulle gå på det, och svaret blev att: "NÅGRA kan gå på det". Faktum var att ALLA gick på det. Jag har aldrig varit med om att så många på samma gång går på ett aprilskämt som jag ligger bakom - så efter det har knappt någon fått tala med undertecknad.

SNÖKAOS - jo pyttsan!

2010-03-04T16:08:00.004+01:00

Jag befinner mig denna vecka åter i Luleå och har besökt diverse släkt och vänner i vanlig ordning, men kan konstatera att: "gudars vad stockholmare är hamiga". Det har nu bluddrats länge och väl om snökaos och rekordvinter, för att inte tala om hur all denna oväntade snö (ja herregud - snö i Sverige - vem kunde vänta sig något sån't?) påverkat trafik och samhälle. Jag åkte i lördagskväll med nattåget norrut och kom fram utan att vara ett dugg försenad. Trots att snöyran vinade och ven utanför. Hur kan det komma sig? Hur kan de här nedslitna gamla tågen klara av det som moderna X2000-tåg inte pallar med?

Jag kan dock konstatera att Luleå inte varit på något gästvänligt humör vädermässigt, förutom idag när det har varit riktigt trevligt ute. Annars har snön yrt och vinden blåst rakt igenom märg, ben och späck. Det är som om väderguden bestämt sig för att visa den förklenade stockholmare vad som EGENTLIGEN menas med vinterväder: "Jaså, du, din ämliga fjollträskare, du tror att du upplevt snö, du? Här ska du få se på perkele!" (allt sagt med en självgod tornedalsbrytning förstås). När man åker med lokalbussen, så skumpar och skakar den fram över snötäckt isbeläggning och plogvallarna är såpass höga att det känns lite som att åka i en jättelik rodelbana - dock lyckligtvis inte lika snabbt.

Så SNÖ det har vi. Förmodligen mer än någonsin. Mormor sade då att hon under sitt 80-åriga liv inte varit med om att det har varit så mycket snö tidigare. Så som sagt var ... SNÖ har vi ... men har vi snökaos?

...

Icke.

SNÖKAOS

2010-02-22T19:18:00.002+01:00

Det har ju som bekant varit en sällsynt snöig vinter och jag har ju för det mesta njutit då jag är en snöälskare sedan barndomen. Men nu när det är totalkaos för SJ och SL börjar det bli lite komplicerat. På lördag skall jag åka med nattåget till Luleå i vanlig sportlovsordning, men det börjar kännas lite oroligt hur det ska bli med den saken. Nu har ju inte norrlandstrafiken direkt påverkats av sörlänningskaoset, men man vet ju aldrig. Nå, man ska inte kasta yxan i sjön redan - om mitt tåg skulle bli försenat så gör det inte så mycket, då jag planerar att spendera min tid i en skön förstaklasskupé. Så det ordnar sig nog.

Men idag kom ett oväntat telefonsamtal. Idag stannade jag hemma, som ersättning för den tid jag lägger ned på att rätta Nationella Prov och så ringde då telefonen. Då var det en av mina kollegor som berättade att min arbetsplats nästa dag skulle hålla stängt pga vädret och trafikkaoset. Det har jag aldrig tidigare varit med om som lärare - och jag har inget minne av att jag varit med om det som elev heller under någon av mina vargavintrar under barndomen. Nåja, inte så mycket att göra åt saken.

Björns Blåa Bredängblogg

2010-01-07T21:52:00.002+01:00

Så håller man äntligen på att landa i den underbara vinterkylan. Senaste veckan har varit ett evigt nedpackande - en dags intensivt flyttande och ett evigt uppackande och skapande av det nya hemmet. Det har varit väldigt stimulerande och på det hela taget upplyftande att planera det nya hemmet - möblera, skaffa nya möbler, fixa och trixa lite här och lite där. Ännu är vi inte på långa vägar färdiga men det börjar onekligen kännas som ett hem. Till skillnad från när jag flyttade till Husby så kom jag till ett färdigt hushåll och även om jag på lite olika sätt gjort mitt bästa för att påverka dess utformning så känns det nu mycket bättre att vara med från början och ha kloka och dumma synpunkter om allt möjligt.

Mina kära skivor har blivit uppackade och snyggt och elegant placerade i sina hyllor och även i övrigt börjar det kännas som ett ställe jag gärna återvänder till efter en lång dag på jobbet. På lördagen (2 januari) skedde alltså flytten. Allt var nedpackat och redo för att packas in i flyttbolagets stora stora stora lastbil - så stor att den närmast fick klämma sig in på gården i Husby - lite ungefär som en sumobrottare som försöker klämma sig in i en cocktailklänning. Vi beundrade flyttgubbarnas slit (särskilt med tunga skiv- och bokkartonger) och när till slut alla kartonger och möbler var levererade till den nya adressen i området Bredäng, Skärholmen, så kände vi oss rätt slut i huvudet - trots att det inte var vi som slitit den dagen.

Två iskalla vändor till Ikea (Kungens Kurva respektive Barkarby) och ett flitigt ihopsättande av pojkarnas båda skrivbord, två Billybokhyllor och ännu en Expedithylla krävde en och en halvs dag flitigt monterande. En annan sak jag fått pålagt mig är att fixa Internet till lägenheten och som synes är det nu fixat - behöver bara införskaffa en Router så att övriga familjemedlemmar också skall få tillgång till det förlovade nätet.

Idag började jag jobba igen och terminen börjar passande med två studiedagar för att vi ska få möjlighet att planera ordentligt samt fixa ett och annat, och det kändes lite konstigt att bara åka tunnelbana i drygt fem minuter - till skillnad från femtio minuter vilket varit fallet de senaste åren. Det innebar att jag kunde stiga upp en timma senare och att jag även numera bor inom promenadavstånd och jag har lovat mig själv att försöka promenera hem så ofta som möjligt - inte av ekonomiska skäl, men av flåsförbättrande sådana.

... dessutom ... nog är det en fantastisk lyx att ha TVÅ toaletter i lägenheten. Det är faktiskt första gången i mitt 35-åriga liv som jag bor i en lägenhet med två toaletter. Lyxen är obeskrivbar!

"REGN"

2009-12-27T18:09:00.005+01:00

Jag sa häromdagen att de sista inspelningarna för året var avklarade, men där högg jag i sten. Igår ägnade jag hela dagen åt att färdigställa ett antal låtar och göra färdigt de påbörjade inspelningarna ... och när dagen var slut hade jag nog material för en ny utgåva. Alltså LITE tidigare än väntat kommer här Treplektra Produktions senaste utgåva, "REGN" med Björn Jakobsson.

1. IDAG GJORDE JAG NÅ'T DUMT (4:24)

2. VILSE I REGNET (4:54)

3. PUSSEL (4:32)

4. DIN RÖST (5:48)

5. PÅ ÄVENTYR (5:22)

6. IDAG FINNS INGENTING KVAR (7:29)

7. DET GÅR ÖVER (2:53)

8. NJUT AV RESAN (4:03)

9. INTE MIG EMOT (3:57)

10. UNDER MÖRKA MOLN (4:16)

11. NATTFRIERI (7:53)

12. ÄNTLIGEN PÅ VÄG (5:27)

Alla texter är skrivna av Björn Jakobsson och all musik är komponerad av Björn Jakobsson utom "Idag gjorde jag nå't dumt" där melodin är traditionell.

Vad är då så särskilt med den här utgåvan? Tja, till skillnad från "Himlen är bra mycket blåare" så är sångerna skrivna under en förhållandevis kort tidsperiod (ett halvår), vilket gör att resultatet inte spretar så mycket text- och musikmässigt. Nu finns det visserligen musikaliska inslag av både pop, visa, country och rock samt lite new age-tjosan, men texterna har mera av sammanhängande teman och ett av dem är just "regn" då regnet dyker upp lite här och var i sångerna. Högerklicka på länkarna och spara låtarna på er dator innan ni lyssnar så krånglar det som minst. Håll till godo!

ny singel: PÅ ÄVENTYR / ÄNTLIGEN PÅ VÄG!

2009-12-25T18:45:00.004+01:00

Så var det dags för ett par nya låtar och det blird et sista låtsläppet innan flytten till Skärholmen. Den första låten "PÅ ÄVENTYR" är skriven och inspelad på rekordtid - nämligen idag. Jag var lite rastlös och uttråkad och less på flyttbestyr så jag rotade fram ett anteckningsblock och grabbade tag i gitarren och lekte fram en melodi. Sedan totade jag ihop en text och spelade sedan sången några gånger så att jag skulle lära mig den någorlunda. Sedan plockade jag fram min Zoom portastudio - riggade upp mikrofoner och sladdar, tog fram en av de inbyggda trumrytmerna och spelade in gitarr, sång, bas och banjitar. Allt tog ungefär fyra timmar - från sångens första stapplande födslovändor till den färdigmixade låten.

__________________________________________

Här är texten:

INGEN MORGON ÄR FÖR TIDIG

INGEN KVÄLL ÄR FÖR SEN

NÄR SOM HELST KAN ILSKNA MYROR

BÖRJA KRYPA I MINA BEN

MINA ÖGON TÖRSTAR EFTER VYER

VAD DET ÄR SPELAR INGEN ROLL

MINA ÖRON VILL HÖRA MEODIER

FRÅN NÅGOT AVLÄGSET HÅLL

DÅ KASTAR JAG MIG UT GENOM PORTEN

KLAR I KNOPPEN, MEN ÄNDÅ LITE YR

OCH GÖR ALLT DET JAG INTE GJORT ÄN

NÄR JAG GER MIG UT PÅ ÄVENTYR

MAN ÄR BAKBUNDEN I LIVET

MÅNGA "OM" OCH "MEN" OCH "SKALL"

SÅ IBLAND MÅSTE MAN FÅ RASA

SOM ETT ILSKET VATTENFALL

TÖMMA HJÄRNAN OCH FÖRSTÅNDET

FYLLA PÅ SJÄLENS BUTELJ

NYA DOFTER! NYA SMAKER!

TA EMOT, GAPA OCH SVÄLJ!

DÅ KASTAR JAG ...

IBLAND KAN ETT HÖSTREGN VÄCKA TANKAR INOM MIG

TANKAR SOM INTE FUNNITS FÖRR

DET FINNS SÅ MYCKET SOM DÄRUTE GÖMMER SIG

OM MAN BARA VÅGAR ÖPPNA SIN DÖRR

DÅ KASTAR JAG ...

________________________________________

Singelns baksida är ett instrumentalstycke som heter "ÄNTLIGEN PÅ VÄG!" som jag lekt fram under hösten med hjälp av ett loopbaserat datorprogram. Den är inte så lite inspirerad av den förestående flytten, även om den när stycket skrevs ännu var långt ifrån självklar.

Håll till godo och god fortsättning!

Så var ännu en termin gången ...

2009-12-19T22:47:00.005+01:00

... och jag skulle väl fara med rätt så mycket osanning om något direkt sensationellt inträffat under de senaste månaderna på jobbet. Nu har jag ju som princip att helst inte blogga om jobbet, vilket också gör att det inte blir så mycket skrivet de månader jag jobbar - eftersom jobbet slukar all tid ... men nu är det nog så att det inte har varit något särskilt intressant att skriva om ens om jag INTE hade ovan nämnda princip. Nåja - inga nyheter, goda nyheter antar jag.

Hela hösten har för övrigt varit ett evigt väntande på besked angående lägenhetsbyte och det positiva beskedet kom för ett par veckor sedan. Om ett par veckor flyttar inte bara jag och min familj till Bredäng, utan den här bloggen flyttar för andra gången. Från att första nio månaderna varit en Luleåblogg, så blev den en Kistablogg i mars 2006 och så blir gamle blåbloggen en Skärholmsblogg från och med det nya årets andra dag.

Den förestående flytten innebär att större delen av bohaget numera är nedpackad i diverse flyttkartonger. Skivsamlingen har legat där och väntat tålmodigt i över en månad nu och bara LÄNGTAR efter att bli uppackad och avspelad igen. Stackare, jag förstår hur ni känner er. Jag ser dock fram att byta miljö, att få närmare till jobbet och mer kvadratmeter att röra mig på - att helt enkelt lite långsiktigt bygga ett nytt hem.

Idag fyller jag för övrigt år (35) och har fått ta emot så många gratulationer över nätet att jag känner mig alldeles vimmelkantig. Det blir ju så när man är aktiv i diverse fora här och där och har chattkamrater och internetbekanta över hela världen. Som trevlig födelsedagspresent fick jag dels jullov från min arbetsplats men även ett gäng förmodat varma och sköna alpackasockar av min sambo. Dessutom har vintern kommit till Stockholm och fått trafiken att kaosa (vilket föranlett många och välförtjänta syrliga kommentarer utflyttade och kvarboende norrlänningar - varav jag är en). De senaste dagarnas snöväder har fått mig att med glädje minnas hur skön Luleås vinterdagar kunde vara när de var som bäst. I fredags var man inte bara glad för att det var sista arbetsdagen på två och en halv vecka utan också för att solen sken, luften var kall och klar och snön låg tjock på marken. Vinter när den är som vackrast, med andra ord. Bäst då att passa på att njuta så länge det varar - innan slasket återtar kommandot. Det skall bli intressant om det lyckas bli en vit jul här i storstaden. De senaste två jularna som jag upplevt här har varit rätt så grådaskiga även om snö fallit under nyårnatten två år på raken.

Nå i alla fall - jag håller på att varva ned så smått och ska försöka att njuta så mycket jag kan bland flyttkartonger och snödrivor. Även om skivsamlingen ligger nedpackad så finns en välfylld iPod med cirka 80 dygn musik och förströelse - så jag lär nog inte bli ALLTFÖR uttråkad i alla fall. Om inte annat finns ju ett vackert vintrigt Stockholm att strosa runt i.

Ja visst ja ... glömde att tillägga att mina borttappade mp3-filer har återfunnits och återplacerats på rätt plats vilket innebär att jag inte behöver ägna lovtid åt att göra om alla länkar i mina bloggar - TACK FÖR DET! Jag trodde att jag skulle bli tvungen att genomföra detta urtrista och tidskrävande jobb - men jag slapp!

SÅNT ÄR LIVET NÄR DET INTE ÄR ETT HELVETE ...

2009-11-03T21:32:00.004+01:00

Återigen har jag fått problem med den site som är host för mina mp3-filer som jag länkar till i min 78-varvsblogg men även till min hemsida. På grund av tekniska problem har filerna gått förlorade - nå ... de är inte helt förlorade, eftersom de fortfarande på min dator. Men länkadresserna funkar inte längre. Detta går naturligtvis att fixa och det får jag väl göra längre fram - det är bara det att det tar tid. Tid är ju det som tyvärr jag inte kan strössla med just nu, men så snart som möjligt skall det välan bli gjort. Att 78varvsfilerna i 78varvsbloggen är borta är inte hela världen, även om det blir jobbigt att återställa alla filer och fixa alla länkar, men mer irriterande är det att mina egna låtar inte längre är tillgängliga från min egen hemsida. Nå, så blir det väl när man väljer en gratishost - men är man ekonomisk så är man.

Glad nyhet för alla Kalle Sändare-fans: Det har nyligen släppts en DVD (SISTA SÄNDNINGEN) med Kalle Sändare där han i bild sitter och ringer olika människor och dessutom själv blir uppringd av människor som tror att de ska få uppge sina åsikter om TV. Videoklippen är tagna från ett projekt med korta pausprogram för TV som spelades in 1988 men aldrig slutfördes. Nu har dock mannen bakom det hela - jazzmusikern och skivproducenten Rune Öfwerman - åter hittat de gamla filmklippen och tyckt att de förtjänar att nå en större publik ... och det tycker jag också. Jag har idag emottagit ett exemplar av DVD:n och avnjutit den en och en halv timme långa filmen i ett sträck. Det rör sig inte om några fantastiska scenerier. Blott en kostymklädd Kalle Sändare som sitter bakom en rad telefoner och pratar med en mängd olika människor (en är för övrigt Café Norrköpings vänlige programledare Ragnar Dahlberg som visserligen tidigt avslöjar Kalle, men ändå väljer att spela med). För den som lyssnat på Kalle Sändares skivor i över 20 år är det riktigt intressant att se hur han ser ut när han genomför samtalen och en gemensam nämnare som inträffar efter nästan varje samtal är hur han med ett leende glatt skakar lätt på huvudet när han lägger på luren. Mitt favoritsamtal var ett samtal med en 15-årig flicka (som idag bör vara i min ålder) som ringde Kalle för att klaga på att det inte är nog med bra ungdomsprogram i TV. En lätt road Kalle gjorde flera olika gubbar med olika röster som gång efter gång vidarekopplade flickan som blev både lätt frustrerad men också lätt road av det hela. När det hela blev alltför förvirrat utbrast den i övrigt rätt välartade men skojfriska flickan "Är du dum i huv'et?" - vilket i det fallet nog var en rätt motiverad fråga. En annan höjdare är när Kalle ringer angående en lägenhet i Skärholmen och fullständigt ignorerar att uthyraren gång på gång betonar att lägenheten redan är uthyrd. Eller varför inte när Kalle ringer angående en reklamfilminspelning för hundmat som behöver en hund som först är arg men som blir snäll när den får mat - och efter ett slag kommer Kalle på alternativet att i stället för en riktig hund använda sig av en till hund utklädd tvååring. Dessutom njuter jag av den underbart breda norrländskan som en uppringande man som ville ha mer boxning i TV kunde stoltsera med. Kort sagt var DVD:n en välkommen överraskning till alla Kalle Sändare-entusiaster - både de som är och som inte är med i Gris- och Skridskoföreningen.

Dessutom behövde man något att skratta åt efter en lång dag på jobbet och den lagom lockande framtida uppgiften att återställa alla bortkomna mp3-filer och rätta till alla felaktiga länkar.

Hå hå ja ja ...

ÄNTLIGEN ett bevis på att jag har åstadkommit något vettigt med mitt skrivande.

2009-11-02T20:44:00.005+01:00

I våras startade jag en blogg där jag skrev om utvalda LP ur min samling och en av de mer udda plattorna jag skrev om var LP:n "Jak spelar dik matt" med Lulegruppen Fafner. Inte tänkte jag mer på det - men så har under de senaste månaderna två av medlemmarna hört av sig via kommentarer och nu idag kom följande meddelande från en tredje medlem:

"Hej du! Hörde av Niklas och Göran att du hade en blogg med Fafner-skivan. Det inspirerade oss att kika igenom garage och källare på jakt efter band...och ett tu tre..Vi producerade och fixade till 2.45 Giga byte Fafner-musik i helgen. Spread the word around! Mvh Magnus Lindmark, ex Fafner gitarrist"

Som sagt var, ÄNTLIGEN ett bevis på att man har åstadkommit något vettigt med sitt skrivande.

Läs hela bloggposten här.

SPALKAL KLING I LÖVEN

2009-11-02T20:34:00.006+01:00

Ja usch vad länge sedan det var jag skrev något här - men jag har inte haft lust eller tid. Nu är iallafall hösten här och man kan likt Tjadden Hällströms figur Ludolf (som inte kunde säga R ... det blev alltid L) "spalka kling i löven". För idag föll löven från träden och gissa om många ungar hade roligt på rasterna.

Vad händer annars? Tja, snart ska vi FÖRHOPPNINGSVIS flytta från den lilla trean i Husby till en större fyra i Bredäng. Det är bara bostadsbolagen som ska ge tummen upp först ... och det tar ju en jäkla tid.

Annars gör vi alla vårt yttersta för att hålla svininfluensan på avstånd. Själv har jag drabbats av vanlig förkylning med ovanligt svår och efterhängsen hosta. Till slut ledsnade jag och uppsökte läkare och utredning pågår. Det ser dock ut som jag drabbats av någon form av astma - eventuellt förkylningsastma. Sista ordet är dock inte sagt - och sista undersökningen är inte gjord.

Ny ”singel”! PUSSEL / IDAG FINNS INGENTING KVAR

2009-08-23T14:51:00.003+02:00

I början av sommaren satte jag mig ned och spelade in några nya låtar, men jag blev inte så nöjd med mixen, så jag valde att lägga bort dem tills jag kände mer för att pillra med dem för att få dem att låta bättre. Nu har jag åter satt mig ned och försökt få mixarna lite bättre och är ganska nöjd med resultatet – så pass att jag kände att jag kunde publicera dem. Alltså – två nya låtar: ”PUSSEL” och ”IDAG FINNS INGENTING KVAR”. Om du vill höra resultatet, så ladda ned låtarna till din dator genom att högerklicka och ”spara som” innan du försöker lyssna.

Här är texterna:

PUSSEL (LADDA NED)

IGÅR VAR INTE NÅGON BRA DAG

NÄR DRÖMMARNA BRANN UPP OCH FÖRSVANN

FÖR ALLTING VAR EN SAGA

FÖR BRA FÖR ATT VARA SANN

NÄR MAN VÄNDER NÅGON RYGGEN

VILL MAN INTE KÄNNA NÅGON KNIV

MEN SKULLE MAN ÄNDÅ BLI STUNGEN

SÅ ÄR DET ÄNDÅ BARA ETT LIV

SJÄLEN SÄGS VARA ODÖDLIG

OCH DET ÄR GOTT OCH VÄL

MEN VEM VILL LÄGGA PUSSEL

MED EN KROSSAD SJÄL?

INTE JAG!

SKA MAN RESA SIG UR ASKAN

ELLER SKA MAN LIGGA KVAR?

ILLUSIONERNA ÄR INTE BORTA

OCH DEN SOM SPAR HAN HAR

VAR FÖRR EN HEJARE PÅ PUSSEL

TIOTUSEN BITAR – INGA BESVÄR!

TRODDE DETSAMMA OM SJÄLVA LIVET

DÄRFÖR STÅR JAG NU HÄR!

SJÄLEN SÄGS VARA ODÖDLIG

OCH DET ÄR GOTT OCH VÄL

MEN VEM VILL LÄGGA PUSSEL

MED EN KROSSAD SJÄL?

INTE JAG!

IDAG FINNS INGENTING KVAR (LADDA NED)

IGÅR FANNS EN LJUSNANDE FRAMTID

IGÅR FANNS EN KRUKA MED GULD

IGÅR FANNS DET DRÖMMAR OCH VISIONER

IGÅR FANNS DET INGEN SKULD

MEN ALLTING KAN FÖRÄNDRAS – INGET BLIR NÅNSIN SOM DET VAR

OCH IDAG FINNS INGENTING KVAR

HELA VÄRLDEN RASADE SAMMAN

ELLER I ALLA FALL TOG NÅGOT SLUT

KVAR FANNS SPILLROR AV MINNEN

OCH EN TANKE PÅ ATT STÅ UT

FÖR ALLTING SKA FÖRÄNDRAS – INGET BLIR NÅNSIN SOM DET VAR

FÖR IDAG FINNS INGENTING KVAR

NEJ, IDAG FINNS INGENTING KVAR

IDAG FINNS INGENTING KVAR

INGEN MENING MED NÅGRA FRÅGOR

FÖR DET FINNS INGA SVAR

IDAG FINNS INGENTING KVAR

DAGS ATT ÅTER LYFTA BLICKEN

DAGS ATT FYLLA PÅ SIN TANK

DAGS ATT SÖKA NYA VÄGAR

FÖR ATT INTE GÅ I SANK

FÖR ALLTING SKA FÖRÄNDRAS – INGET BLIR NÅNSIN SOM DET VAR

OCH IDAG FINNS INGENTING KVAR

NEJ, IDAG FINNS INGENTING KVAR

IDAG FINNS INGENTING KVAR

INGEN MENING MED NÅGRA FRÅGOR

FÖR DET FINNS INGA SVAR

IDAG FINNS INGENTING KVAR

SOLEN HAR SKICKAT MÅNGA STRÅLAR

SOM VÄRMT OCH GJORT VARDAGEN MERA LJUS

MÄLARENS VATTEN GLITTRAR OCH PRÅLAR

OCH LOCKAR OSS ATT LÄMNA ALLA HUS

OCH JORDEN SNURRAR VIDARE – OM ÄN MINDRE UNDERBAR

FÖR IDAG FINNS INGENTING KVAR

NEJ, IDAG FINNS DET INGENTING KVAR

IDAG FINNS DET INGENTING KVAR

INGEN MENING MED NÅGRA FRÅGOR

FÖR DET FINNS INGA SVAR

IDAG FINNS DET INGENTING KVAR

RIP Les Paul.

2009-08-13T20:56:00.001+02:00

Mannen som gav namnet till världens bästa elgitarr, som uppfann modern inspelningsteknik och som lirat bättre elgitarr än någon annan under de senaste 70 åren, Les Paul har lämnat oss för att lira med det stora bandet upp i skyn. Hans gamla spelkamrater och hans fru Mary Ford har väntat länge - för Les ville vara hos oss så länge som möjligt. Men idag gick han bort - 94 år ung och vital in i det sista. Ännu en idol borta.

Helt slut! Har skruvat hela dagen!

2009-07-30T22:53:00.004+02:00

Igår var vi en långsväng till Ikea i Barkarby och shoppade loss en hel del. Det blev såväl badrumsgarderob, badrumsbyrå, köksbord, köksstolar och soffbord och idag var det den stora ihopskruvardagen. Jag gillar att skruva ihop möbler, då det får mig att känna mig som en riktig hantverkare ... den där typen med blåställ och valkiga nävar. Därför är det bra att Ikea finns och kan erbjuda oss lättihopsatta möbler till helt okej priser ... lättihopsatta ja. Det var väl lite si och så med den biten till och från, och ibland så ville det jävlas men till slut efter en lång dag så var allt ihopsatt och det blev dessutom vad det skulle bli. Köksbordet blev t ex INTE en garderob.

Så nu sitter jag med lite ont i högerhandsingen då jag inte nyttjat sådana latmansverktyg som elektrisk skruvdragare utan hederlig gammal skruvmejsel ... vilket inte beror på att jag ser ner på elektriska hjälpmedel utan snarare på att jag inte hade något sådant i min verktygslåda. Det är väl dock träningsvärk som lär gå över, även om det nu känns som om jag spelat gitarr utan avbrott i fyra dygn - men samtidigt blandas smärtan ut med lite stolthet över vad jag hunnit med under dagen.

... och jodå, jag är fullt medveten om att bloggrubriken skulle bli MYCKET mer spännande om jag skrivit den på engelska! De oskyldiga stackare som även om de förstår engelska inte förstår vad jag menar med det får leva vidare i sin rörande ovisshet.

Jahaja. Fyra veckor tog det.

2009-07-28T13:49:00.003+02:00

Då avtalet med bolaget som försåg oss med en hel massa tv-kanaler gick ut bestämde vi att vi i fortsättningen skulle klara oss på det "fria" utbudet, och då tänkte jag för mig själv: "Undrar hur länge det kommer att räcka?" Det visade sig inte vara mer än fyra veckor innan tal om skaffande av digitallådda till TV:n började. Ett begränsat erbjudande med tio fasta kanaler och åtta valfria verkar mest lockande, och i sann demokratisk anda har varje medlem i hushållet fått välja två kanaler var. Efter en smula funderande blev mina val "BBC Entertainment" och "ESPN America" vilket jag tycker bäst sammanfattar mitt ofta tämligen halvhjärtade tv-intresse. Brittisk underhållning och amerikansk idrott ligger mig varmast om hjärtat ... att sedan en annan familjemedlem vill ha "Nickelodeon" kan man ju sucka tungt åt, men ändå acceptera - av demokratiska skäl.

Det har varit en hel del möbelflyttande och åkandes till Ikea på sistone, då tid och energi plötsligt finns till att göra hemmet trevligare. Inte mig emot. Jag gillar att skruva ihop möbler och hyllor då det får mig att känna mig mer praktisk och "manlig" än vad jag i själva verket är.

Jag har hela sommaren jagat en banjolele, men har nu fått ge upp - åtminstone för den här sommaren, då jag helt enkelt inte kan hitta någon affär som verkar alltför villig att köpa in dylika instrument. Det finns visserligen vissa affärer som säljer via nätet, men musikinstrument vill jag inte köpa över nätet, eftersom jag då inte i förväg kan prova instrumentet och känna mig för om det är ett bra köp eller inte. Däremot har jag också haft planer på att ersätta min ifjol inköpta nybörjarbanjo med en gitarrbanjo. En gitarrbanjo har banjokropp och gitarrhals och gitarrsträngar, stäms som en gitarr och spelas av gitarrister när de vill få lite banjosound. När jag åkte runt mellan affärerna hittade jag en prisvärd gitarrbanjo i Gottfrid Johanssons musikaffär som finns i gallerian vid Hötorget. Någon hade fäst en kartongbit vid gitarrbanjon där det stod "Cheatin' Neil Young" och när jag frågade om detta svarade försäljaren att Neil Young brukade spela gitarrbanjo ibland - istället för vanlig banjo - gitarrist som han är. Då konstaterade jag att det brukar Lasse Åberg också göra. Det är alltså lite av fuskbanjo, och jag vet att de ortodoxa banjoälskarna ser ned på gitarrbanjor som något orent och förkastligt. Men det korset får man väl bära. Jag gillar den och tycker att det är roligt att spela på den - vilket jag inte tyckte om min "riktiga" banjo.

Roligt att ha något att pilla på.

Skannar i Lule ...

2009-07-15T18:48:00.004+02:00

Efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med min kära mor i min nuvarande hemstad Stockholm, vilket innefattade besök på Skansen, Nordiska Museet, Gamla Stan och till och med en dag i Uppsala, hade jag några lugna dagar (vilka i sin tur bl a innefattade bangolf mot kära sambon) innan jag åkte upp till Luleå. Det var en väldigt lugn resa utan förseningar innan jag nådde min före detta hemstad Luleå. Efter att ha emottagits av min mor och avnjutit rökt regnbåge med potatis, creme fraiche och stenbitsrom åkte jag en sväng till Skellefteå där jag träffade fem gamla gymnasiekamrater. Vi hade en skön kväll i Stjelet innan jag återvände till Luleå dagen därefter. Jag har ränt runt lite i Luleå och gjort en del ärenden och en del fynd och idag har jag besökt min gamle vän Roger. Så var det sammanfattat.

Häromdagen tittade jag i Kjell & CO:s katalog (Luleå har ju äntligen blivit med Kjell&CO-butik – vilket fanimej var på tiden) och såg en sk negativskanner. Detta har jag länge velat ha då, nästan alla bilder från min barndom försvunnit i en flytt – samtidigt som de flesta negativen finns kvar. Så nu köpte jag skannern, installerade den och kopplade den till datorn och plötsligt hade jag tillgång till en massa gamla bilder från min barndom. Trots att en del bilder blev lite rispiga, vilket beror på att negativen under årens lopp fått en del repor, så var det en glädje att se delar av sin barndom igen. När jag idag tittar på dem slår det mig vilken glad unge jag var. Nästan alltid ser jag glad ut på bilderna … jag har visserligen för mig att det beror på att jag tyckte att blixtkuberna som hörde till min mammas Instamatic-kamera var roliga – men ändå. Jag hade för mig att jag var ganska grinig, men det verkar som om jag ändå var en glad unge. En annan sak som slår mig är att jag hade tjejer i alla möjliga åldrar runt mig hela tiden. Det vimlar av bilder där min mammas kamrater håller mig eller på något sätt poserar med mig. Dessutom finns det många bilder av mig lekandes med flickor något äldre och något yngre än mig, vilket är ett tecken på att jag inte på något sätt var rädd för tjejbaciller – vilket jag skall hedras för.

Dessutom är det roligt att se bilder där jag är med min morfar. Jag har tidigare skrivit här om mitt förhållande till min morfar och när jag nu suttit och skannat gamla bilder så har jag till min glädje hittat bilder där jag tycker att det förhållandet illustreras på ett mycket fint sätt.

Blandat strunt ...

2009-06-24T13:35:00.005+02:00

Nu börjar den där jäkla värmen komma ... tur att man har sin gitarr och en kopp kaffe.

Som vanligt konstaterar jag att jag inte direkt bloggar ihjäl mig nuförtiden ... men det måste ju få finnas andra saker att göra här i livet. Jag har nu semester sedan nästan en vecka tillbaka och befinner mig fortfarande i varva-ned-stadiet. Det är inte så mycket nytt att berätta, förutom att jag tagit mig lite tid att jobba med lite ny musik men hittills har det inte givit annat resultat än att jag har två ... eventuellt tre nya låtar färdiga.

Till helgen kommer min kära mor ned till Stockholm och skall vara en vecka hos oss. Vi ska turista och göra Stockholm osäkert och det ser jag verkligen fram emot. Det har gått bra för henne på sistone vilket naturligtvis gläder mig och hon har sagt att hon verkligen ser fram emot en vecka i storstaden.

Den 15 juni fyllde min blogg fyra år. Tro inte att jag hade glömt det, men jag var själv inte i någon bloggarform den dagen så därför struntade jag i att notera det här. Grattis i efterskott, blåbloggen lille.

Annars var det inte så mycket nytt att förtälja ... förutom att man aldrig riktigt förstår hur bra det är att ha en tvättmaskin förrän den är trasig ... eller så var det något om att sakna kon först när båset är tomt.

Fredagskvällsreflektion (Blåbloggens tvåhundrade inlägg!)

2009-05-15T22:36:00.004+02:00

Nog är det skönt att det åter är fredag ... och lika trött som vanligt är man. Det är egentligen inte riktigt klokt att man alltid är så himla trött när man kommer hem från jobbet på fredagen. Det är ju knappast för att fredagen skulle vara särskilt lång och jobbig. Kanske är det för att man vet att man nu har två nya lediga dagar och kan slappa ... eller ... det har ju inte varit särskilt mycket slappande de senaste två-tre helgerna utan mest ett evigt rättande av texter och författande av diverse prov att plåga skolungar med. Så blir det även denna helg ... och förmodligen också nästa, men det är ändå OK. Jag kan sitta hemma i lugn och ro, så bekvämt som det bara är möjligt och med en stor balja kaffe ... och göra det i min egen takt. Jag vet ju att om några veckor så är det över för den här gången och så kommer belöningen för slitet - sommarlovet.

Jag upplevde för övrigt något positivt på jobbet häromdagen som gjorde att jag fick nya portioner energi som förhoppningsvis kommer att räcka fram till åtminstone skolavslutningen. Ibland får man höra saker som man själv redan tror (eller till och med vet) men som man inte är säker på att andra uppfattar - och när man får det bekräftat så känns det bra ... åtminstone så länge det handlar om positiva saker. Det ger styrka. Att jag i samband med detta även fick veta min nya lön var en trevlig bonus - jag har nog gjort något bra under de tre senaste åren.

Sommarens tur till Luleå är inplanerad och till och med bekostad - det blir samma typ av lyxresa som förra gången - får man smak för lyx så får man. Vad som är ännu roligare är att modern med största sannolikhet kommer att besöka mig i början av juli. Då ska vi leka Stockholms-turister - eller jag får väl snarare vara guide. Skam vore väl annars så mycket Stockholmiana som jag tryckt i mig vid det här laget.

... och så bör det väl till slut uppmärksammas att denna gamla blåa blogg i och med detta inlägg fått sitt tvåhundrade inlägg sedan starten. Inte illa pinkat av en trähäst!

BEJIS SKIVHYLLA bl a

2009-05-12T19:17:00.004+02:00

Jo just det ... apropå ingenting, jag har startat ett sidoprojekt - en blogg om mina vinylskivor och personliga reflektioner kring dem och vad de representerar. Det är något kul att pyssla med om kvällarna när man vill varva ned från jobbet och tänka på annat.

bejisskivhylla.blogspot.com

Min tystnad här beror annars mest på att min tillvaro just nu mest handlar om jobb och inget annat - och då det här inte är ett forum för mina pedagogiska tankar så blir det inte så mycket bloggande i gamla kära tuffa blåbloggen just nu. Men det blir nog lugnare snart ... jag liksom många andra, såväl lärare som elever har börjat räkna ned till sommarlovet - våren är ju här i all sin glans och det är riktigt ljust på morgnarna när man åker till jobbet. Fint!

Nedklottrat annandag påsk 2009

2009-04-13T12:02:00.004+02:00

Jag tar en liten paus i mitt osedvanligt trista arbete med att sammanställa material inför de årliga utvecklingssamtalen - och inser att det vore på sin plats att skriva något i den alltför negligerade blåa bloggen. Det var ju ett tag sedan ... så att säga. Så vad är nytt? Tja, glasögonen på min nästipp är nya. Jag har inte bytt glasögon sedan 1998 så det var verkligen på tiden. Jag beställde två för en och det par jag oftast bär är en modell som är väldigt "inne" nu. Tjocka svarta plastbågar vilka gör att jag ser ut som en inte alltför reaktionär kulturredaktör för Svenska Dagbladet anno 1970. Men å andra sidan, det skadade ju inte att få ett nytt utseende, och jag trivs ganska bra i mina nya brillor. Det andra paret påminner mer om mina gamla, fast skalmarna är lite mer fjädrande, vilket gör att modellen känns en aning sportig.

Nåja, nåja, nåja. Annars händer det väl inte alltför mycket. Jag har ägnat mitt sköna påsklov åt att ge mig ut på utflykter i mitt kära vårliga Stockholm. Jag har hittat intressanta stadsvandringar på nätet som jag sedan genomfört i praktiken. Jag har passat på att besöka museum jag länge velat besöka. Jag har med andra ord tagit hand om såväl min själ som min kropp. Jag har åtminstone inte direkt misskött mig. Alltid något.

Glad påsk ... så här på annandagen. Jag har tidigare under veckan försökt förklara vad som menas med alla dessa "annandagar" för en colombiansk skypevän i USA, och ju mer man förklarar desto bisarrare blir det ... "First we got Easter, and then we got ANOTHER Easter...". Men man är ju ledig ... även om det till stor del handlar om att göra hemarbete idag. Måndagar brukar nämligen till stor del vara min planeringsdag numro ett. Annandag eller inte annandag.

SONG FOR A TOWN

2009-03-08T21:42:00.003+01:00

Jag skrev år 2000 en sång som handlade om min dåvarande hemstad Luleå och med åren har det slagit mig att texten blir bara sannare och sannare för varje år. Luleå är en underbar stad, men om man vill ha en framtid är det bäst att söka sig därifrån. Det lönar sig inte att älska Luleå då Luleå inte vill älska tillbaka. När jag var i Luleå fick jag idén att göra ett bildspel med bilder från Luleå med omnejd och att denna sång som jag spelade in 2001 skulle passa bra som tillhörande musikillustration.

så här lyder texten:

ANOTHER GREY REMOVAL VAN PREPARES TO LEAVE THE TOWN

THE MAN PUTS ON HIS RAINCOAT, KICKS THE TIRES WITH A FROWN

IT’S TIME TO LEAVE THE HOME TOWN – HIS HOME FOR ALL THESE YEARS

HE BITES HIS LIPS AND BLOWS HIS NOSE, BUT STILL CAN’T FIGHT THE TEARS

THERE’S NO WORK, THERE’S NO FUTURE, THERE’S NO OTHER WAY TO GO

HE HASN’T GOT A CHOICE, THAT’S WHY HE’S FEELING LOW

THERE WILL BE MANY HOURS DRIVING UNTIL HE FINALLY WILL ARRIVE

HIS DEAR HOME TOWN IS DYING, BUT HE, HE MUST SURVIVE

HOME SWEET HOME, I DON’T CARE HOW SWEET YOU ARE

SOME DAY YOU MUST SHOW THAT YOU REALLY CARE

WHY SHOULD WE CARE FOR YOU IF YOU DON’T CARE FOR US

CONSIDERATION IS SOMETHING THAT YOU SHARE

I THINK THAT IDEA IS PRETTY FAIR

HE’S LOOKING ON HIS WRIST WATCH, IT’S TIME TO TODDLE ON

HIS FRIENDS HAVE LEFT SOME YEARS AGO, HIS ENEMIES TOO ARE GONE

THE NEW PLACE IN THE NEW TOWN WILL PROBABLY BE ALL RIGHT

BUT THE HOME IS STILL THE HOME, AND THE MEMORIES ARE BRIGHT

IT’S SAD TO SEE A TOWN DIE, ESPECIALLY BY ITS OWN HAND

IT’S SAD TO SEE THE DIAMOND STARS REDUCED TO SHABBY SAND

BUT THE STRONG SURVIVE AND THE WEAK WILL DIE, THAT’S THE SCENERY TODAY

SO HE ENTERED THE VAN, CLOSED THE DOOR, AND THEN HE DROVE AWAY

HOME SWEET HOME, I DON’T CARE HOW SWEET YOU ARE

SOME DAY YOU MUST SHOW THAT YOU REALLY CARE

WHY SHOULD WE CARE FOR YOU IF YOU DON’T CARE FOR US

CONSIDERATION IS SOMETHING THAT YOU SHARE

I THINK THAT IDEA IS PRETTY FAIR

Urblåst och insnöad i Luleå

2009-02-23T22:36:00.004+01:00

Efter en rekordskön tågresa till Luleå är jag nu där och har prövat på att avnjuta Luleå när det är som snöigast och blåsigast. När jag vaknade i morse och tittade ut genom fönstret föll snön ... eller inte riktigt föll ... snöflingorna färdades snarare i vågrät riktning - blåsigt med andra ord. Jag passade på att möta min farmor och hjälpa henne på Sunderbyns sjukhus. Detta sjukhus är onekligen ett av de mest välplanerade och modernaste sjukhus jag har sett. Då har jag trots allt kunnat jämföra med t ex Karolinska sjukhuset, vilket var rent kaosartad i sin organisation och service. Efter att ha skiljts åt tog jag bussen mot centrala Luleå och höll på att blåsa bort när jag skulle besöka modern i den ekologiska mataffären där hon jobbar. Det fortsatte sedan blåsa och snöa när jag sneddade genom stadsparken på väg till bussen - och då tog jag fotot ovan, med domkyrkan från 1893 till höger och en massa snöflingor i förgrunden.

Skolan ... en livsfarlig miljö ...

2009-02-21T13:43:00.003+01:00

... var ungefär vad jag tänkte igår när det såg ut som om jag höll på att ta kål på en av mina elever.

Eftersom det var sista dagen före sportlovet (som börjat idag - om några timmar sitter jag på ett tåg på väg till Luleå) och det som skulle vara färdiggjort var färdiggjort tänkte jag göra sista dagen lite lättsam för mina elever ... dock utan att ge avkall på mina pedagogiska plikter ... ähum. När jag skulle ha svensklektion med den karismatiska klass 9, lät jag dem genomföra ett allitterationsrally. För den som inte vet vad allitterationer är så kan jag förklara att det är när flera ord efter varandra har samma begynnelsebokstav, typ "Volvos värde varar" ... för att nu ta ett i dessa dagar sällsynt illa funnet exempel. Hur som helst, mina elever delade in sig i lag och fick under några minuter skriva så långa allitterationer som möjligt till de bokstäver som jag gav dem. Naturligtvis använde jag mig av de vanligaste bokstäverna som S, R, A osv, även om jag vid ett tillfälle sa Q bara för att se hur de reagerade. Som ni förstår ställer jag inget krav på att allitterationsmeningarna skall vara logiska. Däremot ville jag att de skulle vara grammatiskt och språkligt korrekta. En av flickorna i klassen blev så full i skratt när hon såg vad hennes lag åstadkom för allitterationer, att hon inte kunde sluta skratta. Hon skrattade och skrattade och blev rödare och rödare i ansiktet. När hon började få en lätt violett ton i ansiktet började jag bli lite orolig och tänkte för mig själv: "Hur förklarar man för elevens föräldrar att eleven har skrattat ihjäl sig?". Som sagt var, skolan kan vara en livsfarlig miljö ...

Lyxresa beställd och betald.

2009-01-28T20:17:00.003+01:00

Nu hör jag till detta jordklots minst beresta personer och det är inget som jag känner mig alltför ledsen över ... faktum är att jag saknar det där suget att resa runt hela jordklotet för att skaffa nya intryck och "vidga mina vyer". Jag är helt enkelt ingen resemänniska ... jag vet att det nästan är politiskt inkorrekt och socialt oacceptabelt att erkänna det, men jag är för gammal för att bry mig om vad som förväntas av folk. Inte för att jag direkt har något emot att resa - jag känner bara inget större sug efter att göra det. Skall jag dessutom resa någonstans så vill jag resa på ett bekvämt sätt med åtminstone hyfsad komfort - tågluffning är för mig ett fullständigt obegripligt koncept.

Jag har dessutom ännu inte blivit uttråkad av att utforska Stockholm. Men nu har jag i alla fall beställt och (halleluja) betalat en lyxresa som jag skall genomföra under mitt sportlov i slutet av februari. Resan går (i vanlig ordning) norrut till min forna hemby Luleå, men till skillnad från tidigare resor så har jag kostat på mig lite komfort. Jag åker tåg som vanligt, eftersom jag dels hatar att flyga och dels älskar att åka tåg - även om det tar betydligt längre tid. Men denna gång åker jag förstaklass ... jajamen ... här har kostats på. Jag har ledsnat lite på att åka i sittvagn och försöka sitta någorlunda bekvämt under 13-14 timmar. Senaste gången i somras valde jag att åka liggvagn men tyckte mest att den resan var än mindre bekväm. För trångt och för hårda britsar och för många idioter att dela kupé med. Därför valde jag att betala några kopek extra ... så nu har jag egen kupé med dusch och toalett och hela midivitten på resan norrut. På resan tillbaka söderut har jag en egen kupé också - visserligen med tre sängplatser - men de är mina allihop - så jag kan skifta om jag skulle bli uttråkad. Då jag aldrig åkt förstaklass tidigare så är jag riktigt nyfiken på hur det kommer att vara - och hur kupeerna kommer att se ut ... och ... det ska villigt erkännas ... jag är nyfiken på hur det känns att vara en förstaklasspassagerare ... alltså "känslan". Som sagt var kostade resan några riksdaler mer än vad jag brukar lägga ut, men vad fasen, jag har ett någorlunda hyfsat betalt jobb och förtjänar lite komfort när det är så dags att resa - det sker ju inte direkt varje dag.

PS. Grattis till min gamle vapendragare och kamrat Roger som dag fyller år. När jag ringde honom tidigare ikväll konstaterade vi att han är halvvägs till 70 ... det gick undan. DS.

... och årets Nobelpris i kategorin "löpsedelsrubriker" går till ...

2009-01-27T22:25:00.005+01:00

... eh ... Aftonbladet! Gissa om rubriksättaren kände sig belåten!

Mellandagsrapport

2008-12-28T11:47:00.009+01:00

Ja nu var det ju ett tag sedan jag skrev här senast, men jag tycker väl att jag inte haft så mycket nytt att tillföra. Jag jobbade fram till min födelsedag den 19 december (tackar för alla gratulationer och beklaganden) och har medvetet hållit en låg profil under julhelgen. Julfirandet har varit stillsamt – för att inte säga stillastående – men inte mig emot. Med åren har jag blivit alltmer ointresserad av ”Tippetippetippetipptapp” och allt annat som hör julen till. Min kära sambo har fått ta hand om julpyntandet, även om hon en månad före jul, irriterad över all tidig julreklam fräste att i år blir det minsann inget julpynt överhuvudtaget. Nå … någon vecka före jul kom dock julgardinerna upp och lite glitter här och där … samt duschförhänge och badrumsmatta med jultema … och … nu kommer det … toalettpapper med snögubbar på. Jag köpte själv en sådan här löjlig liten plastgran som man kan plugga in i USB-ingången på datorn och så tindrar den i alla möjliga färger. Även om den är löjlig och smaklös så är den ganska fin … jag har nog en viss fäbless för det löjliga och smaklösa trots allt – kanske för att jag själv är ganska löjlig och smaklös.

Häromdagen bytte jag ut min gamla mobiltelefon av märket Sony Ericsson som hängt med mig under ett antal år och blivit fruktansvärt gammalmodig … mina elever fattar inte att man kan ha en så pass gammal mobiltelefon … herre jestanes – TRE år gammal! Fast jag tycker att den har varit bra och användbar och det är bara på sistone då knapparna krånglat på ett irriterande sätt som jag funderat på att byta ut den (fasen, det känns ju som om det var i går jag skrev en bloggpost om när jag köpte den). När Sony Ericsson själv skickade reklammail där de undrade om det inte var dags att byta mobil snart, så surnade jag till och konstaterade att det i så fall INTE skulle bli någon ny Sony Ericsson – höjden av fräckhet … Det blev istället en Nokia med mer finesser än vad gamle Bell själv kunnat fundera ut. Nya leksaken har en 5 megapixlars kamera, vilket är ganska bra för att vara en mobil, och dessutom GPS. Eftersom jag lätt går vilse … eller rättare sagt är förtjust i att planlöst irra runt … har jag länge funderat på någon typ av GPS. När jag nu igår promenerade runt i vår vackra men något kalla stad roade jag mig med att testa såväl kamera som GPS många gånger – och jo, det fungerade. Promenaden blev extralång eftersom jag hade ett par nyinköpta rejäla vinterskor som behöver gås in – och så gillar jag ju att strosa runt. Då blev nästan promenaden igår i längsta laget och jag känner mig faktiskt lite ledbruten så här dagen efter. Strunt samma, man behövde komma igång och röra lite på sig. Jag har varit alldeles för slö med sådana saker i höst och ser det som ett inofficiellt nyårslöfte att bli bättre i det avseendet.

Så … avslutar med några bilder från gårdagens promenad. Fler bilder kan ses här.

Järntorget, Gamla Stan

Riddarholmen, sedd från en utkikspunkt på Monteliusvägen, Södermalm

På väg ned från Skinnarviksberget i riktning mot Zinkensdamm och Hornstull - man skymtar topparna på Högalidskyrkans "tvillingtorn" bakom ett av husen.

Gott nytt år om vi inte hörs igen innan dess!

PS. Hörde idag att en av mina favoritkompositörer, Lars Hollmer (känd för sin medverkan i gruppen Samla Mammas Manna och för sin komposition "Boeves Psalm") har gått bort. Mycket sorgligt. DS.

HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE

2008-11-21T17:17:00.001+01:00

Jaha. Så var jag äntligen klar med min nya "platta". I somras bestämde jag att den skall heta "Himlen är bra mycket blåare" efter en rad ur balladen "Från en gammal ek". Jag påbörjade denna nya utgåva i februari 2007 och slutförde de sista inspelningarna häromdagen. I stilen är det en återgång till den gitarrbaserade musik jag tidigare gjorde, innan jag gjorde min förra utgåva "Mot mina principer" vilket ju var något av ett snedsteg musikaliskt. Jag hade för bråttom att göra färdigt den, vilket jag idag tycker var synd. Den här nya utgåvan fick dock ta tid på sig och så blev resultatet ganska trevligt också. Jag var enormt nöjd med utgåvan "Från samma tak" från 2005 som kanske några chattkompisar kommer ihåg och jag kan nog säga att jag är nöjd den här gången också. Jag har dessutom vid sidan av musicerandet uppdaterat och omorganiserat min gamla hemsida. Det var ta mig attan på tiden, då jag inte hade trixat med den sedan sommaren 2006. Nu har jag lagt ganska mycket av min musik där och kommer att lägga in äldre bitar längre fram i tiden. Nå, tillbaka till "Himlen". Det hela rör sig om hela sjutton nya sånger allihopa ihopknåpade av mig:

NU ÄTER JAG UPP DIG
Sång som jag skrev sommaren 2007. Den handlar om den mest utstuderade hämnd jag kan tänka mig – nämligen att äta upp sin fiende. Inspirerad av en viss katt som med vällust åt upp en irriterande fluga. Här är känslan överförd till oss vanliga människor, vilket gör att sången blir en aning kannibalistisk. Jag försökte göra ett någorlunda etniskt färgat popsound.

VÄCK MIG INTE
Ballad, vars grundidé dök upp tidigt en morgon. Idén utvecklades till att även omfatta det faktum att det är lättare att låtsas sova än att se problem i vitögat. Skrevs hösten 2007.

EN VACKER DAG
Sång som till och med har en ackompanjerande rockvideo (eller rockbildspel om man ska vara ärlig). Den handlar om det faktum att man inte blir särskilt mycket visare med åren. Skrevs tidigt våren 2008.

FRÅN EN GAMMAL EK
Ballad som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde sommaren 2008. Texten är väl mest en stillsam betraktelse från naturen, men sångens karaktär blev lite olik mina vanliga sånger. Det blev lite Burt Bacharach-känsla i låten – och svårsjungen och svårspelad blev den. Den var ett rent helsicke att spela in, men jag är rätt nöjd med resultatet.

OM LINA G.
Jag hittade några gamla dikter från åren runt millennieskiftet och en av dem var denna sonett om en trevlig tjej. Jag skrev sonetten hösten 2000 (tror jag) och tonsatte den hösten 2008. Det blev en stillsamt jazzig bossanova av alltihop.

HUR KAN MAN VILJA
Sång jag påbörjade sommaren 2006, men jag lade den åt sidan och skrev om den helt och hållet sommaren 2007. Det är väl egentligen arrangemanget som står i centrum i denna sång.

MENINGEN
Ett försök att skriva en sång i Vysotskijs anda, men texten blev mer allmänt reflekterande kring det finns någon mening med tillvaron eller inte.

USEL
Poplåt med glimten i ögat som jag påbörjade sommaren 2006 – med inte så lite Bob Dylan-sneglingar. Jag skrev om den och slutförde den sommaren 2007 och gav den ett enkelt poparrangemang.

EN HALVTIMME TILL
Jag hittade den här gamla texten från 1997 och tyckte att den gott förtjänade att få en chans. Jag halverade texten och skrev till talkören i refrängen samt skrev melodin och så var en ny sång färdig – elva år efter påbörjandet. Det måste vara rekord.

INGEN
Denna ballad var en av de första som jag presenterade från ”HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE” och den fick fina vitsord, vilket jag inte förväntat mig. Men nu när jag tagit del av andras åsikter så tycker nog jag också att den har vissa förtjänster. Påbörjade skriva sången sommaren 2007 och avslutade den i februari 2008.

GE MIG PENGAR
Poplåt som sneglar mot cyberkulturen och den alternativa sanning som oftast förekommer där. Skriven hösten 2008.

JAG KLARAR MIG
Skriven efter ett besök i mina gamla hemtrakter sommaren 2008. Kanske handlar den en aning om Luleå. Kanske handlar den en aning om den värld jag lämnade bakom mig.

ETT STEG HIT
Sång som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde våren 2008.

SESTINA-LEK
När jag hittade sonetten ”Om Lina G.” så hittade jag även ett försök att skriva en sestina. Resultatet blev ju tämligen dråpligt och jag kände att det kunde bli en småkul visa av mitt försök till sestina. Visa komplett med drake, kung, prinsessa, sköka, mandolin och banjo. Vad mer kan man begära. Sestinan skrev jag någon gång kring millennieskiftet och melodin skrev jag hösten 2008.

JAG STÅR I SKULD TILL DIG
Denna sång påbörjade jag tidig vårvinter 2007 och var nog sången som blev avstampen till hela detta projekt. Hösten 2007 var sången färdig och den handlar om förlåtelse.

SAKNAR DIG INTE ALLS
Småbitter countrylåt som jag skrev hösten 2008.

SCHOTTIS FRÅN HALLONBERGEN
Instrumentalt stycke som jag skrev våren 2007. Vad titeln anbelangar … tja, något ska väl ett musikstycke heta. Jag är fullt medveten om att det inte är en schottis – och den har ingenting med tunnelbanestationen Hallonbergen att göra heller. Fast jag gillar namnet.

Håll till godo!

GRÖNA STORTÅN STRIKES BACK!

2008-11-15T17:10:00.000+01:00

Då undertecknad i samband med sittningen i lördags började känna av en gammal krånglande stortånagel som tvingat mig till några smärre kirurgiska ingrepp 1991 och 1996, antog jag att det snart skulle vara dags för ett nytt besök under knivarna. Tack och lov är dessa veckor osedvanligt lugna då samtliga lärjungar jag i vanliga fall har lektioner med är på s k prao, vilket innebar att jag på onsdagen kunde med tämligen gott samvete uppsöka distriktssköterskan – en tämligen ung men likväl professionell mörk dam som hade god vana av att lugna plågade patienter. Denna patient var mestadels plågad när han promenerade omkring i sina någorlunda trendiga (inbillar han sig) promenadskor. När sköterskan konstaterade att stortån hade åtminstone till viss del en något neongrön kulör och därmed innehöll var som behövde tömmas ut, greppade hon med varlig hand tag om det gröna och stack hål och klämde ut den ondsinta vätskan. Hon frågade några gånger om det gjorde ont, och antydde att det inte fanns någon anledning att spela tuff och oberörd, men jag försäkrade flera gånger att området kändes som bedövat och att det alls icke smärtade farligt. Det kändes tvärtom skönt att bli av med eländet.

På torsdagen var jag tillbaka till på jobbet, och ägnade dagen åt att besöka ett par av mina praoande lärjungar, vilket gjorde att jag fick resa runt en del. Detta har jag sannerligen inte något emot, utan det var snarare skönt att få röra lite på sig och se nya delar av huvudstaden. Bland annat satte jag för första gången mina fötter i Fittja, ett ortsnamn som väckte oerhörd munterhet hos undertecknad när jag under mina juvenila år såg ortens namn på en karta. När jag äntligen äntrade ovan nämnda plats så var det icke med någon munterhet, snarare tvärtom. Jag har alltid tyckt att stadsplanerare som inte föredrar räta linjer är en styggelse. Vid Fittja centrum slingrade sig långa, smala och just slingriga gångbroar ovan biltrafiken. Utan tvivel var det tänkt att man på detta sätt skulle undvika att gångtrafikanter blir påkörda, men för undertecknad innebar denna design att jag hade ett litet helsicke att hitta den adress jag skulle till. Nu har jag som bekant oerhört svårt att hitta och har under årens lopp upptäckt många intressanta platser när jag irrat runt. När jag var redo att ge upp, trött som en göteborgsvits, svettig, hungrig och dessutom med en stortå som började protestera över den omilda behandlingen började jag söka mig tillbaka mot tunnelbanestationen och då nästan snubblade jag över den lilla trånga kebabgrillen dit jag skulle. Vid det laget var jag tämligen trött på Fittja.

På fredagen fick jag betala priset för mina eskapader under onsdagen, stortån värkte och ett planerat besök i Huddinge ställdes in. Men så idag tyckte jag att det kändes bättre. Övriga medlemmar i familjen skulle ge sig av för att jaga t-shirtar till den äldste tonåringen i hemmet, en jakt jag av egen erfarenhet vet kan bli såväl lång som smärtsam. Så jag tänkte ta en tur till staden bara för att få lite frisk luft och rensa luften en aning. Jag tog t-banan till centralen och undrade därefter en stund i vilken riktning jag skulle fortsätta. Så vandrade jag upp till Drottninggatan och följde den söderut. Man kunde ju tycka att turistsäsongen nu i mitten av november torde vara över, men det verkar inte turisterna tycka. Jag roade mig under en period genom att räkna hur många fotograferande turister jag kunde se. Jag tappade snart räkningen och började titta i skyltfönstren istället men kände en viss kväljande känsla när jag började se en massa julprydnader dyka upp här och var. Jag upplevde storstaden med hörseln när jag lyssnade på alla språk och dialekter runt om mig, när jag hörde de dansande och flöjtblåsande indianerna som brukar lira sina hits utanför kulturhuset. Jag hörde begåvade gitarrister spela virtuost, vänliga men bestämda djurrättsaktivister som stod och demonstrerade utanför en pälsaffär, och en hel rad med Hare Khrishna-anhängare som dansade och sjöng och ropade sina ramsor på de mest oväntade ställen, bland annat på Järntorget i Gamla Stan.

Ja, efter att ha slunkit in i en skivaffär och syndat några vax till min alltför blygsamma skivsamling bestämde jag mig för att följa Drottninggatan hela vägen till Gamla Stan. Om min stortå skulle klara av stenläggningen i Gamla Stan skulle nog allt vara i sin ordning. Sagt och gjort. Jag passerade riksbron, Riksdagens hus, stallbron och Mynttorget. Där stod hade en glad gotlänning ställt upp ett stånd där han sålde brända mandlar. Även om doften var lockande, lyckades jag hålla mig och traskade vidare in på Västerlånggatan. Där var ett liv och ett kiv. Nästan fullsmockat med folk som rörde sig trögt i bägge riktningar. Förutom att vädret var lite gråare och kallare så var det nästan som när det är högsommar. Man såg knappast Gamla Stan för alla turister. Nå, jag hade ju ingen brådska och även turister måste ju få roa sig, och Gamla Stan har ju som bekant en mycket trevlig atmosfär.

När jag som sagt var betraktat det brokiga Hare Khrishna-gänget som dansade runt på Järntorget bytte jag riktning och började promenera längs Österlånggatan och märkte till min förvåning att den nästan var folktom till skillnad från några turister som inte var så förtjusta i trängseln på systergatan. Några gillade att posera vid de speciellt utformade postlådor som finns i Gamla Stan och andra riktade sina kameror mot många av de vackra gamla byggnaderna. Så kom jag så småningom fram till Slottsbacken och stortån var fortfarande på någorlunda gott humör. Jag sneddade ned mot Stortorget och såg en massa ännu icke öppnade stånd utplacerade lite hipp som happ. Skyltarna utlovade olika konsthantverk och en av stånden hade en skylt där det stod något om Kiruna. Tyvärr var som sagt var stånden inte öppnade så jag hade inte möjlighet att se om det var Lars Törnman som skulle erbjudas till försäljning eller vad det kan ha rört sig om. Nu började jag känna mig nöjd med min promenad och styrde mina fötter mot Gamla Stans tunnelbanestation vid Mälartorget.

Jag fick dock vänta en stund vid tunnelbanestationen då en röst ropade ut att det var stopp på gröna linjen på grund av ett sjukdomsfall i Fridhemsplan. Är det ännu en stackars sate som kastat sig framför ett tåg, blev naturligtvis min stilla undran. Jag tycker att det händer sådana saker allt oftare och jag tycker egentligen mest synd om tunnelbaneförarna och andra som tvingas bevittna sådana saker. Själv har jag ännu inte sett något dylikt, även om jag för några veckor sedan såg en man ligga i en stor blodpöl vid nedersta plattformen vid T-centralen. Han hade sjukvårdspersonal runt sig, men de verkade inte göra annat än att vänta på ambulans eller möjligen bättre tider, vilket gjorde att jag förstod att mannen förmodligen redan var död. Jag läste dock aldrig något om incidenten så jag vet fortfarande inte vad som hade hänt.

Nå, innan jag börjar avvika ännu mer från ämnet insåg jag att det vore klokare att gå över till andra sidan plattformen och ta röda linjen in till T-centralen istället, vilket jag också gjorde. Sedan åkte jag hem till Husby igen och kunde konstatera att stortån fortfarande var på godmodigt humör. Den kunde hålla färgen också, då den ännu inte återfått sin forna giftigt neongröna kulör. Och det var ju bra det.

Inte ofta man skriver en så här lång bloggpost. Men eftersom jag i min natur har svårt att hålla mig kort, så är väl denna bloggpost ett sundhetstecken – kanske inte för mig, men för bloggen.

Det tar på krafterna att ha roligt ...

2008-11-09T12:27:00.001+01:00

... kan jag konstatera efter två underbara dagar i nostalgins och nöjets tecken. Jag var tämligen slut på lördagskvällen - och det berodde inte enbart på att jag varit med familjen på bio och sett senaste James Bond-filmen (vilken för övrigt var en besvikelse) ... nej det var inte det som gjorde att jag kände mig lite ... nja inte utarbetad direkt ... ut- .... utfestad kanske?

I fredags efter jobbet begav jag mig till Söders Hjärta, en restaurang med bar liggandes nära Maria Magdalena kyrka på Södermalm. Där skulle vi åter träffas, alla vi gamla snorungar som 1990-92 gick Estetisk-Praktisk linje med teaterinriktning på Hermelinsskolan i Luleå.

Naturligtvis kunde jag konstatera att jag hade glömt ta med mig de gamla tidningsklipp från den tiden som jag hade tagit med mig till Stockholm, naturligtvis kunde jag konstatera att jag inte höll på att hitta dit och senare trodde jag att jag glömt min kamera, bara för att när återträffen var över inse att jag lagt kameran i ett för mig fullständigt okänt och outforskat fack i min väska. Nå, det fotograferades rätt hejvilt ändå och en hel del material lär säkerligen dyka upp på Fejsbock så småningom. Det är ju till viss del Fejsbocks förtjänst att vi alla kom i kontakt med varandra efter alla dessa år. Mest hyllningar skall ändå gå till Kicki, som ägnade sig åt ett imponerande detektiv- och spaningsarbete för att lokalisera alla gamla klasskamrater. Resultatet blev också en underbar kväll där den goda maten och drycken hamnade totalt i bakgrunden för det sköna sällskapet.

Vi flyttade om mellan borden och drog våra livshistorier gång på gång, för alla ville ju veta vad som hade hänt ... för att inte tala om önskan att vältra sig i nostalgi, byta minnesbilder med varandra och bara insupa varandras sällskap - och konstatera att vi hade inte förändrats så himla mycket under dessa 16 år. Dessutom kändes det inte som om året var 2008 ... och det kanske det inte var heller ... i alla fall inte i fredags. Dagen efter samlades några av oss till en ny träff med fika i Kulturhuset - vi kunde helt enkelt inte få nog av varandra.

Tack för att jag åter fick träffa er alla: Jimmy, Kajsa, Malin, Stefan, Cilla, Lina, Jenny, Therese, Per, Tina, Sarah, Kicki, Camilla, Anna, Hanna, Anne, Sara, Lotta och Linus.

En sak tror jag vi är eniga om ... det får INTE dröja 16 år tills vi ses nästa gång.

Höstlov...

2008-10-29T21:02:00.001+01:00

Ett ofrivilligt hostlov har övergått i ett efterlängtat höstlov och det är väl ett tämligen passande epitet på ovan nämnda lov. Nog är det höst alltid - och kallare har det blivit också. Vädret är inte direkt lockande ute men det gör inte så mycket eftersom jag istället kan lata mig med en Sjöwall/Wahlöö och min Stockholmskarta. Jag har nämligen börjat läsa om dessa polisromaner som jag med stor glädje slukade som tonåring, men nu har jag bättre koll på miljöerna och kan se på Stockholmskartan VAR t ex bussen med alla ihjälskjutna passagerare i "Den skrattande polisen" stannade och på vilket tak det låg en man och skjöt poliser i "Den vedervärdige mannen från Säffle" osv.

Fast egentligen har jag annat att göra. Min kära Washburngitarr har råkat ut för en åldersrelaterad sjukdom. Stallsadeln har spruckit (det är den lilla vita mojängen längst ner vid strängfästet som strängarna vilar mot) och behöver bytas ut. Dessvärre finns det inga färdiga stallsadlar som passar direkt utan man måste hålla på och fila till dem själv så att de ska passa. Detta ser jag inte fram emot, men jag gör hellre det än att byta ut min gamla Washburn. Musikinstrument blir som bekant bara bättre med åren - eller rättare sagt, det sitter mer av en själv i instrumentet när man har använt det ett längre tag, och min stolta Washburn D10M köpte jag sommaren 1993 och är med andra ord en gammal god vän vid det här laget. Så det blir allt att bita i det sura äpplet och fila till stallsadel för allt vad tygen håller.

Glad? Vad är det ...?

2008-10-15T21:22:00.001+02:00

I morse när jag just kommit fram till min arbetsplats och hade något ärende någonstans så blev jag haffad i farten av en av mina kollegor, som bl a är svensklärare på mellanstadiet. Hon grunnade över en språklig fråga och kunde inte komma på svaret, så vem är då bättre att fråga än skolans ämnesansvarige språklärare (notera den malliga bitonen)? Sagt och gjort. Ungefär så här löd diskursen:

Kollegan: Hur säger man glädje som adjektiv?

Undertecknad: Äh ... va?

Kollegan: Adjektivformen av ordet glädje? Inte heter det väl "glädjad"? Det låter ju helt fel!

Undertecknad: Äh ... (under några sekunders tystnad försöker jag få igång det grammatiska maskineriet som ännu inte riktigt vaknat) ... öh, nä, det heter det inte ... (fast jag har ännu inte kommit på vad fasen adjektivformen av ordet glädje är) ... eh ... det heter väl ...

Nu passerar matematikläraren som nog tycker att vi är mer än lovligt tröga och säger klart och tydligt: GLAD!

Två språklärare ser ut som fiollådor i ansiktet och försöker med ett visst eftertryck sjunka ned i jorden. Två besserwissrar till språkvetare som krånglat till det för sig och tänkt mycket svårare än vad de skulle ... ... ... ... inte helt olikt några av sina elever.

Tydligen citerad i NSD ...

2008-10-13T18:02:00.000+02:00

Jag fick via Fejsbock höra i torsdags från min gamla EP- och teatervän Hanna Johnselius att den lokala draken däruppe, NSD (Norrländska Socialdemokraten) hade ett helt uppslag om Harry Nyman och att de även haft med spridda citat från Internet. Eftersom jag skrev en bloggpost till minne av honom samma dag jag fick det sorgliga beskedet om hans bortgång, så hittades tydligen bloggposten av någon som satt och googlade på NSD:s redaktion. Så valdes tydligen något matnyttigt ur min blåblogg och citerades i pappersupplagen av NSD i torsdagens nummer. Modern har lovat skicka mig klippet från Luleå, men det har inte anlänt ännu, så jag vet inte i detalj vad det står där ... men det var ju trevligt att mina ord ansågs användbara.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Jobbet rullar på i vanliga spår och det är varken till eller från. Man tar tunnelbanan till jobbet, jobbar en dag och åker hem igen och tar det lugnt i hemmets ljuva vrå - alltså inget vrålupphetsande liv, men vem klagar?

Jo, förresten, innan jag glömmer det. Tydligen har några av eleverna på min skola börjat hitta till den här bloggen och jag kan säga direkt för att spara tid: Ni kommer inte hitta någonting skrivet om er i den här bloggen, så ni behöver inte vara rädda. Tyvärr har några av er börjat med att spamma bloggen, vilket gjort att jag numera måste godkänna varje kommentar innan den publiceras. Inget större problem direkt, men bör förklaras för de som annars försökt skriva kommentarer till bloggen och nu plötsligt inte längre lyckats få in kommentaren direkt.

En uppmaning till dessa läsare - har ni inga läxor att göra eller några prov att plugga till? Om ni är mina elever har ni definitivt andra saker att göra än att hänga här. Eller för all del - läs om ni vill, men jag tror inte ni hittar något ni tycker är intressant. Däremot borde ni börja skriva blogg själv - för det utvecklar ens språk att skriva mycket ... och några av er siktar ju faktiskt mot höga betyg ... inte sant?

"AM I BLUE?" - TILL MINNE AV HARRY NYMAN

2008-10-08T18:27:00.002+02:00

När jag idag hade en skön halv arbetsdag, vilket innebar att jag kunde lämna min arbetsplats redan halv ett, tog jag vägen förbi Myrorna i Skärholmen och köpte några trevliga 78-varvare. En av dem var "Am I Blue?" med Ben Selvin och hans orkester, en skön engelsk stenkaka från 1929. På vägen hem tog jag vägen förbi frisören och såg till att bli av med värsta lejonmanen - något jag tänkt göra länge, men tiden räcker sällan till. Nu blev det dock gjort, och det var skönt att bara slappna av samtidigt som lockarna föll under frisörskans vana sax.

När jag så kom hem och kollade min e-mail och tittade in på Facebook fick jag ett meddelande som fick hjärtat att stanna till en stund från en av mina gamla klasskamrater från gymnasiet. Vår kära lärare och klassföreståndare, en av Luleås främsta och mest omtyckta kulturpersonligheter Harry Nyman hade avlidit, bara 56 år gammal. Jag gick estetisk-praktisk linje med teaterinriktning 1990-92, och få saker har varit så utvecklande för mig som de där två åren. Nu har jag på sistone kommit i kontakt med flera av mina gamla gymnasie- och teatervänner genom Facebook och vi har till och med bokat in en återföreningsträff i november. Jag är nog inte den ende av oss som ser fram emot detta. Den tiden betydde mycket för oss alla, det är jag övertygad om. I centrum för hela utbildningen fanns Harry Nyman.

När jag sökte till EP-linjen kände jag mycket väl till Harry - dels pga mitt teaterintresse, Harry var hela livet mycket aktiv med barn- och ungdomsteater - men också eftersom jag mindes de sköna barnprogram som Lule Stassteater spelade in för Sveriges Television. Där samarbetade Harry ofta med Staffan Erstam. Jag minns inte alltför mycket från de TV-programmen, annat än att jag gillade dem, men jag har kvar i mitt minne en bild av en vagn som drogs av den snälle Staffan och på vagnen satt den elake Harry och domderade - och var fruktansvärt rolig. Det visade också att han var en bra skådespelare, för Harry var i själva verket en väldigt snäll och behaglig människa. Han hade en hand med barn och ungdomar som jag önskar att jag själv har.

Han var perfekt som tomte i Stadsparkens julkalendrar och under många år var det riksomfattande direktsändningar på julafton när barn i hela Sverige fick ringa till Radio Norrbotten och prata med tomten. Jag brukade alltid se till att ha tillgång till radio för att kunna lyssna på detta - om jag så satt i en bil på väg till släktingar så krävde jag att få lyssna på tomten Harry. För några år lade jag mig i en livlig diskussion om var tomten egenligen bor och hävdade bestämt att han bor i Svartöstaden i Luleå - för där bodde Harry under många år.

Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om Harry, eftersom det dyker upp hur många anekdoter som helst i huvudet på mig när jag nu sitter och skriver, men jag kan bara sammanfattningsvis säga att han utan tvivel är en av de mest mysiga människor jag haft glädjen och äran att ha att göra med under hela mitt liv. Det hade varit så roligt om Harry fått vara med på vår återföreningsträff i november, men så blev det inte ... tyvärr. Fast jag kanske som hyllning till honom berättar den småslippriga historien om den tioårige pojken som gick på bordell som jag en gång hörde honom berätta ... dock bara på begäran. Allmän eller egen sådan.

Så för att slutligen svara på frågan som finns i denna bloggposts titel, samt på den gamla grammofonskiva som jag hittade idag: "Yes ... today I am a bit blue ..."

MIN FÖRSTA "ROCKVIDEO" - EN VACKER DAG

2008-09-27T19:05:00.001+02:00

Ja ... eller rörligt bildspel med bakgrundsmusik ska man kanske säga. Det hela blev en självbiografisk (eller egotrippad) video med bilder från 1975 och framåt. Ber om ursäkt för att det förmodligen är alltför mycket Björnbilder för att gemene man ska stå ut - men det ligger i rockvideons natur att det ska vara väldigt egotrippat.

Låten spelade jag in i somras med Steinberg Sequel, gitarr och sång och spelade in allt och mixade hela faderallan på min Zoom MRS-8 digitalinspelare. När man inte enbart ser min fula nuna i videon kan man se min gamle kompis Roger, min sambo Galina, mina kusiner Malin och Lina och katterna Alban och Rulle. Ska det vara självbiografiskt så ska det.

Ännu en tisdag gången ...

2008-09-23T21:17:00.000+02:00

Ännu en tisdag gången och dessa har en tendens att kräva lite extra vad gäller energi och uthållighet då dessa alltid ägnas åt lektioner, fackligt arbete (pysslar med sådant nämligen) och arbetslagsmöte sist på dagen. Men det går väl an ändå antar jag. Trivs hyfsat bra med jobbandet just nu (detta tillstånd kan ändras från dag till dag) och det känns som det mesta är under någorlunda kontroll (behöver det tilläggas att jag knackar mig i huvudet och säger "peppar, peppar" när jag skriver detta?) ... ja som sagt var - någorlunda.

Jag har tidigare pladdrat om Fejsbock och hur denna hemsida präglat våra liv. En positiv sida är att man åter kommit i kontakt med många studiekamrater från förr. Nu har detta börjat eskalera under senare tid och det har till och med beslutats om återföreningsträff i Stockholm i november månad. Det var på tiden tycker jag. Intressant är att så många av de gamla studiekamraterna bor i Stockholm med omnejd och att så få finns kvar där uppe ... nå, jag antar att det är överlevnadsinstinkten som fört de flesta av oss bort från vår uppväxts marker.

Jag brukar sällan nämna alltför mycket om arbete i den här bloggen, men ibland händer ju ett och annat dråpligt. Idag hände något som fick mig att dra på munnen. En av flickorna i klass 9 lämnade in en uppsats till undertecknad idag och det var tänkt att den uppsatsen skulle lämnats in redan förra veckan - vilket jag lät henne förstå medelst sträng och bekymrad min - hon sade att hon helt enkelt hade glömt bort att hon skulle lämna in uppsatsen. När jag läste titeln på uppsatsen kunde jag inte hålla kvar den stränga bekymrade minen längre. Uppsatsens titel var: DET GLÖMMER JAG ALDRIG

Ridå!

11 september + 2 bl a

2008-09-13T21:39:00.000+02:00

Jag har alltid haft en särskild relation till datumet 11 september (jo jag vet att det inte längre är det datumet men jag har inte haft tid att blogga om det före NU - därav "+2" i titeln ... bråka inte med mig! Det säger jag bara!) vilket förmodligen jag inte är ensammen om. Allende störtades 1973, några flygplan vände upp och ned på USA (och resten av världen) 2001 och vår utrikesminister Anna Lindh dog efter att ha knivhuggits på NK dagen före 2003. Inte nog med det: tyske fotbollsspelaren Franz Beckenbauer föddes, liksom engelske komikern Johnny Vegas och amerikanske röstartisten Pinto Colvig som lånade ut rösten till Långben i mången Disneyfilm. Många har även lämnat oss denna dag, förutom nyss nämnde Anna Lindh kan man också nämna formel 1 föraren Ronnie Pettersson, och musikerna Peter Tosh och Joe Zawinul.

Men för mig har alltid 11 september varit dagen då jag flyttade in till den trevliga enrumslägenhet på Hertsön (Abborrgränd) där jag sedan bodde i sju och ett halvt år innan jag lämnade Luleå för att bli Fjollträskare. Samma dag 1998 var också dagen då den näpna kattfröken Lillan slutade sina dagar. Då jag förstod att hon inte skulle orka med en flytt (hon var väldigt känslig för förändringar och var hela femton år gammal) åkte jag med henne till djursjukhuset i Gammelstad så hon fick en insomningsspruta och ett stillsamt slut.

Så var det med den saken. Årets 11 september blev tämligen fridsam - efter lite undervisande och en del sk kontorsarbete och planering åkte jag hem - tog dock en omväg eftersom jag följde med några kollegor en bit på vägen mot sina hem innan jag klev av i Helenelund och krånglade mig hem.

Idag har jag också haft en ganska lugn dag. Jag åkte in till stan för att inhandla nya gitarrsträngar till min kära gamla Washburn D10M (en gitarrmodell som många gitarrvänner brukar gilla) och tog senare en runda till Solna. Där var det tämligen livligt då AIK råkade spela en tämligen tidig match mot IFK Göteborg. Polisen ville väl förmoligen inte ägna en massa energi åt att jaga huliganer under lördagskvällen - så därför fick de göra det mitt på ljusa dagen istället. Det ekade från Råsunda på långt håll ... men matchen blev visst ett antiklimax. Det krävdes inte så mycket tjuvlyssnande för att förstå att matchen slutat 0-0 ... ungefär som på gamla goda tiden då jag cyklade till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela 0-0 match efter match.

Efter att ha bytt strängar och värmt upp dem spelade jag in några av mina gamla låtar på min blogg-tv-sida och samtidigt har klippen lagts in på Youtube. Tyvärr blir ljudet inte särskilt bra (för att uttrycka sig milt) när jag spelar in musik med inbyggda mikrofonen i min webbkamera. Kanske man borde försöka koppla in en bättre mikrofon till nästa gång. Men det är väl ändå någon form av dokumentation.

Nå ... nog om detta.

RYKTET OM MIN DÖD ...

2008-09-07T22:37:00.000+02:00

... är inte bara överdrivet. Det har förmodligen inte spridits ännu. Vilket är bra. Eftersom jag lever. Knappt ... ... ... nja, mer än så faktiskt. Mitt musikprojekt är egentligen färdigt ... men jag är inte riktigt nöjd med två av låtarna som jag gärna skulle vilja byta ut ... så det fattas alltså två sånger. De får väl tillkomma när de känner för det ... och när jag har tid för sådana saker. Jag har ju återvänt till jobbet och påbörjat mitt tredje läsår på skolan där jag arbetar. Vid det här laget känner jag mig som en veteran och har lagt bort den där valpiga oron och nervositeten som präglade åtminstone mitt första år. Jag har, som man brukar säga: blivit varm i kläderna. Jag är medveten om att allt kan ändras om över en natt, men just nu funkar arbetet rätt bra (peppar, peppar, ta i trä) och för en gångs skull jobbar jag INTE övertid (peppar, peppar, ta ännu mer i trä) och jag hoppas att det får fortsätta på det sättet, då det känns som man äntligen har möjlighet att lägga ned lite extra energi på att göra jobbet riktigt bra ... alltså "bra" ur Björnsynvinkel - inte andras.

Jag har ägnat rätt mycken tid åt att pyssla med det ena och det andra, men jag märker ändå att det är jobbet som är den sammanhängande röda tråden för mig. Annars är det både det ena och det andra ... små och stora projekt som ligger och pockar på ... även om det är osäkert i vilken riktning de kommer att leda mig. Men jag bekymrar mig inte så mycket om det ... det får bli som det blir.

Sådärja. Nu behöver man inte ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat min blogg på länge ... till och med arbetskamraterna (finns några bloggare där bland dem också för övrigt) har påpekat att tamigattan börjar vara dags för något livstecken från blåbloggen. Som jag påpekade i början av detta inlägg. Jag lever ... fortfarande ... och de senaste dagarna har jag börjat hänga här. En utveckling (eller vad fan man nu ska kalla det) av bloggandet kanske? Jag har ännu inte hunnit lägga in någon filmsnutt, men hoppas få tid och ro och göra det också inom kort.

Smakprov från kommande "albumet" ...

2008-07-17T17:50:00.000+02:00

Inom kort kommer jag här att presentera min senaste samling sånger och jag har kallat samlingen "Himlen är bra mycket blåare". Det är den första samlingen sånger sedan december då jag gav ut "Mot mina principer" vilket var något av ett elektroniskt experiment vilket väl blev lite sisådär - inget jag brukar framhäva direkt när jag pratar om min egen musik. "Från samma tak" som jag gav ut hösten 2005 värderar jag personligen fortfarande mycket högt och jag trodde länge att det skulle bli mitt allra "bästa" verk. Nå det må vara hur det vill med den saken. Sångerna i "Himlen är bra mycket blåare" började ta form redan våren -07 och jag påbörjade även inspelningarna vid den tiden. Dock är det ju så att när man är lärare som jobbar fulltid och ibland även mer än fulltid så finns det sällan utrymme för att pyssla med sådana här tidskrävande saker. Dessutom har jag ju den egenheten att jag vill vara ensam till 110% för att kunna koncentrera mig till fullo - och det är ju (lyckligtvis) ganska sällan jag är det nuförtiden. Därför tar det längre tid att skriva och spela in nuförtiden.

Sången som jag nu lägger ut i bloggen (en sk ny "singel" om man så vill) är en ballad som heter "Från en gammal ek". Jag påbörjade den förra sommaren, men lade den åt sidan fram till för några veckor sedan då jag gjorde den färdig och spelade in den färdigt. Bästa sättet att lyssna är att högerklicka på länken och spara filen på egen dator innan du lyssnar. Klicka här.

Håll till godo. Jag återkommer med mer information om min nya "baby".

Hemma igen ...

2008-07-14T19:54:00.002+02:00

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!

Tillbaka i Luleå ... 4

2008-07-11T16:00:00.000+02:00

Jag har många gånger flinat åt ovan avbildade klotter som finns utanför ytterdörren i det bostadshus där min mor bor. "Varning för svennefiering" - jo, jo. Eftersom jag bott i Stockholmsförorten Husby i över två år nu så kan jag bara svara: "Du vet inte vad du pratar om, lille vän". I och för sig finns det kanske fog för varningen då det de facto finns svenskar i området - riktigt många till och med.

Under gårdagen åkte vi till Råneå och besökte mormor och under resan dit så märkte jag att jag började bli dålig i halsen. Det kliade och retade och näsan började rinna. På kvällen hade jag blivit förkyld. Tack för kaffet. Det var ju inte direkt efterlängtat. Inte för att det spelar någon större roll då jag har semester, men jag hade hoppats hitta någon trevligare souvenir att ta med hem till Stockholm än en förkylning. Men man får ju sällan välja sådana saker.

Trots förkylningen så orkade jag vara social när kusinerna Malin och Lina tittade över. Malin hade med sig hundarna Ferdinand och Troja, samt sin gubbe Micke. Det var trevligt på alla möjliga sätt, men jag känner att orken börjar tryta efter ganska lätta övningar. Har burit ut sopor och skall fortsätta med att bära in saker i förrådet, men får ta pauser lite då och då för att orka ordentligt. I morgon kväll bär det av hemåt igen - undrar om Stockholm står kvar?

Tillbaka i Luleå ... 3

2008-07-09T18:12:00.001+02:00

Så kommer ännu en rapport från eder utrikeskorrespondent i Luleå.

Hela gårdagen ägnades i sällskap med gamle vännen Roger. Vi hade snackat ihop oss om ett nytt inspelningsprojekt och genomförde detta under mycken nöjsamhet - och kunde glömma vardagens bekymmer under sju-åtta timmar. I morse kändes det lite tungt i kolan till och börja med och det myckna regnandet gjorde att man inte kände för att göra några längre utflykter. Istället har jag pysslat bland mina kvarstående prylar - valt vad som gott kan slängas och vad som åtminstone tills vidare kan få finnas kvar - en vacker dag skall jag väl få med mig något av det. Har tömt och plockat isär en bokhylla och överhuvudtaget varit nyttig idag - och är säkerligen inte färdig ännu. Det finns fortfarande en del att gå igenom. Inga tokspännande upplevelser idag också och jag känner att jag klarar mig ganska bra utan det. Livet är nog fascinerande som det är.

Tillbaka i Luleå ... 2

2008-07-07T22:46:00.001+02:00

Ja så kom sommarvädret till Luleå samtidigt som den årligen återkommande marknaden startade i centrala Luleå. Jag har för mig att jag befann mig i Luleå när det var marknad i fjol också och kan konstatera att utbudet i stort sätt var samma denna gång som de tidigare gångerna, Foppa-tofflor, handväskor, dvd-filmer, kola, plånböcker, Luleå Hockey-souvenirer samt en ivrig från Kalix kommen rörtångsförsäljare. Egentligen var det med tämligen avmätt intresse jag gick mellan stånden. Det som var roligt var att se på människorna. Det var verkligen smockfullt med folk som trängdes längs de trånga ståndförsedda gågatorna. Jag erkänner att det inte var alltför många bekanta ansikten, men strunt samma.

Mitt egentliga ärende i stan var att jag skulle träffa min kusin Lina utanför den stolta gamla rivningshotade Fritz Olsson-byggnaden. Modern gjorde mig sällskap och när vi alla var samlade gingo vi till mitt gamla favoritställe i Luleå, nämligen Take Away Café - Storgatan, ganska nära Loet. Det har sedan det öppnades i början på 00-talet varit en oas av 50-talsnostalgi kombinerat med gott fika. Lokala storheter som Gunnar Wiklund, Siljabloo Nilson och Martin Ljung tittar ned från väggarna i form av inramade grammofonskivor och foton. I bakgrunden spelas populärmusik från sent 50-/tidigt 60-tal och även den utvalda inredningen känns rätt. Jag hade faktiskt inte varit där sedan hösten 2005 då jag drog med mig min nyfunna kärlek till mitt favoritställe. På tiden att blev ett återbesök med andra ord. Kan någon möjligen tipsa mig om ett liknande lokus i Stockholm? Jag känner att jag skulle behöva ett sådant tips, om inte annat för min själsfrids skull.

Fikade lite lätt och slappade innan jag följde min kusin till hennes körskola då hon råkat försova sig och skulle försöka beveka körskollärarna om en ny tid inom kort. Det gick väl sådär. Vi promenerade sedan lite lätt i centrala Luleå och beundrade bl a stadsparken som gav ett riktigt prunkande intryck - trots närvaron av ölande lokalhjon innan vi så skiljdes åt för den här gången. Jag tog bussen ut till shoppingstaden Storheden för att ta mig en titt där. Det obekväma med Luleå - särskilt Luleå i sommarskrud - är de gnidiga busstiderna vilket gör att man ständigt får räkna med att vänta på bussarna om man inte har en sjuhelsikes timing. Dessutom gjorde det varma vädret att jag inte orkade strosa så mycket jag egentligen önskade. Tog mig så småningom hem utan att ha shoppat nämnvärt och var ganska så trött. Såpass trött var jag att jag nobbade följa med modern som skulle med kompis och titta på en timring långt upp i Hottahejti - visst - osocialt av mig, men ibland orkar man bara inte.

Har nu piggnat till lite sent omsider och passar på att nyttja orken åt att klottra ned dessa alls icke varande visdomsord.

Tillbaka i Luleå ...

2008-07-06T18:50:00.000+02:00

Så skriver jag för första gången sedan mars 2006 en bloggpost i min fd hemstad Luleå. Besöker under en dryg vecka Luleå och träffar lite släkt och vänner och katter. Än så länge har det mest handlat om att tillbringa tid med modern och katterna - har mest tagit det lugnt så här långt. Men nästa vecka verkar bli ganska fulltecknad - inte för att det är särskilt betungande då det enbart handlar om roliga saker jag ska göra. Under morgondagen hoppas jag få ha ett rendez-vouz med min kusin och så får vi se - jag kanske tittar lite på Lule marknad som pågår nästa vecka. Vädret har varit lite bättre än förra sommaren då det regnade hela veckan jag var här, men inte har det varit något shortsväder. Tvärtom har man gått omkring och varit småfrusen. Nå, aldrig är man nöjd. Särskilt inte med vädret. Nå, tog häromdagen en sväng till skivsamlarens mecka i Luleå, nämligen Café Musica och återvände tillbaka till modern tämligen tillfredsställd - och den lätta huvudvärken berodde mest på den lite dova väderleken.

Ja usch ja ...

2008-06-30T22:37:00.001+02:00

... väldigt var man har varit slö i sin blogg å sistone - inte för att tiden inte räckt till - tvärtutemot kan jag gärna säga. Min semester började den 19 juni och jag har medvetet tagit det lugnt och varvat ned ... fast jag har ingen ursäkt varför jag slöat till så med bloggandet. Jag ber min blåa blogg om ursäkt och önskar i efterhand grattis på 3-årsdagen. Den 15 juni 2005 blev jag en blåbloggare - som en del kanske minns - och det ledde ju till en hel del trevliga saker.

Min käresta jobbar och jobbar och jobbar och jag pysslar med allt möjligt för att hålla mig sysselsatt men också för att det är roligt att pyssla med allt möjligt. Jag tog mig en tur till Tekniska Muséet (äntligen - har tänkt göra det länge) och Riksidrottsmuséet och tittade på utställningen om VM 1958 bl a. Lika bra att få det gjort innan busschaufförerna går i strejk resonerade jag - och sagt och gjort.

Idag tänkte jag göra lite ärenden på stan, men togs verkligen på sängen av ett av de mest imponerande regnväder jag upplevt sedan jag kom till kungliga hufudstaden. Jag hade underskattat regnmolnen och hade på mig mina nyinköpta och supersköna Foppatofflor - äntligen har jag lärt mig se bortom det estetiska. Men hur bekväma de än är så klarade de inte skyfallet och särskilt inte när jag försökte korsa ett övergångsställe där regnvatten verkligen forsade fram - jo forsade ... ingen överdrift alls. Avbröt mina planer således och återvände hem med första bästa tunnelbana och fick slänga såväl genomblöta strumpor som jeans i tvätten.

Det var inte tänkt att jag skulle göra någon utflykt helt enkelt - och eftersom det lovas hettsomfasiken-väder närmaste dagarna får jag ser om jag vågar sticka ut nunan för att göra något nytt ärende/ny utflykt.

På torsdag tänker jag för övrigt ta en ny tur norrut till Luleå. Norrlandstågen har visst förändrats en del nu i vår och jag tänker denna gång ta liggvagn - annars har jag ju av ekonomiska skäl plågat mig med vanliga sittvagnar - men tänkte vara lite mer bekväm den här gången. Jag har en del inplanerade sysslor att göra under den dryga veckan jag tänker vara där, och har också blivit inbjuden till en av mina kollegor som är från Boden och som dessutom tillbringar sommaren i denna metropol och undertecknads födelsestad. Jag har inte lovat något, och får se om jag hinner. Jag åker inte upp för att rulla tummarna som sagt var.

Nå, det kan till och med hända att jag författar någon bloggpost från Luleå (i så fall den första bloggposten skriven i Luleå sedan mars 2006) eftersom min mor efter många om och men blivit med internet - och eftersom jag dessutom planerar att ta med min laptop på resan upp för att skryta med den ... och för att den kan bli användbar i de olika projekt jag planerar genomföra när jag är där. Nåväl, vi får välan se.

Mina övriga egna sommarplaner inkluderar att försöka göra färdigt mitt musikprojekt (som väl är klart till två tredjedelar ungefär), pyssla lite mer med min engelska 78-varvarblogg (inget hindrar - har gjort mp3-filer av en rejäl mängd 78-varvare och även fotograferat en del av dem ... brukar nämligen alltid avbilda dem i bloggen för alla etikettfetischister) och spela lite mer överhuvudtaget - innan musikern inom mig fullständigt torkar ut. Fick lite blodad tand när jag på skolavslutningen hjälpte till med musiken genom att spela elbas. Tog med gammelbasen som jag köpte hösten 1991 till skolan och alla ungar tyckte att det var ett sällsynt häftigt intrument ... sorgligt nog får jag intrycket att dessa ungar inte har någon musik alls i sitt liv, vilket jag tycker är förbannat sorgligt. När jag en dag tog med min kära mandolin väckte den dock ingen beundran bland ungarna som tyckte att det var en löjlig liten gitarr ... nej en stor svart elbas imponerar mer tydligen. I och för sig var jag kanske likadan i samma ålder - jag minns inte riktigt - men jag hade aldrig trott att det rört sig om en liten gitarr. Så pass musikalisk var man i alla fall. Har jag i alla fall för mig ...

Så var man ihop med en sjuksköterska!

2008-06-04T21:12:00.000+02:00

Nej, jag har inte bytt flickvän, utan det är flickvännen som idag har fått ta emot sin tjusiga brosch med rött kors på vit botten. Denna brosch får man när man tar sin sjuksköterskaexamen och det gjorde min kära hälft idag. Det var en trevlig (och inte alltför lång) ceremoni i Gustaf Vasa kyrka. Lite musik och lite tal och sedan fick varje elev hämta examensbevis och nyss nämnda och ovan avbildade brosch. Efter tre års studier är hon färdig och ser framtiden an med stor förhoppning trots den nyligen avslutade misslyckade sjuksköterskestrejken. Å andra sidan, sedan när fick de som verkligen utför något i samhälle löner efter sina insatser? Nej, just det. Hur skulle väl det se ut?

Det var för övrigt en vacker dag i ett vackert Stockholm. Pojkarna har roat sig på Gröna Lund och jag har fått min beställda skivspelarnål (jo jag fick nål jag också) och det är bara några dagar kvar att arbeta innan mina elever får sommarlov.

Solen lyser även inte bara på en liten stuga utan också på ett rödbrunt betonghöghus i en sketen förort. Som skalden säger ....

BLÅBLOGGANDE I BLÅSOFFA

2008-06-01T21:14:00.000+02:00

Så blev det juni ... och så var det väl inte mer med det.

Förutom att det är förfärligt varmt nuförtiden. Om jag inte tog hänsyn till mina närmastes psykiska hälsa och mitt eget känsliga skinn skulle jag bli nudist på heltid. Annars var det väl inte så mycket mer med det.

Förutom att det har varit en helg med mycket arbete. Jag har egentligen arbetat mer än vad jag borde och har grovt försummat mina sociala plikter. Om inte annat för att Karwan fyllde fjortis häromdagen, men han roade sig tillsammans med andra istället. Likafullt fick han dock en DVD med "Kickin it old skool", varmt rekommenderad av mina niondeklassare. "Fettrooliiiig!" var visst omdömet. Det är för övrigt främst för dessa nyss nämnda niondeklassares skull som min helg blivit tämligen fri från ledighet. Jag skall skriva in deras slutbetyg i morgon och det är naturligtvis av största vikt att dessa betyg blir rätt. För den som aldrig satt betyg så kan jag meddela att hur väl man än dokumenterat allt ens elever gjort så är det ändå ett tufft jobb att sätta rätt betyg. Men efter åtskilligt med tandagnisslan och hårslitande så blev jag såsmåningom någorlunda klar ... så klar man kan bli.

Det enda intressanta som har hänt idag är att vi har blivit med nya soffor. De gamla nedsuttna spräckliga (i svårdefinierade färger) sofforna har bytts ut mot en stilig soffgrupp i mörkblått. Det är i en av dessa jag placerat mina skinkor nu när jag skriver detta på min laptop, eftersom jag inte är så road av den där actionfilmen som min käresta avnjuter liggandes i en av de andra sofforna. Annars är det stiliga soffor och deras mörkblå ton gör att de passar fint ihop med den mörkblå vardagsrumsmattan och min käresta har erkänt att hon beställt gardiner som ska passa ihop med soffans sobra blåa elegans - ja se fruntimmer.

Nå alla roar sig på sitt sätt. Utom undertecknad som inte roar sig på sitt sätt utan på MITT sätt. Och ingen annans!

Sönder

2008-05-18T20:55:00.000+02:00

Saker och ting går sönder runt omkring mig. Datormusen till min stationära dator har utvecklat en ful ovana att plötsligt slockna och vägra reagera när man rör på den. Den lilla vita pilen på skärmen vägrar röra sig. Det enda som då funkar är att starta om datorn och sedan funkar musen igen ... ett tag ... till slut ledsnar man på att ständigt spara sitt arbete och sedan starta om datorlåddan. Just nu finns det heller inte pengar till att skaffa en ny rodent vars svans man ska sticka in i datorn, så jag får vänta på nästa löning för att byta ut den. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - på den tiden datorerna hade en liten kula - var det lätt att skruva isär musen och rengöra den, för att sedan skruva ihop den igen - och VOILA! Allt funkar igen! Men när mössen numera är digitala och lyser mystiskt vet jag inte "hvad" det är som ska fixas till för att den lille digitala gnagaren ska må bra igen.

Idag lyckades jag också ha sönder en skivspelarnål. När jag skulle damma av min lilla Numark-spelare lyckades jag klanta mig och förstöra nålen. Fråga mig inte hur det gick till! Under mina 33 år har jag aldrig lyckats med det tidigare ... aldrig, aldrig, aldrig. Men idag hände det. Det bör dock inte vara några problem att ordna en ny nål - tack och lov. Jag brukar vara förberedd på att sådana saker skall hända - trots att det aldrig händer ... förrän nu.

Kalle Sändare död

2008-05-14T18:41:00.000+02:00

Det känns alltid lika sorgligt när en av ens barndoms hjältar går bort, och nu har turen tyvärr kommit till Kalle Sändare, eller Carl-Axel Thernberg som han egentligen hette. Första gången jag kom i kontakt med denne milt galne mans storhet var när min bäste kompis Roger först berättade om honom och sedan när jag hemma hos nyss nämnde bästis lyssnade på några LP-skivor med Kalle Sändare. Jag minns inte exakt vilken av skivorna det var, men det kan ha varit live-LP:n "Heta Linjen" inspelad på Bacchi Vapen tillsammans med Bertil Bertilsson, eller så var det "Blåser i luren", LP:n med saxofontema - och som hade ett omslag som var en utsökt parodi på en julskiva med en annan av mina gamla idoler, nämligen saxofonisten Ingmar Nordström. Hur som helst - det är som en uppenbarelse när man får höra något ovanligt och såpass bra för första gången. Naturligtvis började jag själv leta efter egna Sändareskivor, och den första jag hittade var "Kalle Sändares julbestyr" från 1973 - komplett med baksidestext av sjuke humorns överbeskyddare i Sverige - Lasse O'Månsson.

Som den sanne komplettist har jag under årens lopp hittat den ena Sändareskivan efter den andra och har väl i stort sett alla orginalutgåvor. Alla är inte geniala - ibland trampade även Kalle Sändare vatten - men det som är bäst hör till det roligaste som har spelats in i Sverige. De egna favoriterna är albumen "Haverst och hundra bobiner" och "Det som katten gör i lådan" - den senaste hade som tema att Kalle Sändare fungerade som manager till ett punkband. Apropå det, så följer Sändares utgåvor sin tid ganska bra, eftersom många av skivorna hade ett tema som var aktuellt just då. Nyss nämnda punkskiva är ett exempel, "Finns det telefon på grisfesten" som driver med charterresor är en annan, och en av hans sista skivor "Meditationens A och O" hade New Age-tema. På 90-talet gjordes försök att kopiera Kalle Sändares koncept då Hassan-gänget gjorde mediokra försök att gå i mästarens fotspår. Det var helt enkelt inte bra - och de som tyckte att det var bra hade förmodligen aldrig hört orginalet.

Det som skiljde Kalle Sändare från Hassan var att Hassangänget oftast gick in för att förarga sina "offer", men Kalle Sändare hade en såpass försynt och stillsamt humoristisk stil så det var sällan som någon blev riktigt förbannad. Tvärtom var det nog ofta så att många insåg att någon drev med dem, men de blev inte irriterade eftersom den som drev med dem var såpass vänlig och behaglig.

Nu måste det tilläggas att det själva formatet som Kalle Sändare använde sig av inte var hans eget påhitt. Redan på 50-talet gjorde Martin Ljung liknande telefonsamtal till intet ont anande människor i sitt radioprogram "Så får det bli!". Vårt kära grannland Norge fick en egen Kalle Sändare i Rolv Wesenlund som gjorde några skivor med busringningar, och jag vet att det fanns motsvarigheter i såväl USA som England, men jag kan inte komma på vad de hette/heter just nu.

Trots detta var ändå Kalle Sändare en unik figur i underhållningssverige och det enda jag kan säga är, som en amatörbasist till en annan: Tack ska du ha!

PS. På senare år har Kalle Sändare fått mer uppmärksamhet då hans tämligen aktiva fanklubb "Gris- och skridskoföreningen" bildats. Jag har funderat på att bli medlem länge (och jag är ju inte direkt någon föreningsmänniska) men det har tyvärr ännu inte blivit av. Men föreningen finns ju kvar, liksom alla sköna skivor - även om Kalle själv är borta. DS.

Utan en tråd!

2008-04-29T20:50:00.000+02:00

När jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar ... nej nu ljuger jag igen bara för att locka fler läsare till den här bloggen ... ... ... eller vad tusan, varför måste man alltid tala sanning?

Alltså (harkling), när jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar kan jag konstatera att tekniken är fantastisk. Tänk vad man kan göra nu för tiden! Jag syftar naturligtvis på att jag nu sitter och skriver blogg på min alldeles nyinköpta laptop (märke Toshiba - för eventuella sponsorer) och har en liten dosa inkopplad till datorn - ett sk trådlöst bredbandsmodem - vilket gör att jag var jag än befinner mig kan surfa, skriva mail eller chatta eller vad fanken man nu mer kan göra med en dator, i stort sett var som helst!

Eftersom detta blogginlägg skrivs trådlöst kan man säga att denna bloggpost är helt utan en tråd ... inte bara en röd sådan.

... så jag har faktiskt lite kläder på mig - vinröd morgonrock med blårutiga pyjamasbyxor under ... vad har DU på dig????

Unplugged

2008-04-24T20:20:00.000+02:00

Igår när jag kom hem efter mitt dagliga slit i pedagogikens tjänst ... ... ... ... ... nu tappade jag redan stinget - Jag börjar om:

Igår när jag kom hem från jobbet var två tredjedelar av lägenheten utan ström. Det enda som funkade var lamporna i badrummet och hallen samt ett av eluttagen i pojkarnas rum - annars var strömmen putz weg. Min kära sambo bad mig titta på propparna, men jag kände på mig att felet var någon annanstans - eftersom det är ganska många säkringar som har gått för att åstadkomma denna allmänna brist på elektricitet. Inte heller när jag tittade på propparna såg jag något fel. Den där lilla pluppen i mitten satt kvar på alla proppar. När grannen som är betydligt mer tekniskt bevandrad än undertecknad använde sin spänningsmätare konstaterade han också att felet låg någon annanstans. Det visade sig också vara på det viset när elektrikerhjälp tillkallades dagen därpå. Jag tänker inte uttråka mig själv och beskriva exakt vad som var felet ... mest för att jag inte riktigt fattade själv vad det rörde sig om. Som sagt var, dagen därpå tillkallades hjälp och felet avhjälptes och jag fick ett sms från min käresta som förkunnade att det varde ljus igen.

Det intressantaste var dock hur det kändes att spendera en vardagskväll utan elektricitet. Inget TV-tittande och inget internetsurfande heller. Inte ens något skivlyssnande. Där hade jag i och för sig kunnat fuska, eftersom jag trots allt har tillgång till batteridriven lyssningsutrustning - men den behövdes aldrig tas till. Det gick så fint att sitta i halvmörkret och småprata om ditt och datt samtidigt som vi mumsade på lite pistaschnötter, mandlar och mullbär och läppjade lite rödvin.

Det borde bli strömavbrott lite oftare ...

Mitt liv som VIP

2008-04-15T20:18:00.000+02:00

Jag erkänner gärna att jag aldrig direkt haft någon önskan att bli sk VIP-kund någonstans eller att i något som helst sammanhang få benämning som VIP. VIP är som bekant en förkortning av "Very Important Person", eller på svenska: Väldigt Viktig Person. Visserligen är jag väldigt viktig ... eller snarare överviktig, men annars har jag alltid försökt undvika att vara "viktig" - då främst betydelsen "mallig" - vilket för övrigt dessa öppet uppträdande VIPar också brukar vara.

För ett tag sedan bildades dock en särskild VIP-avdelning i det Povel Ramel-forum där jag härjat under några års tid nu. De som blev invalda där var de tio medlemmar i forumet som skrivit flest inlägg - jag har för mig att jag var den sjätte flitigaste eller något sådant - och plötsligt var jag en VIP. Nå, jag kan ju inte påstå att jag vare sig grät eller jublade över utnämningen, utan stillsamt konstaterade att det var ju trevligt.

I går kom dock beviset på att det har sina poänger att vara VIP, då en särskild DVD med en konsert med Povel Ramel, Wenche Myhre och Putte Wickman, "Som om inget har hänt" damp ned i brevinkastet. Denna inspelning gjordes för SVT, men de åtminstone för det tillfället sällsynt korkade beslutfattarna på SVT tackade nej till att sända programmet - och så blev inspelningen liggande. Ända tills en av forumets flitigaste medlemmar fått tillstånd att distribuera inspelningen till Povel Ramel-forumets exklusiva VIP-klubb ... där alltså jag är medlem - om ni nu skulle ha missat det. Hade ni det? Nähä, tänkte väl det!

Så nu sitter en glad VIP med en exklusiv Povel Ramel-DVD och undrar om han inte ska börja röka cigarr ... brukar inte sådana där viktigpettrar göra det?

Regnig men trevlig dag på Skansen tillsammans med kusin Lina

2008-04-13T22:05:00.000+02:00

Okej, nu är det egentligen dags att gå och lägga sig för att kunna komma upp någorlunda obehindrat kl 5:20 i morgon bitti, men det borde ändå nämnas att jag idag har umgåtts med min söta kusin Lina som besöker storstaden under några dagar. Hennes huvudanledning för att komma ned från Luleå just nu är visst någon sketen pojkbandskonsert på måndag, men då det innebär att hon har tillfälle att möta sin skruvade kusin så är jag den första att tacka.

Vi beslöt att vi skulle besöka kungliga Djurgården (alltså inte det där idrottslaget), så vi möttes på förmiddagen utanför Åhléns vid T-Centralen (stadens vanligaste mötesplats?) och tog första bästa tunnelbanevagn till Slussen och tog där första bästa Djurgårdsfärja (numro 10) till ... Skeppsholmen ... aj aj då! Nå efter den fadäsen tog vi sedan Djurgårdsfärja (numro 8) till rätt plats och efter att nästan ha blivit påkörda av en spårvagn klev vi in i Skansens förlovade värld. Lina ville främst se björnar (som om hon inte fick se nog av undertecknad) och främst de nykläckta björnungarna. Björnar såg vi, dock inga björnungar. Ett indiskret björnpar var dock i full färd med att tillverka några ... men det var ju inte riktigt samma sak. Annars såg vi några gruffande järvar och lunkande vargar innan vi lämnade duggregnet för att få oss lite välförtjänt fika på caféet vid Sollidenscenen - som ju är betydligt mindre än vad man tror när man på somrarna beskådar "Allsång på Skansen" på TV.

Efter kaffe (i mitt fall) och te (i Linas fall) samt varsin inplastad smörgås (kalaset var tämligen dyrt) så besökte vi Skansenakvariet och såg på alla uppenbarelser där en stund innan vi tog färjan tillbaka, dock utan att den här gången kliva av vid Skeppsholmen. Jag följde Lina på pendeltåget till Solna där hon skulle möta sin sambos syster och jag promenerade sedan till Solna centrum för att kunna ta tunnelbanan hem till Husby därifrån - en promenad som var lite längre än vad jag tänkt mig, men är man envis så är man.

Så kom man hem - lite småfuktig, men absolut tillfredsställd. Jag vet att man kan skaffa årskort på Skansen för en femhundralapp och jag ska erkänna att jag känner mig lite frestad att göra det - det finns så mycket att uppleva där och jag trivs verkligen varje gång jag är där ... konstigt bara att det inte är oftare - det är ju inte direkt långt borta. Inte 900 km som det var för några år sedan!

Två år i Stockholm!

2008-03-23T21:39:00.000+01:00

Så fyllde man två år som Stockholmare. Den första tiden kravlade man sig fram, sedan började man krypa men jag känner nu efter två år som Stockholmare att jag har lärt mig gå ... dessutom utan att vingla alltför mycket. Inte illa pinkat av en hasafot!

Stilla dagar i Lule ...

2008-03-01T17:38:00.000+01:00

... var namnet på en låt av Lulebandet Rekyl, och också en beskrivning av vad jag har genomlevt den senaste veckan. Jag tog nattåget från Stockholm förra lördagen och njöt riktigt ordentligt av resan - jag hade haft tur med min platsbokning och kunde breda ut min lekamen riktigt ordentligt under resan. Efter att ha ätit matsäck, löst korsord och tittat på några avsnitt av den engelska komediserien "Yes Minister" på min bärbara dvd-spelare så var jag vips framme i Luleå. Där fanns all den snön jag förgäves letat efter den här ynkliga vintern. Det var snö från Gävle och norrut ... nog kan vädergudarna vara orättvisa mot oss utvandrade hasafötter.

Jag möttes av min mor på Luleå tågcentral och vi tog bussen hem till hennes chateau långt ute på Hertsön. Rulle blev glad att se mig ... för de som undrade. Den gamle gentlekatten har nyligen fyllt hela fjorton år och nog börjar det märkas på honom ... men alltför skröplig är han ännu inte.

Apropå ålder ... ett av Luleås mest anrika hus är det där Fritz Olssons urmakeri och guldsmedsaffär hållit till sedan tidigt 1900-tal. Jag tyckte nog i somras när jag var i Luleå att fasaden på det stolta gamla huset skulle behöva få sig en finputsning, men naturligtvis valde de som bestämmer i Luleå att åter agera kulturskändare genom att besluta att det gamla huset ska rivas. Inavlade idioter! Med en vemodig suck valde jag att ta ett foto med min mobiltelefon på den gamla husfasaden ... den kanske inte finns kvar nästa gång jag återvänder.

Jag besökte min gamle vän Roger under måndagen och vi fånade oss och larvade oss som vanligt. Det är snart 28 år sedan vi träffades - men ännu har vi inte tröttnat på varandras sällskap. Jag får nog erkänna att det är vänner som Roger som jag saknar mest i hufvudstaden - vänner där man kan vara sig själv till 110%. Jag har svårt med det annars - tyvärr. Har tyvärr inte någon vidare social begåvning.

Åkte till Råneå på tisdagen och besökte min mormor. Hon verkade någorlunda piggelin, till min stora glädje. På onsdagen besökte min kusin Malin oss och hon hade hundarna Troja och Ferdinand med sig. Hushållets kattdam Jolie visade att hon kunde hålla en busig hund i schack och att hon inte var det minsta rädd för dessa stora monster. Var Killen och Rulle befann sig under Malins och hundarnas besök är dock en annan fråga. De hade väl något viktigt för sig.

Jag hade en del ärenden i Luleå under onsdagen och det var faktiskt den enda dagen då vädret inte var tipp topp. Annars var vädret kallt, klart och vackert. På onsdagen blåste det dock ganska mycket och jag kände att min stockholmska vinterjacka inte riktigt räckte till. Nå ... jag besökte bl a Christer Pettersson och hans musikcafé Musica och inhandlade lite vinyl - men framför allt fick mig en lååååååååång givande pratstund med en sann skiventusiast.

På torsdagen fyllde modern år ... jag ska inte säga hur mycket hon fyllde - inte rakt ut i alla fall. Det var hennes trettionde tjugofemårsdag, så det var verkligen dags för ett litet jubileum. Redan på tisdagen hade hon fått en födelsedagspresent från mig som hon uppskattade mycket - en stereoanläggning med vinylspelare, CD-spelare, radio och möjlighet att spela in på USB-minne. Senare under dagen kom min kusin Lina på besök. Hon har lovat att komma och besöka mig i Stockholm i april vilket jag ser fram emot mycket mycket mycket. På torsdagskvällen återvände jag till hufvudstaden och anlände under fredagen. Hemresan var väl inte lika bekväm, men vad kan man egentligen begära?

Jag kan konstatera att jag fick ut allt jag ville få ut av resan; träffa släkt, träffa Roger, träffa katterna, titta lite på Luleå, uppleva snö, och få med mig lite skivor tillbaka till storstaden. Som det heter på engelska; well spent time.

Karwanismer och frankerad luft

2008-02-21T18:14:00.000+01:00

Karwan, min sambos äldre son, har givit namn till begreppet "karwanismer", vad som kan beskrivas som: "fullständigt felaktiga eller åtminstone tämligen oprecisa, men väldigt underhållande svar på provfrågor". Här är några exempel:

Provfråga (SO-prov): Vad är en proposition?

Karwanism: Varför frågar du inte vad en preposition är istället?

Provfråga: Beskriv en typ av djur.

Karwanism: Blötdjur. Ett djur som är blött.

Provfråga: (SO-prov): Vad är en motion?

Karwanism: Motion är när man rör på sig.

Tja, bara några få exempel. Liknande karwanismer är jag dock förskonad från bland som lärare - dvs, visst skrivs det många felaktiga svar, men de är sällan särskilt underhållande. Snart är det dock dags för ett efterlängtat sportlov. Som vanligt har det varit en ganska påfrestande tid ... av någon anledning tar det ganska mycket på krafterna att vara lärare. Jag tänker dock inte klaga, på något sätt gillar jag egentligen att ha fruktansvärt mycket att göra. Problemet blir när jag inte märker att jag gör lite för mycket, och då är det risk att man snubblar in i väggen. Än så länge har jag bara snuddat vid väggen lite - jag har undvikit att gå rakt in i den och står därför fortfarande på benen.

Ibland får man dock sina små skratt på jobbet också - eller det var orättvist skrivet, jag tycker nog att det finns många situationer man kan skratta åt, som t ex häromdagen när jag sade åt en elev att ta av kepsen i klassrummet bara för att märka att frisyren under inte var i bästa ordning ... den såg helt enkelt inte klok ut. Att övriga elever i klassen började fnissa utan att visa någon större hänsyn till känsliga själar gör ju inte att deras lärare kan göra samma sak ... men jag får erkänna att det krävdes såväl att jag bet mig själv i tungan och att jag började prata glatt och entusiastiskt om något helt annat, för att om möjligt försöka dölja min lust att skratta ut den stackars eleven med det tilltygade håret ... i och för sig tror jag nog att eleven skulle ha klarat av att bli utskrattad, då han tack och lov är utrustad med stora portioner självironi - men det hör inte hit. Det är inte proffessionellt att skratta åt sina elevers frisyrer - även om de säkerligen många gånger skrattat åt min frisyr ... eller vad man nu kan kalla det.

Häromdagen fick jag dessutom samtidigt som jag hade lektion i en annan del av skolan ett mystiskt buktande kuvert lagt i mitt arbetsrum - och en av mina kollegor hade sett det där kuvertet och var inte helt oväntat nyfiken över vad det innehöll. När jag så återkom till arbetsrummet och blev förvånad över att hitta ett mystiskt buktande kuvert, så uppmanades jag av min kollega att genast öppna det. Jag vände på kuvertet och såg att det var postat av ett läromedelsföretag ... alltså var det knappast en brevbomb från någon missnöjd elev. Jag sprättade upp kuvertet och vad innehöll det? Jo, det innehöll luft. En försluten plastpåse innehållandes luft, och en text i stil med: "Nu har vi ny luft under vingarna" (det var helt enkelt reklam för läromedel som har ett namn som anspelar på just "vingar"). Förträffligt finurligt eller förfärande fånigt? Avgör själv.

By the way. På lördag kväll åker jag till Lule igen. Det var ett tag sedan, jag har inte varit där sedan i somras, men det blir ett ganska kort besök den här gången. Jag vill hinna vara ledig såväl i Lule som hemma.

"NU ÄTER JAG UPP DIG!" / "INGEN"

2008-02-03T11:43:00.000+01:00

... är namnet på två nya låtar som kommer att vara med på kommande musikproduktion. Sedan jag började arbeta i Stockholm har det funnits väldigt lite tid över till att vara kreativ och skapande musikant. Därför blev det heller ingen ny utgåva ifjol. Däremot hade jag påbörjat ett antal sånger ifjol som dock inte var färdiga. Nu har jag dock haft lite tid på mig att slutföra en rad påbörjade låtar och spela in dem färdigt. Nu är nio sånger klara och när jag har tre-fyra sånger till färdigskrivna och inspelade så är det dags för en ny utgåva. Jag vet dock inte när det blir, men man vet aldrig, inspirationen kan slå till när man som minst väntar det. Nåväl, dessa två sånger är dock redo för att presentera (en sk singel om man så önskar):

NU ÄTER JAG UPP DIG

Denna sång handlar om den mest raffinerande typ av hämnd som jag kan komma på. Jag började skriva den våren -07 och slutförde den i juli samma år. Stilen på ackompanjemanget är en lustig blandning av etniska tongångar och wah-wah-gitarrer - måste höras för att förstås.

INGEN

Denna sång började jag skriva och spela in i somras, men texten har skrivits på senare tid.

Jag har i och med dessa sånger och kommande utgåva återgått till det akustiska gitarrsoundet som jag tillfälligt lämnade i och med att jag spelade in "MOT MINA PRINCIPER" 2006, och det känns som att musikaliskt vara närmare sitt hem än när jag höll på att leka med allehanda syntklanger. Gitarrsträngar av stål känns skönare att slå an än synttangenter av plast ... trots allt.

Håll till godo! Högerklicka på låttitlarna och spara dem innan du lyssnar på dem - det går smidigast så.

Den elektroniska svartsjukans intrång i hemmets lugna vrå ...

2008-01-09T20:33:00.000+01:00

OK, efter ett synnerligt lyckat nyårsfirande - a la Ryssland, så har jag återgått till jobbet och det dagliga dramat som pågår i det pedagogiska tempel där jag tjänar ihop till livets nödtorft. Då jag av princip aldrig skriver om jobb här så har jag heller inte haft så mycket att rapportera här i bloggform - inte för att jag skrev så mycket när jag var ledig heller förvisso - men strunt samma.

På hemmaplan har dock en av de allra obehagligaste sjukdomarna stuckit in sitt fula tryne i familjelivets lugna härd. Det rör sig om den eviga triangeln - ett triangeldrama, som dock i detta fall hör till de något mer ovanliga. Nej, det är inte min Ljubimaja frk G. som skaffat sig någon som jag blivit svartsjuk på, och jag har också hållit mig i skinnet - vilket för övrigt inte är särskilt svårt - så det är inte G. blivit svartsjuk heller. I somras menade hon dock att hon var svartsjuk på min nyinköpta mandolin, men då det trots allt visat sig att jag hellre fingrar på henne än på mandolinen så är allt frid och fröjd.

Nej, det är den maskin som hjälper mig att förmedla dessa tankar som av någon anledning börjat visa agg mot min älskade G. Den har varit rent allmänt ogin och vägrat öppna hemsidor och så har hennes datorkonto varit drabbat av virus. Detta fann jag omåttligt lustigt då jag vet vilken ängsligt försiktig surfare G är - samtidigt som den drabbade fann det hela något pinsamt. Den enda cyberovanan hon har kvar (till sorg för alla som minns hennes blogg) är att spela Spindelharpan. När datorn en dag gjorde så att spelet hängde sig när hon spelade som bäst, slog det mig att datorn förmodligen blivit svartsjuk på min käraste och förmodligen ledsnat på att det är hon som sitter och knattrar på tangentbordet i stället för undertecknad - jag glömde för övrigt påpeka att jag INTE haft några större problem med datorn på senare tid. Datorn vägrar gå med på att min älskade sambo minsann OCKSÅ behöver jobba vid datorn då och då - till och med mer än undertecknad - då jag till skillnad från henne inte behöver skriva en massa tradiga inlämningsuppgifter och annat akademiskt mumbo-jumbo.

Jag får erkänna att jag tycker att det är lumpet av min dator att svartsjukt angripa min älskade G - som är nog teknikängslig som hon är. Eller det kanske är jag som lite oftare borde tala om för min dator hur mycket jag uppskattar den. Jag kan ju faktiskt inte påminna mig att jag någon gång kramat och kysst min dator och viskat att jag älskar den - inte undra på att den är ogin ... manar onekligen till eftertanke ...

Gifttungan

2007-12-21T23:01:00.000+01:00

Det är dags att erkänna det ... jag har egentligen än alltför giftig tunga för att vara lärare, men tack och lov har jag än så länge en tämligen god kontroll på den. Då min giftiga tunga är kombinerad med en snabbhet som inte har sin motsvarighet i någon annan del av undertecknad - t ex är min beslutsamhet långt ifrån lika kvick. Mina arbetskamrater känner nog till att jag kanske inte är den som pratar mest, men som kan komma med de kvickaste och ibland mest dräpande kommentarerna. Detta är något som jag tror är allmänt uppskattat, men man bör akta sig väldigt för att släppa loss gifttungan i full frihet i alla sammanhang - särskilt när man som lärare har vissa argumentationer med vissa elever. Hela tiden skickar hjärnan ut meddelanden om vad den tycker att jag ska säga till eleven, men samtidigt drar en annan del av hjärnan i bromsen då den inser så ytterst olämpligt det vore att säga det.

Detta gäller naturligtvis inte bara i min yrkesutövning, utan även i mitt privatliv. Ofta har jag tvingat mig att närmast slå knut på min gifttunga innan den spottar ut något träffande, men kanske alltför elakt. Än så länge har jag inte utsatt mina närmaste för sådana giftattacker, utan betydligt mildare varianter - tack och lov har min kära sambo lätt för att uppskatta syrliga kommentarer om andra och kan även ta snällaka kommentarer om sig själv.

Men när det gäller människor som jag inte känner och som jag irriterar mig på (och jag erkänner att jag dessvärre har en låg - alltför låg - irritationströskel) så hör jag min hjärna formulera de mest dräpande och ondskefulla elakheter - som dock oftast är så elaka att de förmodligen är ganska skrattretande - så länge man inte själv blir utsatta för dem. Tänk om jag högt uttalat alla de nedriga elakheter min hjärna formulerat under alla dessa år - vad stryk jag skulle ha fått!

När jag idag ännu en gång irriterat mig på alltför många juluppstressade Stockholmare - vad i allsin dar är de så stressade för?!? - sprang framför fötterna på mig som suicidala lämlar som bara ber om att jag ska trampa på dem. När jag för femtioelfte gången tvärbromsat för att inte med min lekamen tackla en stressad varelse in i evigheten - hörde jag min hjärna önska sig en eldkastare i julklapp - för att göra framkomligheten lite enklare för en vanlig hederlig medborgare som är lite mer julsansad än större delar av sin omgivning.

Tänk att man ska behöva odla sådana blodtörstiga tankar för att bevara sitt Andante ...

33 år idag!

2007-12-19T15:45:00.000+01:00

Ja, då var man ett år äldre och ett år visare ... eller? Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag skall ställa mig till min nya ålder - 33 år.

Det var ju alltid något särskilt att fylla år när man var barn - det känns ju fint att hamna i centrum som barn. Fylla 18 gillade jag eftersom jag då trodde (tänk så fel man kunde ha) att jag var vuxen. Jag gillade också att fylla 20, för då var jag inte tonåring längre och förväntades inte heller längre bete mig som en sådan. 25 gillade jag också - eftersom det kändes som en kraftfull och inspirerande ålder. 26 däremot kunde jag vara utan, då jag insåg att: "Aj fan, nu börjar jag närma mig 30", vilket jag på den tiden tyckte var bra onödigt. 27, 28 och 29 minns jag ingenting från, eftersom jag hade fullt upp med studier och ingen tid över till åldersnoja. När jag fyllde den magiska siffran "30" hade jag också fullt upp med mitt första examensarbete och ställde in allt firande - eller om det var sörjande jag inställde - nu minns jag inte riktigt.

Året som 30-åring blev ändå mycket intressant och något av en vändning. Första halvan var bara studerande och allmänt Zzzzzzzzzzzz. Så kom sommaren och hösten och plötsligt vändes allt upp och ned och tillvaron var definitivt inte Zzzzzzzzzzzzz längre. Snarare tjofaderittan och nypa sig i armen för att inte tro att man drömmer. Däremot var jag inte så pigg på att fylla 31, eftersom det alltid varit en fruktad ålder - till viss del säkert eftersom min farsgubbe dog vid den åldern. Året som 31-åring blev också väldigt mycket ... (gör här en visuell gest med handen - ett kraftigt och vildsint zick-zackande från väldigt lågt ned till väldigt högt upp) ... och jag var nog endast lättad över att fylla 32. Kanske blev året som 31-åring som det blev för att jag väntade mig såväl elände som tjoflöjt , men å andra sidan skedde de största förändringarna som jag hittills varit med om i mitt liv.

Hur blev då året som 32-åring? Ja, för att svara på min retoriska fråga, så kan jag säga att det blev lite mindre (gör här samma vildsinta gest som nyss) och lite mer (gör här en ny zick-zack-gest med handen som dock är betydligt mildare och med mindre avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna), och det är egentligen ganska skönt.

Jag hoppas att året som 33-åring också blir lite zick-zackigt, men jag känner att jag kan vara utan de djupaste dalarna - även om bergstopparna oftast brukar vara underbara.

Vittnesmål från en mental Pitebo.

2007-11-03T15:52:00.000+01:00

Enligt "De Norrbottniska Satansverserna" av Lasse Eriksson och Ronny Eriksson är det både begränsande och orättvist att bedöma vem som är Pitebo utifrån geografiska eller biologiska förutsättningar, utan att man snarare bör se beteckningen "Pitebo" som en mental klassificering (jämför med Hinduismens och Buddhismens "Nirvana"), och jag är nog personligen innerst inne en mental Pitebo. Jag har aldrig bott där och jag är inte född där, men varje gång jag har varit där har jag mått bra ... och det finns få människor som är så trevliga att ha att göra med än Pitebor ... särskilt när man jämför dem med Lulebor - som fungerar som Norrbottens svar på Stockholmare ... dvs alla tycker att de är ena dryga och kaxiga jävlar. Jag har en gång av en tornedalsk kvinna fått den finaste komplimang en norrbottning kan få: "Du är int alls som du vore från Lule".

Nå ... jag har varit ganska tyst ett tag, såväl i cybern som i verkligheten. Jag har nämligen varit ganska dålig. Utan att gå in på detaljer, så var det en period när jag knappt orkade äta eller dricka. Nu är jag dock på väg tillbaka, men de senaste veckorna har tärt en del på fysiken, dock inte när det gäller det psykiska även om det alltid känns bättre att vara frisk. Jag berättade för ett tag sedan att min ungdoms hjältar från Piteå; Euskefeurat skulle komma till Stockholm för att genomföra en spelning. Denna högtidsstund verkade det länge som jag skulle missa p g a hälsoskäl, men jag gjorde det till en morot för mig själv att försöka vara nog frisk för att orka gå på konserten den måndagen 29 oktober, och helgen före började sjukdomarna vända till det bättre ... och bingo! Det blev konsertbesök för undertecknad.

Jag hade förberett mig på att ägna mig åt lite översättning från ärans och hjältarnas språk (peitmål) till svenska till min stora kärlek som gjorde mig sällskap till konserten, men då Euskefeurat sjöng alla sina sånger på rikssvenska så blev det inte nödvändigt. De tränade sina nya sånger som de ska spela in till veckan - för en efterlängtad ny CD, så de spelade inte så många av sina gamla 'hits' - men det gjorde inte så mycket. De spelade dock min absoluta favorit "Konjak och Nazister" från CD:n "Bondångersånger" från 1990 och avslutade konserten med "Det är hit man kommer när man kommer hem" - alla utflyttade norrbottningars favoritsång - och som alltid får många rörelsens tårar att trilla ned för kinderna. Hur som helst, kul är det att Ronny Eriksson hittat ny inspiration vilket givit Euskefeurat många nya vassa sånger att spela. Ronny Eriksson var för övrigt rejält förkyld och en gentleman från Råneå som satt bredvid mig i publiken kastade upp en Vicks Blå till herr Eriksson, varvid denne konstaterade att det vid andra konserter kastas trosor upp på scenen, men att det här är halstabletter som gäller. Jag hade med mig min 1994 inköpta Euskefeurat-badge som konstaterar att "Euskefeurat är fler än Jesus" - till skillnad från Beatles som påstod att de var större än Jesus. Efter konserten visade jag upp min badge för Per Isaksson, begåvad dragspelare och gitarrist i Euskefeurat och han konstaterade lätt imponerat att jag hade en 'original'-badge. Han påpekade detta för sångaren och veteranen Bengt Ruthström som muttrade något ohörbart men förmodligen vänligt uppskattande - det är nog bara norrbottningar som kan muttra uppskattande. När jag och min stora kärlek promenerade mot tunnelbanan efter konserten tänkte jag väl lite högt och konstaterade: "Nu kan man leva vidare ...", för det var så jag kände det just då.

Idag kom ett annat tecken på att jag är en mental Pitebo ... och det kom fullständigt oväntat. Faktum var att jag blev helt överrumplad. Jag hade just kopplat ihop en nyinköpt CD-anläggning, med inbyggd förstärkare och tuner och tillhörande högtalare. Jag passade på att göra det idag då ungarna är bortresta och den stora kärleken sitter och pluggar på skolan, eftersom jag föredrar att det är fullständigt lugnt och tyst varje gång jag ska göra något som kräver lite koncentration. Nåväl, jag var färdig med detta och fick allt att fungera när plötsligt ett enda ord dök upp från ingenstans i mitt huvud.

Ordet var:

-PALT!!!!!!!!!!!!!!!

Jag fick plötsligt ett rent helvetiskt sug efter palt. Jag kan inte ens tänka mig att någon heroinist någonsin fått ett lika häftigt sug efter heroin som jag fick efter palt. Jag vet inte om ni känner till vilken kulinarisk sällsynthet palt är i Husby. Sådant existerar helt enkelt inte. Att söka i Husbys butiker efter prefabricerad palt är ju bara löjligt och en tur till Kista gav bara det otillfredsställande resultatet: Öländska kroppkakor ... Nåväl, bättre än inget antar jag. Egentligen borde jag själv införskaffat vad som behövs för att göra palt, men suget var så häftigt att jag bara skulle riskerat käka upp paltsmeten innan den hamnat i kokande vatten. Hur som helst, jag köpte de öländska kroppkakorna, kokade dem och åt upp dem ... men utan någon större tillfredställelse ... men jag tog mig i alla fall igenom det mest akuta paltsuget. För den här gången i alla fall ...

Trevlig lördag!

2007-10-06T19:20:00.000+02:00

Jag har just återvänt till hemmet efter en synnerligen givande lördag. Först mötte vi våra vänner Gunnar och Aurore utanför Scalateatern, för att sedan söka rätt på ett lämpligt café - till slut bestämde vi oss för ett fik med det anspråkslösa namnet Café de Luxe ... eller något liknande flott. När vi satt och fikade i godan ro avslöjade våra vänner att de skulle knyta hymens band om några månader och att vi var bjudna att bli vittnen därtill. Jag har faktiskt aldrig varit på något bröllop tidigare, vilket onekligen är förfärande med tanke på att jag är fyllda 32. Nåja, någon gång ska väl vara den första ... fast det är ännu mer förfärande att jag har varit på ett antal begravningar under årens lopp - men bor man i Norrbotten (vilket jag gjort i nästan hela mitt liv) så är väl döden en naturligare del av livet än just giftermål.

Nå hur som helst - efter fikandet gav vi oss åter av till Scalateatern för att tillsammans avnjuta Fria Proteaterns föreställning med Vysotskij-sånger (som jag nämnde i förra bloggposten). De var till och med ännu bättre än förra gången, och den här gången var publiken lite alertare än senast. Alertast var förvisso min stora kärlek som gav Fria Proteatern stående ovation en sång tidigare än övriga publiken. Jag måste säga att jag vid sidan av Vysotskijs texter och Carsten och Ola Palmérs svenska tolkningar är omåttligt förtjust i den professionalism som genomstrålar de ärrade veteranerna i Fria Proteatern. Samtliga är strålande artister fast på olika sätt. Det finns väl få som inte insett Tomas Bolmes storhet då han trots att han inte egentligen är någon sångare levererar Vysotskijs texter men ypperlig pondus och humor. Hans hustru Elisabeth Nordkvists granithårda kontraalt ger texterna den tyngd i framförandet som texterna förtjänar ... jag skulle vilja se några av våra unga schlagerhoppor framföra Vysotskij ... det skulle nog bli fruktansvärt pinsamt.

De övriga är utmärkta musiker som utan tvekan byter instrument sinsemellan beroende på vilken typ av arrangemang nästa sång har. Om t ex en spansk gitarr skall drilla mellan sångens rader tar Hasse Björk hand om gitarrspelet. Stefan Ringbom (vars dotter är min arbetskollega) sjunger med en glödande intensitet i sin lite nasala men personliga röst. Det är ingen slump att det främst var hans sånginsatser som fastnade i mitt minne första gång jag hörde Fria Proteaterns Vysotskij-skiva i slutet på 80-talet. Jag försökte mig själv på att sjunga och spela "Vargjakten" under dessa år med samma intensitet. Jag minns dock inte om jag lyckades. Jag vet att jag gjorde en inspelning av just den sången, men bandet med inspelningen är tyvärr borta sedan väldigt många år - men visst var jag inspirerad av Stefan Ringbom ... även om jag då förmodligen inte visste vem det var.

Pär Lindblom blandade utmärkt gitarrspel med lätta och anspråkslösa humoristiska inslag, och slagverkaren Johan Mannerstedt visade upp en lika stor säkerhet på trummor som på vibrafon (eller om det var marimba ... nu minns jag inte riktigt). Äldst (tror jag) i gänget var dock pianisten Bo Hülphers - som komponerat mycket film-, tv-, och teatermusik under årens lopp. Jag har länge varit en stor beundrare av honom och hans musik, och dessutom ... så är han till utseendet en levande avbild av min älskade morfar ... och det tog lång tid innan jag kom på det.

Hur som helst ... underbart bra var det och man önskar bara att de hade repeterat in ÄNNU fler Vysotskij-sånger ... för det ger alltid sådan mersmak att höra på toppklassig musik med toppklassiga musikanter. Efter att vi skiljts från Gunnar och Aurore stannade vi till i Kista centrum och åt synnerligen välsmakande stenugnsbakad pizza ... och så efter att såväl själ som kropp fått gudomlig spis var det dags att åka hem ... och dags för mig att skriva denna bloggpost.

Facebook, Vysotskij och Euskefeurat

2007-09-24T17:28:00.000+02:00

.... inte för att särskilt många läser här numera (konstaterade han trumpet), de flesta verkar hänga på det dära Facebook dygnet runt nuförtiden. Arbetsgivare lär till och med klaga på att de anställda slösar bort alltför mycket tid genom att sitta och trixa och fixa med Facebook i stället för att göra sitt jobb. De flesta verkar ha en Facebook-profil och det är inte måttligt vad man kan göra med den - inte undra på att det tar tid att ägna sig åt Facebookande. Jag blev inbjuden till Facebook för ungefär ett halvår sedan eller kanske var det till och med ännu tidigare. Jag minns inte vem det var som bjöd in mig, men antar att det antingen var min bloggkompis Agge eller min rödhåriga amerikanska chattkompis Lynn, eftersom dessa två var mina enda Facebook-kontakter under en lång, lång tid. En dag pratades det om Facebook-profiler på jobbet och då tvingades jag erkänna att även jag, trots min någorlunda hedervärda utstrålning hade en Facebook-profil - och tjoflöjt så hade jag ännu fler kontakter. Sedan började jag lägga till mina gamla cyberkontakter (dock Galiningen icke inkluderad, då hon gör det naturligtvis mest vettiga och struntar i Facebookandet) och även några andra kontakter från när, fjärran och det förflutna. Nu har jag sexton stycken och det är förmodligen så många det blir ... jag känner inte så många fler. Men ändå, det är mycket man kan göra där och även mycket man kan bli utsatt för. Sedan jag började Facebooka har jag av mina kontakter blivit cybertatuerad, cyberkramad, cyber-hi-fivad, cyberälskad, cyberbiten, cyberupphetsad - samt blivit bjuden på cyberdrinkar, blivit dedicerad cybersånger, fått en cyberkatt, en cyberapa, ett cyberzoo, ett cyberakvarium, en cyberpingvin och en hel skog full av cyberblommor av alla möjliga slag, fått ett cyberstripparnamn (Chase Kingheat, om ni måste veta) ... kort sagt blivit allmänt cyberrådbråkad. Inte undra på att folk inte har tid att jobba. Tyvärr hinner jag inte hänga med på denna cyber-(hur många gånger har jag skrivit 'cyber' i denna bloggpost)-verksamhet - men jag vill ändå inte helt slänga den under mattan ... den har ändå sin charm.

Den 6 oktober skall vi återigen besöka Scalateatern för att se och höra fantastiska Fria Proteatern spela sin föreställning "Vargjakten" - fullproppad med den ryske vispoeten Vysotskijs vackra och medryckande sånger. Redan på 80-talet upptäckte jag Vysotskij tack vare just Fria Proteatern och den LP med Vysotskij-sånger som gavs ut då. Som nybliven gitarrist hittade jag även en bok på biblioteket med Vysotskijs visor i svensk översättning och jag lärde mig spela några Vysotskij-sånger - bl a just "Vargjakten", som gjorde ett stort intryck på mig när jag var i 14-15-årsåldern. Jag visste inte att boken och skivan återutgivits innan jag hittade den på en bokhandel för drygt ett halvår sedan. Då hade jag redan pratat Vysotskij ganska flitigt med min stora kärlek, och även köpt henne ett par LP-skivor med Vysotskij själv som jag hittat. När jag av en händelse någon vecka senare fick veta att en av mina kollegor är dotter till en av medlemmarna i Fria Proteatern påpekade jag att jag gillade deras tolkningar av Vysotskijs visor. Då berättade hon för mig att de på nytt spelade samma föreställning som på 80-talet, och jag lyckades hastigt och lustigt få tag på biljetter till allra sista extraföreställningen. Den var hur som helst fantastisk på alla sätt och vis, och vi hörde att det ryktades om nya föreställningar till hösten. Den här gången var vi mer förberedda och har även bjudit våra vänner Gunnar och Aurore för att besöka och njuta av Vysotskijs musik. Det blir härligt.

... och något annat som blir härligt blir ett nytt besök på Scalateatern i slutet av oktober, för då kommer min ungdoms norrbottniska hjältar Euskefeurat på besök till storstaden. Under åren 1986-1994 såg jag dem uppträda årligen och varje gång de släppte en ny LP var det fest. Underbart ... jag har inte sett dem spela live sedan 1994 då de lade ner verksamheten (för att starta om häromåret) ... men äntligen är det dags igen! Dessutom ryktas det om en ny platta också ... nam nam!

Dessutom har visst min stora kärlek vunnit biljetter till en konsert med Radiokören nu till helgen ... vet inte riktigt än vad det rör sig om, men det blir säkert en musikalisk upplevelse det också.

Det blir en riktigt kulturell höst.

Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!

2007-09-14T17:34:00.000+02:00

...

-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!

...

-?!?

Jag vaknade yrvaket av att mobiltelefonen (som jag även använder som väckarklocka och därmed förvarar nära sängen) gav ifrån sig en tonkaskad som påminner ganska mycket om rubrikens försök till onomatopoetisk tolkning. Den svensk-japanska mobilen brukar låta ungefär på samma sätt när jag får ett sms - och min första tanke var just att jag fått ett sådant - mitt i natten ... vilket inte är särskilt vanligt, men det har dock hänt ett par gånger. Men inget sms hade jag fått - och klockan visade tiden "1:12" ... verkligen ingen tid att sitta och sms:a - särskilt inte till den som surmulet måste masa sig upp halv sex för att hinna vakna nog mycket för att hitta till tunnelbanestationen strax före sju för att SL ska kunna föra mig till min arbetsplats så att jag är framme strax före åtta. Som sagt var, inget sms hade jag fått och heller ingen förklaring på varför min mobil hade sagt: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!". Min kärlek hade inte märkt något utan sov lugnt vidare på min högra sida. Kanske jag bara hade drömt det där ljudet ...

...

-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!!!

Jag satte mig yrvaket upp i sängen och konstaterade att klockan visade 2:12! Och inget sms så långt ögonen nådde ... detta började bli irriterande. Jag vill inte vakna en gång i timmen för att mobiltelefonen känner för att påminna om sin blotta existens, med sitt påstridiga: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff"! Men jag vågade inte heller stänga av ljudet - eller för den delen mobiltelefonen eftersom jag kände på mig att om jag så gjorde utan tvivel skulle försova mig ... särskilt när jag inte fått sova ut ordentligt eftersom mobilen en gång i timmen känner för att säga: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff". Ändå var jag för trött för att tänka klart eller göra något åt saken. Jag bara rullade in mig i täcket stängde ögonen och lyssnade en stund på min kärleks andetag innan jag ramlade in i samma trall ...

...

-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!!!

Ämmen vaffaaan!!!! Jag blir inte lätt förbannad, men akta sig den som stör min dyrbara sömn!!! Den här gången lät inte mobiltelefonen bara påstridig utan även vädjande. Dessutom gjorde den något som jag inte visste att den kunde göra (och jag har ändå haft den sedan februari 2006) ... den blinkade i rött! Den ville utan tvivel tala om något för mig ... och DÅ (inte förr märk väl) såg jag på batterimätaren att den stackars mobilen bara var några sekunder från att ha helt laddat ur batteriet. Det var alltså DET som fattades! Lite ström! Jag brukar alltid ladda den regelbundet så den har inte laddat ut tidigare, ej heller har jag fått veta hur den beter sig när batteriet nästan är urladdat - men NU fick jag veta!

Hade detta skett under dagen hade jag förhoppningsvis inte varit lika trögfattad utan omedelbart insett att här krävdes krafttillskott i form av lite 200 volts ström. Men nu var det natt och min hjärna inte bara sov utan låg till och med i koma ... och jag klarade, mitt hyfsade språksinne till trots inte av att tolka: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff".

Hade en fin helg ...

2007-09-10T17:08:00.000+02:00

Efter en lång men inte alltför betungande dag på jobbet inser jag att det banne mig torde vara dags för en ny bloggpost. Helgen som tog slut igår var synnerligen lyckad, och det började extra lyckat redan före helgen hade startat, då min skolklass, min mentorskollega och undertecknad i stället för att genomföra en rad träliga och träiga lektioner tog oss ut till Tattby naturreservat och fick oss en skön dag i den friska luften. Olyckskorparna på SMHI hade kraxat om regn, men regndropparna lyste med sin frånvaro hela dagen. Lördagen tillbringades i sällskap med såväl goda vänner som utmärkt god middag - när var något min älskade INTE utmärkt gott? Söndagen gav sig min älskade och jag ut på en skön långpromenad till Barkarby (där vi hamnade - vilket hänt många gånger tidigare och som jag många gånger tidigare vittnat om, så jag behöver inte skriva mer om det - på Ikea). Mycket skönt och mycket trevligt. Avslutningen på helgen blev också mycket fin, men den är jag alltför finkänslig för att beskriva här ... lite får ni väl tänka själva.