Strosarsöndag i Stockholm

Ibland ... inte så ofta måste dessvärre medges ... men ibland vill jag bara strosa runt i Stockholm. Utan något särskilt mål. Och (som i detta fallet) utan några större sekiner på fickan. Efter att förra söndagen varit i Sofia Kyrka på Söder, insåg jag att jag allt borde styra mitt strosande mot Söder någon gång. Tidigare har jag mest strosat i trakterna runt Vasastan och Norrmalm. Jag kom lite väl sent på att jag borde tagit med mig digitalkameran för att ta lite bilder av storstaden, men jag hade ändå den halvtaskiga kameran i mobiltelefonen - så lite bilder blev det - om än tämligen suddiga.

---

Nåväl. Jag hoppade av tunnelbanetåget vid Medborgarplatsen (uppgången vid Folkungagatan), strosade längs Östgötagatan, Skånegatan och vände sedan och följde Nytorgsgatan. I min lilla fickkarta över Stockholm såg jag att det fanns något som heter Cornelisparken, så jag styrde stegen dit, men tyckte nog att den lilla gräsplätten var i pluttigaste laget. Promenerade sedan nedför Albert Engströms trappa och stod ovanför Söderbergstrappan och beundrade utsikten. Till vänster Gamla Stan, Framför mig Skeppsholmen och dess lilla bihang Kastellholmen och till höger såg jag Djurgården med Gröna Lund i förgrunden och långt borta i fjärran stack Kaknästornet upp sin bekanta nuna. Jag följde Stadsgårdsleden mot Slussen och tog tunnelbanan till St: Eriksplan för att kolla upp om jag hittade till ett ställe där jag nog kommer att göra ett besök när plånbok och tid tillåter, nämligen Nostalgipalatset. Jodå, jag hittade palatset - ganska nära Vanadisplan. Efter denna lokalisering, bestämde jag mig för att följa S:t Eriksgatan söderut. Det blev en lagom promenad mitt i det lagom brusande Stockholmsvimlet, över S:t Eriksbron och sedan tog en ganska trött BeJi tunnelbanan från Fridhemsplan och hem till Husby.

---

Kul sväng i höstrusket. Fast de mest intressanta platserna jag såg längs vägen hade söndagsstängt ... och fast jag inte hade många slantar på fickan ... så det var nog bara bra att det var stängt.

---

När jag stod och tittade på utsikten från toppen på Söderbergstrappan slog det mig ... det här är mitt hem. Den tanken slog mig aldrig under trettio år i Luleå - men i Stockholm slår den mig ganska ofta. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så förtjust i Fjollträsk, men jag får nog citera Piteågruppen Euskefeurats ord om Piteå: "Det är hit man kommer när man kommer hem". Fast jag har ju inte Piijt i åtanke direkt.

Till minne av morfar ...

Idag är det tio år sedan min morfar Henry dog. Bror Henry Jakobsson blev bara 70 år gammal när den djävulska cancern släckte hans liv – och det var så orättvist. Det var en svår förlust som det tog lång tid att komma över. Det var nämligen som att förlora sin far, vilket jag i och för sig gjorde redan som sjuåring, men till skillnad från min stackare till far fanns min morfar alltid till hands om man behövde honom. Många av mina lov under min uppväxt spenderades tillsammans med morfadern i sommarstugan i lilla Laduviken norr om Luleå. Inte bara sommarlov utan även sportlov och påsklov och kanske till och med någon helg då och då. Vad gjorde vi då tillsammans? Tja, vi fiskade (med såväl spö som mjärde, nät och gäddsaxar), vi byggde (morfar hade alltid något nytt projekt på gång där man kunde hjälpa till), vi åkte skidor och paddlade ... vi hade det helt enkelt väldigt trevligt ihop. Egentligen hade vi inte särskilt många gemensamma intressen, eftersom jag nog alltid varit mer lik min mormor i de avseendena, men allt var roligt tillsammans med morfar. Jag fick till och med prova på att skjuta pistol tillsammans med morfar, och till och med det var roligt – och det kommer från en som ALDRIG lekte med några leksakspistoler som barn.

Ja, fast ett gemensamt intresse hade vi, nämligen intresse för teknologi. Morfar var nämligen elektriker till yrket – och mitt intresse för ljud- och bildelektronik känner nog de flesta av denna bloggs läsare redan till. Jag minns till och med att sista gången vi träffades, några dagar före hans insomnande, så pratade vi om stereovideoapparater, eftersom jag nyligen införskaffat en sådan av märket Sony.

Det finns några uttryck som morfar yttrade då och då som jag har gjort till mina egna (även om jag alltid stolt brukar uppge källan), bl a när han ville beskriva något som såg konstlat, onaturligt och konstigt ut så brukade han säga att det såg ut: ”som en korsning mellan lake och räv”, och om någon eller något var väldigt brokigt och färgglatt brukade han använda uttrycket: ”röd och grön som Skatamarkskalven”. Detta sista uttryck har på senare år intresserat mig, då jag undrar om det funnits en kalv i Skatamark (vilket är en liten håla i Norrbotten) som VAR röd och grön.

Morfar var en trygg, lugn, osjälvisk, hjälpsam, blygsam, snäll men samtidigt otroligt kompetent och respekterad man och han har alltid varit min främsta manliga förebild. Jag har alltid försökt efterlikna honom i många avseenden, även om jag inte alltid kan påstå att jag lyckats. Men jag tror nog att han är glad över att det har gått fint för mig så här långt och att de senaste tio åren har varit bra år.

För fem år sedan (dvs 16 november 2001) skrev jag en dikt (i form av ett brev, som hette ”BREV”), som jag kort därefter tonsatte och spelade in på en CD-EP 2002 (”Sång nr 309”). Där sammanfattade jag allt som hänt sedan vi skiljdes åt, och nu känner jag att jag skulle kunna lägga till ytterligare en vers som handlar om hur jag plötsligt träffades av himlens ljus och hur detta förändrade (”reformerade”, eftersom förändringen minst sagt var till det bättre) mitt liv.

Nu nöjer jag mig med att konstatera att jag fortfarande saknar honom mycket ... så här tio år senare.

Ka-Booooooom 4-ever!

Ja just det.

Jag älskar dig så.

Inget ger mig en sådan livsglädje som att sola mig i skenet från Himlens Ljus.

Tillbaka efter en vecka i Luuuule.

Tja, då var man tillbaka igen - och även om det var fint att möta släkt, vänner och katter igen så är det skönt att vara tillbaka. Med på återfärden fick några hundra LP och halva DVD-samlingen följa. Nå, en sak i taget.

Det var en dryg tågresa till Luleå, mest för att min plats på Connex-tåget var väldigt nedsutten. Det var i stort sett omöjligt att sitta behagligt - dessutom hade jag plats vid gången, så varje gång någon gick förbi fläktade det till på mig, vilket gjorde att det var svårt att koppla av helt och hållet. Nåja, tidigt på måndagsmorgonen klev jag av tåget och möttes av en kall snöig vinterdag och dessutom av min underbart fina kusin Malin och hennes mysiga hund Ferdinand. Vi åkte hem till hennes lilla lya för att (som vi tidigare bestämt) äta frukost tillsammans. Efter några om och men (inkluderat en snabb tur och returresa till Rosvik) fick vi vår frukost. Sedan åkte vi ut mot Hägnans friluftsmuseum där vi träffade modern på hennes jobb. Efter att på egen hand lite senare besökt Christer Petterssons (nej inte DEN Christer Pettersson) trevliga café/skivaffär "Musica" och pratat bort en stund - samt köpt lite trevlig vinyl, åkte jag hem till moderns lägenhet och fick träffa katterna Killen, Jolie och naturligtvis MIN Rulle. Han blev först förbluffad, men sedan blev han väldigt glad och han var som parkerad i mitt knä nästan all tid jag spenderade hemma hos modern.

Tisdagen strosade jag runt i centrala Luleå och på Storheden (där jag köpte en bagagevagn - vilket verkar varit ett bra köp - eftersom den senare gjorde att jag kunde frakta hem säkert bortåt 50-60 kg skivor till Stockholm utan några större problem). I centrala Luleå passade jag på att titta på det omåttligt fula, men nu färdigbyggda kulturhuset och jag tittade in i en av mina favoritställen sedan tio år tillbaka - Fyndhörnan ... som dock bytt ägare sedan sist.

Onsdagen ägnade jag till stor del i min gamle kompis Rogers sällskap. Jag hade verkligen saknat honom, då han är som den bror jag aldrig fick. På kvällen var det dags att träffa min andra superfina kusin Lina (Malins syster) och hennes kille Mats. Såväl Malin och Lina har flyttat hemifrån sedan jag lämnade Luleå, så det var klart att jag var nyfiken på hur de hade det. Även detta återseende blev kärt och jag gillade även Mats, som jag tidigare inte hade träffat.

Torsdagen (ingen rast och ro här inte) åkte jag till Råneå och besökte min mormor, och hon verkade efter omständigheterna må ganska bra. Att det blev ett kärt återseende är såväl onödig information - eftersom det är en självklarhet, samtidigt som det blir lite tjatigt. Visserligen pratar vi ganska ofta på telefon, men det är ju ändå inte samma sak som att mötas IRL - så att säga.

Fredagen hade jag tänkt ta det lite lugnt och det gjorde jag också, förutom att jag gjorde en ny sväng till Lina som ville att vi skulle hinna träffas igen - och det är klart att det ville jag också. Hemresan var betydligt skönare än resan till Luleå. Plats vid fönster och något skönare och inte fullt så nedsuttet säte. Fast nog var man lite öm i akterkastellet ändå - trots att man gjorde sitt bästa att gå lite svängar då och då i tåget för att inte stelna till alldeles. Dessutom hade jag möjlighet att se mer av Sverige än när jag åkte upp, eftersom det då var mörkt hela vägen. Nu kunde jag se Sverige susa förbi hela lördagsförmiddagen innan jag anlände till Stockholm just efter kl 12. Där möttes jag av Galina och det kändes som om jag kommit hem igen.

Så har min vecka varit - hur har er vecka varit då?

Slutligen en liten coda. Idag gjorde jag ett misstag som jag inte gjort på drygt 20 år sedan. Någon gång i mitten av 80-talet blev jag ombedd att spela av en skiva på band åt en kompis. Det rörde sig om Kraftwerks "Tour de France" och det var en sk maxisingel - dvs LP-storlek, men 45 rpm. Jag hade aldrig sett en sådan tidigare och utgick från att det var en LP och spelade av den i 33 1/3 rpm - och jag erkänner att jag inte lyssnade utan gjorde andra saker samtidigt. Inte helt oväntat fick jag göra om inspelningen. Och denna gång med rätt varvantal. Och idag lyssnade jag på en av LP-skivorna jag köpte på "Musica", nämligen Walter (numera Wendy) Carlos musik från filmen "Clockwork Orange", och inte tänkte jag på att den vackra moogmusiken gick i hastigaste laget. När jag började spela en annan LP (som jag lyssnat på tidigare) insåg jag att jag lyssnat på "Clockwork Orange" på 45 rpm ... ... gissa vilken fd hasafot som höll på att skratta ihjäl sig? Just det ... undertecknad.