HUX FLUX DUX!

I fredags så kom jag över en tunn katalog över samtrimmade musikanläggningar av märket Dux från 1969. En anledning varför jag var nyfiken på denna katalog och betalade kring trettio spänn för den var för att jag var nyfiken på om anläggningen som fanns i mitt barndomshem skulle finnas med. Det var en kompakt stereogrammofon med radio av märket Dux och jag vet att den ursprungligen köptes av en amerikansk student i Uppsala i slutet av 60-talet/början av 70-talet och att den senare köptes begagnad av min mor när hon pluggade i Uppsala. Och ser man på, visst fanns anläggningen där med en noggrann beskrivning. Jag citerar katalogtexten:

Det här är en liten anläggning. I kompakt och sammanbyggt utförande. Lätt att få plats med. Snygg - i valfritt teak eller jakaranda. Ni kan vara säker på att den låter utomordentligt bra. Goda ljudresurser och bra prestanda hos varje enhet. Det är en anläggning som DUX tagit fram i en stor serie, för att Ni ska kunna köpa den till ett synnerligen lågt pris! Vissa fördyrande detaljer har tagits bort. Ingen Hi-Hi-beteckning finns. Men - hör och jämför! Gärna med något som är dyrare ... DUX stereoförstärkare STEREOGRAM DX 4681 har inbyggd FM-radio med Snabbväljare för 3 valfria stationer. Automatisk fininställning. Inbyggd stereoskivspelare av mycket god kvalitet för alla skivtyper. Frekvensområde enligt DIN inom 8 dB 40-18 000 Hz. Stereopick-up med diamantnål. Justerbart nåltryck. Förstärkardelen har 2 X 3 Watt Sinuseffekt och totalt 8 Watt musikeffekt. Frekvensområde ± 3 dB 20-20 000 Hz. Anslutningar för kristallpick-up (inbyggd), Hi-Fi-pickup kan anslutas via förförstärkare, bandspelare, 1 st. höger och 1 st. vänster högtalare samt antenn. Fällbart skyddslock i genomskinlig plast. DUX högtalare DX 051 är av tryckkammartyp med en volym på 5 liter. 4" X 6" högtalare. Frekvensområde 80-14 000 Hz, märkimpedans 4 ohm och gränseffekt 15 Watt - allt enligt DIN. Elegant svart ribbad front och låda i ädelträ. Lämplig bandspelare till detta set är t. ex. DUX kasettbandspelare för stereo Cassina SA 9114.

Ja, vem kan väl motstå en sådan beskrivning av en tämligen enkel men stilig grammofon / skivspelare med förstärkare och radio. Hur som helst så fick jag veta att modellen heter DX 4681, och när jag googlade lite fick jag se ett fotografi av modellen som jag sedan lade upp i Fejsbock. Bara för att visa lite vilka fånigheter som jag blir nostalgisk av. Så frågade en radiosamlare och internetbekant som kallas Errka om jag var intresserad av en sådan skivspelare i fungerande skick. Han skulle dessutom till Stockholm och Uppsala nästa dag och hade möjlighet att avlämna den. Sådana fantastiska tillfälligheter är det ju bara att haka på. Det var helt enkelt meningen att jag skulle få tag på den - trots att jag egentligen varken sökte efter den eller behöver den. Så nu står den hemma hos mig och fungerar hyggligt, men behöver nog smörjas en aning vilket jag skall göra så fort som jag fått tag på lite grafitolja (eller liknande). Jag kunde inte låta bli att göra en engelskspråkig Youtube-video i min Youtube-kanal "78rpmblog" om Duxen och de rätt så otroliga tillfälligheter som gjort att jag nu 28 år efter att min barndoms Dux gått till de sälla jaktmarkerna sitter här med en likadan skivspelare igen.

... och sällan har en bloggposts titel varit enklare att komma på: "Hux Flux Dux!"

Solliden kort före tolvslaget

Jag vill med denna bild tagen från den täta folkmassan på Solliden, Skansen önska gott nytt år!

Gamla foton från förr ...

När jag i våras åkte norrut till Luleå igen så hade jag möjlighet att gå igenom alla gamla fotoalbum och flera påsar med lösa foton som min mormor lämnat efter

sig, och

det var

väldigt intressant att tillsammans med modern titta igenom alla gamla foton. Ofta fick min mor berätta för mig vilka det var som var på bilderna men ändå kände jag oftast igen de flesta. Jag tog med mig några styck

en söderut att ha som minnen men jag ville också scanna in några - digitalisera dem så att säga, men det har inte blivit av förrän nu. Detta beror dels på brist på tid men också på att jag haft tekniska problem med scanner/skrivare. Nå, nu har jag i alla fall fört över de som

jag tog med mig och skall visa några av dem här.

Vi börjar med det äldsta fotot som jag hittade. Det är ett bröllopsfoto, mest troligt från någon gång kring året 1920-21. Det föreställer min mormors far Abel och mormors mor Hildur. De skulle få fyra barn, Vivi, Siri, Ines (min mormor) och Henry. Jag minns Abel lite vagt, då han avled så sent som 1983. Jag minns honom som en lugn gammal farbror utan så mycket hår men med en ganska kraftig näsa, och jag minns att jag sista gången träffade honom när han bodde på ålderdomshemmet Bredängshemmet i Gammelstad (därav mitt stående skämt om att jag numera bor i Bredäng och att jag inte förväntade mig att hamna på Bredängshemmet såpass tidigt). Bredängshemmet fanns kvar i mitten av 90-talet när jag spelade där med min orkester Bjarnicks ett par gånger, men jag tror det är nedlagt nu. Jag har av naturliga skäl inga minnen av Abels hustru Hildur, då hon gick bort 1970, vilket var fyra år innan min födsel.

Nästa foto föreställer min morfars morfar Isak Aron Öhrlund och min morfars mormor Maria Lifbom. Isak Aron var hemmansägare men också murare och jag tror att det är han som har murat spisen som kan ses i bakgrunden. Här sitter han och kopplar av läsandes "Sånings-mannen" (tror jag) samtidigt som Maria spinner. Jag minns att min morfar visade detta foto för mig när jag var liten och när vi var på besök hos hans gamla mor Ebba och konstaterade att han också haft en morfar och mormor en gång i tiden men att de nu var borta. Nu kan jag konstatera att nu har även min morfar och mormor lämnat jordelivet. Morfar gick bort 16 november 1996 och mormor 26 december 2010. Detta foto fanns med i en bok om Smedsbyn där min morfars släkt härstammar ifrån och jag såg ett exemplar av denna bok hemma hos min kompis Roger som har varit en nära vän ända sedan vi träffades första gången i förskolan (eller lekis som det hette då) Kristallen 1980. Då letade jag upp detta foto och visade hans föräldrar Jan-Erik och Margit och sade att paret på fotot var släktingar till mig. De höjde på ögonbrynen och så kom nästa chock. Det visade sig att en av dem (nu minns jag inte vem av dem) också var släkt med Isak Aron och Maria - med andra ord är jag på håll släkt med Roger. Detta var ju en överraskning som uppdagades för oss när vi känt varandra i nästan 20 år.

Jag nämnde nyss min morfars mor Ebba. Ebba Jakobsson (född Öhrlund) levde 1893-1986, och som är den sista 1800-talisten i min släkt så vitt jag vet. Jag träffade henne åtskilliga gånger när jag var barn och när vi var på besök i Ängesbyn. Då hörde det till att besöka henne i hennes lilla hus som låg i anslutning till de andra gårdarna. Hon var alltid vänligt leende och bjöd alltid på karameller och fika och det är från henne jag lånat uttrycket "Ta tredi bulla - he jär ingen som räken" (fonetisk tolkning, betydandes "Ta tredje bullan, det är ingen som räknar"). Hon talade bara båndmaLe (dvs nederlulemål) och för en förortsunge som i stort sett bara hörde detta sätt att tala när han var på besök hos henne, så var det inte alltid så lätt att förstå vad hon sade. Min mor undrade alltid varför jag var så tystlåten mot henne, innan hon förstod att jag inte förstod så mycket av vad som sades. Hur som helst, hon var en underbart snäll människa som trodde och ville alla gott. På fotot

som måste vara från slutet av 50-talet ser vi min gammelfarmor Ebba och min morbror Åke (född 1956). Jag minns ju naturligtvis henne som betydligt äldre, men ansiktsuttrycket och de snälla ögonen var precis likadana som jag minns dem.

Nästa foto är ett foto av min mormor med syskon och föräldrar. Övre raden från vänster: Ines (gick bort 2010), Vivi och Siri. Nedre raden från vänster: Hildur (gick bort 1970), Abel (gick bort 1983) och Henry (gick bort 2000). Fotot är förmodligen tagen någon gång i mitten av 40-talet.

Nästa foto föreställer min älskade morfar Bror Henry

Jakobsson (1926-1996) och jag vet inte om det är medvetet som han på detta gamla foto är lik Monsieur Hulot från Jacques Tatis filmkomedier, men det skulle inte förvåna mig.

Nästa foto som jag gillar väldigt mycket föreställer min mormor, och fotot är förmodligen från tiden innan min mor och morbror hade kommit till och uppenbarligen är fotot taget i juletid då det är en julgran bakom henne och hunden. Väldigt stämningsfullt foto måste jag säga.

Det finns många fler foton som jag också hade kunnat visa här, men det får bli i en framtida bloggpost.

Mobil blogg?

Tja, med tanke på att jag inte skrivit något här på länge länge så kanske det är dags för ett kort inlägg. Det var inte tänkt att det skulle bli något heller om det inte vore för att jag laddat ned en sk blogger-app till min nya mobiltelefon. Så jag passar på att önska God Jul så här på julaftonskvällen. Gul Jod!

Ja, de små barnen ...

Det kan verka som jag inte gör något annat än springer på Vi, eftersom förra blogginlägget handlade om en upplevelse från när jag var där och detta blogginlägg utspelar sig i samma byggnad, men det är nog ändå bara en slump. Tror jag i alla fall. Denna gång så hade jag på väg hem från arbetet inhandlat diverse viktualier och stod i kassan och väntade på min tur att få betala. Före mig var en småbarnsfar med två flickor som bör ha varit tre-fyra år gamla. Jag fick ett intryck att ingen av dem bor i området och varför jag drar den slutsatsen kommer snart att uppenbaras. Det bör även tilläggas att såväl fadern och hans flickor var blonda och blåögda och såg allmänt svenska ut enligt formulär 1A. En av flickorna hade studerat omgivningen med viss förundran och man vet vad barn i den åldern gör ... de ställer frågor.

Innan jag fortsätter denna historia erinrar jag mig komikern och musikern Lennie Normans ord (som jag har på en gammal kassett i min samling): Så börjar barn tala ... .... ... VEM kom på det? (något i den stilen var det) och så fortsatte han med att konstatera att barn inte bara ställer obehagliga frågor, de gör det dessutom vid fel tillfälle. Detta var vad som hände idag i Vi-butiken i förorten där jag och min familj bor.

Den lilla rågblonda och korkskruvslockiga flickan hade som sagt var studerat omgivningen samtidigt som pappan höll på att ladda varor på bandet i kassan och göra sig redo för att betala. Så kom frågan: "Pappa, varför är det så många som inte är från Sverige här?"

Hon som förmodligen (ännu en förmodan från min sida) bodde med sin övriga familj i ett annat område, kanske till och med såpass nära som i Mälarhöjden (ÄNNU en förmodan) hade inte på något sätt låtit förtrytsam eller ens negativ när hon ställde frågan. Det var bara den oskyldiga barnets undran - hon hade uppmärksammat något som hon tyckte var konstigt och ville veta varför det var på det sättet. Pappan däremot reagerade på ett för utomstående ganska roande sätt. Han mumlade snabbt ett svar till sin dotter (som dock inte jag eller någon annan - kanske inte ens flickan kunde uppfatta) och hans ansiktsfärg hade blivit ett antal grader rödare. Det är ju så med oss nordiska gossar, med vår allmänna pigmentbrist så syns det alltid när vi blir generade - och generad var absolut vad pappan hade blivit. Han SKYNDADE sig att packa varorna i påsar och mötte inga människors blickar, innan han närmast störtade ut ur butiken med sina små flickor på släp efter sig.

Då kommer ju onekligen frågan, varför BLEV pappan så generad? Det var ju en rak och ärlig fråga som hans dotter ställde. Kanske han var rädd för att han skulle uppfattas som rasist? Kanske han innerst inne inte är bekväm med sina åsikter om invandrare vilket gjorde att han kände sig blottad i situationen som uppstått?

Som sagt var, bara spekulationer från min sida, och kanhända fullständigt ogrundade.

...

...

Men jag erkänner gärna att jag fann situationen en aning roande. Sådan är jag och det såväl står som sitter jag för.

Gör någon glad genom att se glad ut ... eller le mot hela världen och hela världen ler mot dig.

Idag efter jobbet så hände en lustig sak som gjorde att jag kunde ta till de orden som jag använt i detta blogginläggs rubrik. Det är intensiva veckor på jobbet och jag längtar (likt alla kollegor) efter påsklov. I år åker jag norrut under påsklovet, till skillnad från de senaste åren då jag tagit en tur norrut under sportlovet. Då jag åkte en snabbsväng upp redan i slutet av januari för att närvara vid mormors begravning så kände jag att jag det blev lite nära i tiden att åka norrut igen i slutet av februari. Nå, nog om detta.

Efter en lång arbetsdag så såg jag att jag fått en avi för att lösa ut ett paket från lokala Vi-butikens postavdelning och det var inte oväntat, då jag visste vad paketet innehöll. Jag har varit lite aktiv på auktionssajten Tradera igen efter att ha varit totalt inaktiv där sedan jag flyttade söderut för fem år sedan (just det, sedan jag skrev här senast har jag hunnit fylla fem år som stockholmare), och nu hade jag vunnit en auktion och väntade ett paket innehållandes tre udda LP-skivor med danske komikern och pianisten Victor Borge. Så, det var som sagt var ingen överraskning att jag hade ett paket att hämta på Vi-posten.

Jag gick dit och erkände att jag kände mig lite upprymd eftersom det så uppenbart är vår i luften och ljust ute trots att det är sen eftermiddag. Jag hade min iPod inkopplad i öronen och hade den inställd på random, så att den själv valde vilka av alla tusentals spår som skulle spelas. När jag promenerade från hemmet till Bredäng centrum där jag skulle hämta paketet så spelades Ingmar Nordströms tolkning av Charlie Chaplins schlager "Smile" med kongenial sång av deras vokalist Steine Lindberg. Jag har alltid annars varit lite tveksam om jag tycker att texten till "Smile" är förtröstansfull eller förljugen - men nu lutade jag iallafall åt det förra.

Jag kom fram till Vi-butiken, gick till post- och paketuthämtningen, lämnade avin åt killen som jobbade där, som i sin tur gick till rätt hylla och lyfte ned paketet (som alltså innehöll 3 LP-skivor, så det är inte så svårt att föreställa formen på paketet) och hajade till lite när han såg det, vilket jag tyckte verkade lite konstigt. När han lämnade paketet åt mig så förstod jag hans reaktion. Säljaren som postat paketet hade nämligen använt sig av gamla två- och fyrakronors frimärken från mitten av 80talet till portot. Eftersom det kostar en del att skicka vinylskivor med posten så innebar det att en hel del av dessa frimärken hade klistrats på paketet. Det var nämare bestämt 28 frimärken i små valörer och frimärkena täckte fyra femtedelar av paketets ena sida. Jag måste ha reagerat med uppenbar munterhet när jag såg paketet - även om jag inte själv tänkte på det då. Jag gick runt lite i butiken och såg mig om innan jag skulle börja dra mig därifrån, men då satt det en kvinna på ett fordon (vet inte riktigt vad det kallas, men det var som en korsning mellan rullstol och en mindre fyrhjulad scooter) och sökte ögonkontakt med mig. Jag trodde hon ville fråga något så jag pluggade ur kosslurarna som jag hade inproppade i öronen och hon log och sade något i stil med att hon hade blivit så glad när hon sett mitt ansiktsutryck när jag hämtade ut paketet och tänkt att hon också skulle vilja få ett paket sänt till sig som skänker sådan lycka. Hon hade med andra ord misstolkat mitt ansiktsuttryck som ett tecken på total lycka, när det snarare var road munterhet. Det jag gjorde då var att jag visade paketet som var överlusat med frimärken och förklarade att jag snarare varit road av detta. Sedan i efterhand kände jag att det var nog bra onödigt att förklara. Nog hade hon gärna fått tro att hon avläst mitt ansikte på ett korrekt sätt ... och inte behöver man förklara sig för att man ser glad ut?

Uppdatering

Ja, det är klart att det måste bli någon form av uppdatering när jag nu inte klottrat här sedan i november. Särskilt med tanke på att det trots allt hänt en del. Det tråkigaste är att min mormor gick bort på annandag julmorgon. Det var inte så oväntat, men man är ju ändå aldrig beredd på sådana saker. I somras när jag sist träffade henne tyckte jag ändå att hon verkade lite piggare än vanligt, men samtidigt har hennes senaste höstar varit tunga och den här gången orkade hon inte längre. Jag laddade upp en liten stillsam hyllning i min youtubekanal 78rpmblog där jag spelar en av hennes favoritskivor "Ole Lukkeöye" av och med Ingrid Almqvist.

http://www.youtube.com/watch?v=hDLbNFOEx18

Tack och lov kunde jag ordna ledigt från jobbet och åka norrut i slutet av januari och deltaga vid hennes begravning 28 januari. Som av en slump är det samma dag som min far skulle ha fyllt 60 år om han varit vid liv och det är även samma dag som min gamle kompis Roger fyller år.

Min kära kusin Lina bodde hos oss två veckor i januari när hon skulle avsluta sin sminkösutbildning och det gick så bra så. Hela familjen här bara längtar efter att hon ska komma tillbaka och liva upp oss igen.

Just nu är jag gräsänkling då min kära Galina är och besöker sina systrar i Ryssland, vilket jag vet att hon längtat länge efter att få göra. Allt flyter väl ganska bra ändå, men det känns ändå lite ensamt till och från.

Idag roade jag mig med att spela in några videor med mestadels egna låtar för min andra youtube-kanal - den där jag lägger in annat material än gamla skivor från min samling. Två av videorna är med nya sånger som jag skrev i december. Eftersom jag har fått en del förfrågningar från icke svenskkunniga vad mina sånger handlar om tänkte jag försöka skriva lite på engelska igen - senaste engelskperioden var 1999-2003 då jag nästan uteslutande skrev på engelska.

http://www.youtube.com/watch?v=UGRi5Ak7q8w

http://www.youtube.com/watch?v=2wGcTxElZFU

IBLAND MISSBEDÖMER MAN FOLK …

Jag blev häromdagen för första gången i mitt liv kallad ”Gubbjävel” … och det av en herre som är tjugo år äldre än jag.

Nå, man kanske ska ta historien från första början. Det finns en man som inte riktigt men nästan heter Schithög i efternamn – jag vill inte skriva hans riktiga namn, då jag i grunden tycker synd om honom. Denne man delar (eller åtminstone trodde jag det) mitt intresse för äldre svensk underhållningskultur och lär även vara en flitig samlare av ett idag utdött musikmedium. För drygt tjugo år sedan lyckades han med hjälp från Statens Kulturråd (dvs skattepengar) ge ut en LP med inspelningar från sin samling av annars otillgängliga inspelningar med svenska bondkomiker. Det tycker jag var mycket bra gjort, då jag är av åsikten att äldre tiders kultur och underhållare måste finnas tillgängliga i nyare medier för att de inte skall glömmas bort helt och hållet. Det är därför jag alltid gillat framlidne Uno ”Myggan” Ericssons intresse av att utbilda och berätta om äldre tiders scen- och musikkonst. Därför trodde jag inte heller att denne nyss nämde Herr Schithög skulle ta illa vid att jag lånade ett tvåminuters spår från den ovan nämnda LP:n till en video i min youtubekanal ”78rpmblog” samtidigt som jag författade en informerande text om bondkomikern som hördes på inspelningen. Inspelningen gjordes för övrigt någon gång runt 1905, vilket gör att inspelningen i sig var fri när Herr Schithög gick i blöja. Hur som helst så reagerade han mycket aggressivt och skickade ett privat meddelande till min Youtubekanal där han bl a kallade mig just ”Gubbjävel”. Jag trodde ju att Herr Schithög ville att kunskapen om äldre tiders artister skulle leva vidare och att det var det som var tanken till att han spenderade skattepengar på att ge ut en LP med dem. Nu var det tydligen inte så, eftersom Herr Schithög reagerade så aggressivt och obalanserat. I själva verket verkar det som om Herr Schithögs syfte med att använda skattepengar till att ge ut gamla fria inspelningar på LP och sedan hävda att han har copyright på inspelningarna. Eftersom han icke mig veterligt sålt särskilt mycket av den ovan nämna LPn – då den är väldigt sällsynt – och heller inte ansträngt sig för att göra den tillgänglig i nyare format, så kan min enda slutsats vara att Herr Schithög gav ut LP:n – inte för att sprida kunskap om äldre tiders artister utan att för evigt begrava dem i glömskans träsk. Jag trodde ju att Herr Schithög var en kulturbevarare, när han i själva verket bara är en girig kulturföraktare. Som sagt var, ibland missbedömer man folk.

Slutligen … Herr Schithög, om ni nu mot förmodan läser detta. Var inte orolig. Jag skall aldrig någonsin spela er LP igen – vare sig på Youtube eller någon annan stans. Jag har redan slängt ut den från min samling, eftersom det i min samling bara skall finnas skivor som är till för att spelas. Med vänlig hälsning, från en som faktiskt älskar musik och svensk underhållningshistoria – PÅ RIKTIGT.

För fem år sedan ...

... så mötte jag Galina på Loets busstation i Luleå för första gången. Jag tyckte att det var en god anledning att köpa denna bukett. OK, alla eventuella kvinnliga (och manliga också för den delen - jag har inga fördomar) läsare av denna blogg. Erkänn att ni blir avundsjuka!

Mannen i svart

Det är valtider som bekant och det har inte direkt berört mig. Jag har irriterats över våra politikers oförmåga att föra en vettig debatt och den eviga pajkastningen som hålls igång för att försöka dölja att våra politiska partier i grunden är samma skrot och korn. Hur som helst, jag var med om en rätt så lustig ... eller lustig och lustig ... intressant händelse. När jag efter jobbet promenerade bort mot tunnelbanestationen för att ta mig hemöver så stod en äldre gentleman utanför ingången till den mindre gallerian som finns i samband med tunnelbanestationen. Han representerade Vänsterpartiet uppenbarligen då det lyste ett stort rött V på hans blanketter. Han försökte gå kontakt med diverse förbipasserande individer och jag insåg plötsligt att tillströmningen av folk framför mig nu var såpass gles att han utan att tveka skulle försöka få mig att rösta på ovan nämnda parti. Men även om han någon sekund betraktade mig som en tänkbar väljare så valde han att rikta in sig på en småbarnsmamma av utländsk härkomst som sköt en vagn med diverse matvaror som hon förmodligen inhandlat i den lokala matvarubutiken. Jag gick förbi valutroparen oantastad och var väl lika glad för det. Dock kunde jag inte låta bli att undra: vad var det som gjorde att han bestämde sig för att INTE snacka in sig hos mig? Såg jag såpass trött och sur ut? Trodde han att jag redan var partimedlem? Tror knappast det. Jag tror snarare att han såg klockkedjan till mitt fickur som jag använder mig av istället för armbandsur. Eftersom jag hade min jacka öppen syntes såväl svart kavaj, svart skjorta som svarta byxor ...dvs den tråkigt strikta men samtidigt rätt så effektfulla färgen dominerade min klädsel totalt - och så var det ju klockkedjan som dinglade på skjortbröstet. Han trodde förmodligen att jag antingen var supermoderat (som har såpass gammaldags borgerliga applikationer såsom fickur) eller någon form av dunderanarkist (klädd i svart från topp till tå) ... eller så höll jag mitt ihopfällda (svarta) paraply i en vinkel som kunde tolkas som hotfull när jag närmade mig honom. Det var ju ute i den farliga förorten gubevars ... det är sällan man ser politiskt aktiva härute - förutom när det - som nu - snart åter är dags för val.