måndag, september 24, 2007

Facebook, Vysotskij och Euskefeurat

.... inte för att särskilt många läser här numera (konstaterade han trumpet), de flesta verkar hänga på det dära Facebook dygnet runt nuförtiden. Arbetsgivare lär till och med klaga på att de anställda slösar bort alltför mycket tid genom att sitta och trixa och fixa med Facebook i stället för att göra sitt jobb. De flesta verkar ha en Facebook-profil och det är inte måttligt vad man kan göra med den - inte undra på att det tar tid att ägna sig åt Facebookande. Jag blev inbjuden till Facebook för ungefär ett halvår sedan eller kanske var det till och med ännu tidigare. Jag minns inte vem det var som bjöd in mig, men antar att det antingen var min bloggkompis Agge eller min rödhåriga amerikanska chattkompis Lynn, eftersom dessa två var mina enda Facebook-kontakter under en lång, lång tid. En dag pratades det om Facebook-profiler på jobbet och då tvingades jag erkänna att även jag, trots min någorlunda hedervärda utstrålning hade en Facebook-profil - och tjoflöjt så hade jag ännu fler kontakter. Sedan började jag lägga till mina gamla cyberkontakter (dock Galiningen icke inkluderad, då hon gör det naturligtvis mest vettiga och struntar i Facebookandet) och även några andra kontakter från när, fjärran och det förflutna. Nu har jag sexton stycken och det är förmodligen så många det blir ... jag känner inte så många fler. Men ändå, det är mycket man kan göra där och även mycket man kan bli utsatt för. Sedan jag började Facebooka har jag av mina kontakter blivit cybertatuerad, cyberkramad, cyber-hi-fivad, cyberälskad, cyberbiten, cyberupphetsad - samt blivit bjuden på cyberdrinkar, blivit dedicerad cybersånger, fått en cyberkatt, en cyberapa, ett cyberzoo, ett cyberakvarium, en cyberpingvin och en hel skog full av cyberblommor av alla möjliga slag, fått ett cyberstripparnamn (Chase Kingheat, om ni måste veta) ... kort sagt blivit allmänt cyberrådbråkad. Inte undra på att folk inte har tid att jobba. Tyvärr hinner jag inte hänga med på denna cyber-(hur många gånger har jag skrivit 'cyber' i denna bloggpost)-verksamhet - men jag vill ändå inte helt slänga den under mattan ... den har ändå sin charm.

Den 6 oktober skall vi återigen besöka Scalateatern för att se och höra fantastiska Fria Proteatern spela sin föreställning "Vargjakten" - fullproppad med den ryske vispoeten Vysotskijs vackra och medryckande sånger. Redan på 80-talet upptäckte jag Vysotskij tack vare just Fria Proteatern och den LP med Vysotskij-sånger som gavs ut då. Som nybliven gitarrist hittade jag även en bok på biblioteket med Vysotskijs visor i svensk översättning och jag lärde mig spela några Vysotskij-sånger - bl a just "Vargjakten", som gjorde ett stort intryck på mig när jag var i 14-15-årsåldern. Jag visste inte att boken och skivan återutgivits innan jag hittade den på en bokhandel för drygt ett halvår sedan. Då hade jag redan pratat Vysotskij ganska flitigt med min stora kärlek, och även köpt henne ett par LP-skivor med Vysotskij själv som jag hittat. När jag av en händelse någon vecka senare fick veta att en av mina kollegor är dotter till en av medlemmarna i Fria Proteatern påpekade jag att jag gillade deras tolkningar av Vysotskijs visor. Då berättade hon för mig att de på nytt spelade samma föreställning som på 80-talet, och jag lyckades hastigt och lustigt få tag på biljetter till allra sista extraföreställningen. Den var hur som helst fantastisk på alla sätt och vis, och vi hörde att det ryktades om nya föreställningar till hösten. Den här gången var vi mer förberedda och har även bjudit våra vänner Gunnar och Aurore för att besöka och njuta av Vysotskijs musik. Det blir härligt.

... och något annat som blir härligt blir ett nytt besök på Scalateatern i slutet av oktober, för då kommer min ungdoms norrbottniska hjältar Euskefeurat på besök till storstaden. Under åren 1986-1994 såg jag dem uppträda årligen och varje gång de släppte en ny LP var det fest. Underbart ... jag har inte sett dem spela live sedan 1994 då de lade ner verksamheten (för att starta om häromåret) ... men äntligen är det dags igen! Dessutom ryktas det om en ny platta också ... nam nam!

Dessutom har visst min stora kärlek vunnit biljetter till en konsert med Radiokören nu till helgen ... vet inte riktigt än vad det rör sig om, men det blir säkert en musikalisk upplevelse det också.


Det blir en riktigt kulturell höst.

fredag, september 14, 2007

Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!

...
...
...
-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!
...
-?!?
Jag vaknade yrvaket av att mobiltelefonen (som jag även använder som väckarklocka och därmed förvarar nära sängen) gav ifrån sig en tonkaskad som påminner ganska mycket om rubrikens försök till onomatopoetisk tolkning. Den svensk-japanska mobilen brukar låta ungefär på samma sätt när jag får ett sms - och min första tanke var just att jag fått ett sådant - mitt i natten ... vilket inte är särskilt vanligt, men det har dock hänt ett par gånger. Men inget sms hade jag fått - och klockan visade tiden "1:12" ... verkligen ingen tid att sitta och sms:a - särskilt inte till den som surmulet måste masa sig upp halv sex för att hinna vakna nog mycket för att hitta till tunnelbanestationen strax före sju för att SL ska kunna föra mig till min arbetsplats så att jag är framme strax före åtta. Som sagt var, inget sms hade jag fått och heller ingen förklaring på varför min mobil hade sagt: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!". Min kärlek hade inte märkt något utan sov lugnt vidare på min högra sida. Kanske jag bara hade drömt det där ljudet ...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!!!
Jag satte mig yrvaket upp i sängen och konstaterade att klockan visade 2:12! Och inget sms så långt ögonen nådde ... detta började bli irriterande. Jag vill inte vakna en gång i timmen för att mobiltelefonen känner för att påminna om sin blotta existens, med sitt påstridiga: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff"! Men jag vågade inte heller stänga av ljudet - eller för den delen mobiltelefonen eftersom jag kände på mig att om jag så gjorde utan tvivel skulle försova mig ... särskilt när jag inte fått sova ut ordentligt eftersom mobilen en gång i timmen känner för att säga: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff". Ändå var jag för trött för att tänka klart eller göra något åt saken. Jag bara rullade in mig i täcket stängde ögonen och lyssnade en stund på min kärleks andetag innan jag ramlade in i samma trall ...
...
...
...
...
-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!!!
Ämmen vaffaaan!!!! Jag blir inte lätt förbannad, men akta sig den som stör min dyrbara sömn!!! Den här gången lät inte mobiltelefonen bara påstridig utan även vädjande. Dessutom gjorde den något som jag inte visste att den kunde göra (och jag har ändå haft den sedan februari 2006) ... den blinkade i rött! Den ville utan tvivel tala om något för mig ... och DÅ (inte förr märk väl) såg jag på batterimätaren att den stackars mobilen bara var några sekunder från att ha helt laddat ur batteriet. Det var alltså DET som fattades! Lite ström! Jag brukar alltid ladda den regelbundet så den har inte laddat ut tidigare, ej heller har jag fått veta hur den beter sig när batteriet nästan är urladdat - men NU fick jag veta!
Hade detta skett under dagen hade jag förhoppningsvis inte varit lika trögfattad utan omedelbart insett att här krävdes krafttillskott i form av lite 200 volts ström. Men nu var det natt och min hjärna inte bara sov utan låg till och med i koma ... och jag klarade, mitt hyfsade språksinne till trots inte av att tolka: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff".

måndag, september 10, 2007

Hade en fin helg ...

Efter en lång men inte alltför betungande dag på jobbet inser jag att det banne mig torde vara dags för en ny bloggpost. Helgen som tog slut igår var synnerligen lyckad, och det började extra lyckat redan före helgen hade startat, då min skolklass, min mentorskollega och undertecknad i stället för att genomföra en rad träliga och träiga lektioner tog oss ut till Tattby naturreservat och fick oss en skön dag i den friska luften. Olyckskorparna på SMHI hade kraxat om regn, men regndropparna lyste med sin frånvaro hela dagen. Lördagen tillbringades i sällskap med såväl goda vänner som utmärkt god middag - när var något min älskade INTE utmärkt gott? Söndagen gav sig min älskade och jag ut på en skön långpromenad till Barkarby (där vi hamnade - vilket hänt många gånger tidigare och som jag många gånger tidigare vittnat om, så jag behöver inte skriva mer om det - på Ikea). Mycket skönt och mycket trevligt. Avslutningen på helgen blev också mycket fin, men den är jag alltför finkänslig för att beskriva här ... lite får ni väl tänka själva.

Nå, tack för mig!

 Som någon eventuellt noterat så skriver jag inte här längre, men tänkte att bloggen får finnas kvar i väntan på bättre tider. Den här blogg...