Kalle Sändare död

Det känns alltid lika sorgligt när en av ens barndoms hjältar går bort, och nu har turen tyvärr kommit till Kalle Sändare, eller Carl-Axel Thernberg som han egentligen hette. Första gången jag kom i kontakt med denne milt galne mans storhet var när min bäste kompis Roger först berättade om honom och sedan när jag hemma hos nyss nämnde bästis lyssnade på några LP-skivor med Kalle Sändare. Jag minns inte exakt vilken av skivorna det var, men det kan ha varit live-LP:n "Heta Linjen" inspelad på Bacchi Vapen tillsammans med Bertil Bertilsson, eller så var det "Blåser i luren", LP:n med saxofontema - och som hade ett omslag som var en utsökt parodi på en julskiva med en annan av mina gamla idoler, nämligen saxofonisten Ingmar Nordström. Hur som helst - det är som en uppenbarelse när man får höra något ovanligt och såpass bra för första gången. Naturligtvis började jag själv leta efter egna Sändareskivor, och den första jag hittade var "Kalle Sändares julbestyr" från 1973 - komplett med baksidestext av sjuke humorns överbeskyddare i Sverige - Lasse O'Månsson.

Som den sanne komplettist har jag under årens lopp hittat den ena Sändareskivan efter den andra och har väl i stort sett alla orginalutgåvor. Alla är inte geniala - ibland trampade även Kalle Sändare vatten - men det som är bäst hör till det roligaste som har spelats in i Sverige. De egna favoriterna är albumen "Haverst och hundra bobiner" och "Det som katten gör i lådan" - den senaste hade som tema att Kalle Sändare fungerade som manager till ett punkband. Apropå det, så följer Sändares utgåvor sin tid ganska bra, eftersom många av skivorna hade ett tema som var aktuellt just då. Nyss nämnda punkskiva är ett exempel, "Finns det telefon på grisfesten" som driver med charterresor är en annan, och en av hans sista skivor "Meditationens A och O" hade New Age-tema. På 90-talet gjordes försök att kopiera Kalle Sändares koncept då Hassan-gänget gjorde mediokra försök att gå i mästarens fotspår. Det var helt enkelt inte bra - och de som tyckte att det var bra hade förmodligen aldrig hört orginalet.

Det som skiljde Kalle Sändare från Hassan var att Hassangänget oftast gick in för att förarga sina "offer", men Kalle Sändare hade en såpass försynt och stillsamt humoristisk stil så det var sällan som någon blev riktigt förbannad. Tvärtom var det nog ofta så att många insåg att någon drev med dem, men de blev inte irriterade eftersom den som drev med dem var såpass vänlig och behaglig.

Nu måste det tilläggas att det själva formatet som Kalle Sändare använde sig av inte var hans eget påhitt. Redan på 50-talet gjorde Martin Ljung liknande telefonsamtal till intet ont anande människor i sitt radioprogram "Så får det bli!". Vårt kära grannland Norge fick en egen Kalle Sändare i Rolv Wesenlund som gjorde några skivor med busringningar, och jag vet att det fanns motsvarigheter i såväl USA som England, men jag kan inte komma på vad de hette/heter just nu.

Trots detta var ändå Kalle Sändare en unik figur i underhållningssverige och det enda jag kan säga är, som en amatörbasist till en annan: Tack ska du ha!

PS. På senare år har Kalle Sändare fått mer uppmärksamhet då hans tämligen aktiva fanklubb "Gris- och skridskoföreningen" bildats. Jag har funderat på att bli medlem länge (och jag är ju inte direkt någon föreningsmänniska) men det har tyvärr ännu inte blivit av. Men föreningen finns ju kvar, liksom alla sköna skivor - även om Kalle själv är borta. DS.