Hemma igen ...

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!