Ja, de små barnen ...

Det kan verka som jag inte gör något annat än springer på Vi, eftersom förra blogginlägget handlade om en upplevelse från när jag var där och detta blogginlägg utspelar sig i samma byggnad, men det är nog ändå bara en slump. Tror jag i alla fall. Denna gång så hade jag på väg hem från arbetet inhandlat diverse viktualier och stod i kassan och väntade på min tur att få betala. Före mig var en småbarnsfar med två flickor som bör ha varit tre-fyra år gamla. Jag fick ett intryck att ingen av dem bor i området och varför jag drar den slutsatsen kommer snart att uppenbaras. Det bör även tilläggas att såväl fadern och hans flickor var blonda och blåögda och såg allmänt svenska ut enligt formulär 1A. En av flickorna hade studerat omgivningen med viss förundran och man vet vad barn i den åldern gör ... de ställer frågor.

Innan jag fortsätter denna historia erinrar jag mig komikern och musikern Lennie Normans ord (som jag har på en gammal kassett i min samling): Så börjar barn tala ... .... ... VEM kom på det? (något i den stilen var det) och så fortsatte han med att konstatera att barn inte bara ställer obehagliga frågor, de gör det dessutom vid fel tillfälle. Detta var vad som hände idag i Vi-butiken i förorten där jag och min familj bor.

Den lilla rågblonda och korkskruvslockiga flickan hade som sagt var studerat omgivningen samtidigt som pappan höll på att ladda varor på bandet i kassan och göra sig redo för att betala. Så kom frågan: "Pappa, varför är det så många som inte är från Sverige här?"

Hon som förmodligen (ännu en förmodan från min sida) bodde med sin övriga familj i ett annat område, kanske till och med såpass nära som i Mälarhöjden (ÄNNU en förmodan) hade inte på något sätt låtit förtrytsam eller ens negativ när hon ställde frågan. Det var bara den oskyldiga barnets undran - hon hade uppmärksammat något som hon tyckte var konstigt och ville veta varför det var på det sättet. Pappan däremot reagerade på ett för utomstående ganska roande sätt. Han mumlade snabbt ett svar till sin dotter (som dock inte jag eller någon annan - kanske inte ens flickan kunde uppfatta) och hans ansiktsfärg hade blivit ett antal grader rödare. Det är ju så med oss nordiska gossar, med vår allmänna pigmentbrist så syns det alltid när vi blir generade - och generad var absolut vad pappan hade blivit. Han SKYNDADE sig att packa varorna i påsar och mötte inga människors blickar, innan han närmast störtade ut ur butiken med sina små flickor på släp efter sig.

Då kommer ju onekligen frågan, varför BLEV pappan så generad? Det var ju en rak och ärlig fråga som hans dotter ställde. Kanske han var rädd för att han skulle uppfattas som rasist? Kanske han innerst inne inte är bekväm med sina åsikter om invandrare vilket gjorde att han kände sig blottad i situationen som uppstått?

Som sagt var, bara spekulationer från min sida, och kanhända fullständigt ogrundade.

...

...

Men jag erkänner gärna att jag fann situationen en aning roande. Sådan är jag och det såväl står som sitter jag för.