SÄNGEN ÄR HUVUDSAKEN

Jag har i dagarna blivit med säng, eller skall sanningen fram så ägs väl sängen till stora delar av ett avbetalningsbolag vilket ju så ofta blir fallet när man köper något som kostar lite extra. För första gången så får jag lägga min rådbråkade kropp i en lyxig säng med ställbar huvud- och fotända, vilket är till stor glädje då jag med åren sovit allt bättre i halvsittande ställning. Det är i och för sig inget nytt, en period i början av 00-talet så sov jag nästan varje natt i min gamla nedsuttna skinnfåtölj istället för i min säng, och då var väl den främsta anledningen att min dåvarande sängmadrass började sjunga på sista versen. Det är ju det de brukar göra så småningom, men jag hoppas att den nya dröjer ett bra långt tag innan det är färdigsjunget. Kanske man ska fundera igenom de sängar man haft under åren? Eller kanske inte? Jo, jag gör nog det iallafall: 

Jag skall ha haft en spjälsäng med vita spjälor under de tidigaste åren men den har jag få (till och med inga alls) minnen av, men jag har dock sett fotobevis på att jag haft en sådan säng. Kort därefter hade jag en röd säng med låga röda spjälor, dvs av den sorten som man kunde klättra över utan problem, men då vi barn har en ful ovana att växa så var den snart urvuxen. Nästa säng var en spånplattehistoria i med enkel madrass på och den (om jag nu inte missat någon säng vilket är fullt möjligt) ersattes under de tidiga tonåren av en bäddsoffa som jag ännu minns med viss ömhet. Den ömheten blev lite mer påtaglig när jag blev för lång för den och sparkade i sömnen i soffans armstöd. Då ersattes den av en enkel spiralmadrass på en metallställning. Den var betydligt bredare än bäddsoffan och det gjorde att jag tappade lite grepp om hur bred min sängplats var vilket ledde till att jag andra natten jag sov i min nya säng vaknade av att jag hängde i luften vid sidan av sängen likt en parodi på Gråben. Sedan drasade jag ned i golvet med en smäll och jag kunde skatta mig lycklig att jag inte lämnat någonting på golvet nedanför sängen då minsta lilla kvarglömd attiralj nog gjort ganska ont att landa på. Jag hade helt enkelt för (vad jag kan minnas) första och hittills enda gången ramlat/rullat ur sängen. 

Nåväl, spiralmadrassen följde med tills den var såpass utnött att jag började föredra den tidigare nämnda nedsuttna skinnfåtöljen, så då byttes madrassen ut mot en likadan fast ny, och den lades på samma ställning som tidigare. Sedan jag blev Stockholmare för tio år sedan har jag sovit på samma madrass, en madrass som var ganska gammal redan då och som sista året varit utsliten - de brukar ju endast hålla kring tio år och denna hade säkert varit med 16-17 år. Så kom den nya sängen för några dagar sedan. Jag var så ivrig att sova i den att jag inte kunde sova, då det är svårt att sova när man är ivrig, men nu har såväl kropp och själ börjat vänja sig vid att för kanske första gången sova i en lyxvara .... en lyxvara som borde vara standard för oss alla, då det ju icke finns någon möbel vi använder större del av vårt liv än just sängen - sängen ÄR huvudsaken.