Tänka sig att det har gått 25 år sedan jag såg den fransk-tunisiska sångerskan Amina Annabi sjunga "C'est le dernier qui a parle" för Frankrike i Eurovision Song Contest. Jag var 16 år ung och förmodligen ganska lättpåverkad, men hon gjorde ett djup intryck på mig med sin vackra röst - och en typ av sångstil som jag aldrig tidigare hört - och så var hon enorm vacker också, framför allt mörka ögon man kunde drunkna i. För drygt tio år sedan gjorde jag en låt där jag hade med frasen "hon hade ögon som en tunisisk natt" och där var jag nog inspirerad av Amina Annabi. Jag letade som fan för att hitta hennes skiva men det var inte det lättaste i redan då kulturellt utarmade Luleå. Jag hittade en samlings-CD med Eurovision-låtarna sjungna av originalartisterna .... förutom det franska bidraget som sjöngs av en falskt galande sångerska vid namn "Anisa" - hm vad är falsk marknadföring för något? Några månader senare hittade jag äntligen singeln, och något år senare CD:n. Hon gjorde ett album något år senare "Wa di ye" som var ännu bättre, men sedan tappade jag lite fokus på Amina Annabi och hennes fortsatta musikaliska äventyr. Hon gav ut ytterligare ett album i slutet av 90-talet som gick mig förbi, och så läste jag många år senare sedan jag flyttat till den kungliga hufvudstaden på ett välkänt och ökänt internetforum att hon flyttat till Kiruna av alla jäkla ställen. Nå, hur som helst, när jag nu besökt Lule igen så läste jag förstrött igenom vilka artister som skulle uppträda under hamnfestivalen, och så såg jag: Amina Annabi. Saken var biff, biffen var klar, naturligtvis skulle jag gå på konserten och det gjorde jag också. Det var en timmes konsert där himlen först såg lite hotfull ut, men lagom till konsertens start hade regnmolnen skingrats. Amina och hennes medmusikanter hade lite bekymmer med krånglande mikrofoner och musikinstrument men medan de fixades improviserade Amina nya sånger till höres uppkomna i stunden. Ju längre konserten pågick desto närmare uppmanade Amina sin publik att komma scenen och i slutet när jag tog fotona stod jag rakt framför en av högtalarna. Det visslade lite "i pallet" men det var en skön smärta och förmodligen sommarens bästa upplevelse. Min kärlek till Amina och hennes musik är oförminskad så här 25 år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar