Ännu en tisdag gången och dessa har en tendens att kräva lite extra vad gäller energi och uthållighet då dessa alltid ägnas åt lektioner, fackligt arbete (pysslar med sådant nämligen) och arbetslagsmöte sist på dagen. Men det går väl an ändå antar jag. Trivs hyfsat bra med jobbandet just nu (detta tillstånd kan ändras från dag till dag) och det känns som det mesta är under någorlunda kontroll (behöver det tilläggas att jag knackar mig i huvudet och säger "peppar, peppar" när jag skriver detta?) ... ja som sagt var - någorlunda.
Jag har tidigare pladdrat om Fejsbock och hur denna hemsida präglat våra liv. En positiv sida är att man åter kommit i kontakt med många studiekamrater från förr. Nu har detta börjat eskalera under senare tid och det har till och med beslutats om återföreningsträff i Stockholm i november månad. Det var på tiden tycker jag. Intressant är att så många av de gamla studiekamraterna bor i Stockholm med omnejd och att så få finns kvar där uppe ... nå, jag antar att det är överlevnadsinstinkten som fört de flesta av oss bort från vår uppväxts marker.
Jag brukar sällan nämna alltför mycket om arbete i den här bloggen, men ibland händer ju ett och annat dråpligt. Idag hände något som fick mig att dra på munnen. En av flickorna i klass 9 lämnade in en uppsats till undertecknad idag och det var tänkt att den uppsatsen skulle lämnats in redan förra veckan - vilket jag lät henne förstå medelst sträng och bekymrad min - hon sade att hon helt enkelt hade glömt bort att hon skulle lämna in uppsatsen. När jag läste titeln på uppsatsen kunde jag inte hålla kvar den stränga bekymrade minen längre. Uppsatsens titel var: DET GLÖMMER JAG ALDRIG
Ridå!
Jag har tidigare pladdrat om Fejsbock och hur denna hemsida präglat våra liv. En positiv sida är att man åter kommit i kontakt med många studiekamrater från förr. Nu har detta börjat eskalera under senare tid och det har till och med beslutats om återföreningsträff i Stockholm i november månad. Det var på tiden tycker jag. Intressant är att så många av de gamla studiekamraterna bor i Stockholm med omnejd och att så få finns kvar där uppe ... nå, jag antar att det är överlevnadsinstinkten som fört de flesta av oss bort från vår uppväxts marker.
Jag brukar sällan nämna alltför mycket om arbete i den här bloggen, men ibland händer ju ett och annat dråpligt. Idag hände något som fick mig att dra på munnen. En av flickorna i klass 9 lämnade in en uppsats till undertecknad idag och det var tänkt att den uppsatsen skulle lämnats in redan förra veckan - vilket jag lät henne förstå medelst sträng och bekymrad min - hon sade att hon helt enkelt hade glömt bort att hon skulle lämna in uppsatsen. När jag läste titeln på uppsatsen kunde jag inte hålla kvar den stränga bekymrade minen längre. Uppsatsens titel var: DET GLÖMMER JAG ALDRIG
Ridå!
1 kommentar:
*fniss*
Förstår att det var svårt att hålla kvar grymblicken ;-)
Skicka en kommentar