Då undertecknad i samband med sittningen i lördags började känna av en gammal krånglande stortånagel som tvingat mig till några smärre kirurgiska ingrepp 1991 och 1996, antog jag att det snart skulle vara dags för ett nytt besök under knivarna. Tack och lov är dessa veckor osedvanligt lugna då samtliga lärjungar jag i vanliga fall har lektioner med är på s k prao, vilket innebar att jag på onsdagen kunde med tämligen gott samvete uppsöka distriktssköterskan – en tämligen ung men likväl professionell mörk dam som hade god vana av att lugna plågade patienter. Denna patient var mestadels plågad när han promenerade omkring i sina någorlunda trendiga (inbillar han sig) promenadskor. När sköterskan konstaterade att stortån hade åtminstone till viss del en något neongrön kulör och därmed innehöll var som behövde tömmas ut, greppade hon med varlig hand tag om det gröna och stack hål och klämde ut den ondsinta vätskan. Hon frågade några gånger om det gjorde ont, och antydde att det inte fanns någon anledning att spela tuff och oberörd, men jag försäkrade flera gånger att området kändes som bedövat och att det alls icke smärtade farligt. Det kändes tvärtom skönt att bli av med eländet.
På torsdagen var jag tillbaka till på jobbet, och ägnade dagen åt att besöka ett par av mina praoande lärjungar, vilket gjorde att jag fick resa runt en del. Detta har jag sannerligen inte något emot, utan det var snarare skönt att få röra lite på sig och se nya delar av huvudstaden. Bland annat satte jag för första gången mina fötter i Fittja, ett ortsnamn som väckte oerhörd munterhet hos undertecknad när jag under mina juvenila år såg ortens namn på en karta. När jag äntligen äntrade ovan nämnda plats så var det icke med någon munterhet, snarare tvärtom. Jag har alltid tyckt att stadsplanerare som inte föredrar räta linjer är en styggelse. Vid Fittja centrum slingrade sig långa, smala och just slingriga gångbroar ovan biltrafiken. Utan tvivel var det tänkt att man på detta sätt skulle undvika att gångtrafikanter blir påkörda, men för undertecknad innebar denna design att jag hade ett litet helsicke att hitta den adress jag skulle till. Nu har jag som bekant oerhört svårt att hitta och har under årens lopp upptäckt många intressanta platser när jag irrat runt. När jag var redo att ge upp, trött som en göteborgsvits, svettig, hungrig och dessutom med en stortå som började protestera över den omilda behandlingen började jag söka mig tillbaka mot tunnelbanestationen och då nästan snubblade jag över den lilla trånga kebabgrillen dit jag skulle. Vid det laget var jag tämligen trött på Fittja.
På fredagen fick jag betala priset för mina eskapader under onsdagen, stortån värkte och ett planerat besök i Huddinge ställdes in. Men så idag tyckte jag att det kändes bättre. Övriga medlemmar i familjen skulle ge sig av för att jaga t-shirtar till den äldste tonåringen i hemmet, en jakt jag av egen erfarenhet vet kan bli såväl lång som smärtsam. Så jag tänkte ta en tur till staden bara för att få lite frisk luft och rensa luften en aning. Jag tog t-banan till centralen och undrade därefter en stund i vilken riktning jag skulle fortsätta. Så vandrade jag upp till Drottninggatan och följde den söderut. Man kunde ju tycka att turistsäsongen nu i mitten av november torde vara över, men det verkar inte turisterna tycka. Jag roade mig under en period genom att räkna hur många fotograferande turister jag kunde se. Jag tappade snart räkningen och började titta i skyltfönstren istället men kände en viss kväljande känsla när jag började se en massa julprydnader dyka upp här och var. Jag upplevde storstaden med hörseln när jag lyssnade på alla språk och dialekter runt om mig, när jag hörde de dansande och flöjtblåsande indianerna som brukar lira sina hits utanför kulturhuset. Jag hörde begåvade gitarrister spela virtuost, vänliga men bestämda djurrättsaktivister som stod och demonstrerade utanför en pälsaffär, och en hel rad med Hare Khrishna-anhängare som dansade och sjöng och ropade sina ramsor på de mest oväntade ställen, bland annat på Järntorget i Gamla Stan.
Ja, efter att ha slunkit in i en skivaffär och syndat några vax till min alltför blygsamma skivsamling bestämde jag mig för att följa Drottninggatan hela vägen till Gamla Stan. Om min stortå skulle klara av stenläggningen i Gamla Stan skulle nog allt vara i sin ordning. Sagt och gjort. Jag passerade riksbron, Riksdagens hus, stallbron och Mynttorget. Där stod hade en glad gotlänning ställt upp ett stånd där han sålde brända mandlar. Även om doften var lockande, lyckades jag hålla mig och traskade vidare in på Västerlånggatan. Där var ett liv och ett kiv. Nästan fullsmockat med folk som rörde sig trögt i bägge riktningar. Förutom att vädret var lite gråare och kallare så var det nästan som när det är högsommar. Man såg knappast Gamla Stan för alla turister. Nå, jag hade ju ingen brådska och även turister måste ju få roa sig, och Gamla Stan har ju som bekant en mycket trevlig atmosfär.
När jag som sagt var betraktat det brokiga Hare Khrishna-gänget som dansade runt på Järntorget bytte jag riktning och började promenera längs Österlånggatan och märkte till min förvåning att den nästan var folktom till skillnad från några turister som inte var så förtjusta i trängseln på systergatan. Några gillade att posera vid de speciellt utformade postlådor som finns i Gamla Stan och andra riktade sina kameror mot många av de vackra gamla byggnaderna. Så kom jag så småningom fram till Slottsbacken och stortån var fortfarande på någorlunda gott humör. Jag sneddade ned mot Stortorget och såg en massa ännu icke öppnade stånd utplacerade lite hipp som happ. Skyltarna utlovade olika konsthantverk och en av stånden hade en skylt där det stod något om Kiruna. Tyvärr var som sagt var stånden inte öppnade så jag hade inte möjlighet att se om det var Lars Törnman som skulle erbjudas till försäljning eller vad det kan ha rört sig om. Nu började jag känna mig nöjd med min promenad och styrde mina fötter mot Gamla Stans tunnelbanestation vid Mälartorget.
Jag fick dock vänta en stund vid tunnelbanestationen då en röst ropade ut att det var stopp på gröna linjen på grund av ett sjukdomsfall i Fridhemsplan. Är det ännu en stackars sate som kastat sig framför ett tåg, blev naturligtvis min stilla undran. Jag tycker att det händer sådana saker allt oftare och jag tycker egentligen mest synd om tunnelbaneförarna och andra som tvingas bevittna sådana saker. Själv har jag ännu inte sett något dylikt, även om jag för några veckor sedan såg en man ligga i en stor blodpöl vid nedersta plattformen vid T-centralen. Han hade sjukvårdspersonal runt sig, men de verkade inte göra annat än att vänta på ambulans eller möjligen bättre tider, vilket gjorde att jag förstod att mannen förmodligen redan var död. Jag läste dock aldrig något om incidenten så jag vet fortfarande inte vad som hade hänt.
Nå, innan jag börjar avvika ännu mer från ämnet insåg jag att det vore klokare att gå över till andra sidan plattformen och ta röda linjen in till T-centralen istället, vilket jag också gjorde. Sedan åkte jag hem till Husby igen och kunde konstatera att stortån fortfarande var på godmodigt humör. Den kunde hålla färgen också, då den ännu inte återfått sin forna giftigt neongröna kulör. Och det var ju bra det.
Inte ofta man skriver en så här lång bloggpost. Men eftersom jag i min natur har svårt att hålla mig kort, så är väl denna bloggpost ett sundhetstecken – kanske inte för mig, men för bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar