In memoriam

Bäste vän.

Om du bara kunde ana dig till hur mycket jag har saknat dig under de senaste tre årens lopp. Värst var det naturligtvis de första månaderna efter den där vidriga dagen 3 maj 2003, då det knappast gick en enda dag utan att jag tänkte på dig med ömhet och saknad – och jag kunde knappt prata om något annat än om dig och dina positiva och negativa sidor. För du hade sannerligen bådadera. Ibland var du en riktig pest. En pest som man helst ville spika upp på väggen … minns du att jag hotade ganska många gånger med att göra det – naturligtvis utan att du tog någon som helst notis till det – för inte kunde väl jag göra något sådant … och mycket riktigt, det kunde jag inte. Särskilt när du var understimulerad (eller ’hade tråkigt’ om man inte vill slänga sig med tillgjorda ord), var du en riktig värsting som hittade på det ena fanskapet efter det andra för att få min uppmärksamhet … och det fick du ju också. Men oftast var du den finaste kamrat man kan önska sig, en nära kärleksfull vän som alltid mötte mig med varm och uppriktig glädje. Jag tyckte mycket om dig för din värme och lite naivt positiva livsinställning – men fastän du var naiv så var du också så otroligt intelligent. Du tyckte om att ställas inför knepiga utmaningar där du fick ta till dina problemlösartalanger. Du var nyfiken på allt i din omgivning, ja, du var nyfiken på själva livet som sådant. Dessutom visade du alltid (vilket är ganska ovanlig) sådan uppenbar glädje över nya stimulanser – vilket gjorde att man gärna ville att du skulle få dem. Du var en högst ovanligt fin katt, Alban.

Jag minns ännu när du som liten svart telning klättrade upp för din första gran. Du nöjde dig inte med att klättra till de nedersta grenarna – nej HÖGST upp skulle du. Vad du inte tänkte på var att du inte visste hur du skulle göra för att ta dig ner igen – men du listade snart ut det … även om ditt första försök knappast kan beskrivas som elegant. Ramla från gren till gren till gren tills du nådde marken – men du lärde dig snart.

Och jag minns ännu när jag trodde att jag lärt dig apportera. Du var kattunge och vi njöt av sommaren i Laduviken norr om Luleå. Du gillade att bära på alla möjliga saker. Du bar på kottar och kvistar och ibland en och annan nyfångad fågel eller skogsmus. Den här gången bar du på en jättestor kvist – i alla fall var den jättestor om man jämför med din då ringa storlek. Du lade ned den framför mina fötter och jag trodde att du ville att jag skulle kasta den. Så jag tog den och kastade iväg den till närmaste skogsbryn och du satte iväg som en raket efter den. Snart kom du åter kånkande på samma kvist och lade ned den på exakt samma plats som förra gången. Då tog jag upp den och kastade iväg den igen. Du satte iväg igen och kom snart och lade ned den på exakt samma plats som förra gången – med millimeterprecision. Jag tog upp den och kastade iväg den, och du gav mig en blick som sade: ”Men, va fan sysslar du med egentligen!?”. Du gav dig iväg och hämtade kvisten och lade den ånyo på samma plats som de tidigare gångerna – och gav mig en dolsk blick som bara kunde betyda: ”RÖR INTE KVISTEN!!!! Den SKA ligga där!”. Naturligtvis, hur dum får man vara? Riktiga katter apporterar inte!

Jag minns ännu när jag var ordentligt febersjuk och hur jag låg och yrade och svettades och mer eller mindre undrade var jag var någonstans och till och med vem jag var. Jag minns hur du låg tätt hos mig hela tiden och spann lugnande och stångade mig med din lite krokiga och varma nos.

Jag minns en gång när jag blev så oerhört imponerad av din förmåga att läsa av människor. Människor var ju ditt största intresse … och jag tror nog att du egentligen ansåg att du var en människa. Vår snälla granne kom gående in på samma gård där vi bodde under många år och du som sprang löst såg en människa att gå och hälsa på … vilket du alltid ville göra (vilket var en smula naivt) … men eftersom hon var lite rädd för katter ryggade hon någon millimeter när du kom sättandes mot henne. Reaktionen var så liten att jag inte märkte den, men det gjorde du. Du stannade direkt. Så gick du så försiktigt och icke-hotfullt som du kunde fram till henne för att visa att du inte var någon att vara rädd för. Fan, vad jag beundrade dig då.

Just nu fylls mina ögon av tårar när jag skriver detta … trots att det har gått tre år sedan den där vidriga dagen. Året var 2003 och jag var mitt i min lärarutbildning och inne i en period när nästan allting jäklades. Jag trivdes inte med mina studier och funderade allvarligt på att lägga ned tankarna på att bli lärare. Delkursen jag läste var illa organiserad och jag började utveckla ett visst förakt mot den höga universitetsutbildning jag genomgick. I bostadsområdet där jag bodde då härjade en mordbrännare – vilket gjorde att man alltid lämnade hemmet med en känsla av att det kanske var sista gången man såg det. Sedan hösten 2002 hade jag stora svårigheter med sömnen och tog till konstlade medel för att få sova om nätterna – vilket inte direkt hjälpte. Dessutom hade jag konstant ryggvärk … med andra ord var det en riktigt sunkig period i mitt liv. I april 2003 fyllde du 10 år och fick en klätterställning med inbyggd klösbräda och den tyckte du mycket om. Men bara ett par veckor efter din 10-årsdag började du se hängig ut. Först trodde jag att det berodde på att jag själv kände mig så hängig, men så märkte jag att du åt allt mindre (och du var ju alltid matglad – för att uttrycka sig milt) … och hur du började röra dig kraftlöst och försiktigt – vilket inte var din stil. Samtidigt började en av de intensivaste perioderna under min lärarutbildning, en verksamhetsförlagd utbildning (eller ’praktik’ som man brukar säga) på samma skola där jag själv gick en gång i tiden – och en hel hög med idiotiska och tidskrävande uppgifter som skulle göras för att bedömas, betygsättas och sedan för evigt glömmas. Till råga på allt kände jag att jag (precis som nu) höll på att bli rejält förkyld … när jag definitivt INTE hade tid med det.

Du blev snabbt allt hängigare och jag började förstå att något var allvarligt fel, men jag hoppades ändå att det bara var någon tillfällig bacill. Första maj var jag ledig (tack och lov – eftersom jag var rejält förkyld) och då höll jag mig hemma, men passade ändå på att låta dig vara ute och leka riktigt länge – och se, det verkade hjälpa. Du var piggare och mycket gladare än på länge. Du klättrade inte i några träd, men sprang runt lite, busade och hade det kul. Även den 2 maj var du ute en stund, men då ville du gå in ganska snart. På kvällen (det var för övrigt en fredag) samma dag började du bli sämre, och under natten mådde du väldigt illa. Du sov långa stunder i mitt knä. Jag kunde inte sova, dels pga mina sömnbesvär men också pga min oro, och tidigt på morgonen ringde jag till veterinären (som hade jourtid på helgen) och beställde en akuttid. Då förstod jag att du inte skulle bli bättre. Jag tog en taxi till djursjukhuset i Gammelstad, och veterinären konstaterade snabbt att inget fanns att göra. Dina njurar hade slutat fungera. Beslutet fattades snabbt … du skulle inte behöva lida längre … men det finns ändå inget svårare än att bestämma om en annan levande varelse liv eller död. Att bestämma över liv och död är gudomligt … att vara gud är att vara ensam.

Du fick en spruta och somnade in med huvudet i min hand. Jag satt länge länge länge … åtminstone en halvtimme och strök dig i pälsen och tittade på dig. … tittade in i dina öppna ögon som inte längre såg något. När jag äntligen kunde förmå mig att resa mig och gå ut från rummet där du låg kändes det som om någon stötte en vass kniv i mitt hjärta. Den saftiga betalningen till jourhavande veterinär betalades och jag gick min väg mot närmaste busshållplats för att åka tillbaka hem. Kallt var det och jag var (ursäkta franskan) skitförkyld och febrig. Eftersom det var ganska tidigt på lördagsmorgonen så gick bussarna inte så ofta, och jag fick stå länge och frysa och begrunda vad som hänt. När det kändes som allra värst började det hagla … då tittade jag upp mot skyn … och uttalade i mina tankar ett stort hat mot allt och alla – inklusive den där fjanten i skyn (för att låna Sten Bromans namn på the big boss).

Jag åkte hem till min lägenhet där Rulle väntade på mig. Jag hade nu hög feber, men kunde ändå inte koppla av och vila. Jag kunde inte sova men jag orkade heller inte göra något. Allting var bara åt helvete.

Som sagt var, det tog lång tid innan det gick dagar utan att jag tänkte på dig hela tiden. Nu har jag kommit över förlusten av dig, men den där kniven i hjärtat börjar vridas om lite grann när jag nu tänker på dig och skriver detta.

Du var bäst, Alban! Och jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.