TIDEN ÄR INGENTING ...

... är namnet på Hans Alfredsons strålande släktsaga om familjen Brosse. Men inte nog med det, det är dessutom namnet på denna bloggpost - så nu vet ni det.

Jag började tänka på begreppet 'tid' för några dagar sedan. Jag hade köpt ännu ett nummer av den brittiska musik- och filmtidningen Uncut, och när jag läst den skulle jag ställa den i den nyköpta Expedit-bokhyllan (alla skivsamlares favorit - eftersom den är utmärkt att ställa LP-skivor i ... vilket jag också gjort) från Ikea, bland de övriga Uncut-tidningar jag köpt sedan jag flyttade till Kista. Jag räknade hur många tidningar jag hade och konstaterade utan att direkt tänka på hur det lät:

- Nu har jag bott här i elva Uncut.

Varvid min stora kärlek frustade till och muntert konstaterade att hon aldrig hört tid anges i det formatet tidigare - och det har väl inte jag heller ... om jag skall vara ärlig.

Men tiden är ju ingenting ... eller allting. Jag vet inte riktigt. En sak är säker, den är inte särskilt rätlinjig. Ibland bara kryper den fram ... inte så ofta numera, det skall villigt erkännas, men jag minns vissa julaftnar under barndomen. De tillbringades ofta i Ängesbyn utanför Luleå, och man vaknade tidigt före hum-hum och var pigg som en spigg. Denna ovana har jag dock lagt bakom mig ... visserligen vaknar jag fortfarande tidigt före hum-hum, fast numera pga att det är så illa tvunget för att hinna till jobbet i god tid - och pigg som en spigg vore inte bara att ta i, utan till och med att ljuga så grovt man bara kan. Något liknande upplevde jag i höstas, när klassen jag är mentor för tillbringade två veckor på praktik, vilket gjorde att mitt annars överfullspäckade schema plötsligt fick en massa trevliga hål i sig. Under dessa fick jag väldigt mycket gjort - men, så småningom märkte jag att tiden bara kröp fram, och det var nästan så man började önska att man åter skulle ha fullt upp ... "hur tänkte man egentligen?", undrar man nu.

Tiden går fort när man har roligt, sägs det (och som kocken Werner brukar tillägga, "Ja, men även nu"). Ibland känns det dock lite tvärtom. De senaste två åren har varit mer händelsefulla än de föregående åtta åren. Jag behöver knappast räkna upp allt som har hänt sedan januari 2005 - den infon kan uppsnappas av ihärdiga på andra platser i denna blogg - dessutom har jag redan gjort tjatiga tillbakablickar in absurdum. Men det känns i vilket fall som helst som om dessa två år har varit en större del av mitt totala liv än vad det i själva verket varit. I själva verket rör det sig om en sextondel, men det känns som mycket längre. Däremot de föregående åtta studieåren rann förbi med ett enda snabbt svisch. Inte särskilt mycket hände vid sidan av studierna - kanske för att man inte hade ett liv vid sidan av studierna. Det enda av verklig betydelse som jag kan komma på nu är att min käre kattvän Alban gick bort i början av maj 2003 - och det var ju inget direkt trevligt minne. Men under de två senaste åren har jag upplevt så mycket, både gott och ont, men ändå utan tvivel övervägande gott, så det känns som om jag genomlevt ett helt årtiondes händelser under dessa futtiga två år.

För två år sedan fyllde jag trettio - en händelse jag ingalunda applåderade och än mindre firade. Fast det sistnämnda berodde mest på att jag mitt i det hetsiga sammanställandet av mitt första examensarbete helt enkelt inte hade tid att fira. Men jag tror att det inte hade blivit så mycket firande även om jag haft tid. Jag ansåg helt enkelt inte att jag hade något att fira. Men nu när det har gått två år, kan jag bara konstatera att min före detta studiekamrat från Komvux, sent 90-tal, Helena trots mina djupa tvivel hade rätt när hon (som nybliven 30-åring) konstaterade:

-Livet börjar vid 30!