onsdag, januari 24, 2007

TIDEN ÄR INGENTING ...

... är namnet på Hans Alfredsons strålande släktsaga om familjen Brosse. Men inte nog med det, det är dessutom namnet på denna bloggpost - så nu vet ni det.
Jag började tänka på begreppet 'tid' för några dagar sedan. Jag hade köpt ännu ett nummer av den brittiska musik- och filmtidningen Uncut, och när jag läst den skulle jag ställa den i den nyköpta Expedit-bokhyllan (alla skivsamlares favorit - eftersom den är utmärkt att ställa LP-skivor i ... vilket jag också gjort) från Ikea, bland de övriga Uncut-tidningar jag köpt sedan jag flyttade till Kista. Jag räknade hur många tidningar jag hade och konstaterade utan att direkt tänka på hur det lät:
- Nu har jag bott här i elva Uncut.
Varvid min stora kärlek frustade till och muntert konstaterade att hon aldrig hört tid anges i det formatet tidigare - och det har väl inte jag heller ... om jag skall vara ärlig.
Men tiden är ju ingenting ... eller allting. Jag vet inte riktigt. En sak är säker, den är inte särskilt rätlinjig. Ibland bara kryper den fram ... inte så ofta numera, det skall villigt erkännas, men jag minns vissa julaftnar under barndomen. De tillbringades ofta i Ängesbyn utanför Luleå, och man vaknade tidigt före hum-hum och var pigg som en spigg. Denna ovana har jag dock lagt bakom mig ... visserligen vaknar jag fortfarande tidigt före hum-hum, fast numera pga att det är så illa tvunget för att hinna till jobbet i god tid - och pigg som en spigg vore inte bara att ta i, utan till och med att ljuga så grovt man bara kan. Något liknande upplevde jag i höstas, när klassen jag är mentor för tillbringade två veckor på praktik, vilket gjorde att mitt annars överfullspäckade schema plötsligt fick en massa trevliga hål i sig. Under dessa fick jag väldigt mycket gjort - men, så småningom märkte jag att tiden bara kröp fram, och det var nästan så man började önska att man åter skulle ha fullt upp ... "hur tänkte man egentligen?", undrar man nu.
Tiden går fort när man har roligt, sägs det (och som kocken Werner brukar tillägga, "Ja, men även nu"). Ibland känns det dock lite tvärtom. De senaste två åren har varit mer händelsefulla än de föregående åtta åren. Jag behöver knappast räkna upp allt som har hänt sedan januari 2005 - den infon kan uppsnappas av ihärdiga på andra platser i denna blogg - dessutom har jag redan gjort tjatiga tillbakablickar in absurdum. Men det känns i vilket fall som helst som om dessa två år har varit en större del av mitt totala liv än vad det i själva verket varit. I själva verket rör det sig om en sextondel, men det känns som mycket längre. Däremot de föregående åtta studieåren rann förbi med ett enda snabbt svisch. Inte särskilt mycket hände vid sidan av studierna - kanske för att man inte hade ett liv vid sidan av studierna. Det enda av verklig betydelse som jag kan komma på nu är att min käre kattvän Alban gick bort i början av maj 2003 - och det var ju inget direkt trevligt minne. Men under de två senaste åren har jag upplevt så mycket, både gott och ont, men ändå utan tvivel övervägande gott, så det känns som om jag genomlevt ett helt årtiondes händelser under dessa futtiga två år.
För två år sedan fyllde jag trettio - en händelse jag ingalunda applåderade och än mindre firade. Fast det sistnämnda berodde mest på att jag mitt i det hetsiga sammanställandet av mitt första examensarbete helt enkelt inte hade tid att fira. Men jag tror att det inte hade blivit så mycket firande även om jag haft tid. Jag ansåg helt enkelt inte att jag hade något att fira. Men nu när det har gått två år, kan jag bara konstatera att min före detta studiekamrat från Komvux, sent 90-tal, Helena trots mina djupa tvivel hade rätt när hon (som nybliven 30-åring) konstaterade:
-Livet börjar vid 30!

söndag, januari 21, 2007

Nej se det snöar!

Det var väl roligt!
Hursa?
...
Nå, i alla fall. Det är riktigt intressant att se hur Stockholmarna beter sig när de drabbas av vad som här tydligen kallas 'snökaos' men som i min förra hemstad kallas 'lättare snöfall'. Traskade iväg med knarrande vinterkängor till närmaste ICA-affär för att införskaffa såpass spännande varor såsom frimärken och tavelkrokar. Konstaterade att de flesta verkade ta det hyfsat myckna snöandet med visst jämnmod. Det vill säga, de yngre generationerna verkade ha riktigt roligt i snön - inklusive detta hushålls barnavdelning - även om deras moder (tillika min stora kärlek) hade väldigt många åsikter om deras plaskvåta kläder efter diverse snöbollskrig och snöbadande.
Till min förvåning hade flera Stockholmare på eget bevåg (förmodligen efter att ha givit upp hoppet om någon fungerande snösväng) tagit fram diverse skovlar och skottade hejvilt. Där ser man, det trodde jag inte att de hade i sig. Bravo!

torsdag, januari 18, 2007

Ramel och Ryding

Läste kvällstidningarnas löpsedlar när jag idag med kvicka steg promenerade längs St:Eriksgatan. På ena tidningens löpsedel stod det något om att Yvonne Ryding, som blivit utsedd till partiledare för Socialdemokraterna ... och på den andra löpsedeln stod det något om att Mona Sahlin visat baken i TV-programmet "Let's Dance" ... eller hur var det nu igen?
Nej, jag begriper ingenting. Det är nog bättre att efter en lång arbetsdag, i väntan på sena kvällen och sambons hemkomst från sin praktik sitta vid sin kompjottr och avnjuta en och annan vinylplatta med Povel Ramel. Jag kan konstatera att min Ramel-samling, som redan var tämligen stor när jag flyttade till Stockholm har blivit allt större - kanhända för att det har varit betydligt lättare att komma över de Ramel-plattor som saknas ... ... ... fast tack och lov saknas ännu väldigt mycket. "Tack och lov", eftersom vad i allsin dar gör man när en samling är komplett?
Ingen aning.
Nå, det lär nog dröja innan jag står inför den knepiga situationen ... trots alla farliga ställen längs St:Eriksgatan.

söndag, januari 14, 2007

Lite humor är aldrig fel ...

Jag har väl inte direkt nämnt det tidigare (vad jag minns - men mitt minne hör ju knappast till de fräschaste), men en viktig och tämligen stor del av min skivsamling består av humorskivor. Jag har alltid, ända sedan jag som liten sjuårig knatte blev stolt ägare till en EP-skiva med Stig Grybe: "Fågelskådaren": "Jag gillar fåglar ... det spelar ingen roll vilken sort ... ALLA fåglar ligger mig varmt om hjärtat...". Jag spelade EP-skivan sönder och samman på mammas och mormors gamla batteridrivna Luxorskivspelare (grå plast med högtalare i locket) som jag fick ta över, tillsammans med ett antal EP-skivor och singlar med inplastade och laminerade omslag. Där fanns såväl Cacka Israelsson som Thore Skogman, men även Elvis och Hep Stars. MEN ingen av dessa skivor spelade jag så ofta som "Fågelskådaren". Jag kunde den utan och innantill under många år.

Några år senare började jag intressera mig för Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revyskivor (och även Lindeman-skivor) och kort därefter väcktes min fascination för Povel Ramels ordlekande. Efterhand började jag köpa engelska humorskivor, bl a LP-utgåvor av TV-serierna "Monty Python's Flying Circus" och "Fawlty Towers". Faktum är att jag upptäckte dessa legendariska TV-serier genom LP-mediet, långt innan jag fick se dem på TV.

Då jag sedan snart tio år sedan samlar på 78-varvare, får jag erkänna att det pirrar lite extra när jag hittar någon komikerskiva på detta spröda medium. När jag för några år sedan hittade en skiva från 1914 med den östgötska bondkomikern Anners Annersa i Hultet blev jag glad som en galning, och för någon vecka sedan hittade jag en 78 med en annan (tack vare Tage Danielsson och Elektricitetsvisan) känd östgötsk bondkomiker, nämligen Åke Karlsson. Jag får väl erkänna att jag inte direkt skrattar åt dessa gamla inspelningar, eftersom humor är en sådan utpräglad färskvara. Däremot tycker jag att det är roligt att upptäcka vad folk skrattade åt för länge sedan.

Hur som helst. Under årens lopp har man fått sina små favoriter bland humorplattornas artister. Bland di svenske behöver knappast Povel, Hasse och Tage nämnas, ety de är givna. Vid sidan av dessa stjärnor är jag omåttligt förtjust i tidiga Galenskaparna och After Shave, Tjadden Hällström, Magnus och Brasse, Martin Ljung (från NOTVIKEN!), Nisse Ahlrot, Bernt Dahlbäck, Eric Törnqvist, Carl Gustaf Lindstedt, Kalle Sändare, Lasse O'Månsson, Olof Buckard, Sten-Åke Cederhök, Ronny Eriksson, Runo Sundberg och några till. Bland di ytländske måste jag nämna de i Sverige tämligen okända Smothers Brothers, Flip Wilson och Jonathan Winters, samt några mer välbekanta såsom Bill Cosby, Victor Borge, Monty Python, Peter Cook, Spike Jones, Tom Lehrer, bröderna Marx, Peter Sellers, Spike Milligan and many others.

En som jag belyssnat mycket på sistone är den amerikanske komikern Shelley Berman, som tydligen fortfarande är aktiv. Han gjorde bland annat originalversionerna av Carl-Gustaf Lindstedts monolog om en dam som hängde ut genom fönstret på ett varuhus, samt Roffe Bengtssons odödliga "Dagen efter kvällen före". Man måste dock säga att såväl Carl-Gustaf som Roffe gjorde monologerna till sina egna. De försökte inte bara apa efter Shelley Bermans original. Men det är klart ... hade de försökt göra på det viset hade det nog inte blivit särskilt roligt - vilket såväl Carl-Gustaf Lindstedt som Roffe Bengtsson var medvetna om, eftersom de var sällsynt proffsiga ... och framför allt ROLIGA komiker.

onsdag, januari 10, 2007

Jodå Pova jag är tillbaka ...

... fast det har varit lite dåligt med tid för bloggande på sistone. Fast när jag häromkvällen kände mig bloggskrivarsugen var det något fel på Blogger och allting bara krånglade - fast nu verkar allt fungera igen. Som synes har jag bytt design - då min hemmagjorda skylt längst upp inte längre laddades upp - vilket gjorde att nya besökare inte kunde veta vad min blogg heter - Vojne vojne.

Jag spenderade jul- och nyårshelg i Luleå - och fick uppleva snö (kors i taket - jo, den kom ungefär samtidigt som när jag lämnade hemmet i Kista, sent på kvällen före julafton) och samvaro med släkt och katter. Men det jag gjorde mest under mitt jullov var att sova. Jag sov ... och sov ... och sooooov. Jag gick en och annan kort promenad och någon liten shoppingrunda, men jag hade inte ens någon energi för skivletande - och då är en annan ganska trött. Tröttast var jag på nyårsafton, men efter hand piggnade jag till och när jag sedan återvände till Kista tidig trettondagsmorgon var jag åter mitt gamla jag. Visst var det trevligt att se Luleå och alla som bor där igen, men det var ju inte så länge sedan jag var där - jag gjorde ju en sväng dit under höstlovet. Nu var situationen rätt så rejält annorlunda. Den här gången lämnade jag mitt hem fyllt av harmoni och kärlek och jag förstod att min saknad efter min käraste sambo (ja, efter pojkarna också) skulle bli stor - och det blev den. Men desto finare kändes det när jag kom hem till Tomtebolyckan (adult version) igen.

Jag lyckades baxa med mig en hel del plattor även denna gång, samt min gamla älskade Lenco-skivspelare. Jag har ännu inte packat upp den. Det får vänta tills jag ordnat någonstans att ställa den. Dessutom hade jag med mig en hel del katthår i mina kläder som en trevlig souvenir från norr. Det är ju så förutsägbart med lappmössor, myggholkar och varningsskyltar med älgar på.

Plötsligt har jag börjat känna mig bloggarsugen igen, så det blir förhoppningsvis lite mer skrivet här från och med nu - om tiden räcker till ... lusten finns där redan garanterat.

Vad jobbet gäller, så flyter det på som vanligt ... ofta otroligt energikrävande, ibland väldigt rörigt, men ändå ganska trevligt emellanåt.
Jag blev förresten via mail tillfrågad om att lägga in en reklamlänk för damunderkläder i min blogg, men tycker nog att en sådan länk skulle passa illa med bloggen i övrigt. Dessutom tyckte jag att gentjänsten, en trisslott, var lite i klenaste laget - särskilt för mig som ALDRIG vinner på lotterier. För övrigt tycker jag att damunderkläder ändå är trevligast när de är avtagna. Sådan är jag, det står jag för.

Nå, tack för mig!

 Som någon eventuellt noterat så skriver jag inte här längre, men tänkte att bloggen får finnas kvar i väntan på bättre tider. Den här blogg...