I morgon är det 28 februari ...

... om nu någon skulle undra. Och känner jag media rätt kommer det att snackas rätt så mycket Palme-mord, då det är på dagen (eller rättare sagt: på kvällen) tjugo år sedan Sverige miste sin oskuld. Jag minns själv natten mot lördagen den 1 mars 1986 och när jag första gången hörde att Palme skjutits ihjäl. På den tiden hade jag alltid i gång nattradion, då jag inte kunde sova utan att det småspelade lite i bakgrunden. Så vaknade jag till just när nyheterna kl 2.00 började läsas, och lite halvsovande hörde jag den fasansfulla nyheten ... men jag reagerade inte nämnvärt, då jag utgick från att jag drömde, då det hela var så osannolikt. Men när nyhetsutsändningen var över var jag såpass vaken att jag beslöt mig för att stiga upp och stänga av radion, då jag naturligt nog inte tyckte att den typen av nyheter var nog sövande ... :-S. Sedan vaknade jag till tidigt på morgonen och hämtade morgontidningen och fick bekräftat att jag trots allt inte drömt. Klockan 8 skulle morgonprogrammet "Go'Morron Sverige" med Fredrik Belfrage börja (det var ju endast på lördagar som det var morgon-tv på den tiden), som jag alltid tittade på (var otroligt morgonpigg som barn :-S). I stället sändes en kortfattad och mörkögd nyhetssändning om nattens händelser (med en märkbart berörd Ewonne Winblad i nyhetsankarstolen) - "Go'Morron Sverige" var inställt ... och på radion spelades det sorgemusik hela dagen. Jag kommer mycket väl ihåg det eftersom jag och min mor åkte ut till morföräldrarnas sommarstuga i Laduviken för att fika, ha det trevligt, inspektera den nybyggda vedbastun som morfar hade byggt, samt njuta av en vacker vårvinterdag ... men det var ändå en ganska dämpad stämning. Nå nog om Palme och Palmemordet nu ... det kommer att pladdras alldeles tillräckligt om den händelsen ändå i morgon.

Istället tänker jag berätta den egentliga orsaken varför vi åkte ut till sommarstugan trots att snön fortfarande låg djup ... min älskade mor fyllde nämligen år dagen före ... dvs 28 februari. Så för mig har 28 februari i stället alltid varit en dag att fira - även om hon själv inte firar särskilt mycket numera. Jag skall inte säga hur mycket hon fyller, men hon brukar alltid påstå att hon fyller 25 (och blir sååå belåten när folk tror på henne - och måste naturligtvis alltid påpeka just detta för sin härdade son). Jag kunde dock kontra häromveckan då en (troligen ganska skumögd) chatbekant tyckte att jag såg ut som om jag var 22 år gammal. Nåja, webbkameror har ju ingen vidare upplösning :-S. Nå, sk-t samma, modern brukar alltid påstå att hon fyller 25 år, och i år stämmer det nästan ... siffrorna är rätt, men ordningen på siffrorna är lite eljest ... tänker alltså inte avslöja hennes ålder, då man inte talar högt om sådana saker. Men, men, men ... känner man sig som 25 så är man välan för böfvelen 25!

Det är naturligtvis omöjligt att med korta ord beskriva vad modern betytt under alla dessa år, men hon är en fighter som jag beundrar och respekterar på alla möjliga sätt. Det har nog inte alltid varit så lätt ... under mina tidiga uppväxtår fick hon lära sig att uppfostra en son helt på egen hand utan ens en antydan till hjälp från min smitare till far - ofrid över hans minne, eller hans inskränkta släkt. Hon fick stå ut med en son som hittade på både ett och annat under några ganska tuffa år, men å andra sidan har de senaste 20 åren varit tämligen harmoniska. Eftersom hon var ung när jag föddes har vi aldrig egentligen haft det där vanliga moder/son-förhållandet, utan vi är snarare världens bästa kompisar. Hon har alltid ställt upp i alla väder och jag litar hundraprocentigt på henne och vi kan föra en fullständigt uppriktig och öppenhjärtig dialog om alla möjliga ämnen - vilket tyvärr inte alla kan göra med sina mödrar - jag blir ofta förskräckt över hur spända förhållanden mellan vuxna och deras föräldrar kan vara. Men så är inte fallet mellan oss ... inte på något sätt.

Snart flyttar jag in tillfälligt hos henne då jag tömt lägenheten och skall hålla på med den trevliga sysselsättningen "städa ur" - innan det är dags att åka vidare i livet till sydligare breddgrader. Jag har också fått lov att förvara skivsamlingen (och lite andra grejor) hos henne, innan det blir möjligt att i portioner skicka även den söderut. Hon klagar inte. Hon har däremot tidigare klagat på att JAG har alla bra skivor i familjen, så nu får hon vara barnvakt åt dem ett tag. Dessutom flyttar ju Rulle till henne när jag reser söderut och det är en mycket bra lösning, då Rulle var 'hennes' katt ('min' katt var Alban) innan jag flyttade till Hedenäset för att gå utbildning där och jag flyttade till min nuvarande adress. Hennes katter Killen och Jolie (i knät på modern på fotot) lär reagera annorlunda inledningsvis: Killen = "Oj, va skoj! Farbror Rulle är här!" och Jolie = "MORR! Ännu en kattherre man inte har någon nytta av!". Men efterhand lär även Jolie smälta för gentlekatten Rulle, ty det gjorde hon när han bodde hos dem när jag var i Kista.

Nä ... nu får jag sluta blogga för i kväll! Och jag passar på att i förväg utropa ett femfaldigt 'lefve' till världens bästa morsa! Hon lefve ... HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!!

Grattis!