25-ÅRSJUBILEUM

När man ’bara’ är trettio fyllda så är det lite hisnande att man faktiskt har en vän som man känt och umgåtts med i 25 år.

Ca augusti-september 1980 började jag på Kristallens lekis – en femårig snorig rödtott som ännu betraktade omvärlden med tämligen troskyldiga ögon. Bland alla andra snoriga ungjäklar fanns en liten blyg grabb som sade att han hette Roger. Jag minns inte så mycket hur det kom sig att vi började leka med varandra, och jag har egentligen ganska vaga minnen om vad det egentligen gjorde under dessa tidiga år. Kanske Roger minns bättre … han har bra minne för små detaljer i det förflutna … skall fråga någon gång. Vi påverkade varandras intressen under dessa tidiga år. Jag väckte hans musikintresse och han väckte mitt sportintresse. Vi lyssnade på skivor på mitt rum hemma hos mig och spelade ishockey på vägen utanför hans föräldrars hus … eller satt på hans rum och spelade ”Travspelet” och andra sällskapsspel – när TV-spelsvärlden började ta fart i slutet av 80-talet började vi med sådant också. Vi bodde egentligen ganska långt från varandra … åtminstone med våra dåvarande ögon mätt. Han bodde längst bort på Notviken och det tog bortemot en halvtimme för mig att knata den vägen på den tiden … när mina ben var kortare, och jag bodde bara några meter från den skola som skulle bli vårt hatade hem under den senare halvan av 80-talet – Tunaskolan.

Vi kom från helt olika bakgrund. Han kom från en tämligen trygg borgerlig villamiljö och jag kom från det lite bråkigare Tunaghettot. Han hade två ca 15 år äldre bröder (var så kallat ”sladdbarn”) och jag bodde utan några syskon med min ganska unga ensamstående mamma. Hans familj var ofta på utlandssemestrar och hade sett världen, och jag tyckte att Växjö var det mest exotiska platsen jag upplevt i mitt liv. Alltså hade vi ganska olika bakgrund, men vi tyckte att det var roligt att leka och hitta på saker och ting och trivdes följaktligen utmärkt i varandras sällskap. Vi upptäckte efter några år att vi båda två tyckte att det var roligt att göra bandinspelningar av olika slag och kring 1987 började jag medvetet spara de inspelningar vi gjorde för att jag tyckte att det var så roligt att lyssna på dem senare. Vi gjorde roliga improvisationer av alla möjliga och omöjliga slag och hade otroligt roligt hela tiden.

”Hade” skriver jag, men kan lika gärna skriva ”har”. För vi är fortfarande vänner, och jag har varit och besökt honom idag och vi har som alltid haft otroligt roligt. Och ja … vi har gjort roliga inspelningar även denna gång.

Endast EN gång under alla dessa år (i slutet av 80-talet) har vi blivit riktigt förbannade på varandra och det ledde till en kortare knytnävskamp. Jag minns inte orsaken till varför vi blev så otroligt arga att det gick så långt. Efteråt var vi vänner igen och så har det fortsatt. En lojal vänskap, där vi kan säga exakt vad vi tycker om olika saker hela tiden. Även om vi inte alltid håller med varandra … vi har rätt så olika åsikter vad beträffar många intressanta ämnen: kvinnor, politik, musik etc … så tillåter vi varandra att ha våra åsikter utan att försöka omvända varandra. Vad som brukar kallas för ”respekt”.

Man skall vara rädda om riktigt bra vänner, för de växer inte på träd. Jag har försökt att alltid ställa upp de få gånger han behövt hjälp med något där jag kunnat vara behjälplig - bl a fanns jag till hands när hans ena storebror hastigt och oväntat avled – bara 33 år gammal, för ganska exakt tio år sedan. Det var ett svårt slag mot Roger och hans familj, men jag fanns där. Man behövde inte säga så mycket … det räckte att finnas där och kunna prata. Roger har flera gånger hjälpt mig … bl a när vi i samband med en flytt fraktade hela min skivsamling från en lägenhet i ena änden av Luleå till en annan i andra änden av Luleå, med hjälp av hans dåvarande lilla tuffa Renault. Det blev till att fara fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka hela dagen lång, och en vecka senare fraktade vi annat flyttgods fram och tillbaka på samma sätt. Det var ansträngande, men samtidigt riktigt roligt eftersom vi samtidigt kunde prata om allt möjligt och skoja och fåna oss.

För nästan tio år sedan gjorde jag av en ren slump en otrolig upptäckt. Jag höll på med släktforskning och upptäckte att Rogers pappas släktgren var släkt med min mammas. Det var tack vare ett foto i en bok om den lilla byn Smedsbyn som min mormor äger och som jag hade läst. Fotot visade en bild på min morfars morfar Isak Aron Öhrlund och min morfars mormor Maria Lifbom. Deras äldsta dotter hette Ebba och var min morfarsmor – en söt och snäll tant som jag är glad att jag hann lära känna under min barndom innan hon gick bort 1986 – 93 år gammal. Jag såg boken om Smedsbyn hemma hos Rogers föräldrar och visade dem fotot, och då visade det sig att ett av Ebbas syskon startade den släktgren som Rogers pappa ledde sitt ursprung från.

Fantastiskt. Då hade vi känt varandra i över femton år utan att veta att vi på håll var släkt.

Nu har vi båda två blivit stora gossar och hinner tyvärr inte träffas alltför ofta, men de gånger vi umgås är verkligen kvalitativa. Man känner sig upprymd och glad efter en heldag i varandras sällskap och vi har (naturligtvis) alltid en hel del att tala om – 25 år av minnen, men även nya idéer och projekt och tankar inför framtiden.

Det är vad jag kallar vänskap.

KOMMENTARER: 
Vilken underbart fin berättelse Beji!Nattinatti från Soulway som först ska sauna sedan sussa sött. / Soulway 13 augusti 22:31

Mmmm... jag har också ett par sådana vänner, även om vi inte är släkt.. Man ska hålla hårt i dem, det är de som är vetekornen. (inte agnarna :) )En av de vänner som jag har, vi har i och försej "bara" känt varandra i 18 år (vilket är länge med tanke på att jag flyttade hemskt mycket)vi kan vara ifrån varandra halvårsvis, och ibland pratar vi mycket lite under de perioderna, men då jag träffar henne är allt precis som det alltid har varit mellan oss, hon är alltid samma goda vän. / Natricia 14 augusti 09:58

Ja man ska allt vara rädd om vännerna sina. Är inte bara att skaffa nya som man gör när byxorna blir alldeles för slitna. Jag har en vän som jag känt sedan jag var två år. Vi umgås fortfarande med varandra. Min sista semestervecka nu firade vi tillsammans nere på västkusten. Är hur härligt som helst att ha en sån vän. Bara vetskapen om att den vännen finns värmer i hjärtat. Och vi har alltid mycket att skratta åt. Nu under våran vecka lyssnade vi på Nationalteatern och sjöng jättevackert....hrm. Och jag kan lova att det var några tonåringar som undrade om vi var riktigt riktigt kloka :) Ha det gott BeJi / Dolphin 14 augusti 09:58

det här ska jag kommentera i ett brev :) / Galina 15 augusti 08:57

Min äldsta, och käraste vän har jag känt sen jag var fyra år gammal. Vi har firat 30 års jubileum för vår vänskap nu i sommar.Kram / L / Wimsa 17 augusti 15:18

jo, nu minns jag att jag ville skriva ett brev till dig just om den här bloggposten, men det hade visst kommit andra saker i vägen.:s Jag ska nu bara ställa en enda fråga: Jaha, och vilka olikheter gäller det? Jag menar, du har skrivit att ni två har olika åsikter vad gäller kvinnor, politik och en massa andra saker; och politiken struntar jag i, åtminstone för tillfället, men inte kan jag låta bli att få höra vad du anser om oss, kvinnor!?:O:D / Galina 26 augusti 23:15