BLANDADE TANKAR OM MUSIK

SOMMARORKESTERN 1989
Jag gick igenom några gamla kassettband häromdagen och lyssnade lite här och var. Vid sidan av alla hundratals egna inspelningar från årens lopp (första inspelningen är en kort inspelning tillsammans med mormor – där vi sjunger ”Bä bä vita lamm” och ”Björnen sover” – dvs mormor sjunger och jag fyller i med några ord här och var. Jag kan INTE varit stor när den inspelningen gjordes, någon gång 1976 eller möjligen 1977. Riktigt roligt att den bevarats genom alla dessa år. Jag hittade en kassett i ett fordral utan inlägg, men på en smal etikettremsa på kassetten stod det ”Sommarorkestern 1989”. Ja visst ja! Jag spelade ju med Luleå Kommuns Sommarorkester för ungdomar somrarna 1989 och 1990. Det var sommarpryo fast i stället för att rensa ogräs repeterade vi in en repertoar på nolltid och spelade ett antal konserter. Ledare var Stefan Nilsson och Anna Wedin – två utmärkta musiker och människor. Jag mötte förresten Anna av en slump i höstas när hennes band ”Ramblin Minds” spelade i Luleå. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå fram till scenen och prata några minuter med henne efter spelningen och efter några sekunder lyste hon upp och ropade: ”Men det är ju DU”. Inte illa … så här femton-sexton år senare. Man har ju trots allt förändrats en hel del … både till sätt och till utseende. Men nu lyssnade jag alltså på ett band där vi hade spelat in nästan hela vår repertoar sommaren 1989 – kring femton låtar. Det märktes att det var unga och orutinerade musiker i de tidiga tonåren, men ändå hade inspelningarna sin onekliga charm. Men vi lät VÄLDIGT unga … och det var vi ju … fast det tänkte vi väl inte på då. Det var en intressant sättning musiker i Sommarorkestern. Förutom det sedvanliga kompet med trummor, bas, gitarr och klaviatur, fanns en rejäl blåssektion med saxofon, flöjter, klarinett, trumpet, hela TRE tromboner och … hör och häpna … valthorn. Dessutom violin och cello och ytterligare några instrument jag glömt. Trots att det har gått så långt kommer jag ihåg namnen på flera av mina medmusikanter: trumslagare Nicklas Öqvist (som jag sett ett par gånger senare i olika jazzsammanhang), klarinettisten Robert Ek (som jag sett ge kyrkokonserter bl a i Boden då och då), keyboardisten Carita Björkbom, tjejen som spelade trumpet hette Therese och valthornkillen tror jag hette Mattias. Sjöng gjorde bl a Stephanie Lind. Själv spelade jag gitarr och eventuellt bas … det kan ha varit 1990 jag spelade bas, men jag har för mig att jag spelade bas även 1989 – är inte helt säker dock. Sjöng gjorde jag då INTE, och hade inte gjort det om så någon hotat mig med ett maskingevär. Vad spelade vi för låtar då? Ja … man kan säga att det märktes på vår repertoar att våra ledare (och främsta låtväljare) var barn av 60- och 70-talets musik. Det var låtar som ”Bad Moon Rising”, ”Proud Mary”, ”Killing me Softly”, ”Yesterday”, ”Honky Tonk Women” … osv. Dessutom skrev Nicklas och Robert ett par egna arrangemang (något jag var mycket imponerad av) på två låtar, ”Eye of the Tiger” och ”Söders Kors”. Den första låten gick alltid hem stenhårt – vart vi än spelade – säkerligen beroende på att det var Luleå Hockeys kamplåt. ”Söders Kors” har jag för mig var en Eldkvarnlåt, men där kan jag minnas fel … fin tyckte jag att den var i alla fall. Det finaste var dock den sköna stämningen i gruppen och den fina kamratkänslan. Det var några mycket fina veckor och jag är glad att bandinspelningen finns kvar som ett minne. Jag var även med i samma orkester 1990 – fast då med andra medlemmar. Jag tror nog att vi musikaliskt var bättre det året, men det var inte lika roligt. Många av musikerna tyckte jag var fruktansvärt diviga, och det var ingen vidare stämning – så jag sörjer inte frånvaron av inspelningar från den sommaren.

PLADER JEG HADER
Nu stämmer väl säkert inte stavningen, eftersom jag inte är någon mästare på danska, men detta var namnet på ett radioprogram som gick i dansk radio. Kåserier med skivor – ungefär som vårt ”Sommar”. Det var bara det att i den danska versionen skulle man spela skivor man inte tyckte om … och om man hade någon historia bakom den musikaliska antipatin – desto bättre. Jag hörde ett utdrag ur en gammal inspelning av programmet när jag sommaren 2000 började intressera mig för den danske författaren och kulturpersonligheten Poul Henrik Trampe. Samma sommar sändes nämligen Trampes härliga rysare ”Rösterna” i Sveriges Radio P1, och den spelades ursprungligen in och sändes i början av 80-talet. Nå, jag fick i samband med dessa sändningar höra ett utdrag ur ”Plader jeg hader” med just Poul Henrik Trampe, där han förklarade sitt hat till trumpetstycket ”Il Silenzio”. Nu har jag glömt historien men tyckte att den var riktigt rolig. Egentligen vore det kul med något liknande program i svensk radio, där olika personer får spela skivor de verkligen tycker illa om och berättar varför de känner på det viset. Skulle jag vara med i det programmet är det en ganska stor chans att ”Stayin Alive” med Bee Gees och ”Violer till mor” med Bertil Boo skulle spelas. Två förfärliga skivor. Annars märker jag nu att jag hade betydligt fler musikaliska hatobjekt i min vildaste ungdom. Det fanns en tid när jag vägrade gå med på att det överhuvudtaget fanns något gott i någon som beundrar Mariah Carey. Idag kan jag gå med på att det finns NÅGOT gott … någonstans … långt därinne … kanske till och med LÅÅÅÅÅNGT därinne … MEN det finns ändå där! Man blir lite mjukare med åren.

ROBERT MOOG RIP
Läste idag att mannen som brukar anses vara syntetisatorns (synthesizerns) fader har gått bort. Den benämningen är lite missvisande, så han inte på långa vägar var först med att skapa musikinstrument som frambringade ”konstgjort” ljud. Det lär ha gjorts experiment kring detta redan i slutet av 1800-talet, men Moogs synthesizer blev väldigt populär på väldigt kort tid och skulle få stor betydelse för popmusikens fortsatta utveckling (eller avveckling – beror på hur man ser det). The Beatles och the Beach Boys var tidigt ute med att använda synthesizer på sina skivor och under 70-talet blev instrumentet alltmer populärt – särskilt när de polyfoniska syntarna kom (dvs där man kan spela på flera tangenter samtidigt och frambringa ackord). När det syntblippande 80-talshelvetet gick igång räknades dock Moog och hans synthesizer som väldigt gammalmodiga. Då var det andra märken som var populära …t ex Prophet … men på senare år har tekniknostalgiker börjat jaga gamla Moog-syntar. Det har blivit kult helt enkelt, och Moog fick Polarpriset 2001 tillsammans med bl a avantgardekompositören Karl-Heinz Stockhausen. Nu är alltså Robert Moog borta. RIP.

PHILIP GLASS
För övrigt anser jag att den amerikanske kompositören Philip Glass skall få Polarpriset nästa gång – det rör sig trots allt om världens skickligaste (och förmodligen framgångsrikaste) nu levande seriöse kompositör. Hans musik använder sig av populärmusikens medel, eftersom hela världens popelit närmast slåss för att samarbeta med honom, och hans stil är så pass välkänd att man hör direkt om det är han som har komponerat musiken. Många känner inte till hans namn, men de har med stor sannolikhet hört hans musik – han har nämligen skrivit filmmusik till en oerhörd massa filmer, bl a ”Truman Show”. Glass musik består oftast av en slags bas uppbyggd av snabba repetitiva arpeggion som ständigt varieras på ett subtilt, melodiskt och rytmiskt sätt. De snabba tonföljderna bildar en hypnotisk men ändå mycket levande rörlig helhet på samma sätt som vattendroppar bildar en sjö. Allt hänger ihop och böljar fram och tillbaka. Ovanpå denna bas av snabba repeterade arpeggion sker ofta små melodiska under. Jag hittade ett kassettband där två av hans bästa album var avspelade: Det ena var sångcykeln ”Songs of Liquid Days”, där han tonsatt texter av bl a Paul Simon, David Byrne, Suzanne Vega – som sedan framförts på ett imponerande sätt av artister som Linda Ronstadt och Bernard Fowler. Det andra albumet på kassetten var soundtracket ”Koyaanisqatsi” från 1983 – ett soundtrack till en film – enligt uppgift helt utan handling eller dialog – där musiken spelar huvudrollen. Jag har aldrig sett filmen, men skulle väldigt gärna vilja göra det – för soundtracket är helt makalöst. Det bästa stycke filmmusik jag har hört i hela mitt liv. Särskilt stycket ”Vessels” där en stor kör sjunger de för Glass så typiska snabba ordlösa tonföljderna. Den känsla jag får av att höra det stycket är att man ser blodkroppar som rusar fram i blodkärl … går egentligen inte att beskrivas. Helt förhäxande. Nu tyckte jag att det var dumt att jag bara hade skivorna i form av gamla bandkopior, så jag gick in på nätet och hittade en butik där skivorna fanns att köpa … dessutom ganska billigt. Så snart kommer de hemdimpande genom brevlådeinkastet. Då blir det Philip Glass på hög volym!

I och för sig kanske inte Philip Glass musik den mest lättsmälta musik som finns – den brukar ju räknas till ”seriös” musik (vad nu det är) trots att han samarbetat mycket med pop- och rockartister … men om man bara vågar släppa greppet och låta musiken strömma genom hela kroppen är det en underbar upplevelse. Ni förstår nog att det där med slölyssnande inte är något för mig … jag kan helt enkelt inte den konsten. Därför spelar jag heller aldrig någon musik när jag sitter och gör något som kräver lite koncentration – t ex blogga. Nej, då ska det helst vara 100% tystnad. Men efteråt … då jäklar!

KOMMENTARER: 
Jag vill ställa en fråga till dig: varför vill du slösa din tid och ork på ett ämne som historia? När jag nu har läst din blogg, vill jag utropa: du borde bli musikkritiker/skribent!!! Nej, jag kan inte avgöra huruvida det du skriver stämmer eller inte (alltså, själva fakta), men sättet du formulerar dig på, själva känslan, PASSIONEN (!:)) är helt enkelt otroliga! Det syns ju på flera mils avstånd att det där är ditt liv; det lyser formligen om bokstäverna i texten!:):):) Och jag tvivlar inte en endaste sekund på att du har kunskap i ämnet så att det räcker åt en hel tidningsredaktion...:)Tänk på saken, BeJi...:)Kram på dig :) / Galina 22 augusti 22:44

har glömt att säga att jag har blivit rysligt nyfiken på den där glassiga killen, som skrivit musiken som du anser vara den bästa.:d Det vore jättespännande att få se den filmen!:) / Galina 22 augusti 22:46

P.S.S. OK, om det är så bedrövligt, ska du hellre ägna dig åt historia och fortsätta med musikrecensioner i din blogg.:) Vad historia beträffar... nej, det är för stort ämne (då jag ju råkar vara en historiker :d), men jag är för trött nu, måste sova... Jag kanske skriver om det i morgon.:) Nu ska jag bara skicka ett par cyberkramar till Luleå, för att sedan gå och lägga mig hos två killar och ett dussin gosedjur och sova...:) / Galina 23 augusti 00:26

Håller med Lumen. Det märks att bloggen handlar om din passion i livet. Mellan alla fakta går ett rött band (ingen fesljummen tråd inte;-) av en underbar poesi eller musik. Störtskönt!!!Kanske är det just det här som gör en vanlig grabb från Lule till något så högtidligt som Beji!!!Kramar från Soulway och katterna / Soulway 23 augusti 8:48