”HAJEN SOM SLUTADE SIMMA”

Livet är att cykla på en stig belagd med grovt oljegrus med en gammal rostig cykel med opumpade däck . Ganska skumpigt.

Ibland känner man att man bara inte står ut med sig själv. Det är inget konstigt med det. Sådana känslor har nog de flesta då och då … en del oftare än andra. Inte ens bland oss fantastiska bloggare är dessa känslor helt obekanta.

Just nu … efter en kraftig kreativ flodvåg som sköljde över en ovanligt varaktig tid av harmoni … finns i stort sett bara ett tomrum kvar. Det fylls väl på så småningom av något – det är jag inte orolig över – men jag vet inte om det som fylls på blir positivt eller negativt. För att uppväga en ganska harmonisk sommar är det väl inte mer än rätt att det börjar komma lite höststormar i själen.

Jag har läst eller hört någonstans någon gång att hajar aldrig kan sluta simma, eftersom det då inte kommer in något vatten i deras gälar (eller vad det nu är de har). Skulle de sluta simma skulle de alltså kvävas. Jag vet inte om det är sant att det är så, men ibland kan jag känna igen mig i detta. Jag fyller min tid med det ena projektet efter det andra … mer eller mindre för att undvika sysslolöshetens svarta mörker. Har jag inget att göra börjar jag att grubbla … och grubblerier är sällan särskilt glada eller positiva – alltså ser jag alltid till att jag har massvis att göra. Det är definitivt inte hälsosamt och har säkert en ”bränna-ljus-i-bägge-ändar”-effekt, men så har jag gjort i hela mitt liv. Jag vågar helt enkelt inte sluta simma, eftersom jag är rädd att kvävas.

Vad skulle jag då grubbla över? Jag har trots allt haft vissa framgångar med de flesta saker jag tagit mig an. Tror jag det – så mycket energi jag lagt ned … och varför har jag lagt ned så mycket energi à läs stycket ovan detta.

Andra bloggare som jag kommit i cyberkontakt med har talat om sina ”demoner” … och jag har förstått vad de menat. Själv brukar jag använda begreppet ”Überführer”. En fullständigt järnhård slavdrivare som aldrig ser något positivt i någonting som jag gör, och som alltid kritiserar och söker efter felen.

Hur slåss man då mot en Überführer? Ja … däri ligger problemet. För att kunna bekämpa en überführer måste man känna till dess sanna natur … och det gör jag ju, eftersom det är JAG som är überführern – och man kan inte bekämpa sig själv utan att själv riskera svåra skador. Därmed sker också stundtals något av en inre strid. När jag har väldigt mycket att göra brukar det vara ’vapenvila’, eftersom überführern inser att jag behöver koncentrera min energi på andra saker … men så fort som jag har möjlighet att stanna upp för att andas morgonluft håller sig Ü.F. framme för att stressa mig vidare mot nya projekt.

Det vore väldigt skönt om man kunde … ja, inte bli av med direkt (Ü.F. kan trots allt vara bra att ha ibland) … men åtminstone koppla och sätta någon form av munkorg på überführern då och då.

Jag vet att det finns sätt att ordna det på … men det är svårt … och arbetsamt … och jag har ännu inte lyckats med det … än så länge.

Mitt stora livsmål är harmoni. Inget annat. Vad som krävs för att nå detta vete katten. Ibland undrar jag om inte det enda sättet att uppnå harmoni är att ta bort alla orosmoment OCH alla glädjeämnen ur livet och fullständigt stänga av alla känslor och intryck. Det torde leda till harmoni ... men jag vet inte om jag vill det på det viset. Det låter fruktansvärt trist.

Ingen vidare glad bloggpost detta. Nå, man kan inte vara en prutthurtig kåsör, patetisk musiknörd eller grådaskig akademiker alla dagar.

Hoppas inte alltför många blev bortskrämda.

KOMMENTARER: 
Känner verkligen igen mig i det du skriver...hos mig är det lampor som blinkar och aldrig vill slocka utan bara lyser upp överallt och byrålådor som dras ut och in i evighet. Och att dra ut lådorna på golvet eller släcka lamporna känns ju livsfarligt, men som jag har sagt det förut, jag försöker installera dimmers och se till att lådorna är gamla, oslipade och tröga att dra i...kanske kan du göra något liknande?I allt etta ständiga simmande ryms ofta en kreativitet och jag tror på något sätt att den ändå är en slags väg till så smånigomlig(?!) harmoni...om inte annat så tycker jag att hösten kan ha en slags påtvingande dunkel harmoni...oj, lång kommentar... / Regnaska 5 augusti 16:30

Jag tycker det låter positivt att du verkar vara så ärlig ändå och kan se din rastlöshet hos dig själv och dina hårda krav. Din "rädsla" för att börja grubbla tror jag alltför många människor känner idag. VAD är det man är rädd för? Sig själv? Inte kan man väl leva och gå omkring och vara rädd för sig själv?Harmoni låter så fint. Man hör harporna i bakgrunden och de vita lammen som bräker så musikaliskt och herden med skägget och så vidare...Men varför inte trygghet. En slags trygghet i att veta vem man är, vilka svagheter man har och styrkor. (Att våga möta sina rädslor och analysera dem i bitar. Man behöver inte bli navelskådande flummare för det!!)Ibland undrar jag också om inte en del av dagens rastlöshet, demoner osv är ett friskt uttryck för TIDEN vi lever i. Krig. Terrorism. Kapitalistiska ekorrhjul som snurrar allt snabbare och snabbare. Ett levnadssätt som alltmer börjar tänja på mänsklighetens gränser.Klart att man som ensam och ganska hjälplöst vanmäktigt "kännare" behöver demoner, rastlöshet, droger, fobier eller vad det nu kan vara för att försöka handskas med de svåra känslorna. Lite sådant kommer för mina tankar. Men nu är det nattinattidags för Soulway. Allt gott!!!P.S. Hade stor glädje av dina texter ovan;-)D.S Soulway / 5 augusti 23:01

Oooops,där kände man igen sig själv ganska rejält.Harmoni är väl det som alla söker efter.Och att ständigt sysselsätta sig för att slippa "känna efter" är något som undertecknad brukar ägna sig åt.Som du skriver;ICKE bra i längden.Själv mår jag väldigt bra för tillfället,av olika anledningar.Så bra att ikväll blir det ett par järn till abborren och kräftorna.Men säg inget till någon *asg*.Imorgon kanske jag är nere på botten igen. ;-)Slutsvamlat.Hoppas du känner dig lite bättre idag.Du är ju,liksom jag,en FIGHTER.Dunk i ryggen avRobban 6 augusti 14:56