Utan en tråd!

När jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar ... nej nu ljuger jag igen bara för att locka fler läsare till den här bloggen ... ... ... eller vad tusan, varför måste man alltid tala sanning?

Alltså (harkling), när jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar kan jag konstatera att tekniken är fantastisk. Tänk vad man kan göra nu för tiden! Jag syftar naturligtvis på att jag nu sitter och skriver blogg på min alldeles nyinköpta laptop (märke Toshiba - för eventuella sponsorer) och har en liten dosa inkopplad till datorn - ett sk trådlöst bredbandsmodem - vilket gör att jag var jag än befinner mig kan surfa, skriva mail eller chatta eller vad fanken man nu mer kan göra med en dator, i stort sett var som helst!

Eftersom detta blogginlägg skrivs trådlöst kan man säga att denna bloggpost är helt utan en tråd ... inte bara en röd sådan.

... så jag har faktiskt lite kläder på mig - vinröd morgonrock med blårutiga pyjamasbyxor under ... vad har DU på dig????

Unplugged

Igår när jag kom hem efter mitt dagliga slit i pedagogikens tjänst ... ... ... ... ... nu tappade jag redan stinget - Jag börjar om:

Igår när jag kom hem från jobbet var två tredjedelar av lägenheten utan ström. Det enda som funkade var lamporna i badrummet och hallen samt ett av eluttagen i pojkarnas rum - annars var strömmen putz weg. Min kära sambo bad mig titta på propparna, men jag kände på mig att felet var någon annanstans - eftersom det är ganska många säkringar som har gått för att åstadkomma denna allmänna brist på elektricitet. Inte heller när jag tittade på propparna såg jag något fel. Den där lilla pluppen i mitten satt kvar på alla proppar. När grannen som är betydligt mer tekniskt bevandrad än undertecknad använde sin spänningsmätare konstaterade han också att felet låg någon annanstans. Det visade sig också vara på det viset när elektrikerhjälp tillkallades dagen därpå. Jag tänker inte uttråka mig själv och beskriva exakt vad som var felet ... mest för att jag inte riktigt fattade själv vad det rörde sig om. Som sagt var, dagen därpå tillkallades hjälp och felet avhjälptes och jag fick ett sms från min käresta som förkunnade att det varde ljus igen.

Det intressantaste var dock hur det kändes att spendera en vardagskväll utan elektricitet. Inget TV-tittande och inget internetsurfande heller. Inte ens något skivlyssnande. Där hade jag i och för sig kunnat fuska, eftersom jag trots allt har tillgång till batteridriven lyssningsutrustning - men den behövdes aldrig tas till. Det gick så fint att sitta i halvmörkret och småprata om ditt och datt samtidigt som vi mumsade på lite pistaschnötter, mandlar och mullbär och läppjade lite rödvin.

Det borde bli strömavbrott lite oftare ...

Mitt liv som VIP

Jag erkänner gärna att jag aldrig direkt haft någon önskan att bli sk VIP-kund någonstans eller att i något som helst sammanhang få benämning som VIP. VIP är som bekant en förkortning av "Very Important Person", eller på svenska: Väldigt Viktig Person. Visserligen är jag väldigt viktig ... eller snarare överviktig, men annars har jag alltid försökt undvika att vara "viktig" - då främst betydelsen "mallig" - vilket för övrigt dessa öppet uppträdande VIPar också brukar vara.

För ett tag sedan bildades dock en särskild VIP-avdelning i det Povel Ramel-forum där jag härjat under några års tid nu. De som blev invalda där var de tio medlemmar i forumet som skrivit flest inlägg - jag har för mig att jag var den sjätte flitigaste eller något sådant - och plötsligt var jag en VIP. Nå, jag kan ju inte påstå att jag vare sig grät eller jublade över utnämningen, utan stillsamt konstaterade att det var ju trevligt.

I går kom dock beviset på att det har sina poänger att vara VIP, då en särskild DVD med en konsert med Povel Ramel, Wenche Myhre och Putte Wickman, "Som om inget har hänt" damp ned i brevinkastet. Denna inspelning gjordes för SVT, men de åtminstone för det tillfället sällsynt korkade beslutfattarna på SVT tackade nej till att sända programmet - och så blev inspelningen liggande. Ända tills en av forumets flitigaste medlemmar fått tillstånd att distribuera inspelningen till Povel Ramel-forumets exklusiva VIP-klubb ... där alltså jag är medlem - om ni nu skulle ha missat det. Hade ni det? Nähä, tänkte väl det!

Så nu sitter en glad VIP med en exklusiv Povel Ramel-DVD och undrar om han inte ska börja röka cigarr ... brukar inte sådana där viktigpettrar göra det?

Regnig men trevlig dag på Skansen tillsammans med kusin Lina

Okej, nu är det egentligen dags att gå och lägga sig för att kunna komma upp någorlunda obehindrat kl 5:20 i morgon bitti, men det borde ändå nämnas att jag idag har umgåtts med min söta kusin Lina som besöker storstaden under några dagar. Hennes huvudanledning för att komma ned från Luleå just nu är visst någon sketen pojkbandskonsert på måndag, men då det innebär att hon har tillfälle att möta sin skruvade kusin så är jag den första att tacka.

Vi beslöt att vi skulle besöka kungliga Djurgården (alltså inte det där idrottslaget), så vi möttes på förmiddagen utanför Åhléns vid T-Centralen (stadens vanligaste mötesplats?) och tog första bästa tunnelbanevagn till Slussen och tog där första bästa Djurgårdsfärja (numro 10) till ... Skeppsholmen ... aj aj då! Nå efter den fadäsen tog vi sedan Djurgårdsfärja (numro 8) till rätt plats och efter att nästan ha blivit påkörda av en spårvagn klev vi in i Skansens förlovade värld. Lina ville främst se björnar (som om hon inte fick se nog av undertecknad) och främst de nykläckta björnungarna. Björnar såg vi, dock inga björnungar. Ett indiskret björnpar var dock i full färd med att tillverka några ... men det var ju inte riktigt samma sak. Annars såg vi några gruffande järvar och lunkande vargar innan vi lämnade duggregnet för att få oss lite välförtjänt fika på caféet vid Sollidenscenen - som ju är betydligt mindre än vad man tror när man på somrarna beskådar "Allsång på Skansen" på TV.

Efter kaffe (i mitt fall) och te (i Linas fall) samt varsin inplastad smörgås (kalaset var tämligen dyrt) så besökte vi Skansenakvariet och såg på alla uppenbarelser där en stund innan vi tog färjan tillbaka, dock utan att den här gången kliva av vid Skeppsholmen. Jag följde Lina på pendeltåget till Solna där hon skulle möta sin sambos syster och jag promenerade sedan till Solna centrum för att kunna ta tunnelbanan hem till Husby därifrån - en promenad som var lite längre än vad jag tänkt mig, men är man envis så är man.

Så kom man hem - lite småfuktig, men absolut tillfredsställd. Jag vet att man kan skaffa årskort på Skansen för en femhundralapp och jag ska erkänna att jag känner mig lite frestad att göra det - det finns så mycket att uppleva där och jag trivs verkligen varje gång jag är där ... konstigt bara att det inte är oftare - det är ju inte direkt långt borta. Inte 900 km som det var för några år sedan!