Skannar i Lule ...

Efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med min kära mor i min nuvarande hemstad Stockholm, vilket innefattade besök på Skansen, Nordiska Museet, Gamla Stan och till och med en dag i Uppsala, hade jag några lugna dagar (vilka i sin tur bl a innefattade bangolf mot kära sambon) innan jag åkte upp till Luleå. Det var en väldigt lugn resa utan förseningar innan jag nådde min före detta hemstad Luleå. Efter att ha emottagits av min mor och avnjutit rökt regnbåge med potatis, creme fraiche och stenbitsrom åkte jag en sväng till Skellefteå där jag träffade fem gamla gymnasiekamrater. Vi hade en skön kväll i Stjelet innan jag återvände till Luleå dagen därefter. Jag har ränt runt lite i Luleå och gjort en del ärenden och en del fynd och idag har jag besökt min gamle vän Roger. Så var det sammanfattat.

Häromdagen tittade jag i Kjell & CO:s katalog (Luleå har ju äntligen blivit med Kjell&CO-butik – vilket fanimej var på tiden) och såg en sk negativskanner. Detta har jag länge velat ha då, nästan alla bilder från min barndom försvunnit i en flytt – samtidigt som de flesta negativen finns kvar. Så nu köpte jag skannern, installerade den och kopplade den till datorn och plötsligt hade jag tillgång till en massa gamla bilder från min barndom. Trots att en del bilder blev lite rispiga, vilket beror på att negativen under årens lopp fått en del repor, så var det en glädje att se delar av sin barndom igen. När jag idag tittar på dem slår det mig vilken glad unge jag var. Nästan alltid ser jag glad ut på bilderna … jag har visserligen för mig att det beror på att jag tyckte att blixtkuberna som hörde till min mammas Instamatic-kamera var roliga – men ändå. Jag hade för mig att jag var ganska grinig, men det verkar som om jag ändå var en glad unge. En annan sak som slår mig är att jag hade tjejer i alla möjliga åldrar runt mig hela tiden. Det vimlar av bilder där min mammas kamrater håller mig eller på något sätt poserar med mig. Dessutom finns det många bilder av mig lekandes med flickor något äldre och något yngre än mig, vilket är ett tecken på att jag inte på något sätt var rädd för tjejbaciller – vilket jag skall hedras för.

Dessutom är det roligt att se bilder där jag är med min morfar. Jag har tidigare skrivit här om mitt förhållande till min morfar och när jag nu suttit och skannat gamla bilder så har jag till min glädje hittat bilder där jag tycker att det förhållandet illustreras på ett mycket fint sätt.

Det tar på krafterna att ha roligt ...

... kan jag konstatera efter två underbara dagar i nostalgins och nöjets tecken. Jag var tämligen slut på lördagskvällen - och det berodde inte enbart på att jag varit med familjen på bio och sett senaste James Bond-filmen (vilken för övrigt var en besvikelse) ... nej det var inte det som gjorde att jag kände mig lite ... nja inte utarbetad direkt ... ut- .... utfestad kanske?

I fredags efter jobbet begav jag mig till Söders Hjärta, en restaurang med bar liggandes nära Maria Magdalena kyrka på Södermalm. Där skulle vi åter träffas, alla vi gamla snorungar som 1990-92 gick Estetisk-Praktisk linje med teaterinriktning på Hermelinsskolan i Luleå.

Naturligtvis kunde jag konstatera att jag hade glömt ta med mig de gamla tidningsklipp från den tiden som jag hade tagit med mig till Stockholm, naturligtvis kunde jag konstatera att jag inte höll på att hitta dit och senare trodde jag att jag glömt min kamera, bara för att när återträffen var över inse att jag lagt kameran i ett för mig fullständigt okänt och outforskat fack i min väska. Nå, det fotograferades rätt hejvilt ändå och en hel del material lär säkerligen dyka upp på Fejsbock så småningom. Det är ju till viss del Fejsbocks förtjänst att vi alla kom i kontakt med varandra efter alla dessa år. Mest hyllningar skall ändå gå till Kicki, som ägnade sig åt ett imponerande detektiv- och spaningsarbete för att lokalisera alla gamla klasskamrater. Resultatet blev också en underbar kväll där den goda maten och drycken hamnade totalt i bakgrunden för det sköna sällskapet.

Vi flyttade om mellan borden och drog våra livshistorier gång på gång, för alla ville ju veta vad som hade hänt ... för att inte tala om önskan att vältra sig i nostalgi, byta minnesbilder med varandra och bara insupa varandras sällskap - och konstatera att vi hade inte förändrats så himla mycket under dessa 16 år. Dessutom kändes det inte som om året var 2008 ... och det kanske det inte var heller ... i alla fall inte i fredags. Dagen efter samlades några av oss till en ny träff med fika i Kulturhuset - vi kunde helt enkelt inte få nog av varandra.

Tack för att jag åter fick träffa er alla: Jimmy, Kajsa, Malin, Stefan, Cilla, Lina, Jenny, Therese, Per, Tina, Sarah, Kicki, Camilla, Anna, Hanna, Anne, Sara, Lotta och Linus.

En sak tror jag vi är eniga om ... det får INTE dröja 16 år tills vi ses nästa gång.