TÄNK SÅ ORÄTTVIST DET KAN VARA!

Det är intressant att när soulsångare ger sig på att sjunga country så funkar det nästan alltid, och låtarna får ofta en extra dimension, men när countrysångare skall sjunga soul så går det inte alls. :)

HIMMELSK MUSIK!

Hur kan det komma sig att en närmast 100%-ig ateist som jag (som känner att innerst inne vore det bäst om inga religioner fanns) ändå är såpass svag för bra amerikansk gospel? Jessy Dixon, Edwin Hawkins singers, Mahalia Jackson, Brothers and Sisters, Staples Singers, Como Mamas, Golden Gate Quartet, Swan Silvertones och som i det här fallet the Dixie Hummingbirds. När jag hör dem sjunga tror jag nog att det finns en gud i alla fall .... och den guden heter ”Musik”! Hallelujsan! För övrigt firar Dixie Hummingbirds 90-årsjubileum som grupp nästa år - släng er i plurret Rulling Stens!

FÖDELSEDAGSPRESENT

I år fick jag detta i sen födelsedagspresent, tack så mycket ska jag ha! En Yamaha gitarrförstärkare och en guitalele av samma japanska märke. 

FALKIS: MIN SKÖNA CAROLINA

Min gode vän Falkis har gjort en cover på en av mina låtar. Stolt är man.


https://soundcloud.com/falkis1984/min-skona-carolina-beji-cover

EN LÄRARES TORSDAG

Sammanställer nationella prov och lyssnar på en bunt samlingsalbum med Sun-material från Memphis, dricker kaffet svart och har det ganska gött.

Ibland är man inte snäll ...

Jag vet inte om ni har sett TV-reklamen för ett medel mot halsbränna, med temat "Ibland är det svårt att vara snäll". Det finns flera varianter av reklamen, men min favorit är filmen med en medelålders kvinna som stampar sönder en gatumusikants digerido. Inte snällt ... men häromdagen hade jag all förståelse för detta beteende - TROTS att jag inte hade halsbränna ... så jag kan inte ens skylla på detta.

Jag var på väg ned mot Fridhemsplans tunnelbanestation, var trött efter en lite tyngre dag på jobbet och var på allmänt anti-humör - och längtade bara hem för att få hoppa i säng och så småningom få möta en ny och förhoppningsvis bättre morgondag. När jag kom ned till rätt plattform hörde jag musik spelas. Detta är något som jag oftast högligen gillar - då det brukar röra sig om synnerligen begåvade musiker med utsökt musiksmak.

Men den här gången ...

En skäggig ung man satt med en hawaiigitarr i knät och spelade Bob Dylans "Blowin in the Wind" till förinspelat syntetiskt ackompanjemang. Jag reagerade lite som Sten Broman enligt uppgift brukade göra när han steg in i en sämre krog ... nämligen med tanken "Här får man vara JÄVLIGT försiktig". Jag erkänner att jag inte är någon hawaiigitarrfantast ... OK, Yngve Stoor var bra, men i övrigt hör inte det musikinstrumentet till mina favoriter med sitt sentimentala jamande ljud. En redan lätt irriterad undertecknad tänkte att Dylan nog inte hade uppskattat den unge skäggige mannens tolkning ... för jag gjorde det definitivt inte. Nå. Utan att vänta på några applåder ... som heller inte kom ... började den unge skäggige mannen spela nästa stycke ... en likaledes gräslig version av Beatles "Yesterday". Som Beatlesvän började jag verkligen önska att mitt tunnelbanetåg med destination Akalla snart skulle ankomma. Men det verkade inte SL ta någon hänsyn till. Nå. Ännu stod jag någorlunda ut ...

Men ...

Sedan ....

valde den unge skäggige illdådaren att med sitt förbannade instrument att kasta sig över Hoagy Carmichaels mästerliga komposition "Georgia on my mind". Jag tänkte: "Nu ligger du illa till, skäggmannen!". Jag erkänner att jag redan nu hade en god lust att slita till mig hans instrument och likt en rabiat taliban slå sönder instrumentet mot närmaste godisautomat. Hoagy jävlas man inte med ostraffat!

Om nu vår skäggige vän hade fortsatt med att spela Carmichaels "Star Dust" eller "Skylark" eller till och med börjat spela något av Povel Ramel ... då vet jag inte vad som hade hänt. Då hade jag kanske blivit tvungen att döda honom.

Men nu vet jag inte vilket stycke han valde att fortsätta sin konsert med ... för då kom mitt tunnelbanetåg - tack och lov.

Jag brukar till skillnad från de flesta infödda Stockholmare aldrig klaga på SL, men liknande musiktortyr är något jag hoppas de inte tänker fortsätta med i framtiden.

Jag lade ingen slant i vår skäggige väns öppna instrumentväska.

Ibland är man inte snäll ...

PS. Ikväll skall jag och min stora kärlek i livet vara gäster på ett digitalt bröllop. Det har jag aldrig varit med om - jag har i och för sig inte ens varit gäst på ett analogt bröllop - så det skall bli väldigt intressant. Vi är båda goda vänner till den digitala bruden, så vi får väl sitta på brudens sida i den digitala kyrkan. DS.

Kult?

Det är inte medvetet som jag försöker pumpa in energi i min blogg genom att skriva så här ofta - tredje bloggposten på mindre än ett dygn - utan snarare ett tecken på att jag börjar få tillbaka krafterna - och börjar bli lite rastlös - eftersom jag inte har någonstans att göra av fingarna just nu.

När jag satt och läste lite om min nya favoritsångerska Karen Dalton och googlade fram lite svenskt material om henne slog det mig att hon fått en kultstämpel - hon beskrivs som kultsångerska på flera ställen. Då började jag fundera kring begreppet 'kult' som dyker upp här och var utan att någon direkt verkar kunna sätta fingret på vad det egentligen är. Då menar jag inte de kristna eller allmänt religionssociologiska betydelserna (ej heller 'kult' som i 'rorkult') utan det mer allmänna slanguttrycket 'kult'. Jag började söka i diverse ordböcker efter en ordentlig förklaring av ordet. Bonniers Svenska Ordbok kom med förklaringen: "föremål för omåttlig beundran (i vissa kretsar)". Bra Böckers Lexikon 2000 menar att en film kan vara en kultfilm om den "dyrkas av speciella publikgrupper, många med rötter i olika subkulturer". Så långt allt väl. Kult är något som är oerhört omtyckt av vissa grupper - men alltså inte av den stora publiken. Då kan man väl säga att Karen Dalton är en kultsångerska i så fall, eftersom de flesta aldrig ens har hört talats om henne, men däremot är det väldigt många folkmusiker som talar väldigt varmt om henne - bl a som tidigare nämnt Bob Dylan. Jag kikade lite på onlineuppslagsverken "Wikipedia" och "Susning.nu" men de förklaringar som de levererar var rätt så förvirrade och förvirrande. Kanske är 'kult' inget annat än det gamla (numera nästan aldrig använda) uttrycket 'camp'? Tja, vad vet jag, men i vilket fall som helst tycker jag att uttrycket används lite slarvigt. Jag har t ex sett de finska hårdrockarna Lordi bli kallade en kultgrupp, vilket är lite missvisande då jag fått intrycket att de trots sin säregna stil har en väldigt bred (och stor) publik. Även Thore Skogman har blivit kallad en kultartist, liksom Tiny Tim. "Drutten och Krokodilen" har blivit kallat ett kultprogram i TV liksom "Kvinnofängelset". Jag börjar nog tro att begreppet 'kult' blivit så brett och allomfattande på sistone att begreppet egentligen tappat sin betydelse. Ungefär på samma sätt som med begreppet "kultur" som verkar kunna innefatta allt i från konstnärlig dans till att äta en korvmacka.

Tja, vad vet jag, jag bara grunnar.

PS. Detta var min hundrafemtionde bloggpost - såg jag nu i min statistik. I skrivande stund har jag fått 1373 kommentarer - vilket ger ett genomsnitt på 9,2 kommentarer per post. Där ser man. DS.

Ny Bloggpost om Musik

Tittade just igenom en för skivgalningar mycket trevlig och informativ hemsida som heter ’Rate Your Music’. http://rateyourmusic.com/

Där finns bland annat en förteckning över vilka skivor som hemsidans användare tycker är allra bäst genom tiderna. Naturligtvis kunde jag inte motstå att titta igenom den för att se vilka skivor jag har och vilka jag inte har …

Dessa har jag:

1) The Beatles: Revolver

2) The Beatles: Abbey Road

3) Bob Dylan: Highway 61 Revisited

10) The Beatles: The Beatles (‘The White Album’)

11) Bob Dylan: Blonde on Blonde

20) The Beatles: Rubber Soul

32) Johnny Cash: At Folsom Prison

35) The Beatles: Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band

44) The Beach Boys: Pet Sounds

51) Van Morrison: Astral Weeks

63) Marvin Gaye: What’s Going On

68) Van Morrison: Moondance

69) Stevie Wonder: Songs in the Key of Life

77) Elvis Costello: This Year’s Model

93) Jimi Hendrix: Axis, Bold as Love

108) Otis Redding: Otis Blue

118) Joni Mitchell: Blue

130) The Band: The Band

169) The Beatles: Magical Mystery Tour

203) Johnny Cash: At San Quentin

211) John Coltrane: Blue Train

225) Elvis Costello: My Aim is True

272) Frank Zappa: We’re Only in It For the Money

290) Simon & Garfunkel: Bridge Over Troubled Water

328) A Christmas Gift to You From Phil Spector

337) Paul Simon: Graceland

343) Creedence Clearwater Revival: Willie and the Poorboys

373) Johnny Cash: American Recordings

384) Elvis Presley: From Elvis in Memphis

385) AC/DC: Back in Black

388) The Band: Music From Big Pink

398) Gram Parsons: Grievous Angel

414) West Side Story

423) Carole King: Tapestry

436) The Beatles: A Hard Day’s Night

461) Neil Young: Harvest

466) John Lennon: Imagine

545) Simon & Garfunkel: Bookends

579) Wings: Band on the Run

583) Johnny Cash: With His Hot and Blue Guitar

585) Lee Hazlewood: Cowboy in Sweden

588) Janis Joplin: Pearl

597) The Band m fl: The Last Waltz

606) Sex Pistols: Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols

632) Bob Dylan: Time Out of Mind

649) The Pogues: If I Should Fall from Grace with God

691) Monty Python: Sings

722) Miles Davis: Relaxin’ with the Miles Davis

818) The Beatles: Help!

878) Bob Dylan: Another Side of Bob Dylan

944) Simon & Garfunkel: Parsley, Sage, Rosemary and Thyme

969) Bob Dylan: Love and Theft

973) Elvis Costello: Get Happy!

Där ser man. Jag har 53 av skivorna från listan över de 1000 bästa genom tiderna, vilket innebär att jag bara saknar 947 skivor innan samlingen är komplett … nå, skämt åsido, smaken är ju som bekant liksom baken delad – och jag tycker nog att det är LITE överdrivet med fyra Beatles-LP bland de tjugo bästa. Visserligen var de bra – men ändå … dessutom tycker jag att det var alldeles för få Paul Simon-skivor med på listan – bara en endaste, till skillnad från Simon & Garfunkel som fick med tre album. The Bands två första skivor var dessutom väl långt ned på listan (130 & 388). En annan sak jag tänkte på att det var flera skivor som jag borde skaffa någon gång, t ex Bob Dylans ’Blood on the Tracks’, Elvis Presley’s första LP, och Jimi Hendrix ’Electric Ladyland’ (den sistnämnde inte enbart pga omslaget).

Slutligen dagens tips, en under så många år bortglömd men ack så fascinerande sångerska som äntligen börjat få lite uppmärksamhet så här över tio år efter hennes bortgång: Karen Dalton. Hon var en folksångerska som var en av Bob Dylans personliga favoriter. Nu har en av hennes ytterst få skivor (hon hatade att uppträda och att spela in) släppts på CD, ”It’s so Hard to Tell Who’s Going to Love You the Best”. Rekommenderas!

OPTIMISTEN OCH PESSIMISTEN TITTAR PÅ SCHLAGER(S)KVALET

På 1930- och 1940-talet gick det ett populärt radioprogram som hette ”Optimisten och Pessimisten”. Det var ett program med komikerna Ludde Gentzel (optimisten) och Eric Abrahamsson (pessimisten) och de pratade om allt som pågick i landet och ute i världen – och de hade naturligtvis alltid olika ståndpunkter i när det gällde det mesta.

… och häromkvällen var det nästan så att man trodde att ett nytt avsnitt sändes ur en soffa i en av Stockholms norra förorter. Det skedde när de två rollfigurerna tillsammans betittade och belyssnade och bekommenterade det så omtalade kvalet inför finalen i schlagerfestivalen som kommer att avgöras på lördag.

Eftersom det blir lite långtradigt att återge dialogen som pågick samtidigt som det två timmar långa TV-programmet varade, så väljer jag att bara avlämna prov på ordväxlingar och kommentarer som ekade mellan väggarna i går kväll. Men först lite rollanvisningar (för alla teaterstuderande som vill prova att återge det nedan nedtecknade och vill komma rätt in i sina roller):

OPTIMISTEN:

Snabba spontana och i vissa fall dundrande (humörutbrott) kommentarer (oftast optimistiska men långt ifrån alltid) med ljus starkt klingande röst, svag rysk brytning och lätt stamning – ofta nära till skratt. Livlig som en porlande bäck.

PESSIMISTEN:

Stillsamma eftertänksamma kommentarer – ofta med en viss syrlig prägel (nödtorftigt döljande sin avsmak för vissa saker han ser och hör) med djup barytonröst och med lätt muttrande norrländsk prägel. Torr som fnöske.

SCENBILD:

De båda sitter i en soffa. De har varsitt glas ”Chateau de Madére” framför sig och diverse tilltugg och smått och gott (bl a vit choklad av märket ’1848’). Optimisten är klädd i ljusa färger och pessimisten i mörka.

Om Armeniens bidrag:

Optimisten: Det här gillar jag!

Pessimisten: Hmm…

Optimisten: Fast jag tål inte honom! (sångaren som sjunger bidraget)

Pessimisten: Åh! En melism! (ett utrop som ledde till en förvånat oförstående blick från optimisten vilket ledde till en kort lektion i musikteori)

Optimisten: Han irriterar mig! (förtrytsamt om samma sångare som ovan)

Om Bulgariens bidrag:

Optimisten: Snygga bröst!

Pessimisten: Ja … … … så är det bara att se om rösten är lika bra som brösten…

Om Sloveniens bidrag:

Pessimisten: Det var en slibbig djävel.

Om Andorras bidrag:

Optimisten: Åååååååh! Jag älskar henne!

Pessimisten: Ja, riktigt begåvat faktiskt. Jag är svag för sex åttondelsballader.

…

Optimisten: Om inte Andorra går till final blir jag SÅ bitter! (under presentationen av bidragen som gått till finalen)

Pessimisten: Kanske bäst att jag flyttar på mig då.

Om Albaniens bidrag:

Pessimisten: Säckpipa? Ser man på, det börjar ta sig.

Om Irlands bidrag:

Pessimisten: Klart att det blir en ballad när det är Irland

Optimisten: Och samma ballad som de har varje gång

Pessimisten: Johnny Logan-syndromet

Optimisten: Fast han var bra. Jag gillade honom

Pessimisten: Logan var bra, men den här typen sjöng falskt som bara den.

Om Monacos bidrag:

Optimisten: Åååh, vilken söt flicka!

Pessimisten: Jag har sagt det tidigare; det är alldeles för lite hulahuladansöser i Melodifestivalen.

Pessimisten: (sjunger) Agadoo-doo-doo ...

Om Rysslands bidrag:

Optimisten: Jag gillar låten, men tål inte honom …

Pessimisten: Grattis! (när det står klart att Ryssland går till final)

Om Turkiets bidrag:

Pessimisten: Den här blir nog farlig. Den är tillräckligt enfaldig för att bli en jättehit.

Om Ukrainas bidrag:

Optimisten: Åh … vilken söt flicka!

Pessimisten: Dragspelet är ett klart plus. Det här gillar jag verkligen.

Optimisten: Jag måste nog vara lite lesbisk, eftersom jag bara irriterar mig på de manliga sångarna och tycker att de kvinnliga är så vackra!

Pessimisten: Hon har verkligen allt! En härlig utstrålning, en bra låt med ett bra arrangemang!

Om Finlands bidrag:

Pessimisten: Det här ser jag faktiskt fram emot.

Optimisten: Jaaa … men det här älskar jag!

Pessimisten: Hyvvää Suomi! (utropas när de skålar före det finska framträdandet)

Om Litauens bidrag:

Optimisten: Men det är ju fullständigt idiotiskt. Ingen melodi alls! Och Enformigt!

Optimisten: (när Litauens bidrag ropas upp som en av finalisterna) Äh! Va faen!!!

Optimisten: (när det står klart att Andorra INTE går till final) … men LITAUENS idiotiska låt gick till final!!!

Om Portugals bidrag:

Pessimisten: (sjunger) Bring me up buttercup … viiiiilken låtstöld!

Om Sveriges bidrag:

Optimisten: Du får säga vilka elakheter du vill. Jag tycker att hon är bra!

Pessimisten: Jodå, så länge hon är tyst…

Optimisten: Skål för Carola! (vid skålande)

Pessimisten: (när det står klart att Sverige går till final) Äsch!

Om Estlands bidrag:

Optimisten: Nej det här gillar jag inte! (exakt två sekunder in på låten)

Pessimisten: Farsan hennes var bättre!

Om Bosniens bidrag:

Optimisten: Åååååååh! Jag ÄLSKAR det här!!

Pessimisten: Ja … … … … jag också! Väldigt bra!

Optimisten: Så vackert!!

Optimisten: Den skall jag rösta på! (rusar iväg till telefonen när omröstningen startar)

Pessimisten: Jag tror att jag skall rösta på samma som jag alltid röstar på …

Optimisten: Vilken är det?

Pessimisten: Ingen alls!

Spridda kommentarer från presentationen av finalisterna:

Optimisten: Åh … en ny söt klänning. Vad fin hon är! (om den kvinnliga programledaren)

Pessimisten: Men han har samma kavaj … (om den manliga programledaren)

Optimisten: Han behöver inte byta, för ingen tittar på honom!

Optimisten: Men … va faan! (utrop när programledarna pratar en massa strunt i stället för att presentera nästa finalist)

Optimisten: Jag HATAR henne!! (när den kvinnliga programledaren dragit ut på presentationen alltför mycket)

Så löd några av de ord som föll under gårdagskvällen. Den utlovade bitterheten som optimisten varnade för utifall Andorras bidrag inte skulle gå till final uteblev dock helt … strunt till optimist annars.

Och inte för att jag vet vilket typ av förhållande Ludde Gentzel och Eric Abrahamsson hade privat utanför radiostudion, men jag tror nog att gårdagskvällens outsända avslutning inte hade alltför många gemensamma beröringspunkter med 1930- och 1940-talets radiounderhållning.

Alla likheter med verkligheten är fullständigt slumpmässiga.

Husby - Barkarby tur och retur

När en tids sjukdomsbekymmer hållit mig på mattan (eller var den nu har hållit mig) så kan jag bara konstatera att det är lätt att lägga hälsobekymmer åt sidan och må bättre av allt det gröna vackra där ute. Jag struntade till slut i att hålla mig hemma och 'invänta' tillfrisknande och istället ge mig ut på långpromenad i den vackra naturen som finns i Stockholms norra utkanter. När jag i går gick under en trafikerad bro märkte jag plötsligt att jag hade hamnat på landsbygden - bara så där utan att veta hur det gick till. Min första tanke var: "Hur långt har jag promenerat egentligen? Det ser ut som i Sundom, men så långt kan jag väl inte ha gått?!?". Mycket riktigt, jag hade kommit till utkanten av Hansta naturreservat. Möcke natur va're och möcke hästar i hagarna va're. Inte illa alls, dit kommer jag att gå fler gånger. Efter detta fynd promenixerade jag till lilla Barkarby ... och hämtade ett exemplar av gratistidningen "Stockholm City" ... ja va tusan, något ärende måste man väl ha?! Efter detta ärende var jag lat och tog bussen tillbaka till Husby.

Idag promenerade jag till Barkarby igen och det var underbart. På ditvägen hade jag sällskap av en underbar ryska som jag eventuellt nämnt i denna blogg tidigare, då denna ryska arbetar i Barkarby och gärna vill (liksom undertecknad) promenera för att få igång konditionen. Så mitt sällskap dit var alldeles ypperligt. Jag beslöt mig för att promenera tillbaka för att ha fått en härlig tvåtimmarspromenad. På hemvägen hade jag också ett ypperligt sällskap, men denna gång behövde jag inte själv använda talorganet så mycket. Jag hade nämligen med mig min bärbara CD-spelare med det mycket efterlängtade albumet "Surprise" med den musikaliske husguden nr 1: Paul Simon. Varje ny platta med honom är en fest (en inte alltför flitigt förekommande fest, förra albumet släpptes hösten 2000) för mina öron, men samtidigt kräver varje ny Paul Simon-skiva att man lyssnar minst fem gånger innan man bildar sig en riktig uppfattning av vad man tycker. Jag har ännu bara hunnit med tre avlyssningar så ännu kan jag inte plåga er med någon fullödig analys - men en sak kan jag säga: den mannen upprepar sig aldrig och söker alltid nya vägar och det är därför hans musik låter yngre än alla andra jämnåriga pop- och rockgubbar.


Samtidigt som jag njöt av musiken och bengymnastiken njöt jag av naturen och avbildade denna lilla blomma (Anemone Nemorosa?) med kameran i min mobiltelefon.

Valborgsmässoaftontankar

Jacques Loussier och hans eminenta trio leker med Bach i mina Koss-pluggar, och till vänster om datorns tangentbord ser jag hur cd:n snurrar vildsint i den bärbara cd-spelaren. Till höger om den (mellan tangentbordet och skärmen) ligger min kramboll - inköpt för att förstärka musklerna i min vänsterhand, cd-omslaget som skvallrar om att jag i denna sekund lyssnar på Loussiers version av Allegrot ur Johann Sebastian Bachs konsert i F-moll, och till höger om detta ligger min mobiltelefon tyst och stilla (med Sousas "Liberty Bell" - dvs Monty Pythons signaturmelodi som ringsignal).

Det är ju Valborgsmässoafton. En av årets mest högoktaniga helger.

Jag sitter och funderar på en kortare dialog som utspelade sig i morse vid frukosterandet ... försök till konstlad rekonstruktion:

- Vi kanske kan gå och titta på elden vid Husby gård senare i kväll ...

- ... och titta på alla fyllon ... fast det kanske inte finns så mycket sådant i de här trakterna?

- Jag har då ALDRIG begripit vari nöjet ligger i att supa sig redlöst berusad. Jag bara fattar det inte ...

- Glädjen över att våren är i antågandet, och vi kanske inte kan visa våra glädjekänslor utan att först hälla i oss en hel del ... vad vet jag?

- Jag har då aldrig firat Valborg. Men det kan ju förstås bero på att jag aldrig firat tillsammans med svenskar ...

- Tyvärr är det så att svenskar inte kan hantera alkohol helt enkelt. Hur kan man annars tolka allt helgfylleri?

- Jaa ... Då skall jag ju inte säga något om ryssar!

- Nej, jag har fått höra det från flera olika 'källor' vid det här laget, så det verkar ligga något i det.

Ungefär lät det när jag och en mig mycket när och kär person satt och drack arabiskt kaffe och smaskade på pitabröd, skogaholmslimpa med alla möjliga mer eller mindre bisarra pålägg: gurka, tomat, morot, ädelost på tub, kalkonmortadella och ... håll i er ... jordnötssmör (eller amerikanskt tapetklister som jag brukar kalla det).

Jag är ju själv ingen IOGT-are och heller ingen nykterist, eftersom jag gärna dricker vin eller martini eller kanske till och med en whisky i glada vänners lag, men jag skulle aldrig vilja dricka mig apfull. Visst har det hänt några gånger att det har hänt, men då har det varit nödvändigt - och inte särskilt lustfyllt överhuvudtaget. Men jag kan aldrig förstå människor som har som mål med sitt festande att gå ut och supa skallen av sig, och jag är inte ens i närheten av att kunna förstå varför de dessutom verkar vara stolta över det. Jag förstår inte den mentaliteten, har aldrig gjort det och kommer nog heller aldrig att göra det. Under några år slutade jag gå på fest bara för att jag tyckte att jag blev betraktad med misstänksamhet bara för att jag inte ville supa skallen av mig ... och jag blev bara så himla less på att behöva motivera varför jag inte ville ("Nej, jag är varken nykter alkoholist eller strikt religiös eller godtemplare.."). JAG bad minsann inte dem motivera varför de ville supa bort en massa pengar för att sedan vakna med kopparslagare och ångest morgonen (eller eventuellt dagen) därpå, fast jag tycker att en sådan fråga hade varit mer befogad. Nej, som sagt var, jag begriper det inte.

Nu när Jacques Loussier och hans trio spelar Bachs Passacaglia i C-moll önskar jag er alla en trevlig Valborgsmässoafton och en trevlig första maj. Men ta det easy i kväll, så att ni orkar demonstrera i morgon.

och ja visst ja ... grattis knugen!

Stockholmsbetraktelser

Efter att nu bott ett antal veckor i närheten av Fjollträsk och därmed haft stora möjligheter att bilda mig en uppfattning om storstaden genom diverse ärenden och utflykter så kanske det är dags att komma med en eller annan betraktelse ... eller ?

---

Nähä, slipp då!

---



---

HA! Som om jag skulle bry mig om vad publiken tycker (ironisk grimas insättes HÄR)! För nästan en vecka sedan stod jag mitt i natten på Rågsveds t-banestation och betraktade det hästskoformade Rågsveds centrum lite från ovan - vilket man gör på Rågsveds t-banestation - och samtidigt lyssnade jag på en minidisc med norrbottnisk folkmusik (J. P. Nyströms för att vara mer precis), och jag undrade om Svante Lindqvist och hans spelkompisar någonsin spelat i Rågsved. Jag tvivlade, men tänkte att NU har de gjort det, även om det bara skedde i mina hörlurar. Anledningen att jag var i Rågsved mitt i natten var att en kusin till mig besökt mig och hela 'familjen', och att jag lotsat den t-baneängsliga kusinen till Rågsved där hennes pojkväns syster har sitt bo. När jag hör "Rågsved" tänker jag på en kuplett som Sonya Hedenbratt (och även Gunwer Bergkvist sjöng i en Svenska Ord-produktion - Konstgjorda Pompe?) som hette just "Rågsved". Den handlade om det sköna i att ha det lite allmänt trist och melodin var samma schlager som Tiny Tim odödliggjorde (hrmm nåja) några år senare, "Tip toe through the tulips".
---

Påsken var på väg att bli en riktig trist historia (pojkarna bortresta, Galina jobbade och jag förkyld med stämband som metkrokar), men på påskdagen fylldes lägenheten av glada kurder och då blev det genast lite roligare. Jag skall lära mig kurdiska ... eftersom jag numera räknas som kurd så är det nog bäst att lära sig det intressanta språket också.

---

Idag åkte jag på en lång utflykt till Skärholmen. Dels för att jag ville titta på några affärer där och för att jag var på jakt efter en vår-/sommarjacka. Jag hittade en sådan på Dressman (fanns säkert likadana i Kista centrum, men va fan) och gjorde sedan en Myrorna-turné (raid?) a la bloggarvännen Jenny. Jag började i Skärholmen (hittade två gamla Grönköping böcker a 10 kr/st), det fanns också många intressanta skivor, men då jag är utan vinylspelare än så länge ligger jag lågt med sådana inköp. Tittade sedan in på Emmaus (OK, har ju inget med Myrorna att göra - men ändå) som låg i närheten av Slussen och Stadsmuséet (där skall jag också ta mig en titt vid tillfälle) och betade sedan två Myrorna i centrala Stockholm, men gjorde inga fler inköp än mitt bokinförskaffande i Skärholmen.


---

Jag gillar att åka tunnelbana, även i rusningstrafiken, och jag kan inte påstå att jag känner av någon stress ... jag är rädd att jag alltid haft Stockholmstempo i kroppen ... Nu har jag provat på inte bara blåa linjen utan nu är hela spektrat avsmakat. Blåa linjen som är nyast tycker jag har mest personliga t-banestationer, å andra sidan ser man väldigt mycket av omgivningarna när man åker gröna linjen men när jag i dag provade på röda linjen tyckte jag att jag bara såg en massa kakelväggar. Det bör tilläggas att jag ännu inte sett ALLA stationer, men den estetiska favoriten är Solna centrum ... men den mest spännande är utan tvivel spökstationen i Kymlinge ... där bara de döda kliver av ... muohahahahahaaaaaaaa!!!!!!

THE BEATLES OCH BERT KARLSSON (Finns verkligen ett samband? Jajamen!)

tillägg 2 april: Denna nedan avbildade skiva och hela historien om Bert Karlsson är naturligtvis rena rama första-april-bluffen. Skivan existerar inte utan är tillverkad med hjälp av en scanner, ett Beatles-foto, en gammal singel med dansbandet Jigs och ett bildredigeringsprogram.

Jag har inte skrivit särskilt mycket (om ens något) om the Beatles i min blogg eller någon annanstans, men det beror mest på att det skrivs alldeles för mycket om dem redan. Det verkar som om varje människa som skakat hand med någon av Beatlarna sedan skriver en bok om det. Jag som månatligen köper de utmärkta magasinen ’Uncut’ och ’Record Collector’ kan konstatera att det inte går en månad utan att en ny bok som belyser fenomenet Beatles i något nytt eller nött ljus. Därför har jag inte brytt mig så mycket om att skriva om dem, trots att jag har ganska god kännedom om the Beatles och deras musik. I en lista över de 100 mest efterfrågade samlarobjekten för skivsamlare fanns åtskilliga sällsynta utgåvor med den legendariska Liverpool-gruppen, t ex den mest efterfrågade skivan är den lackskivan (som finns i ETT exemplar – i Paul McCartneys ägo) med gruppen The Quarrymen (som så småningom skulle bli The Beatles).
…
Men på den listan fanns inte en mycket sällsynt vinylsingel som jag har i min ägo, och det beror säkerligen på att den inte bara är oerhört sällsynt – den är dessutom tämligen okänd. Som synes på bilden ovan rör det sig om en singel med the Beatles stora hit från 1963, ”She Loves You” med ”I’ll get you” på baksidan. Det som är egendomligt med denna utgåva är att den är utgiven ca 1973 på skivbolaget ’Mariann’ – alltså Bert Karlssons skivbolag! Hur kan Bert Karlsson haft tillåtelse att ge ut en skiva med tio år gammalt material med världsgruppen the Beatles? Svaret var naturligtvis: HAN HADE INTE TILLÅTELSE … eller rättare sagt: HAN BRYDDE SIG INTE OM ATT BE OM TILLÅTELSE!
…
Bert Karlsson bildade sitt skivbolag Mariann Records 1973 och han fick genast framgångar med de skivor med dansbanden Jigs och Schytts som han gav ut. Karlsson tyckte dock att han ville satsa på några säkra kort för att få in snabba pengar och han lyckades komma över gamla pressmatriser med de ovan nämnda Beatlesinspelningarna. Hur det gick till är osäkert än i denna dag, men då multiinternationella skivbolaget EMI skötte distributionen åt Bert Karlssons skivbolag, och samma EMI även gav ut the Beatles skivor när det begav sig, så det är tänkbart att det finns någon form av koppling där (Obs! EGEN hypotes!).
…
Då Bert Karlsson redan som tämligen färsk skivbolagsdirektör var en driftig herre villig att ta risker lät han trycka upp ett antal exemplar av den ovan avbildade singelskivan. Det är oklart hur många exemplar som trycktes då uppgifterna går isär, men fler exemplar än 1500 bör det inte ha varit. Men alldeles före Karlsson skulle skicka ut skivorna till affärerna gjorde han en orutinerad tabbe. Han lät EMI sköta distributionen, och de reagerade naturligtvis med stor förvåning över den oväntade Beatlesutgåvan, kontaktade genast advokat Allen Klein som skötte alla Beatles affärer vid den här tiden – då knappt någon av medlemmarna i den forna storgruppen ville ha med varandra att göra. Allen Klein hade rykte av att vara en hårding när det gäller legala affärer och kontaktade den unge orutinerade Bert Karlsson, som förmodligen tämligen förskräckt drog in hela upplagan och makulerade den omedelbart. Några skivor överlevde dock och har dykt upp på diverse auktionssajter då och då. Tradera sålde ett exemplar som var i dåligt skick för det förhållandevis låga (för att vara en såpass ovanlig skiva) priset 750 kr för några månader sedan och ett annat exemplar såldes (enligt uppgift) på eBay för hela $400 – vilket säkerligen gör den till Bert Karlssons mest internationellt eftertraktade utgåva. Mitt exemplar införskaffades för en blygsam summa (ca 30 spänn, har jag för mig) på en trevlig loppmarknad i Bygdsiljum (av alla ställen) för drygt tio år sedan.
…
Om andra ovanliga och intressanta Beatlesskivor och Beatlessaker kan man läsa här:
http://www.rarebeatles.com/nbeatles.htm
…
Annars kan jag säga likt många andra som fascinerats av och läst mycket om the Beatles, att den bästa boken är den alltför tidigt bortgångne Ian McDonalds ”En revolution i huvudet”, eftersom den handlar om den delen av fenomenet the Beatles som det skrivs minst om, men som är mest intressant – nämligen MUSIKEN. Och den bästa Beatles-LP:n är ”Revolver” – bara så ni vet! Såväl ”En revolution i huvudet” (som dessutom finns som billig pocket) som ”Revolver” (lyssna på Paul McCartneys BINDGALNA gitarrsolo i det första spåret ”Taxman”!!!!!) rekommenderas helhjärtat.
…
That’s it for now!

I går såg jag en koltrast ...

När jag i går promenixerade bort till Kista Centrum för att ordna diverse postala och bankliga ärenden som jag inte hunnit med i Luleå såg jag en svart fågel som spankulerade runt en buske som var planterad vid kortsidan på ett av de betonghus som ligger närmast mitt nya hem i Husby. Det var först när jag tittade närmare på fågeln som jag såg att det var en koltrast och då insåg jag också att det var första gången som jag såg en sådan i verkligheten. Visst har jag sett många koltrastar på bild och TV och även hört dem besjungas av Paul McCartney ("Blackbird" - Beatles vita dubbelalbum), men i övrigt har jag aldrig upplevt denna svarta eleganta lilla fågel.

...

... och ja, jag är framme i huvudstaden. Torsdagens långa färd från Luleå Busstation på morgonen avslutades med att jag kom fram till Stockholms central på kvällen - med femtioelva kg bagage och vääääääääldigt långa armar.

Men hur kändes det då att lämna Luleå? Ja, hur skall ni veta det? Jag tyckte nog att det framför allt kändes konstigt, men inte alltför vemodigt - förutom under sista veckan då jag genomförde några nogsamt planerade besök hos diverse vänner och släktingar som jag förstod att jag nu inte skulle träffa på ett bra tag. Det var lite som att vara på en avskedsturné ... och det kändes egendomligt - inte tu tal om annat.

Under lägenhetstömmandet ledsnade jag på att ha håret hängande ned i ansiktet, så nu är den bohemiske långhårige hippien ett minne blott. Nu är jag lika prydlig som en civilekonom frisyrmässigt, men huvudsaken är att jag inte är som en civilekonom även känslomässigt och mentalt :-P

Nå, det var en kort liten rapport från mig. Jag skall försöka hinna med lite besök hos er lite senare ... jag har säkert missat en hel del. :-)

Ha en fortsatt fin helg allihopa.

SOVJETISK VINYLAFTON ...

... nej, det beror inte bara på min svaghet för en speciell ryska och min svaghet för vinylskivor, men jag har då och då sprungit på sovjetiska pressningar av västerländska skivor och köpt några stycken under årens lopp. Inte för att de skulle vara särskilt åtråvärda bland samlare, men för att jag tycker att de har en viss östlig charm. Kvaliteten på själva vinylen är oftast utmärkt, men omslagen är tryckta på en tunn ganska sladdrig kartong - och laminering kan man se i stjärnorna efter. Enligt vad jag vet fanns bara ett statligt skivbolag (Melodiya) som även tryckte upp lite västerländsk musik (särskilt när perestrojkan kommit igång under senare delen av 1980-talet).

I samband med perestrojkan började alltmer västerländsk musik sippra in i Sovjet. Paul McCartney spelade in en skiva med gamla rock-covers, enbart riktad till den Sovjetiska marknaden, "CHOBA B CCCP". Först några år senare gavs den även ut i övriga världen. I slutet av 1980-talet gavs även den ovan avbildade Elvis Presley-LP:n ut. Den innehåller 16 av Elvis populäraste låtar under hans tidiga (och bästa) artistår 1954-58. En rolig detalj för oss västerlänningar är att sångtitlarna står skrivna på ryska (med originaltitlarna på engelska med mindre bokstäver därunder). Kunde jag bara använda kyrilliska bokstäver i denna bloggerblogg, så skulle jag bjuda på några ryska titlar, men dessvärre ... Elvis sjunger dock inte på ryska ... vilket är lite synd, för det hade varit kul att höra hur det låtit. Jag menar, the Beatles sjöng ju in "She Loves You" på tyska när det begav sig, så varför skulle inte Elvis ha sjungit "Hound Dog" på ryska?

Nå, när jag lyssnade på denna Sovjetiska LP, med en av de främsta symbolerna för amerikansk kultur, så slog det mig: denna LP är som en symbol för det vägskäl jag befinner mig i.

Jag är uppvuxen med Elvis Presley och hans musik. De första LP-skivorna jag lyssnade på som barn (som inte var barnskivor) var Elvis-skivor. Nu är jag ingen Elvisfanatiker för den sakens skull. Jag tycker att han slösade bort nästan hela sin karriär åt att göra skitfilmer och skitmusik och åt att på senare år göra svulstiga liveshower med gammalt material. Efter sin militärtjänst i slutet av 1950-talet, gjorde han egentligen bara en riktigt bra skiva, "From Elvis in Memphis" från 1969 och han umgicks med fel människor och tog råd och litade på ohederliga skitstövlar (läs: Överste Tom Parker), vilket hjälpte till att förstöra hans karriär och förkorta hans liv. Well, anyway, när han var som bäst var han dock oslagbar och jag erkänner att jag anser att det borde vara skottpengar på Elvisimitatörer.

Så om Elvis representerar mitt förflutna, finns det något före detta Sovjetiskt/Ryskt som representerar min framtid.

Hajar ni klyket?

Eller skall jag vända på plattan och lira andra vinyler på min gamla trogna Lenco?

MOZART OCH JAG

Det vore väl själva hundan om jag inte skrev något om dagens födelsedagsbarn ...

... men först en hälsorapport:

Jag är skithes. Jag låter värre än någonsin. MEN jag mår bättre än på mycket länge. Mindre host, mindre hack och mindre yrsel i knoppen. Jag håller på att bli frisk - halleluja! Men som sagt var: jag är hes som en korp, men det är för att jag inte kunde låta bli att sjunga några nykomponerade låtar i går kväll. Om inte annat var det så roligt att höra den speciella sångröst jag har - som en korsning mellan Totta Näslund och Vysotskij ... och jag som alltid tyckt att jag haft alldeles för snäll röst - men nu har viruset gjort mig till en rocker. Naturligtvis borde jag vila rösten, eftersom jag vet att den kan ta allvarligt skada av att ansträngas när den är i detta skicket, men det var ändå kul att sjunga lite. Jag känner mig utsliten i halsen efter allt detta hostande under snart två veckors tid. Kände mig dock lite glad i går och: "Är du glad skall du sjunga" (Janne Loffe Carlsson). Jag lär nog vara ganska återhämtad nästa vecka när det är ett ABSOLUT måste att jag är någorlunda pigg - med tanke på så många saker jag MÅSTE göra.

----

Annars tror jag på musikens helande kraft och eftersom såväl SVT som SR (P2) bjuder på Mozart under hela dagen, så lär jag nog må bra vid dagens slut. Dessutom sänder SVT en konsert med en av favoriterkompositörerna Philip Glass kl 16.20. Goda förhoppningar till ytterligare bättring finnes alltså.

NÅ!

Mozart, Mozart, Mozart, Mozart ... vart börjar jag? Well, för det första: mannen var ett geni - nästan från första början. Betänk att han bara blev 35 år gammal och hann med att skriva så mycket odödlig musik. Helt otroligt! Kan inte låta bli att citera en annan av favoriterna Tom Lehrer: "Det är dystert att tänka sig att när Mozart var lika gammal som jag är nu ... så hade han varit död i två år!".

Mitt första möte med Mozart skedde naturligtvis bland moderns skivor, närmare bestämt en LP utgiven av bokförlaget Bra Böckers tämligen kortvariga skivbolag "Bra Musik". När jag nu rotat fram plattan och tittar närmare på titlarna (spelade av English Chamber Orchestra och dirigerade av Daniel Barenboim - by the way), så märker jag att det är de mest kända titlarna man bjudes på: "Eine Kleine Nachtmusik", "Pianokonsert nr 21 i C-dur" (komplett med "Elvira Madigan"-temat). Vacker musik som även en ...

...

...

...

...

Ursäkta dröjsmålet. Jag har just suttit och chattat med min kusin Malin och äntligen har jag fått webbkameran att fungera tillsammans med Messenger - det var på tiden! Och KUL var det!

...

Var var jag någonstans?

Ja, just det! Vacker musik som även en liten snorunge som hellre vill höra på Trazan och Banarne kan uppskatta. När jag var nio år såg jag filmen 'Amadeus' och den gjorde stort intryck på mig - till viss del pga skådespelaren Tom Hulces gnäggande skratt, men även pga den mörka stämningen som Mozarts (i filmen) fiende Salieri skapade. När jag har sett filmen på senare år har jag kunnat uppskatta den på ett lite djupare plan, men jag är samtidigt lite förvånad att jag som nioåring gillade 'Amadeus' - i vanliga fall föredrog jag nog hellre Jönssonligan på den tiden.

Nåväl, så många har redan skrivit om Mozarts storhet (och särskilt mycket har det nog blivit skrivet idag kan jag tänka mig) så det blir väl bara tjatigt om jag gör det också. Mozart var ett strålande geni, men han var enligt min åsikt inte den främste kompositören - den platsen är vikt åt Johann Sebastian Bach. Mozart rörde sig som fisken i vattnet när det gäller att komponera inom alla möjliga genrer, men jag tycker inte att han var särskilt nyskapande - till skillnad från Bach. Dessutom ... Mozarts musik är strålande vacker och välkomponerad, men den svänger inte - därför har heller inte särskilt många försök att jazza upp Mozarts musik genomförts - även här till skillnad från Bach och hans svängiga musik.

Likafullt!

Leve Mozart!

Några febriga ord om en entertainer ...

Jodå, jag lever fortfarande, men i morgon blir det läkarbesök ... som tidigare bestämt.

---- Jag sitter här och lyssnar på LP-skivan "Jag bor vid ett rastställe. Dikter av Hjalmar Gullberg" med Östen Warnerbring. Nu finns den gode Östen inte längre och det tycker jag är mycket tråkigt eftersom han var en av Sveriges främsta entertainers .... entertainer, ett ord som nästan inte används längre ... kanske för att det inte direkt finns några. Jag har ivrigt spanat efter den utdöende arten, men har bara sett dansande servitörer från Wallmans salonger (skottpengar!). Enligt Eva Rydberg, kunde Östen allting, förutom att dansa - vilket är ännu en (visserligen inte särskilt viktig) orsak varför jag respekterar Östen med rösten och sörjer hans bortgång. Men Eva Rydberg har nog rätt. Östen kunde allt. Han var en strålande skicklig musiker (träblåsare) och sångare, men han var ingen dagslända. Han arbetade sig sakta men säkert in i branschen som sångare, musiker och entertainer under årtiondenas lopp. På bilden ovan som föreställer mina Östen-skivor kan en stenkaka skönjas. Det var en ung Östen som sjöng in en svensk version av Dean Martins "Mambo Italiano". Den gode Östen hade turen att baksidan på skivan innehöll en dunderhit, nämligen "Den ena röd, den andra vit" med trumpetaren Ernie Englund.

Under 60-talet slog han igenom som en populär schlagersångare och deltog även i ett antal schlagerfestivaler. Debut-LP:n "En gång i livet" kom 1965 och syns i förgrunden på bilden. Han tolkade tidigt Edvard Persson på skiva och började mer och mer övergå till sitt skånska idiom när han sjöng - till skillnad från sin rikssvenska med amerikanska R. Östen Warnerbring turnerade med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård och denna trio (en trio bestående av tre sanna Björn-favoriter) gjorde några legendariska shower på Hamburger Börs innan detta nöjestempel revs. 1970-talet var enligt min åsikt Östens bästa årtionde, eftersom han började tonsätta många av våra mest populära skalders texter. Han tonsatte Gustaf Fröding för Sven-Ingvars räkning (kanske inte alltför känt), han tolkade Fritiof Nilson Piraten på LP:n "Skåne" (tyvärr än så länge frånvarande i min samling) och ovan nämnde Hjalmar Gullberg på LP:n "Jag bor vid ett rastställe" - vilket är en toppenplatta inspelad i Köpenhamn 1978.

Östen var inte bara en utmärkt sångare, musiker och kompositör, utan även en klurig och bra textförfattare. Hans texter var ofta tänkvärda och vackra men ännu oftare roliga och väldigt ögonglimtiga, t ex texten till Ingmar Nordströms "Gösta Gigolo". Östen Warnerbring inledde de ovan nämnda Börsshowerna med att sjunga denna egna text till Cole Porters "I've got you under my skin" och beskriver hur en entertainer blir just en entertainer:

Jag har er under mitt skinn
Ja, ni finns där, hur det nu har gått till
Förmodligen kom ni en dag genom mitt öra in
och nu så är ni under mitt skinn
Ni finns där mest varje dag
Ni retas ibland men jag kan inte va utan er
Ibland så kliar ni skönt. Åh, gud var jag älskar er
Ibland så river ni sår som aldrig blir bra
Ja, jag tror att jag minns hur ni kom i mitt liv
-51 eller -52
Jag stod på en scen i en park på en midsommarfest
och jag sjöng väl en låt eller två
Plötsligt hördes ett ljud jag aldrig hört förr ...
Någon som klappade! Jag fattningen tappade! (tappade fattningen)
Jag gick hem lite trött, lite rädd, lite glad denna första midsommardag
då jag kröp in under ert skinn

Östen Warnerbring försökte många gånger dra sig tillbaka av olika skäl (bl a dålig hälsa på 1980-talet), men en riktig entertainer kan aldrig lämna scenen, och att han fick sluta sin långa karriär och sitt inte alltför långa liv (71 år) under en turné var väl egentligen helt i sin ordning.

Vila i frid! Hälsa Piraten!