GOD JUL

God Jul med allt som hör därtill. 

Mums :)

FÖR SENT!

Det är ju populärt att fota saker man snart skall äta och lägga upp dessa bilder i alla möjliga sociala medier, så det tänkte jag göra också ... ... äsch då, för sent!

Trevlig lördag!

Jag har just återvänt till hemmet efter en synnerligen givande lördag. Först mötte vi våra vänner Gunnar och Aurore utanför Scalateatern, för att sedan söka rätt på ett lämpligt café - till slut bestämde vi oss för ett fik med det anspråkslösa namnet Café de Luxe ... eller något liknande flott. När vi satt och fikade i godan ro avslöjade våra vänner att de skulle knyta hymens band om några månader och att vi var bjudna att bli vittnen därtill. Jag har faktiskt aldrig varit på något bröllop tidigare, vilket onekligen är förfärande med tanke på att jag är fyllda 32. Nåja, någon gång ska väl vara den första ... fast det är ännu mer förfärande att jag har varit på ett antal begravningar under årens lopp - men bor man i Norrbotten (vilket jag gjort i nästan hela mitt liv) så är väl döden en naturligare del av livet än just giftermål.

Nå hur som helst - efter fikandet gav vi oss åter av till Scalateatern för att tillsammans avnjuta Fria Proteaterns föreställning med Vysotskij-sånger (som jag nämnde i förra bloggposten). De var till och med ännu bättre än förra gången, och den här gången var publiken lite alertare än senast. Alertast var förvisso min stora kärlek som gav Fria Proteatern stående ovation en sång tidigare än övriga publiken. Jag måste säga att jag vid sidan av Vysotskijs texter och Carsten och Ola Palmérs svenska tolkningar är omåttligt förtjust i den professionalism som genomstrålar de ärrade veteranerna i Fria Proteatern. Samtliga är strålande artister fast på olika sätt. Det finns väl få som inte insett Tomas Bolmes storhet då han trots att han inte egentligen är någon sångare levererar Vysotskijs texter men ypperlig pondus och humor. Hans hustru Elisabeth Nordkvists granithårda kontraalt ger texterna den tyngd i framförandet som texterna förtjänar ... jag skulle vilja se några av våra unga schlagerhoppor framföra Vysotskij ... det skulle nog bli fruktansvärt pinsamt.

De övriga är utmärkta musiker som utan tvekan byter instrument sinsemellan beroende på vilken typ av arrangemang nästa sång har. Om t ex en spansk gitarr skall drilla mellan sångens rader tar Hasse Björk hand om gitarrspelet. Stefan Ringbom (vars dotter är min arbetskollega) sjunger med en glödande intensitet i sin lite nasala men personliga röst. Det är ingen slump att det främst var hans sånginsatser som fastnade i mitt minne första gång jag hörde Fria Proteaterns Vysotskij-skiva i slutet på 80-talet. Jag försökte mig själv på att sjunga och spela "Vargjakten" under dessa år med samma intensitet. Jag minns dock inte om jag lyckades. Jag vet att jag gjorde en inspelning av just den sången, men bandet med inspelningen är tyvärr borta sedan väldigt många år - men visst var jag inspirerad av Stefan Ringbom ... även om jag då förmodligen inte visste vem det var.

Pär Lindblom blandade utmärkt gitarrspel med lätta och anspråkslösa humoristiska inslag, och slagverkaren Johan Mannerstedt visade upp en lika stor säkerhet på trummor som på vibrafon (eller om det var marimba ... nu minns jag inte riktigt). Äldst (tror jag) i gänget var dock pianisten Bo Hülphers - som komponerat mycket film-, tv-, och teatermusik under årens lopp. Jag har länge varit en stor beundrare av honom och hans musik, och dessutom ... så är han till utseendet en levande avbild av min älskade morfar ... och det tog lång tid innan jag kom på det.

Hur som helst ... underbart bra var det och man önskar bara att de hade repeterat in ÄNNU fler Vysotskij-sånger ... för det ger alltid sådan mersmak att höra på toppklassig musik med toppklassiga musikanter. Efter att vi skiljts från Gunnar och Aurore stannade vi till i Kista centrum och åt synnerligen välsmakande stenugnsbakad pizza ... och så efter att såväl själ som kropp fått gudomlig spis var det dags att åka hem ... och dags för mig att skriva denna bloggpost.

Besök av Lina

OK, När till och med sambon konstaterar att det f**nimej är dags att jag skriver en ny bloggpost så får man väl ta sig i bloggarskinnet och lyda. Problemet är att jag inte tycker att det hänt så mycket att blogga om, då det mesta som har hänt har hänt på arbetsplatsen - och jag bloggar inte om de sakerna. Jobbar mycket och försöker hålla en förkylning på behagligt avstånd. Den kan få bryta ut (om den nu MÅSTE bryta ut) när det är sportlov om ett par veckor, men inte nu. Sambon har hostat och snorat och varit allmänt under isen, men hon har trots detta varit god som guld och en fröjd att krama hela tiden - fast nu förtjänar hon att slippa host- och snoreländet för ett tag. Tycker jag i alla fall.

Idag har det dock hänt saker. Min kusin Lina har tagit sig till Stockholm och passade naturligtvis på att titta förbi och se hur hennes favoritkusin har det nuförtiden. Hon hade dessutom, till skillnad från sin syster Malin som besökte mig i fjol, inte träffat min kära sambo och stora kärlek Galina. Som väntat blev det kärlek vid första ögonkastet mellan Lina och Galina, men det brukar det bli mellan de som G träffar.

Det blev en längre stunds trevlig samvaro innan jag lotsade Lina (med lilla magen full av Galinas geniala lasagne) till Medborgarplatsen där hon skulle träffa en kompis hon inte träffat på länge. Kul var det och jag hoppas hon hittar hit igen - vi har länge haft ett särskilt band, då vi har liknande intressen och till och med gått samma gymnasieutbildning - visserligen olika årtionden, men ändå.

Så har jag haft det.

Hur har ni haft det?

Nå, hur var er söndag?

Tja, inte vet väl jag, men så här var min:

Jag får väl erkänna att när söndagen inleddes så var det väl i våra själ och hjärtan ännu lördag, men eftersom klockan passerat midnatt så var det ändå söndag. Min kära livskamrat som blev ett år vackrare tilldelades en CD fullproppad med ryska favoriter med Röda Arméns kör och orkester. Då blev hon god och glad som guld, och vi sov gott ... så småningom.

Efter en skön halvslö söndagsmorgon ... dvs födelsedagsbarnet pratade telefon med sina systrar i öster och lite annat ... men för mig var den skön och halvslö, beslöt vi oss för att trotsa den gassande solen, genom att smörja in oss med så mycket solskyddsfaktor att vi riskerade halka ur skorna. Vi gav oss iväg till det närliggande och naturfagra Akalla för att ägna oss åt idrott ... dvs vi skulle spela minigolf (eller bangolf som de seriösa minigolfarna stolt kallar den ädla sporten). Vi fick olika färger på våra golfbollar. Min käresta valde den röda och gav mig den blåa och menade att vi skulle vara genusmässigt konventionella - men jag tror att det är hennes röda ursprung som fick henne att lägga beslag på den röda bollen - samtidigt som det ju vore högst onaturligt för en ägare av en blå blogg att ha en annan färg på bollen än blå.

Nå, efter att ha klarat av de första sex banorna och efter att undertecknad hade en ganska komfortabel ledning, förklarade min käresta att hon var sugen på glass, och när jag satte mig ned på en bänk i skuggan och med viss belåtenhet studerade resultatkortet traskade hon iväg till kiosken och köpte oss varsin utsökt glasspinne. Men jag undrar ändå så här i efterhand om det verkligen var så klokt att låta sin golfmotståndare utan uppsikt inhandla och distribuera glassarna - då jag efter vår glasspaus spelade betydligt sämre samtidigt som min motståndare blev betydligt säkrare i spelet - så säker att hon även gjorde hole-in-one på sista banan - den med väderkvarnen, och följaktligen stod som segrare i den bittra kampen. Inte för att jag är någon dålig förlorare, van sådan som jag är, men så här i efterhand börjar man ju ana ugglor i mossen. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att vi på något sätt var väldigt noggranna med poängberäkningen - och det hände väl också att vi fuskade oss fram här och där. Hade husets yngre son och moraliska samvete varit med och bevittnat det hela hade han nog blivit djupt upprörd över sina äldre förebilders sätt att genomföra spelet.

Strunt samma, det var en härlig och inte alltför kraftutömmande sysselsättning under den gassande söndagssolen. Efter detta promenerade vi stillsamt och njöt av den vackra naturen och kom så småningom fram till Kista centrum, där vi köpte biobiljetter och sedan innan det var dags för att avnjuta cineastisk konst, gick och avnjöt libanesisk (har jag för mig) grillkonst vid en av restaurangerna i Kistas välkända galleria. Mums filibabba var visst ordet.

Filmen var en svensk thriller med vaga anknytningar till Sjöwall/Wahlöös klassiska polisromaner - böcker som jag med glädje läste under tonåren, men som min käresta en gång i tiden totalsågade när hon gick sfi-utbildning, vilket tydligen sårade hennes sfi-lärare. Nå i alla fall, man skall väl inte påstå att filmen var något mästerverk, men den hade ändå sina poänger och sitter man bredvid världens underbaraste kvinna kan man till och med titta på en lagårdsvägg som torkar och finna detta tämligen stimulerande.

Annars vet jag väl inte om det är så mycket att rapportera. Efter hemkomsten, fika: cheesecake med björnbär och vitt vin. telefonsamtal med modern, lite tv och sängdags. Där ligger nu min tämligen trötta käresta och sover, men jag har inte kunnat somna (för varmt - och är dessutom lite misshandlad av solen) och steg istället upp för att skriva detta.

Valborgsmässoaftontankar

Jacques Loussier och hans eminenta trio leker med Bach i mina Koss-pluggar, och till vänster om datorns tangentbord ser jag hur cd:n snurrar vildsint i den bärbara cd-spelaren. Till höger om den (mellan tangentbordet och skärmen) ligger min kramboll - inköpt för att förstärka musklerna i min vänsterhand, cd-omslaget som skvallrar om att jag i denna sekund lyssnar på Loussiers version av Allegrot ur Johann Sebastian Bachs konsert i F-moll, och till höger om detta ligger min mobiltelefon tyst och stilla (med Sousas "Liberty Bell" - dvs Monty Pythons signaturmelodi som ringsignal).

Det är ju Valborgsmässoafton. En av årets mest högoktaniga helger.

Jag sitter och funderar på en kortare dialog som utspelade sig i morse vid frukosterandet ... försök till konstlad rekonstruktion:

- Vi kanske kan gå och titta på elden vid Husby gård senare i kväll ...

- ... och titta på alla fyllon ... fast det kanske inte finns så mycket sådant i de här trakterna?

- Jag har då ALDRIG begripit vari nöjet ligger i att supa sig redlöst berusad. Jag bara fattar det inte ...

- Glädjen över att våren är i antågandet, och vi kanske inte kan visa våra glädjekänslor utan att först hälla i oss en hel del ... vad vet jag?

- Jag har då aldrig firat Valborg. Men det kan ju förstås bero på att jag aldrig firat tillsammans med svenskar ...

- Tyvärr är det så att svenskar inte kan hantera alkohol helt enkelt. Hur kan man annars tolka allt helgfylleri?

- Jaa ... Då skall jag ju inte säga något om ryssar!

- Nej, jag har fått höra det från flera olika 'källor' vid det här laget, så det verkar ligga något i det.

Ungefär lät det när jag och en mig mycket när och kär person satt och drack arabiskt kaffe och smaskade på pitabröd, skogaholmslimpa med alla möjliga mer eller mindre bisarra pålägg: gurka, tomat, morot, ädelost på tub, kalkonmortadella och ... håll i er ... jordnötssmör (eller amerikanskt tapetklister som jag brukar kalla det).

Jag är ju själv ingen IOGT-are och heller ingen nykterist, eftersom jag gärna dricker vin eller martini eller kanske till och med en whisky i glada vänners lag, men jag skulle aldrig vilja dricka mig apfull. Visst har det hänt några gånger att det har hänt, men då har det varit nödvändigt - och inte särskilt lustfyllt överhuvudtaget. Men jag kan aldrig förstå människor som har som mål med sitt festande att gå ut och supa skallen av sig, och jag är inte ens i närheten av att kunna förstå varför de dessutom verkar vara stolta över det. Jag förstår inte den mentaliteten, har aldrig gjort det och kommer nog heller aldrig att göra det. Under några år slutade jag gå på fest bara för att jag tyckte att jag blev betraktad med misstänksamhet bara för att jag inte ville supa skallen av mig ... och jag blev bara så himla less på att behöva motivera varför jag inte ville ("Nej, jag är varken nykter alkoholist eller strikt religiös eller godtemplare.."). JAG bad minsann inte dem motivera varför de ville supa bort en massa pengar för att sedan vakna med kopparslagare och ångest morgonen (eller eventuellt dagen) därpå, fast jag tycker att en sådan fråga hade varit mer befogad. Nej, som sagt var, jag begriper det inte.

Nu när Jacques Loussier och hans trio spelar Bachs Passacaglia i C-moll önskar jag er alla en trevlig Valborgsmässoafton och en trevlig första maj. Men ta det easy i kväll, så att ni orkar demonstrera i morgon.

och ja visst ja ... grattis knugen!