För fem år sedan ...

... så mötte jag Galina på Loets busstation i Luleå för första gången. Jag tyckte att det var en god anledning att köpa denna bukett. OK, alla eventuella kvinnliga (och manliga också för den delen - jag har inga fördomar) läsare av denna blogg. Erkänn att ni blir avundsjuka!

Den elektroniska svartsjukans intrång i hemmets lugna vrå ...

OK, efter ett synnerligt lyckat nyårsfirande - a la Ryssland, så har jag återgått till jobbet och det dagliga dramat som pågår i det pedagogiska tempel där jag tjänar ihop till livets nödtorft. Då jag av princip aldrig skriver om jobb här så har jag heller inte haft så mycket att rapportera här i bloggform - inte för att jag skrev så mycket när jag var ledig heller förvisso - men strunt samma.

På hemmaplan har dock en av de allra obehagligaste sjukdomarna stuckit in sitt fula tryne i familjelivets lugna härd. Det rör sig om den eviga triangeln - ett triangeldrama, som dock i detta fall hör till de något mer ovanliga. Nej, det är inte min Ljubimaja frk G. som skaffat sig någon som jag blivit svartsjuk på, och jag har också hållit mig i skinnet - vilket för övrigt inte är särskilt svårt - så det är inte G. blivit svartsjuk heller. I somras menade hon dock att hon var svartsjuk på min nyinköpta mandolin, men då det trots allt visat sig att jag hellre fingrar på henne än på mandolinen så är allt frid och fröjd.

Nej, det är den maskin som hjälper mig att förmedla dessa tankar som av någon anledning börjat visa agg mot min älskade G. Den har varit rent allmänt ogin och vägrat öppna hemsidor och så har hennes datorkonto varit drabbat av virus. Detta fann jag omåttligt lustigt då jag vet vilken ängsligt försiktig surfare G är - samtidigt som den drabbade fann det hela något pinsamt. Den enda cyberovanan hon har kvar (till sorg för alla som minns hennes blogg) är att spela Spindelharpan. När datorn en dag gjorde så att spelet hängde sig när hon spelade som bäst, slog det mig att datorn förmodligen blivit svartsjuk på min käraste och förmodligen ledsnat på att det är hon som sitter och knattrar på tangentbordet i stället för undertecknad - jag glömde för övrigt påpeka att jag INTE haft några större problem med datorn på senare tid. Datorn vägrar gå med på att min älskade sambo minsann OCKSÅ behöver jobba vid datorn då och då - till och med mer än undertecknad - då jag till skillnad från henne inte behöver skriva en massa tradiga inlämningsuppgifter och annat akademiskt mumbo-jumbo.

Jag får erkänna att jag tycker att det är lumpet av min dator att svartsjukt angripa min älskade G - som är nog teknikängslig som hon är. Eller det kanske är jag som lite oftare borde tala om för min dator hur mycket jag uppskattar den. Jag kan ju faktiskt inte påminna mig att jag någon gång kramat och kysst min dator och viskat att jag älskar den - inte undra på att den är ogin ... manar onekligen till eftertanke ...

Hade en fin helg ...

Efter en lång men inte alltför betungande dag på jobbet inser jag att det banne mig torde vara dags för en ny bloggpost. Helgen som tog slut igår var synnerligen lyckad, och det började extra lyckat redan före helgen hade startat, då min skolklass, min mentorskollega och undertecknad i stället för att genomföra en rad träliga och träiga lektioner tog oss ut till Tattby naturreservat och fick oss en skön dag i den friska luften. Olyckskorparna på SMHI hade kraxat om regn, men regndropparna lyste med sin frånvaro hela dagen. Lördagen tillbringades i sällskap med såväl goda vänner som utmärkt god middag - när var något min älskade INTE utmärkt gott? Söndagen gav sig min älskade och jag ut på en skön långpromenad till Barkarby (där vi hamnade - vilket hänt många gånger tidigare och som jag många gånger tidigare vittnat om, så jag behöver inte skriva mer om det - på Ikea). Mycket skönt och mycket trevligt. Avslutningen på helgen blev också mycket fin, men den är jag alltför finkänslig för att beskriva här ... lite får ni väl tänka själva.

DET BÖRJAR LIKNA NÅGOT ...

... i många avseenden.

En trevlig sak som har hänt som alla humornördar kan glädjas åt är att det släppts en DVD-box med Hasse och Tages revyer (Lådan från 1967 dock mystiskt nog frånvarande - men å andra sidan finns en massa godis från Mosevisionen med) och äntligen släpps Monty Pythons Flying Circus fullständiga säsonger på DVD. Inte nog med det, häromdagen hittade jag dessutom min favoritfilm "Arsenik och Gamla Spetsar" i digitalt format.

En annan sak som börjar likna något är vädret ... nu har det i och för sig varit lite mer normalt vårväder på sistone, men på det hela taget har det varit skönt att nöta promenadskorna i det sköna vårvädret. Särskilt när man har trevligt promenadsällskap av motsatt kön med sig. Jag har för några veckor sedan blivit med stegräknare, och den lilla manicken har fått mig att knata på lite extra. Jag är nämligen, vilket några kanske känner till, ganska förtjust i statistik och tycker att det är kul att föra noteringar över hur många steg jag tagit under dagen. Visar räknaren att jag promenerat över 10 000 steg om dagen är jag nöjd. Visar den att jag promenerat över 15 000 är jag förbannat duktig. Visar samma omnämnda räknare att jag promenerat över 20 000 blir jag ganska så trött. Visar den att jag promenerat över 40 000 steg är det förmodligen något fel på mackapären.

Något annat som börjar likna något är lusten att fixa och trixa med min blogg - också det ett vårtecken? Jag ville gärna ordna så att bloggen skulle få tre kolumner, men det gack inte. Jag försökte flera olika tricks och sökte efter tips på nätet, men som sagt var ... jag får nöja mig med två kolumner även i fortsättningen. Jag har dock roat mig med att ändra lite på designen genom att lägga in en blåtonad Kistakarta som bakgrund och lite blåbär i rubriken.

Jag brukar ju roa mig med att ändra om min Yahoo-avatar då och då, och just nu står han som synes och väntar på tunnelbanan ... en ganska vanlig syn då jag säkerligen ägnar kring elva timmar i veckan åt att åka tunnelbana. Nå, man kan lugnt säga att jag vid det här laget har vant mig ... jag tycker till och med att det är ett skönt och avkopplande sätt att resa. Hur som helst ... jag snackade om min Yahoo-avatar ... jag vet ju inte hur lik den är originalet (nämligen undertecknad), men det finns väl vissa drag som gör att kopian påminner om originalet. Jag har försökt göra en Yahoo-avatar som skall föreställa min sköna sambo, och resultatet blev väl en avatar som blev ungefär lika lik henne som min avatar blev lik mig.

Nå, skit samma, glad Valborg och sup inte så förbannat!

Det börjar snart likna maj!

Alla hjärtans dag

Inte för att jag är så mycket för alla dessa dagar med speciella teman, men numera får jag erkänna att Alla Hjärtans Dag är en dag som mycket gärna celebreras på det ena eller andra lilla sättet. Jag fick idag från en av mina elever den synnerligen befogade frågan varför vi firar Alla Hjärtans Dag, och jag fick erkänna att jag inte visste. Men en liten koll på Wikipedia gav lite mer kött på kunskapsbenen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alla_hj%C3%A4rtans_dag

Jag införskaffade ett litet sött halssmycke i form av ett hjärta till min käresta, och hon kontrade med hjärtligt kort med tillhörande Älsklingscheckar. Nej, jag visste inte heller vad det var, och hade aldrig sett något sådant, men det är helt enkelt ett rött litet checkhäfte med ett antal "checkar" där det står bl a "En mysig hemmakväll! (Du bestämmer filmen och jag fixar tilltugg)", "En frukost på sängen! (med alla tillbehör)", "Nack-ryggmassage efter en hård vecka! (flera specialbehandlingar finnes!)", "En ... (Valet är ditt!)". Kul och söt idé.

Jag har dessvärre inte haft möjlighet att tacka för den fina Valentinsgåvan, ej heller naturligt nog kunnat nyttja den, då jag jobbat 8-17 och min käresta har kvällskift på sin praktikplats, så Alla Hjärtans Dag har väl inte varit riktigt 100%-ig ännu ... men dagen är ju ännu inte slut.

PS. Inte bara min Yahoo-avatar till höger är inspirerad av helgonet Valentinus, utan till och med min lilla väderbrutta därunder har hjärtan med i bilden. Jag tog en skärmdump av henne, för att föreviga tillfället. DS.

Besök av Lina

OK, När till och med sambon konstaterar att det f**nimej är dags att jag skriver en ny bloggpost så får man väl ta sig i bloggarskinnet och lyda. Problemet är att jag inte tycker att det hänt så mycket att blogga om, då det mesta som har hänt har hänt på arbetsplatsen - och jag bloggar inte om de sakerna. Jobbar mycket och försöker hålla en förkylning på behagligt avstånd. Den kan få bryta ut (om den nu MÅSTE bryta ut) när det är sportlov om ett par veckor, men inte nu. Sambon har hostat och snorat och varit allmänt under isen, men hon har trots detta varit god som guld och en fröjd att krama hela tiden - fast nu förtjänar hon att slippa host- och snoreländet för ett tag. Tycker jag i alla fall.

Idag har det dock hänt saker. Min kusin Lina har tagit sig till Stockholm och passade naturligtvis på att titta förbi och se hur hennes favoritkusin har det nuförtiden. Hon hade dessutom, till skillnad från sin syster Malin som besökte mig i fjol, inte träffat min kära sambo och stora kärlek Galina. Som väntat blev det kärlek vid första ögonkastet mellan Lina och Galina, men det brukar det bli mellan de som G träffar.

Det blev en längre stunds trevlig samvaro innan jag lotsade Lina (med lilla magen full av Galinas geniala lasagne) till Medborgarplatsen där hon skulle träffa en kompis hon inte träffat på länge. Kul var det och jag hoppas hon hittar hit igen - vi har länge haft ett särskilt band, då vi har liknande intressen och till och med gått samma gymnasieutbildning - visserligen olika årtionden, men ändå.

Så har jag haft det.

Hur har ni haft det?

TIDEN ÄR INGENTING ...

... är namnet på Hans Alfredsons strålande släktsaga om familjen Brosse. Men inte nog med det, det är dessutom namnet på denna bloggpost - så nu vet ni det.

Jag började tänka på begreppet 'tid' för några dagar sedan. Jag hade köpt ännu ett nummer av den brittiska musik- och filmtidningen Uncut, och när jag läst den skulle jag ställa den i den nyköpta Expedit-bokhyllan (alla skivsamlares favorit - eftersom den är utmärkt att ställa LP-skivor i ... vilket jag också gjort) från Ikea, bland de övriga Uncut-tidningar jag köpt sedan jag flyttade till Kista. Jag räknade hur många tidningar jag hade och konstaterade utan att direkt tänka på hur det lät:

- Nu har jag bott här i elva Uncut.

Varvid min stora kärlek frustade till och muntert konstaterade att hon aldrig hört tid anges i det formatet tidigare - och det har väl inte jag heller ... om jag skall vara ärlig.

Men tiden är ju ingenting ... eller allting. Jag vet inte riktigt. En sak är säker, den är inte särskilt rätlinjig. Ibland bara kryper den fram ... inte så ofta numera, det skall villigt erkännas, men jag minns vissa julaftnar under barndomen. De tillbringades ofta i Ängesbyn utanför Luleå, och man vaknade tidigt före hum-hum och var pigg som en spigg. Denna ovana har jag dock lagt bakom mig ... visserligen vaknar jag fortfarande tidigt före hum-hum, fast numera pga att det är så illa tvunget för att hinna till jobbet i god tid - och pigg som en spigg vore inte bara att ta i, utan till och med att ljuga så grovt man bara kan. Något liknande upplevde jag i höstas, när klassen jag är mentor för tillbringade två veckor på praktik, vilket gjorde att mitt annars överfullspäckade schema plötsligt fick en massa trevliga hål i sig. Under dessa fick jag väldigt mycket gjort - men, så småningom märkte jag att tiden bara kröp fram, och det var nästan så man började önska att man åter skulle ha fullt upp ... "hur tänkte man egentligen?", undrar man nu.

Tiden går fort när man har roligt, sägs det (och som kocken Werner brukar tillägga, "Ja, men även nu"). Ibland känns det dock lite tvärtom. De senaste två åren har varit mer händelsefulla än de föregående åtta åren. Jag behöver knappast räkna upp allt som har hänt sedan januari 2005 - den infon kan uppsnappas av ihärdiga på andra platser i denna blogg - dessutom har jag redan gjort tjatiga tillbakablickar in absurdum. Men det känns i vilket fall som helst som om dessa två år har varit en större del av mitt totala liv än vad det i själva verket varit. I själva verket rör det sig om en sextondel, men det känns som mycket längre. Däremot de föregående åtta studieåren rann förbi med ett enda snabbt svisch. Inte särskilt mycket hände vid sidan av studierna - kanske för att man inte hade ett liv vid sidan av studierna. Det enda av verklig betydelse som jag kan komma på nu är att min käre kattvän Alban gick bort i början av maj 2003 - och det var ju inget direkt trevligt minne. Men under de två senaste åren har jag upplevt så mycket, både gott och ont, men ändå utan tvivel övervägande gott, så det känns som om jag genomlevt ett helt årtiondes händelser under dessa futtiga två år.

För två år sedan fyllde jag trettio - en händelse jag ingalunda applåderade och än mindre firade. Fast det sistnämnda berodde mest på att jag mitt i det hetsiga sammanställandet av mitt första examensarbete helt enkelt inte hade tid att fira. Men jag tror att det inte hade blivit så mycket firande även om jag haft tid. Jag ansåg helt enkelt inte att jag hade något att fira. Men nu när det har gått två år, kan jag bara konstatera att min före detta studiekamrat från Komvux, sent 90-tal, Helena trots mina djupa tvivel hade rätt när hon (som nybliven 30-åring) konstaterade:

-Livet börjar vid 30!

Nej se det snöar!

Det var väl roligt!

Hursa?

...

Nå, i alla fall. Det är riktigt intressant att se hur Stockholmarna beter sig när de drabbas av vad som här tydligen kallas 'snökaos' men som i min förra hemstad kallas 'lättare snöfall'. Traskade iväg med knarrande vinterkängor till närmaste ICA-affär för att införskaffa såpass spännande varor såsom frimärken och tavelkrokar. Konstaterade att de flesta verkade ta det hyfsat myckna snöandet med visst jämnmod. Det vill säga, de yngre generationerna verkade ha riktigt roligt i snön - inklusive detta hushålls barnavdelning - även om deras moder (tillika min stora kärlek) hade väldigt många åsikter om deras plaskvåta kläder efter diverse snöbollskrig och snöbadande.

Till min förvåning hade flera Stockholmare på eget bevåg (förmodligen efter att ha givit upp hoppet om någon fungerande snösväng) tagit fram diverse skovlar och skottade hejvilt. Där ser man, det trodde jag inte att de hade i sig. Bravo!

Ka-Booooooom 4-ever!

Ja just det.

Jag älskar dig så.

Inget ger mig en sådan livsglädje som att sola mig i skenet från Himlens Ljus.

Tillbaka efter en vecka i Luuuule.

Tja, då var man tillbaka igen - och även om det var fint att möta släkt, vänner och katter igen så är det skönt att vara tillbaka. Med på återfärden fick några hundra LP och halva DVD-samlingen följa. Nå, en sak i taget.

Det var en dryg tågresa till Luleå, mest för att min plats på Connex-tåget var väldigt nedsutten. Det var i stort sett omöjligt att sitta behagligt - dessutom hade jag plats vid gången, så varje gång någon gick förbi fläktade det till på mig, vilket gjorde att det var svårt att koppla av helt och hållet. Nåja, tidigt på måndagsmorgonen klev jag av tåget och möttes av en kall snöig vinterdag och dessutom av min underbart fina kusin Malin och hennes mysiga hund Ferdinand. Vi åkte hem till hennes lilla lya för att (som vi tidigare bestämt) äta frukost tillsammans. Efter några om och men (inkluderat en snabb tur och returresa till Rosvik) fick vi vår frukost. Sedan åkte vi ut mot Hägnans friluftsmuseum där vi träffade modern på hennes jobb. Efter att på egen hand lite senare besökt Christer Petterssons (nej inte DEN Christer Pettersson) trevliga café/skivaffär "Musica" och pratat bort en stund - samt köpt lite trevlig vinyl, åkte jag hem till moderns lägenhet och fick träffa katterna Killen, Jolie och naturligtvis MIN Rulle. Han blev först förbluffad, men sedan blev han väldigt glad och han var som parkerad i mitt knä nästan all tid jag spenderade hemma hos modern.

Tisdagen strosade jag runt i centrala Luleå och på Storheden (där jag köpte en bagagevagn - vilket verkar varit ett bra köp - eftersom den senare gjorde att jag kunde frakta hem säkert bortåt 50-60 kg skivor till Stockholm utan några större problem). I centrala Luleå passade jag på att titta på det omåttligt fula, men nu färdigbyggda kulturhuset och jag tittade in i en av mina favoritställen sedan tio år tillbaka - Fyndhörnan ... som dock bytt ägare sedan sist.

Onsdagen ägnade jag till stor del i min gamle kompis Rogers sällskap. Jag hade verkligen saknat honom, då han är som den bror jag aldrig fick. På kvällen var det dags att träffa min andra superfina kusin Lina (Malins syster) och hennes kille Mats. Såväl Malin och Lina har flyttat hemifrån sedan jag lämnade Luleå, så det var klart att jag var nyfiken på hur de hade det. Även detta återseende blev kärt och jag gillade även Mats, som jag tidigare inte hade träffat.

Torsdagen (ingen rast och ro här inte) åkte jag till Råneå och besökte min mormor, och hon verkade efter omständigheterna må ganska bra. Att det blev ett kärt återseende är såväl onödig information - eftersom det är en självklarhet, samtidigt som det blir lite tjatigt. Visserligen pratar vi ganska ofta på telefon, men det är ju ändå inte samma sak som att mötas IRL - så att säga.

Fredagen hade jag tänkt ta det lite lugnt och det gjorde jag också, förutom att jag gjorde en ny sväng till Lina som ville att vi skulle hinna träffas igen - och det är klart att det ville jag också. Hemresan var betydligt skönare än resan till Luleå. Plats vid fönster och något skönare och inte fullt så nedsuttet säte. Fast nog var man lite öm i akterkastellet ändå - trots att man gjorde sitt bästa att gå lite svängar då och då i tåget för att inte stelna till alldeles. Dessutom hade jag möjlighet att se mer av Sverige än när jag åkte upp, eftersom det då var mörkt hela vägen. Nu kunde jag se Sverige susa förbi hela lördagsförmiddagen innan jag anlände till Stockholm just efter kl 12. Där möttes jag av Galina och det kändes som om jag kommit hem igen.

Så har min vecka varit - hur har er vecka varit då?

Slutligen en liten coda. Idag gjorde jag ett misstag som jag inte gjort på drygt 20 år sedan. Någon gång i mitten av 80-talet blev jag ombedd att spela av en skiva på band åt en kompis. Det rörde sig om Kraftwerks "Tour de France" och det var en sk maxisingel - dvs LP-storlek, men 45 rpm. Jag hade aldrig sett en sådan tidigare och utgick från att det var en LP och spelade av den i 33 1/3 rpm - och jag erkänner att jag inte lyssnade utan gjorde andra saker samtidigt. Inte helt oväntat fick jag göra om inspelningen. Och denna gång med rätt varvantal. Och idag lyssnade jag på en av LP-skivorna jag köpte på "Musica", nämligen Walter (numera Wendy) Carlos musik från filmen "Clockwork Orange", och inte tänkte jag på att den vackra moogmusiken gick i hastigaste laget. När jag började spela en annan LP (som jag lyssnat på tidigare) insåg jag att jag lyssnat på "Clockwork Orange" på 45 rpm ... ... gissa vilken fd hasafot som höll på att skratta ihjäl sig? Just det ... undertecknad.

HÖSTLOVET NÄRMAR SIG ...

... och både idag och i morgon är jag ledig, eftersom ca 90% av mina elever är muslimer och eftersom Ramadan tagit slut i dagarna - vilket betyder muslimsk helg. Första gången jag haft någon glädje av Islam, vad jag kan påminna mig.

Men, som sagt var, höstlovet närmar sig och under detta kommer jag att åka upp till Luleå för att träffa släkt och vänner. Snön har enligt uppgift kommit till Luleå och jag har inte ens några vinterskor för tillfället - så jag lär nog bli illa tvungen att göra lite skoshoppande innan jag åker ... jag som hatar att shoppa kläder och sådana saker ... men mina blåa gympaskor lär inte gilla det norrbottniska underlaget. Nå, det skall bli skönt att få se sina gamla trakter igen och att träffa lille Rulle (som kanske inte känner igen mig), diverse släktingar, lite kompisar och mina skivor (skall försöka släpa med mig en del på återfärden ... skivor alltså). Dessutom lyckades jag fixa nästan misstänkt billiga tågbiljetter ... undrar om man tvingas gå ut och skjuta på???

Vad händer annars i den BeJiska tillvaron? Tja, när nöden är som störst brukar alltid något intressant hända. Jag börjar misstänka att jag trillat dit igen ... och fallit för en rödhårig lärare med en massa skivor ... nej, jag har inte blivit förälskad i min egen spegelbild - utan i en omåttligt trevlig tjej på andra sidan Atlanten. Vem har sagt att man skall göra det lätt för sig? Och naturligtvis är det alldeles för tidigt att säga vad detta skall leda till ... om det överhuvudtaget skall leda till något ... men nog är det både inspirerande och spännande. Något som kan behövas nu i höstrusket.

Det är jobbigt.

Jag har nu under nästan två veckors tid varit sjukskriven pga ett elakt virus – nej, inget datorvirus – de är trots allt ganska lätta att besegra. Nej, det rör sig om ett elakt litet virus som främst angripit luftrören, vilket givit mig en jobbig rethosta med övriga förkylningssymptom, dvs snorighet, trötthet, yrsel, feber och minst sagt misshandlade stämband. Det värsta är dock att problemen med luftrören betytt att jag haft svårt att andas på ett avslappnat och bra sätt vilket gjort att jag snabbt blivit trött och inte orkar just någonting. Nu är det dock bättre … peppar peppar ta i trä. Resten av veckan är jag sjukskriven och fan ta viruset om det blommar upp igen. Då är det nog kört … inte med mig, men med min arbetsplanering.

Men det är inte det som är mest jobbigt. När man är sjuk och blir så illa tvungen att hålla sig i stillhet så har man möjlighet till många reflektioner – och det är inte alltid av godo. Jag har börjat inse att jag nog bör erkänna – åtminstone för mig själv – ett problem som jag har haft i väldigt många år. När jag tidigare arbetat och studerat har jag kunnat bortse från problemet genom att helt enkelt förtränga att det finns – eller till och med förneka att det finns – och det går att göra, tro mig … det går alldeles utmärkt att vara en ickereflekterande robot som inte har något felsökningsprogram inmonterat … men det är definitivt inte nyttigt att göra. Samtidigt har jag så länge haft åsikten att: ’problem eller inte problem, det är ju ändå bara mig det gäller – och med mig är det ändå inte så himla noga’, men när jag numera lever ett familjeliv så går det inte bara att strunta i dem och låtsas som om de inte finns … för det går nog inte att dölja i all evighet. Om inte annat så märker omgivningen att det finns ett problem, även om det nog kan vara väldigt svårt att förstå vad det är för typ av problem och vilka uttryck det tar sig … bara ATT det tar sig olika uttryck.

Det sägs att det är ett stort steg att inse att man har ett problem – eller snarare erkänna för sig själv att ett problem föreligger (för att uttrycka sig puttenuttigt), eftersom man bara då kan ha en möjlighet att göra något åt problemet. Då kommer dock ett aber … man kan inte göra något åt problemet på egen hand … och för mig är det ett ganska stort aber, eftersom jag ALDRIG ber någon om någonting. Eller, visst har det hänt att jag har bett om något vid några tillfällen, men det har varit mycket svåra stunder för mig eftersom jag kan tänka mig få saker som är värre än att vara någon till besvär … tyvärr.

Ändå lär jag nog bli så illa tvungen att be om hjälp med mitt problem så småningom, eftersom det inte är bra att strunta i det … det kan till och med vara livsfarligt i många situationer. Men samtidigt är situationen så hisnande för mig att jag blir livrädd av bara tanken på att ta itu med problemet. Men det måste nog ändå göras … i morgon … eller om trettio år …

Jag ber om ursäkt för att jag är så himla hemlighetsfull om vad allting handlar om, men jag är nog inte riktigt mogen att öppna alla dörrar på vid gavel ännu. Jag har just börjat glänta på dörren så att jag själv skall kunna kika in … bara det känns ganska komplicerat. Dessutom är det nog bra om de allra närmaste först får kika in bakom dörren innan, för det har de inte riktigt fått göra ännu. Som sagt var, det ÄR jobbigt, men samtidigt är jag lite belåten över att jag trots allt börjar erkänna problemet – då finns det ju trots allt hopp om en lösning.

Slutligen över till något lite roligare, nämligen ett presenttips. Jag hittade en länk hos en cyberkompis till skojig hemsida där man kan designa och skicka efter knappar – alltså metallbadges med nål på baksidan. Jag testade att designa några stycken och beställde dem och fick dem efter en vecka. En av dem hade ett motiv med ett hjärta och texten ’lumen coeli’ – gissa vem som fick den? Väldigt kul idé för personliga presenter som inte kostar särskilt mycket.

http://www.knapp.nu/

Och efter att ha sagt ’slutligen’ i föregående stycke avslutar jag nu med att säga: ’till sist’ … Ähum … TILL SIST önskar jag min stora kärlek lycka till med tentan i morgon. Det lär gå som en dans … ty det brukar det göra när det gäller tentor och den tjejen.

ETT ÅR HAR GÅTT ...

"well... här sitter en rabiat serietidningshatare (tycker att serier är värre än t o m Harry Potter :ds) - och garvar åt den sällsamma dialogen mellan galna möss/katter/hundar/(antagligen)människor. Snacka om att sammanfatta språkvetenskap i en enda sentens!:D Vad gäller den "fullständigt" blinda kärleken, säg mig om den någonsin inte varit den - fullständigt blind och oresonlig?:ds Det gäller att återfinna det där avundsvärda "icke-kär" tillståndet...:)Och nej, jag tänker inte börja läsa den serien, men läser gärna dina reflexioner om den och andra serier...:)Tack för en fantastiskt underhållande och innehållsrikt läsning, en sällsynt kombination, både här och i livet!:)"

/ lumen coeli 9 augusti 2005

Tack för att du kom in i mitt liv.

EXTERMINATOR II - Bloggposten med STING!

Då jag ursprungligen fick en idé att skriva en blogg om en när och kärs envisa vendetta mot ett getingbo som byggts i en av springorna på balkongen där jag och en när och kär bor. Men då jag emottagit en varnande morrning angående min bloggidé så har jag fått ställa in den bloggen. Så jag kommer alltså inte att skriva om hennes försök att döda dem genom att hälla solskyddsmedel (med inbyggt insektsskydd förvisso) i springan där boet fanns, och sedan täppa till alla springorna med toalettpapper för att slutligen slå ihjäl getingarna en efter en med golvmoppen. Då hon erkände helt öppet att hon var en sadist som roade sig på ovan beskrivna sätt får jag erkänna att jag blev en aning betänksam ... men som sagt var, det var ju det jag TÄNKTE blogga om, men nu gör jag inte det.


Istället tänkte jag skriva lite om getingar. Jag har nämligen lärt mig att det bästa sättet att ta kål på dessa små raringar (som jag har intet otalt med - jag har aldrig blivit stungen en enda gång i hela mitt liv), är att sikta in sig på att döda drottningen ... alltså getingdrottningen - inte Silvia. Då tappar tydligen de övriga getingarna (nu att likna vid herrelösa ronins) all lust att leva och begår någon form av insektsmässig harakiri. Man kan ju undra varför inte getingarna protesterar mot att det tydligen skall vara på det här sättet. Vad säger egentligen getingarnas internationella fackförbund (WIU - Wasp International Union)? Man kan ana att getingarna i själva verket i mångt och mycket liknar oss svenskar - förutom färgen ... och antal ben ... och det faktum att vi varken har vingar eller gadd (förutom Eric Gadd då förstås - men han är undantaget). Men vi svenskar brukar ju sällan bråka över saker vi tycker är fel heller, vilket gör att vi är ganska lätta att hantera. Men det är klart, blir vi alltför trängda, då kan det hända att vi liksom getingen sticker ... oftast vår väg dessvärre ...


Dessutom är det en sak jag undrar. Varför säger så många att de blivit biten av en geting? En geting bits väl inte? Eller har jag missat något? Bromsar bits, liksom de i Norrbotten så hatade knotten och blinningarna, men inte getingar väl? Rätta mig om jag har fel. Vilket jag inte har. Tror jag.


Nä, nu tror jag att jag skall gå och kika hur det ser ut på slagfältet på balkongen ... om det finns några tappra soldater kvar ... kommer strax tillbaka ... ... ... ... ... ... ...


Jodå. Det är några tappra getingar kvar som undrar va fan som har hänt med deras bo. Då är förmodligen inte drottningen död ännu ... vilket innebär att kriget inte är över riktigt ännu. Detta var er krigskorrespondent Björn Jakobsson som rapporterar från en balkong i Husby.

Over and out.

En missbrukarsjäl tar till orda ...

Det är nämligen så här. Jag försöker just nu göra mig av med ett missbruk som jag haft under väldigt många år och som utökades kraftigt under mina många studieår. Men när jag nu märker att kroppen börjar ta skada av mitt missbruk skall jag göra ett allvarligt försök att ta mig ur det. Fortsättning följer säkerligen.

Det är nämligen också så här: Jag är utrustad med en missbrukarsjäl, som alltid går till överdrift när ett nytt intresse vaknat till liv. Jag överdoserar alltid utan att tänka mig för och det har satt sina spår i min personlighet, min miljö och i mitt allmänna liv. Det är bara att titta på min jättelika skivsamling, så får man bekräftat att här är en kille som verkligen gillar inte bara gillar skivor utan som också skulle kunna trycka upp dem intravenöst om det nu vore fysiskt möjligt. Under några år under min barndom var jag en akvariemissbrukare som visste allt som om möjligt gick att veta om akvarieskötsel och akvariefiskar. Den sortens missbruk är ju visserligen ganska harmlös och har väl mest positiva effekter, t ex en för en sjuåring imponerande kunskap om guppies, svärdbärare, platys och algätare. Under min lärarutbildning utnyttjade jag min missbrukarsjäl till att trycka i sig massvis med pedagogisk litteratur utöver de som användes i kurserna, och sommaren 2005, kort efter min andra examen, inleddes mitt bloggmissbruk - som i och för sig fått ett antal riktigt trevliga konsekvenser. Visserligen har alla dessa missbruk stannat av eller åtminstone lugnat ned sig, förutom skivmissbruket förstås. Jag erkänner gärna att de flesta av mina akvariekunskaper har flytt all världens väg och mitt bloggande har mattats under de senaste månaderna - och det har inte enbart berott på att jag inte haft tid till det - intresset har mattats helt enkelt. Jag erkänner lika gärna att innehållet i många av de extra böcker jag läste under min lärarutbildning försvunnit någonstans i samma riktning som mina en gång så skarpa kunskaper kring olika arter av pansarmal - trots att jag ändå idag skulle haft stor nytta av den extrapedagogiken. Mitt tämligen nya Tjohoo-Messengermissbruk kommer säkert att avta så småningom också, om inte annat för att jag inte kommer att ha någon tid över till det - men även för att jag har insett att jag gått på några nitar som väl avlivat ännu några av mina så omtänksamt vårdade illusioner.

Det senaste året har ett nytt missbruk utvecklats i form av en djup passionerad kärlek till en alldeles speciell kvinna, men jag tror nog (och hoppas) att detta missbruk inte kommer att mattas - åtminstone så länge hon inte ber mig dra åt skogen. Vilket jag inte tror kommer att ske, men det beror till stor del på att det är en såpass remarkabel kvinna - inte på att jag inte skulle förtjäna det.

Men ...

Nu kommer jag till det jag nämnde i inledningen. Under mina gymnasieår började jag dricka kaffe - först av rent sociala skäl: alla drack kaffe och man var bara till besvär om man ville ha något annat. Efter hand märkte jag att jag gillade den svarta drycken och som den missbrukarsjäl jag har ville jag naturligtvis ha den så stark som möjligt. När jag startade om mina studier för ca tio år sedan märkte jag vilken positiv effekt den svarta drycken hade på mina studier och följaktligen började jag dricka mer och mer ... och som i allt missbruk märkte jag att det bara hade effekt om det var så starkt som möjligt. Under mina studieår behövde jag inte alltför mycket i mitt hushåll för att klara mig: egentligen bara kaffe och toalettpapper, och jag brukade skämta om att min blodgrupp var Mellanrost.

Men under det senaste året (när mina studier varit avklarade) har jag lyckats skära ned lite på kaffet och till och med börjat med den tidigare otänkbara ovanan att skvätta komjölk i kaffet. Men nu har jag börjat märka att mitt kaffemissbruk inte varit så nyttigt för kroppen och att den börjat säga i från på olika sätt. Därför beslöt jag mig i fredags för att ha en kaffefri period. Senare samma dag fick jag en vink om att det nog var ett riktigt beslut eftersom kaffepannan exploderade när den skulle rengöras (lugn, inga personskador). Jag har fungerat förfärligt illa under några dagar, dels pga den olidliga värmen som höll på att ge mig värmeslag, men även pga kaffeabstinensen. Den har gjort mig retlig, deprimerad, irriterad och gnällig och tack och lov har min älskade jobbat hela helgen och sluppit bevittna de värsta momenten - även om hon säkerligen märkt att jag varit ur balans och även fått tillfälle att märka mitt dåliga humör.

Jag älskar verkligen kaffe, men jag har märkt att kaffet inte älskar mig och att det nog är bäst att ta det lugnt med den varan i fortsättningen ... även om det kommer att bli mycket svårt.

Samtidigt när jag skriver dessa rader slår det mig att jag kan vara jäkligt glad att jag aldrig haft något större intresse för starkare drycker eller för narkotika, för då hade jag nog utan tvivel fått svåra problem.


Så var det med den saken.

Nå, hur var er söndag?

Tja, inte vet väl jag, men så här var min:

Jag får väl erkänna att när söndagen inleddes så var det väl i våra själ och hjärtan ännu lördag, men eftersom klockan passerat midnatt så var det ändå söndag. Min kära livskamrat som blev ett år vackrare tilldelades en CD fullproppad med ryska favoriter med Röda Arméns kör och orkester. Då blev hon god och glad som guld, och vi sov gott ... så småningom.

Efter en skön halvslö söndagsmorgon ... dvs födelsedagsbarnet pratade telefon med sina systrar i öster och lite annat ... men för mig var den skön och halvslö, beslöt vi oss för att trotsa den gassande solen, genom att smörja in oss med så mycket solskyddsfaktor att vi riskerade halka ur skorna. Vi gav oss iväg till det närliggande och naturfagra Akalla för att ägna oss åt idrott ... dvs vi skulle spela minigolf (eller bangolf som de seriösa minigolfarna stolt kallar den ädla sporten). Vi fick olika färger på våra golfbollar. Min käresta valde den röda och gav mig den blåa och menade att vi skulle vara genusmässigt konventionella - men jag tror att det är hennes röda ursprung som fick henne att lägga beslag på den röda bollen - samtidigt som det ju vore högst onaturligt för en ägare av en blå blogg att ha en annan färg på bollen än blå.

Nå, efter att ha klarat av de första sex banorna och efter att undertecknad hade en ganska komfortabel ledning, förklarade min käresta att hon var sugen på glass, och när jag satte mig ned på en bänk i skuggan och med viss belåtenhet studerade resultatkortet traskade hon iväg till kiosken och köpte oss varsin utsökt glasspinne. Men jag undrar ändå så här i efterhand om det verkligen var så klokt att låta sin golfmotståndare utan uppsikt inhandla och distribuera glassarna - då jag efter vår glasspaus spelade betydligt sämre samtidigt som min motståndare blev betydligt säkrare i spelet - så säker att hon även gjorde hole-in-one på sista banan - den med väderkvarnen, och följaktligen stod som segrare i den bittra kampen. Inte för att jag är någon dålig förlorare, van sådan som jag är, men så här i efterhand börjar man ju ana ugglor i mossen. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att vi på något sätt var väldigt noggranna med poängberäkningen - och det hände väl också att vi fuskade oss fram här och där. Hade husets yngre son och moraliska samvete varit med och bevittnat det hela hade han nog blivit djupt upprörd över sina äldre förebilders sätt att genomföra spelet.

Strunt samma, det var en härlig och inte alltför kraftutömmande sysselsättning under den gassande söndagssolen. Efter detta promenerade vi stillsamt och njöt av den vackra naturen och kom så småningom fram till Kista centrum, där vi köpte biobiljetter och sedan innan det var dags för att avnjuta cineastisk konst, gick och avnjöt libanesisk (har jag för mig) grillkonst vid en av restaurangerna i Kistas välkända galleria. Mums filibabba var visst ordet.

Filmen var en svensk thriller med vaga anknytningar till Sjöwall/Wahlöös klassiska polisromaner - böcker som jag med glädje läste under tonåren, men som min käresta en gång i tiden totalsågade när hon gick sfi-utbildning, vilket tydligen sårade hennes sfi-lärare. Nå i alla fall, man skall väl inte påstå att filmen var något mästerverk, men den hade ändå sina poänger och sitter man bredvid världens underbaraste kvinna kan man till och med titta på en lagårdsvägg som torkar och finna detta tämligen stimulerande.

Annars vet jag väl inte om det är så mycket att rapportera. Efter hemkomsten, fika: cheesecake med björnbär och vitt vin. telefonsamtal med modern, lite tv och sängdags. Där ligger nu min tämligen trötta käresta och sover, men jag har inte kunnat somna (för varmt - och är dessutom lite misshandlad av solen) och steg istället upp för att skriva detta.

OPTIMISTEN OCH PESSIMISTEN TITTAR PÅ SCHLAGER(S)KVALET

På 1930- och 1940-talet gick det ett populärt radioprogram som hette ”Optimisten och Pessimisten”. Det var ett program med komikerna Ludde Gentzel (optimisten) och Eric Abrahamsson (pessimisten) och de pratade om allt som pågick i landet och ute i världen – och de hade naturligtvis alltid olika ståndpunkter i när det gällde det mesta.

… och häromkvällen var det nästan så att man trodde att ett nytt avsnitt sändes ur en soffa i en av Stockholms norra förorter. Det skedde när de två rollfigurerna tillsammans betittade och belyssnade och bekommenterade det så omtalade kvalet inför finalen i schlagerfestivalen som kommer att avgöras på lördag.

Eftersom det blir lite långtradigt att återge dialogen som pågick samtidigt som det två timmar långa TV-programmet varade, så väljer jag att bara avlämna prov på ordväxlingar och kommentarer som ekade mellan väggarna i går kväll. Men först lite rollanvisningar (för alla teaterstuderande som vill prova att återge det nedan nedtecknade och vill komma rätt in i sina roller):

OPTIMISTEN:

Snabba spontana och i vissa fall dundrande (humörutbrott) kommentarer (oftast optimistiska men långt ifrån alltid) med ljus starkt klingande röst, svag rysk brytning och lätt stamning – ofta nära till skratt. Livlig som en porlande bäck.

PESSIMISTEN:

Stillsamma eftertänksamma kommentarer – ofta med en viss syrlig prägel (nödtorftigt döljande sin avsmak för vissa saker han ser och hör) med djup barytonröst och med lätt muttrande norrländsk prägel. Torr som fnöske.

SCENBILD:

De båda sitter i en soffa. De har varsitt glas ”Chateau de Madére” framför sig och diverse tilltugg och smått och gott (bl a vit choklad av märket ’1848’). Optimisten är klädd i ljusa färger och pessimisten i mörka.

Om Armeniens bidrag:

Optimisten: Det här gillar jag!

Pessimisten: Hmm…

Optimisten: Fast jag tål inte honom! (sångaren som sjunger bidraget)

Pessimisten: Åh! En melism! (ett utrop som ledde till en förvånat oförstående blick från optimisten vilket ledde till en kort lektion i musikteori)

Optimisten: Han irriterar mig! (förtrytsamt om samma sångare som ovan)

Om Bulgariens bidrag:

Optimisten: Snygga bröst!

Pessimisten: Ja … … … så är det bara att se om rösten är lika bra som brösten…

Om Sloveniens bidrag:

Pessimisten: Det var en slibbig djävel.

Om Andorras bidrag:

Optimisten: Åååååååh! Jag älskar henne!

Pessimisten: Ja, riktigt begåvat faktiskt. Jag är svag för sex åttondelsballader.

…

Optimisten: Om inte Andorra går till final blir jag SÅ bitter! (under presentationen av bidragen som gått till finalen)

Pessimisten: Kanske bäst att jag flyttar på mig då.

Om Albaniens bidrag:

Pessimisten: Säckpipa? Ser man på, det börjar ta sig.

Om Irlands bidrag:

Pessimisten: Klart att det blir en ballad när det är Irland

Optimisten: Och samma ballad som de har varje gång

Pessimisten: Johnny Logan-syndromet

Optimisten: Fast han var bra. Jag gillade honom

Pessimisten: Logan var bra, men den här typen sjöng falskt som bara den.

Om Monacos bidrag:

Optimisten: Åååh, vilken söt flicka!

Pessimisten: Jag har sagt det tidigare; det är alldeles för lite hulahuladansöser i Melodifestivalen.

Pessimisten: (sjunger) Agadoo-doo-doo ...

Om Rysslands bidrag:

Optimisten: Jag gillar låten, men tål inte honom …

Pessimisten: Grattis! (när det står klart att Ryssland går till final)

Om Turkiets bidrag:

Pessimisten: Den här blir nog farlig. Den är tillräckligt enfaldig för att bli en jättehit.

Om Ukrainas bidrag:

Optimisten: Åh … vilken söt flicka!

Pessimisten: Dragspelet är ett klart plus. Det här gillar jag verkligen.

Optimisten: Jag måste nog vara lite lesbisk, eftersom jag bara irriterar mig på de manliga sångarna och tycker att de kvinnliga är så vackra!

Pessimisten: Hon har verkligen allt! En härlig utstrålning, en bra låt med ett bra arrangemang!

Om Finlands bidrag:

Pessimisten: Det här ser jag faktiskt fram emot.

Optimisten: Jaaa … men det här älskar jag!

Pessimisten: Hyvvää Suomi! (utropas när de skålar före det finska framträdandet)

Om Litauens bidrag:

Optimisten: Men det är ju fullständigt idiotiskt. Ingen melodi alls! Och Enformigt!

Optimisten: (när Litauens bidrag ropas upp som en av finalisterna) Äh! Va faen!!!

Optimisten: (när det står klart att Andorra INTE går till final) … men LITAUENS idiotiska låt gick till final!!!

Om Portugals bidrag:

Pessimisten: (sjunger) Bring me up buttercup … viiiiilken låtstöld!

Om Sveriges bidrag:

Optimisten: Du får säga vilka elakheter du vill. Jag tycker att hon är bra!

Pessimisten: Jodå, så länge hon är tyst…

Optimisten: Skål för Carola! (vid skålande)

Pessimisten: (när det står klart att Sverige går till final) Äsch!

Om Estlands bidrag:

Optimisten: Nej det här gillar jag inte! (exakt två sekunder in på låten)

Pessimisten: Farsan hennes var bättre!

Om Bosniens bidrag:

Optimisten: Åååååååh! Jag ÄLSKAR det här!!

Pessimisten: Ja … … … … jag också! Väldigt bra!

Optimisten: Så vackert!!

Optimisten: Den skall jag rösta på! (rusar iväg till telefonen när omröstningen startar)

Pessimisten: Jag tror att jag skall rösta på samma som jag alltid röstar på …

Optimisten: Vilken är det?

Pessimisten: Ingen alls!

Spridda kommentarer från presentationen av finalisterna:

Optimisten: Åh … en ny söt klänning. Vad fin hon är! (om den kvinnliga programledaren)

Pessimisten: Men han har samma kavaj … (om den manliga programledaren)

Optimisten: Han behöver inte byta, för ingen tittar på honom!

Optimisten: Men … va faan! (utrop när programledarna pratar en massa strunt i stället för att presentera nästa finalist)

Optimisten: Jag HATAR henne!! (när den kvinnliga programledaren dragit ut på presentationen alltför mycket)

Så löd några av de ord som föll under gårdagskvällen. Den utlovade bitterheten som optimisten varnade för utifall Andorras bidrag inte skulle gå till final uteblev dock helt … strunt till optimist annars.

Och inte för att jag vet vilket typ av förhållande Ludde Gentzel och Eric Abrahamsson hade privat utanför radiostudion, men jag tror nog att gårdagskvällens outsända avslutning inte hade alltför många gemensamma beröringspunkter med 1930- och 1940-talets radiounderhållning.

Alla likheter med verkligheten är fullständigt slumpmässiga.

Husby - Barkarby tur och retur

När en tids sjukdomsbekymmer hållit mig på mattan (eller var den nu har hållit mig) så kan jag bara konstatera att det är lätt att lägga hälsobekymmer åt sidan och må bättre av allt det gröna vackra där ute. Jag struntade till slut i att hålla mig hemma och 'invänta' tillfrisknande och istället ge mig ut på långpromenad i den vackra naturen som finns i Stockholms norra utkanter. När jag i går gick under en trafikerad bro märkte jag plötsligt att jag hade hamnat på landsbygden - bara så där utan att veta hur det gick till. Min första tanke var: "Hur långt har jag promenerat egentligen? Det ser ut som i Sundom, men så långt kan jag väl inte ha gått?!?". Mycket riktigt, jag hade kommit till utkanten av Hansta naturreservat. Möcke natur va're och möcke hästar i hagarna va're. Inte illa alls, dit kommer jag att gå fler gånger. Efter detta fynd promenixerade jag till lilla Barkarby ... och hämtade ett exemplar av gratistidningen "Stockholm City" ... ja va tusan, något ärende måste man väl ha?! Efter detta ärende var jag lat och tog bussen tillbaka till Husby.

Idag promenerade jag till Barkarby igen och det var underbart. På ditvägen hade jag sällskap av en underbar ryska som jag eventuellt nämnt i denna blogg tidigare, då denna ryska arbetar i Barkarby och gärna vill (liksom undertecknad) promenera för att få igång konditionen. Så mitt sällskap dit var alldeles ypperligt. Jag beslöt mig för att promenera tillbaka för att ha fått en härlig tvåtimmarspromenad. På hemvägen hade jag också ett ypperligt sällskap, men denna gång behövde jag inte själv använda talorganet så mycket. Jag hade nämligen med mig min bärbara CD-spelare med det mycket efterlängtade albumet "Surprise" med den musikaliske husguden nr 1: Paul Simon. Varje ny platta med honom är en fest (en inte alltför flitigt förekommande fest, förra albumet släpptes hösten 2000) för mina öron, men samtidigt kräver varje ny Paul Simon-skiva att man lyssnar minst fem gånger innan man bildar sig en riktig uppfattning av vad man tycker. Jag har ännu bara hunnit med tre avlyssningar så ännu kan jag inte plåga er med någon fullödig analys - men en sak kan jag säga: den mannen upprepar sig aldrig och söker alltid nya vägar och det är därför hans musik låter yngre än alla andra jämnåriga pop- och rockgubbar.


Samtidigt som jag njöt av musiken och bengymnastiken njöt jag av naturen och avbildade denna lilla blomma (Anemone Nemorosa?) med kameran i min mobiltelefon.

Kärleksblixtar bl a

Hur ser kärleken ut?

Oftast brukar kärleken symboliseras av ett hjärta - kanske för att hjärtat är nödvändigt för att vi skall kunna genomföra våra dagliga rutiner, springa till våra bussar, äta vår müsli etc, men å andra sidan är ju hjärnan minst lika viktig för dessa saker. Och eftersom alla våra centra sitter i hjärnan borde ju även kärlekens dito göra det ... men aldrig att man när man passerar ett gammal träd ser en hjärna (genomborrad av en pil) inristad i barken (hjärnbarken - hehehe ... hrrmm...).

Sedan sena oktober har min egen fysiska bild av kärleken tagit form (nu är det inte målet för mina känslor jag syftar på utan själva känslan). En gång i tiden fanns det en blogg som hette "Ad Urbe .... tjoflöjtsan ..." eller något liknande, och där förklarades kärleken vara intet annat än en proteinsyntes och det må vara hänt - men nu vet jag också hur kärleken ser ut.

Den ser ut som en rad blixtar framför ögonen ... inga stora åsknedslagsblixtar med efterföljande "Ka-Booooom!!!!" utan snarare som små försynta kamerablixtar tagna med en gammal Instamatickamera med nästan uttjänt blixtkub. Dessa blixtar märks oftast och mest i mörker då de lättare utskiljer sig från bakgrunden - om man säger så. Blixtarna framträder också bara när målet för kärleken är så nära som det bara är möjligt ... alltså måste det vara kärleksblixtar? Elementärt min gode Watson!

---

På måndagen var jag på anställningsintervju och jag tycker själv att det gick bra - även om jag får vänta ett antal veckor innan jag får veta hur bra det egentligen gick. Dessutom är jag så belåten över att jag lyckades hitta till adressen i centrala Stockholm där anställningsintervjun ägde rum - eftersom jag (vilket de som läst här tidigare säkerligen vet) har världens sämsta lokalsinne och skulle kunna gå vilse i min egen axelremsväska. Därför var jag naturligtvis också väl förberedd ... inte så mycket vad själva intervjun beträffade - prata för mig själv är inga problem ... men för att vara säker på att hitta rätt hade jag tagit hjälp av SL:s reseplanerare på Internet (Mutta Herra Jumala!) och en fickkarta över Stockholm med vägen jag skulle gå nogsamt markerad. Dessutom tackar jag för att tunnelbanestationerna är i stort sett idiotsäkra, vilket bevisades när jag utan några bekymmer lyckades hitta rätt spår hyfsat snabbt. Det var riktigt spännande att gå och strosa runt i Stockholm - det finns ju en del att se. Gårdagens utflykt gav mersmak. Tips emottages tacksamt!

---

Jag har inte plockat fram någon kamera ännu, så än så länge finns inget som visar hur jag ser ut efter att ha gjort ett besök hos frisören Pedro i Hertsö centrum för ett par veckor sedan - men det kommer väl så småningom. Det är dock inga märkvärdigheter det rör sig om. Kort och bakåtstruket - som jag nästan alltid haft det (innan jag hade min hippieperiod våren 05 - två veckor sedan. Ingen ny färg ... fortfarande samma färg som oputsad mässing.

Nu har jag snart skrivit färdigt ... NU har jag skrivit färdigt!

9 AUGUSTI 2005

Den 9 augusti, dvs för exakt ett halvår sedan, hade jag en lite oinspirerad period i min blogg. Jag ville gärna skriva, men kunde just inte hitta något att skriva om, och då såg jag på väggen i mitt dåvarande arbetsrum/kök en inramad tecknad seriestripp med serielegenden George Herrimans ”Krazy Kat” som beskrev att språket i själva verket fanns för att vi skulle missförstå varandra och inte för att vi skulle förstå varandra. Klockan 15:20, den 9 augusti 2005 dundrade en kommentar in till den bloggposten som skulle förändra mitt liv. En för mig fullständigt ny kommenterare som kallade sig ’lumen_coeli’ sågade såväl serier som Harry Potter på ett minst sagt egensinnigt men samtidigt positivt och glatt uppmuntrande sätt. Tja, det är väl ingen hemlighet bland de som hängt i min blogg under de senaste månaderna vem som dolde sig bakom denna ’lumen_coeli’.

Jag försöker nu erinra mig hur jag reagerade första gången jag kom i cyberkontakt med denna figur, och jag minns att jag nyfiken klickade mig in i ’lumen_coeli’:s blogg och såg en massa latinska citat. ”Aha …”, tänkte jag, ”en insnöad humanistisk akademiker … en lite mer lingvistiskt inriktad variant på Anna_Lys”. Sorry Anna_Lys, jag menar inte att just DU är insnöad, utan att jag snarare är av åsikten att de flesta akademiker är tämligen insnöade (MINA fåniga fördomar) … jag borde ju egentligen veta, då jag själv varit en sådan (dvs OERHÖRT insnöad akademiker) i drygt fem års tid.

Däremot dröjde det tills jag lite slarvigt läst denna ’lumen_coeli’:s andra kommentar i min blogg innan jag började reflektera över lumens genusmässiga tillhörighet, och då hon beskrev sig som en gammal skvallerkärring, så fick jag intrycket att det rörde sig om en äldre kvinnlig akademiker (lite av överliggare) i den övre medelåldern. Och så var det inte mer med det …

Så skrev jag en blogg om att jag från en asiatisk cyberbekant fått veta att mitt urgamla nick ’BeJi’ betyder ’helig källa’ på något avlägset asiatiskt språk, och detta väckte stor munterhet hos såväl min då tämligen nya cyberbekant ’Soulway’ som hos denna ’lumen_coeli’. Lite fick jag intrycket att de tyckte att jag drabbats av hybris när jag började skriva om ’helig källa’ osv – visar bara hur lite man visste. Då skrev lumen en kommentar som fick mig att bli riktigt intresserad av denna nya bekantskap, där hon bjöd mig på arabiskt kaffe och började berätta om att hon inte var svenska från början – utan sk ’svartskalla’ – vilket jag numera lärt mig är ett av hennes favoritbegrepp, och att hon därmed inte heller var utrustad med den där svenska finkänsligheten och att hon heller inte menade något illa med det hon skrev. Nu började jag titta närmare på lumens MSN-space och konstaterade att jag ALDRIG läst något liknande i hela mitt liv, och jag minns att jag var helt fascinerad över hennes sätt att skriva – kanske inte just innehållet (även om det var oerhört bra det också), men STILEN. Glatt lade jag hennes blogg till min blogglista ’Bloggar som svänger’ och konstaterade att här var verkligen en blogg som jag ville besöka fler gånger.

Någon kväll senare fick jag mycket oväntat ett mail från denna ’lumen_coeli’ som hade kikat en hel del på min ’egentliga’ hemsida och gillat vad hon sett. Mailet var fyllt av översvallande entusiasm och vänlighet, och hon berättade även vad hon hette (Galina), hur gammal hon var (bara några år äldre än mig – jag som väntat mig en nästan-pensionär) och hon skickade dessutom ett foto av sig – som tydligen (vilket jag förstått senare) gjort ett rekordkort gästspel i hennes blogg. Det var ett lite blurrigt mobiltelefonfoto, men den låga upplösningen kunde inte dölja att det rörde sig om en även fysiskt vacker kvinna. I sitt mail ställde Galina en ganska närgången privat fråga om min uppväxt, som jag för några år sedan förmodligen besvarat på följande sätt: ”Det skall du fullständigt skita i”, men Galinas entusiastiska och översvallande vänlighet gjorde att jag fick förtroende för henne och skrev ett långt brev där jag svarade på hennes privata fråga … liksom berättade hur mycket jag gillade hennes blogg.

Så inleddes ett ganska flitigt mailutbyte, samtidigt som vi även kommunicerade via min blogg. En oskyldig cyberflirt inleddes och i slutet av augusti konstaterade vi båda att nu var vi långt förbi den oskyldiga cyberflirten … vi var djupt förälskade i varandra … två självständiga och egentligen inte alls ’sökande’ singlar hade trillat dit fullständigt. Jag fick tidigt Galinas telefonnummer och hon fick mitt … men ingen av oss vågade riktigt ta det första ringsteget, men vid månadsskiftet augusti - september annonserade jag i ett mail till henne att hon skulle hålla sig i närheten av telefonen den och den tiden – för DÅ skulle JAG ringa. Samma dag som jag skulle ringa hade Galina kommit över ytterligare ett foto, där man såg mer av hur hennes ansikte ser ut, och jag konstaterade att det var en mycket vacker och söt kvinna jag blivit förälskad i. Så ringde jag sent på kvällen, och en ljus, lätt stammande röst som bröt lite på ryska svarade i telefonluren. Hon hade just hittat något i någon blogg som hon irriterade sig på och fullständigt glömt bort att jag skulle ringa. Vi pratade lite stelt om ditten och datten i en kvart ungefär … och i slutet av telefonsamtalet hämtade jag andan och talade om för henne att jag älskar henne. Detta förstörde tydligen nattsömnen för henne, eftersom jag hade sagt det utan att tveka det minsta … jag menade det!

Ännu var det mycket hysch-hysch, men några dagar senare skrev jag min ’legendariska’ kaboom-bloggpost … och ett dygn senare hade Galina repat mod (eller vad det nu var hon repade) nog att skriva sitt svar … och på den vägen är det … om man så säger.

Och som sagt var … idag är det exakt ett halvår sedan det började … det som vände upp och ned på min tillvaro och som lett mig in på nya spännande vägar som jag längtar efter att börja vandra. Det är inte klokt vilken tur jag har haft. Bara jag tänker på allt detta kan jag inte låta bli att le med hela kroppen och måste ibland FORTFARANDE nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer.

-----

PS. Häromdagen raserades en av de sista fästningarna. BeJi skaffade en mobiltelefon och ett mobiltelefonabonnemang. Oj, vad jag har motsatt mig detta under årens lopp! Men nu när jag flyttar och säger upp mitt gamla fasta abonnemang behöver jag en yuppienalle. Det blev en mer finessfylld variant än vad jag tänkt mig, med 3G, kamera, MMS, Internet och hela faderullan – även om telefonerandet och SMS:andet är det viktiga. Som ringsignal har jag ett gökur (det mest passande alternativet bland de medföljande signalerna) och jag har tagit ett stiligt foto av Rulle att ha som bakgrundsbild. Om någon undrar om märket på mobilen, så säger jag det inte eftersom jag inte vill göra gratisreklam – men det rör sig om ett japanskt-svenskt märke (så kan ni räkna ut det själva). DS.