BARN AV MIN TID?

Jag har aldrig varit ett barn av min tid.
Faktum är att jag aldrig har förstått min tid. 
Detta är inget jag sörjer - snarare tvärtom. 
Men det är klart att det kan komplicera
saker och ting - men vem har sagt
att livet skall vara enkelt. 
Det är allt jag har att säga. 

(text förmodligen skriven 2003-2004 ... ingen aning om sammanhanget - minnet är totalt borta varför jag skrev denna korta text som jag idag hittade i en av mina anteckningsblock från universitetstiden)

POVEL RAMEL: SMÅTT & GOTT & GAMMALT & NYTT (CD-recension)

Nu är det miljoner år sedan jag skrev en recension av en skiva men då det idag trillade ned ett kuvert innehållandes ett exemplar av Povel Ramel-sällskapets tidning Sverker och dessutom en CD som heter ”Smått & gott & gammalt & nytt” genom brevinkastet så kanske det är på tiden att man skriver ett par rader.

Povel Ramel-beundrare har jag varit så länge jag kan minnas, Sammel-ramlare, f’låt Ramel-samlare i 30 år (framför allt skivor i materialen vinyl och shellack), och (mestadels passiv) medlem i Povel Ramel-sällskapet har jag varit sedan 2010. Jag är medlem nummer 504, vilket ständigt får mig att associera till den opålitliga dieseldrivna Peugeot 504:n som min familj försökte göra bilutflykter med. Det slutade oftast med att batteriet laddats ur och att vi fick hitta på något annat istället. But I digress ….

CD:n som jag idag lyssnat på och här funderar kring har skickats ut till sällskapets medlemmar och är sålunda inte tillgänglig i handeln. Det är den femte CD:n som sällskapet givit ut och innehåller material från tre olika till största delen tidigare outgivna 60-talsinspelningar. Första avsnittet har titeln ”Povel och Gunwer i Philipsstudion 1964”, en inspelning inför en enligt konvolutskribenten Jan Bruér liten inbjuden publik, som dock lyckas låta som en ganska så fulltalig publik när man hör applåderna. Gunwer är naturligtvis Gunwer Bergkvist, och ackompanjerar gör pianisten Göte Wilhelmsson (som vid den här tiden var inspelningschef på Philips) och medföljande trumslagare och basist (förmodligen Ulf Söderholm och Sture Nordin). Man kan väl kalla inspelningen ett företagsjobb, dock inte ett reklamjobb vilket man skulle kunna tro då Povel Ramel prisar Philips senaste nymodighet kassettbandspelaren. Bruér påpekar att Ramel var en av de första som skaffade en sådan, och det stämmer säkerligen, då fotot på CD-omslaget där Povel Ramel håller upp just en sådan bandspelare vittnar om att det är den första modellen han håller upp. Han var ju även ett antal år tidigare en av de första som införskaffade en magnefon, som man kunde göra magnetiska inspelningar på ståltråd med, så nog gillade baron Ramel de senaste tekniska hjälpmedlen.

Hur som helst presenteras såväl nya som äldre nummer inför Philips-publiken, ”Hej på dej naturen”, ”Till havsbandet” och ”En glad blues” måste vara väldigt tidiga publika framföranden, då två av sångerna (den första och den sista) skulle ha sina egentliga premiärer i revyn ”Ta av dej skorna” på senvåren 1965. Den mellersta visan blev väl framför allt uppmärksammad när Birgitta Andersson sjöng den i TV-programmet ”M. Ljung, Valhallavägen 117, 2 tr ö g”, även detta var året efter Philips-konserten. Det som gör Philips-konserten lite extra intressant är Povels duett med sig själv (inspelad på just den omtalade bandspelaren) när han sjunger ”Hej på dej naturen”, samt att han innan han kommer igång med sången käbblar lite med sig själv, en fyndig idé som Tomas von Brömssen skulle återanvända i sin revy 26 år senare.

Inspelningen är gjord av ljudteknikfantomen Gert Palmcrantz vilket som alltid brukar innebära att det blir bra ljudkvalitet, även om det är uppenbart att inspelningen inte gjordes för kommersiell utgivning, då Göte Wilhelmssons trio ibland låter lite väl långt borta och då Gunwer Bergkvists diskantrika röst ibland får VU-mätarna att se rött.

Nästa inslag är en instrumentalinspelning av ett bland Ramelgalningar så ofta omtalat men så sällan hört stycke, nämligen potpurriet ur ”Änkehertigen av Onanienburg”, denna operettparodi som Povel Ramel komponerade på 1940-talet då han arbetade som restaurangmusiker med bristande notkunnighet och än mer bristande lust att spela de av restaurangpubliken så ofta önskade operettmelodierna. Inspelningen på CD:n är även den från 1960-talet även om närmare datum inte anges och man slås återigen av den unge Povel Ramels förmåga att skriva stilsäkra pastischer – att den förmågan fanns så tidigt i karriären.

Det tredje inslaget är en rad visor sjungna av Povel Ramel och ackompanjerade på gitarr av den gamla flugighetsvännen Martin Kåge. Jag skrev i början av denna recension att skivan innehöll inspelningar som är till största delen tidigare outgivna, och undantaget är den avslutande visan ”Grevinnan och sotarn” som fanns med på en av LP-skivorna i serien ”Ramels Radiorariteter” som Knäppupp och Sveriges Radio gav ut på 1980-talet. Där och då hörde jag den visan och jag minns att jag tänkte att det borde finnas fler inspelningar i samma stil, och sagt och hört. Ramel och Kåge bjuder på en brokig blandning visor, såväl gamla Ramelvisor från deras ungdomstid som framtida nummer från Sven Olsons Trio-eran. Min oäkta hälft skred in i vardagsrummet under lyssnandet och hon uttalade sig odelat positivt om den smäktande ”Adios”, vilket var ett av de mer oväntade numren på skivan. Inspelningskvaliteten från Ramel-Kåge-inspelningen är utmärkt och man slås även av gitarristen Martin Kåges tekniska skicklighet.

Sammanfattningsvis kanske den musikaliskt hittills intressantaste och inspelningstekniskt bästa utgåvan av udda Ramelinspelningar som Povel Ramel-sällskapet har presenterat så här långt. Jag är dock säker på att det kommer mera i framtiden, och glada skall vi väl vara för det.

VINYL COLLECTING SENILITY ETC

KOMMUNIKATIONEN (text från september 2003)

Ja Hej Alltså. Det är jag som är Kommunikationen. Det är inte så roligt att alla jämt måste gnälla på att jag skulle brista. Så fort det är något som går snett i samhället så säger alla att det är jag som brister. Det är inte så himla lätt att föra allt som människor säger, så att det hamnar rätt.

Om ni t ex bara visste hur många gånger som jag har försökt styra in snårig information som läraren kommer med så att den hamnar i rätt bana i elevens medvetande och kan bli förvandlad till kunskap. När informationen är för tung, abstrakt och ohanterbar, så är det ett litet helsike att hitta ett sätt att placera den rätt, eftersom mottagaren – alltså eleven – stänger till alla ingångar. Vad skall man göra? Till slut sätter jag informationen i blindtarmen på dem, bara för att bli av med den.

Sedan skickar eleven iväg mig för att tala om för läraren att eleven inte förstår vad läraren pratar om, men då är det lika knepigt att hitta någon ingång på läraren. Det slutar oftast med att jag studsar bort från dem, och det gör faktiskt ont i långa loppet. Inte undra på att jag är frustrerad och inte undra på att motivationen sover. Varken dysfunktionen eller miljön gör mitt arbete lättare.

Tänk om mitt arbete ändå vore som att färdas längs långa autostrador med intelligenta plankorsningar. Inga stängda ingångar och hinder som försenar och förstör. Tänk om bara människor kunde kommunicera lite bättre med varandra. Att läraren skickar ut sina missriktade projektiler med kunskap där framme på katedern, som jag måste försöka styra in i en massa sovande elevers medvetande är inte det lättaste. Det finns ju så många sätt att undervisa, och så många sätt att lära sig, och nog tror jag att mitt jobb skulle bli så mycket lättare om folk verkligen tänkte på detta.

---------------------------------

Jag minns inte syftet med den här texten (som jag skrev för drygt 12 år sedan), men den har väl någon poäng antar jag. 

BAKERS FLYGELHORN (dikt från september 2004)

Bakers flygelhorn ljuder bland galopperande granskog

Men rälsen är ny. Det blir visst a cappella

Ett nedslitet säte, en nedsutten sits

En nästan tom vagn i ett nästan tomt land

Mot en nästan tom stad och ett överfullt liv

Drittsäckar! Drittsäckar!

Hur kan ni behandla människor såhär?

Omsorg?

Jag önskar er alla en plågsam död!

Utan förbehåll!

Att ni sedan kommer att brinna i evighet vet jag redan!

Rätt åt er!

Stjälpa och hjälpa är inte samma sak

De norska fjällen har fallit för mina ögon

Jag kommer aldrig mer tillbaka

Vi ses nästa vecka

Och över alltihopa lyser moder sol!

Bofinkarna hottar och det finns trots allt liv!

Och över alltihopa lyser Affen!

Nu får han lattja med Zappa!

---------------------------------

Tja, den här dikten hittade jag i en bortglömd mapp på min dator, en dikt som jag skrev i samband med att jag gick någon form av kreativ kurs under min lärarutbildning. Dokumentet är från september 2004, vilket var kort efter att min mors pojkvän Affen gick bort och dikten är ju uppenbart inspirerad av sorgen och ilskan efter att detta brokiga levnadsöde tagit slut. Jag var ingen alltför inspirerad poet om jag inte kunde sätta musik till mina texter, men den här är åtminstone ganska intressant (om jag får säga det själv) och jag tror att jag minns hur jag tänkte och vad jag menade.