33 år idag!

Ja, då var man ett år äldre och ett år visare ... eller? Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag skall ställa mig till min nya ålder - 33 år.

Det var ju alltid något särskilt att fylla år när man var barn - det känns ju fint att hamna i centrum som barn. Fylla 18 gillade jag eftersom jag då trodde (tänk så fel man kunde ha) att jag var vuxen. Jag gillade också att fylla 20, för då var jag inte tonåring längre och förväntades inte heller längre bete mig som en sådan. 25 gillade jag också - eftersom det kändes som en kraftfull och inspirerande ålder. 26 däremot kunde jag vara utan, då jag insåg att: "Aj fan, nu börjar jag närma mig 30", vilket jag på den tiden tyckte var bra onödigt. 27, 28 och 29 minns jag ingenting från, eftersom jag hade fullt upp med studier och ingen tid över till åldersnoja. När jag fyllde den magiska siffran "30" hade jag också fullt upp med mitt första examensarbete och ställde in allt firande - eller om det var sörjande jag inställde - nu minns jag inte riktigt.

Året som 30-åring blev ändå mycket intressant och något av en vändning. Första halvan var bara studerande och allmänt Zzzzzzzzzzzz. Så kom sommaren och hösten och plötsligt vändes allt upp och ned och tillvaron var definitivt inte Zzzzzzzzzzzzz längre. Snarare tjofaderittan och nypa sig i armen för att inte tro att man drömmer. Däremot var jag inte så pigg på att fylla 31, eftersom det alltid varit en fruktad ålder - till viss del säkert eftersom min farsgubbe dog vid den åldern. Året som 31-åring blev också väldigt mycket ... (gör här en visuell gest med handen - ett kraftigt och vildsint zick-zackande från väldigt lågt ned till väldigt högt upp) ... och jag var nog endast lättad över att fylla 32. Kanske blev året som 31-åring som det blev för att jag väntade mig såväl elände som tjoflöjt , men å andra sidan skedde de största förändringarna som jag hittills varit med om i mitt liv.

Hur blev då året som 32-åring? Ja, för att svara på min retoriska fråga, så kan jag säga att det blev lite mindre (gör här samma vildsinta gest som nyss) och lite mer (gör här en ny zick-zack-gest med handen som dock är betydligt mildare och med mindre avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna), och det är egentligen ganska skönt.

Jag hoppas att året som 33-åring också blir lite zick-zackigt, men jag känner att jag kan vara utan de djupaste dalarna - även om bergstopparna oftast brukar vara underbara.

TIDEN ÄR INGENTING ...

... är namnet på Hans Alfredsons strålande släktsaga om familjen Brosse. Men inte nog med det, det är dessutom namnet på denna bloggpost - så nu vet ni det.

Jag började tänka på begreppet 'tid' för några dagar sedan. Jag hade köpt ännu ett nummer av den brittiska musik- och filmtidningen Uncut, och när jag läst den skulle jag ställa den i den nyköpta Expedit-bokhyllan (alla skivsamlares favorit - eftersom den är utmärkt att ställa LP-skivor i ... vilket jag också gjort) från Ikea, bland de övriga Uncut-tidningar jag köpt sedan jag flyttade till Kista. Jag räknade hur många tidningar jag hade och konstaterade utan att direkt tänka på hur det lät:

- Nu har jag bott här i elva Uncut.

Varvid min stora kärlek frustade till och muntert konstaterade att hon aldrig hört tid anges i det formatet tidigare - och det har väl inte jag heller ... om jag skall vara ärlig.

Men tiden är ju ingenting ... eller allting. Jag vet inte riktigt. En sak är säker, den är inte särskilt rätlinjig. Ibland bara kryper den fram ... inte så ofta numera, det skall villigt erkännas, men jag minns vissa julaftnar under barndomen. De tillbringades ofta i Ängesbyn utanför Luleå, och man vaknade tidigt före hum-hum och var pigg som en spigg. Denna ovana har jag dock lagt bakom mig ... visserligen vaknar jag fortfarande tidigt före hum-hum, fast numera pga att det är så illa tvunget för att hinna till jobbet i god tid - och pigg som en spigg vore inte bara att ta i, utan till och med att ljuga så grovt man bara kan. Något liknande upplevde jag i höstas, när klassen jag är mentor för tillbringade två veckor på praktik, vilket gjorde att mitt annars överfullspäckade schema plötsligt fick en massa trevliga hål i sig. Under dessa fick jag väldigt mycket gjort - men, så småningom märkte jag att tiden bara kröp fram, och det var nästan så man började önska att man åter skulle ha fullt upp ... "hur tänkte man egentligen?", undrar man nu.

Tiden går fort när man har roligt, sägs det (och som kocken Werner brukar tillägga, "Ja, men även nu"). Ibland känns det dock lite tvärtom. De senaste två åren har varit mer händelsefulla än de föregående åtta åren. Jag behöver knappast räkna upp allt som har hänt sedan januari 2005 - den infon kan uppsnappas av ihärdiga på andra platser i denna blogg - dessutom har jag redan gjort tjatiga tillbakablickar in absurdum. Men det känns i vilket fall som helst som om dessa två år har varit en större del av mitt totala liv än vad det i själva verket varit. I själva verket rör det sig om en sextondel, men det känns som mycket längre. Däremot de föregående åtta studieåren rann förbi med ett enda snabbt svisch. Inte särskilt mycket hände vid sidan av studierna - kanske för att man inte hade ett liv vid sidan av studierna. Det enda av verklig betydelse som jag kan komma på nu är att min käre kattvän Alban gick bort i början av maj 2003 - och det var ju inget direkt trevligt minne. Men under de två senaste åren har jag upplevt så mycket, både gott och ont, men ändå utan tvivel övervägande gott, så det känns som om jag genomlevt ett helt årtiondes händelser under dessa futtiga två år.

För två år sedan fyllde jag trettio - en händelse jag ingalunda applåderade och än mindre firade. Fast det sistnämnda berodde mest på att jag mitt i det hetsiga sammanställandet av mitt första examensarbete helt enkelt inte hade tid att fira. Men jag tror att det inte hade blivit så mycket firande även om jag haft tid. Jag ansåg helt enkelt inte att jag hade något att fira. Men nu när det har gått två år, kan jag bara konstatera att min före detta studiekamrat från Komvux, sent 90-tal, Helena trots mina djupa tvivel hade rätt när hon (som nybliven 30-åring) konstaterade:

-Livet börjar vid 30!