HÄRLIG DAG I LADUVIKEN BLAND ANNAT, JULI 2019

Är åter på besök norrut och det har de senaste åren hört till att ta en tur ut till Laduviken där jag spenderade stora delar av min barndoms somrar - och även sport- och påsklov. Lina körde ut oss och min mor och jag fick en fin dag därute tillsammans med morbror Åke och hans fru Maud. Lina som alltid gillar selfies ville precis som förra sommaren ta badselfies när vi badar i Sundomsfjärden, men hon tyckte att det var lite kallt i vattnet så det blev ett kort bad för henne, men det blev åtminstone badarselfies. Nästa dag åkte jag och min mor hem till henne och vi tog även en liten tur till Gammelstan. Jag ägnade också min tid i Luleå åt att besöka min vän Andreas som hade gjort en liten klocka av en vinylsingel och jag skivshoppade också lite och tillbringade mycket tid med min kära mor. Resan hem blev precis som förra årets hemresa drabbad av långa förseningar, men nu satt jag i alla fall i min tågkupe och kunde ta det lugnt. Det var det heta sommarvädret som gjorde det lite jobbigt då det var som att sitta i en bastu och vänta på svalare tider. Nå, SJ betalade tillbaka hela biljettpriset så jag förlåter dem, men nog är det anmärkningsvärt att det nu två somrar på raken har varit sådana problem med att ta sig tillbaka hem från Luleå till Stockholm.

Vy från sommarstugan i Laduviken. Paradiset på jorden?

Badkrukan Lina i bikini. Jag utan.

Bryggselfie - badkrukan Lina på bryggan och jag i vattnet hållandes i bryggan. Blev ju bra.

Relaxar på altanen. Laduviken.

Selfie. Tittar ut från Linas bil.

Ännu en bryggselfie.

Badbjörnen. 

 Tåget som skulle genomföra den varma resan från Luleå till Stockholm.

 Svettig Björn utanför tåget innan resan och svettigare skulle det bli. Tågvärden sa åt mig att vänta med att gå ombord för det var så varmt i vagnarna att brandlarmet gått. Han överdrev inte.

 Detta tåg tog mig trots allt tillbaka till Stockholm. Även om det tog tid.

Andreas klocka nu hängandes på väggen i mitt musikrum. 

SVÅRT ATT FORTSÄTTA GILLA SJ

Efter att ha suttit fast i Höga Kusten i åtskilliga timmar och anlänt hemstaden sex timmar senare än tänkt så är det svårt att fortfarande vilja åka tåg och framför allt vilja tänka miljövänligt när man reser. Resan från lokalbussen från Hertsön till det att jag stack nyckeln i dörrhålet i Bredäng tog 21,5 h. Bilden tagen på det stillastående tåget i Nyland visar något av frustrationen av en resa som stannat kvar och som man anar kommer att pågå länge länge länge. 

HOMEWARD BOUND AGAIN

Jaha, så var det dags att åka söderut igen. Gamla vagn 23 och jag, vi känner varandra ganska bra vid det här laget.

UMEÅBESÖK

Förra gången jag åkte till Umeå var 1991, med andra ord 25 år sedan. Ganska länge sedan faktiskt. Faktiskt. Men nu har jag åkt på en ny vända där jag dels fått uppleva skön vinter, Burmans legendariska skivhandel och bröderna Åhdéns fantastiska gitarrmuseum. Jag var fullt vinterutrustad förutom att jag missade ta vinterskor med mig, men å andra sidan grabbade jag tag i broddar just innan jag åkte hemifrån vilket var tur, för annars hade jag när jag varit i Umeå antingen stått på näsan eller tvingats köpa vinterskor. Typiskt korkade Stockholmare i lågskor. Men hur som helst, trots att jag varit ganska hostig och förkyld innan genomförde jag trippen till Umeå och den blev som synes full av fina upplevelser. Mina övriga upplevelser där är av mer privat natur, men de var också minnesvärda. 

Snöig bild från tågresan norrut

Guitars - the museum, Umeå

Tyvärr fick man inte provspela. 

 en gammal musikaffär återskapad i museet 

Besökte den mysiga skivaffären Burmans musik, som varit ett måste för skivtörstiga i Umeå sedan 1949. Jag tror dock inte att de hade så mycket Steppenwolf sent 40-tal.

HUDIKSVALL ÄR FINT

Spenderade helgen i Hudiksvall och kan bara konstatera att det är en liten trevlig ort som är såväl mycket fin som mycket glad - och Kanadagässen trivs där, vilket är förståeligt.

"Om man drömmer om Paris, hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall!"
Sorry, Ronny Eriksson, jag tror nog att jag föredrar Hudik i alla fall, om inte annat för att man förstår tugget. 

TIO ÅR!

Idag för exakt tio år sedan satt jag på en buss på väg mot Sundsvall där jag skulle byta till tåg mot Stockholm. På kvällen var jag framme i Kista med mina väskor och sedan dess har jag varit Stockholmare. Ångrar inte en sekund. 

Det var en tidig morgon då jag släpat mig till Loets busstation med femtioelva (kändes det som) väskor och min gitarr på ryggen. Nu skulle det äntligen bära av söderut. Jag högg en av de bättre platserna på bussen och inledde resan med att skålla mig på det nybryggda kaffet som personalen serverade. Resan till Sundsvall kändes ändå lång (och det är ju en lång resa) och när jag kom fram så var det redan tidig eftermiddag. Då bussen var lite sen fick jag stressa lite för att hinna med tåget, och dessutom så hade jag som sagt var femtioelva (kändes det som) väskor med mig, men när jag äntligen kunde sjunka ned i sätet på X2000-tåget mot Stockholm så kunde man andas ut en smula. Intill mig satt en man i övre medelåldern som sade sig vara rektor och arbetade på .... ja var det en gymnasieskola i Gävle eller kan det till och med ha varit Gävle Högskola. Han tog del av min historia och visade ett genuint intresse för den unge nyutexaminerade lärarens äventyr, såväl i geografin som kärleken. Han lärde mig hur man säger "Jag älskar dig" på ryska, vilket jag naturligtvis redan visste. Han bjöd på kaffe ur sin termos och erbjöd även droppa i något starkare om jag önskade vilket jag dock vänligt avböjde.  När jag äntligen var framme hade min kära hälft gjort sig redo att möta mig på perrongen med en stor bagagekärra. Min nye rektorsbekant hivade till hennes stora förvåning flera av mina väskor på kärran, och när jag berättade efteråt vad det var för en kuf, så muttrade G.: "Skulle det där vara en rektor??". Det var det nog, vid en närmare googling har jag insett att det rörde sig om Leif Svensson som var rektor 2001-08 på Gävle Högskola och som gick bort nästan fyra år efter vårt enda möte.

En snabb taxi till Husby och snabb dusch och äntligen kunde man varva ned i sitt nya hem ... och på den vägen är det. 

JUL I NORR

Jag sitter just nu på nattåget som rullat ut från Stockholms Centralstation för en stund sedan och bör snart vara i Uppsala. Det är dock inte målet med resan utan det är till Luleå jag ska. Ja, surprise, surprise, det är ju bara dit jag brukar åka. Det är dock länge sedan jag åkte i juletid, senaste gången var faktiskt 2006, samma år jag flyttat till Stockholm. Då beställde jag resan redan innan höstlovet, men med facit i hand så kanske jag skulle ha stannat hemma. Jag blev i vilket fall som helst inget trevligt sällskap då jag ägnade i stort sett två veckor åt att sova. Efter mitt första alltför köriga halvår så var jag helt enkelt utmattad. Därför har jag sedan dess hållit mig hemma och vilat över julhelgen sedan dess, men i år tänkte jag att det var dags att uppleva julen norröver igen. Jag är trött den här gången också men inte lika utmattad till kropp och själ. Tvärtom har det varit en bra och stimulerande höst och jag har trivits bra med mitt jobb och då gör det mindre att det ibland blir tröttsamt i höstmörkret. 

Jag fyllde 40 för några dagar sedan och det är ju i sanning en pseudohändelse men det var ändå en dag jag kommer att minnas länge, så jag blev ordentligt firad av elever och kollegor. Då jag och min kollega ordnat ett juluppträdande med fyra årskurser och då uppträdandet ägde rum den sk högtidsdagen så genomförde min kollega en kupp och lät alla elever på skolan och all personal sjunga "Ja må han leva" samtidigt som jag stod kvar på scenen och försökte undvika att dels flyga in i bakre scenväggen av draget och samtidigt undvika att fälla en rörelsens tår. Mäktigt var det i alla fall. 

Känner jag mig gammal då? Nja, det kan man väl inte påstå. Jag känner mig inte ung, men det har jag väl aldrig gjort, men jag känner mig inte redo för graven heller. 

INTRESSANT TUR MED BUSS 55 MOT HJORTHAGEN

Dagens egentliga huvudpunkt var väl snarast skivmässan i Eriksdalshallen och nog var den bra. Jag kom hem med pungen tom och säcken full vilket väl var meningen, men det är snarast det som hände efter mitt skivmässande var över som är det jag kommer att minnas från denna dag. 

Just när jag kom fram till en busshållplats rullade buss 55 mot Hjorthagen in och då tänkte jag blixtsnabbt: "Varför inte? Jag har inte bråttom någonstans och om jag åker med den här bussen så kommer jag att få se delar av Stockholm som jag inte ser så ofta - då jag sällan åker buss och aldrig åker bil - och dessutom är ändhållplatsen i Hjorthagen vilket ligger vid tunnelbanestationen Ropsten. Sagt och gjort, jag hoppade på bussen och satte mig och började studera husen och människorna utanför. 

Då klev det på en man som dels gjorde en högljudd hånfull kommentar om att bussradion spelade lättare operamusik. Efter ett tag började han tala högt, och här var det uppenbart att inte alla hästar var hemma i stallet. Han anklagade bussens passagerare för att vara medlemmar i sekten som låg bakom att hans bror torterats till döds. "Supertrevligt", tänkte jag. Han hoppade dock av vid Mariatorget och fortsatte väl sin vilsna tillvaro där. Efter ett tag så fastnade trafiken och genast började flera av passagerarna av typen "stockholmare modell äldre som knappast borde ha så otroligt bråttom någonstans en söndag" att gnälla högt och klaga. Själv passade jag på att studera den intressanta arkitekturen utanför bussen extra noga, det är sällan man har tillfälle till det. Så efter ett tag dök det upp två kvinnliga ridande polisen som stoppade trafiken i en korsning i närheten av Norrmalmstorg (vill jag minnas), och då började man ju undra vad som hade hänt. Efter en kort stund hördes dock musik spelas och så kom en väldigt välpolerad vaktparad till häst marscherande förbi bussen. De surmulna stockholmarna sken upp en smula, även om de fortsatte gnälla efteråt när trafiken åter kommit igång. Lite senare än vanligt kom bussen fram till Hjorthagen och jag passade på att äta lunch där innan jag tog tunnelbanan hem igen. 

Men så här i efter hand undrar man ju: Den där sekten som skulle vara ansvarig för att bussmannens bror torterats till döds och som han anklagade bussens passagerare (mig inkluderad) att vara medlemmar av .... vilken sekt kan det ha varit? Postkodlotteriet?

Nå, vem vet. Jag läste nu när jag kommit hem att en buss beskjutits i trakten av Rinkeby, så det verkar vara en dag då SL:s bussar drar till sig många dårfinkar - bland annat undertecknad som bara tyckte att det skulle vara kul att uppleva bussvägen till Hjorthagen för en gångs skull. 

Tåg mot Uppsala

Ja, jag brukar ju ta en sväng till Uppsala vid den här tiden så jag tyckte att det kändes som ett bra tillfälle idag när det inte är så otroligt varmt som det varit större delen av sommaren. För en vecka sedan var jag i Luleå och det var närmast en tropisk upplevelse. Temperaturer kring 30 hela tiden och de första dagarna var luften så fuktig att det kändes som att sitta i en bastu, men å andra sidan så fick de mina krånglande luftrör att må mycket bättre så det finns alltid något positivt med sådant som upplevs som jobbigt.

Vad annars? Jo, jag har blivit inblandad i ett intressant online-TV-projekt om vinylskivor och skivsamlande och jag har lovat hjälpa tjejen bakom projektet med att prata om lite skivor och spela lite favoriter i mitt hem. Sedan blir det deras knepiga uppgift att göra det intressant för andra. Det skall åtminstone bli ett pilotavsnitt och det är det som jag ska hjälpa dem. Det kan bli hur kul som helst, även om det är lite pirrigt.

Till hösten skall jag och en kollega ta hand om musikundervisningen på min skola vilket kommer att bli intressant. Åtminstone skall vi få igång en fungerande musikundervisning vilket väl saknats tidigare. Jag är dock glad att jag inte behöver göra det själv. Det kan dock bli ganska tacksamt då vi dels börjar från noll och därmed inte förväntas utföra mirakel direkt, men det är roligt att skolan vill satsa på ämnet så att vi kan förbättra och förstärka elevernas kreativa sidor.

I höjd med Märsta (detta skrives som sagt på min iPad på tåget mot Uppsala) så kan jag väl också nämna att jag är sk gräsänkling då resten av familjen rest till Ryssland för att träffa släktingar. Att åka till Ryssland verkar vara ett litet helsicke om man ser till all pappersexercis som måste genomlidas, ibland får jag intrycket att Ryssland inte gärna vill ha några turister, men de kanske inte behöver några. 

Nå, det var några halvsorterade tankar om vad som försigått i mitt liv sedan den senaste blogguppdateringen. Nu ska jag snart avnjuta Uppsala, gå till Open Mind Records och gräva lite och eventuellt fika lite gott på Ofvandahls.

Tankar inför kommande Lulesväng (den sjuttonde)

Mindre än en vecka kvar till jag ska ta tåget norrut och träffa släkt och vänner i Luleå igen. Sedan jag flyttade söderut i mars 2006, blir det nu sjuttonde svängen norröver. Det har blivit en vana att åka en gång på sportlovet och en gång i juli, åtminstone sedan 2008 har schemat sett ut på det sättet. Undantaget är 2011 då jag åkte norrut tre gånger, först för mormors begravning i slutet av januari, nästa sväng tog jag på påsklovet i stället och så den vanliga svängen på sommaren. Sommarbesöken brukar vara mer avslappnade, då min sommarledighet har varat ett par veckor och jag har hunnit varva ned, men sportlovsbesöken har alltid varit mer efterlängtade då en längre tid gått sedan senaste besöket. Ibland får jag frågan om jag inte känner för att flytta tillbaka norrut igen, men jag är inte riktigt där än - jag vet inte om jag någonsin kommer att känna för att göra en sådan flytt, men å andra sidan trodde jag inte att jag skulle bli stockholmare heller.

Kanske en vacker dag jag reser någon annanstans också, jag världens mest obereste människa. Vem vet.

Måndagsfunderingar

Återkom från en ny tur norrut för några dagar sedan, om jag räknat rätt, den fjortonde sedan jag blev stockholmare. Denna sväng hann jag också med det mesta jag föresatt mig att göra då jag var några dagar längre. Det är ju i sanning bara i semestertider som man egentligen hinner koppla av och njuta av tillvaron. Jag hann träffa kompisen Andreas två gånger och även släkt i form av modern, kusinerna, morbror med fru och även ett antal husdjur av olika slag. Kompisen Roger fick jag inte träffa, men jag lyssnade en hel del på våra gamla inspelningar som jag fört över till iPoden. Jag undrade först hur det skulle kännas att lyssna på dem, men upplevelsen var enbart positiv. Man blev på gott humör, man fick glada minnen, trots att inspelningarnas andra deltagare (förutom undertecknad alltså) inte längre är med oss.

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack!

Det är verkligen varmt nu. Men ändå klarar jag värmen bättre än vad jag har trott att jag skulle göra. Jag börjar nog bli mer uthållig för solsken och värme ju äldre jag blir - konstigt nog.

Vinkade för några dagar av min moder som varit och besökt oss i en vecka här nere i lummiga Bredäng. Vi besökte vanliga turisthål som Fjäderholmarna, Skansen, Wasamuseet, samt Spårvägs- och Leksaksmuséet. Dessutom upplevde vi Mälarens skönhet och en dag lyckades vi slita Galina från jobbet och Allan från datorn och gick till legendariska Villa Lyran och satt och fikade på den gamla anrika groggverandan och såg ut över Mälarens vatten. Med andra ord en riktigt händelserik vecka. Nu ska jag åka norrut på söndagkväll ... samma kväll som VM-finalen insåg jag snabbt, men har man gjort en tabbe så får man stå för den. Orkar iallafall inte tramsa runt och boka om.

Nattgående Norrlandståget råkade ut för smärre bekymmer häromnatten då en boskapsägare tyckte att järnvägsspåret var en lämplig plats att parkera sina telningar. Synd om korna, men tåget klarade sig väl hyfsat ... men nu går jag ut i förväg med min önskan:

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack

SNÖKAOS

Det har ju som bekant varit en sällsynt snöig vinter och jag har ju för det mesta njutit då jag är en snöälskare sedan barndomen. Men nu när det är totalkaos för SJ och SL börjar det bli lite komplicerat. På lördag skall jag åka med nattåget till Luleå i vanlig sportlovsordning, men det börjar kännas lite oroligt hur det ska bli med den saken. Nu har ju inte norrlandstrafiken direkt påverkats av sörlänningskaoset, men man vet ju aldrig. Nå, man ska inte kasta yxan i sjön redan - om mitt tåg skulle bli försenat så gör det inte så mycket, då jag planerar att spendera min tid i en skön förstaklasskupé. Så det ordnar sig nog.

Men idag kom ett oväntat telefonsamtal. Idag stannade jag hemma, som ersättning för den tid jag lägger ned på att rätta Nationella Prov och så ringde då telefonen. Då var det en av mina kollegor som berättade att min arbetsplats nästa dag skulle hålla stängt pga vädret och trafikkaoset. Det har jag aldrig tidigare varit med om som lärare - och jag har inget minne av att jag varit med om det som elev heller under någon av mina vargavintrar under barndomen. Nåja, inte så mycket att göra åt saken.

Fredagskvällsreflektion (Blåbloggens tvåhundrade inlägg!)

Nog är det skönt att det åter är fredag ... och lika trött som vanligt är man. Det är egentligen inte riktigt klokt att man alltid är så himla trött när man kommer hem från jobbet på fredagen. Det är ju knappast för att fredagen skulle vara särskilt lång och jobbig. Kanske är det för att man vet att man nu har två nya lediga dagar och kan slappa ... eller ... det har ju inte varit särskilt mycket slappande de senaste två-tre helgerna utan mest ett evigt rättande av texter och författande av diverse prov att plåga skolungar med. Så blir det även denna helg ... och förmodligen också nästa, men det är ändå OK. Jag kan sitta hemma i lugn och ro, så bekvämt som det bara är möjligt och med en stor balja kaffe ... och göra det i min egen takt. Jag vet ju att om några veckor så är det över för den här gången och så kommer belöningen för slitet - sommarlovet.

Jag upplevde för övrigt något positivt på jobbet häromdagen som gjorde att jag fick nya portioner energi som förhoppningsvis kommer att räcka fram till åtminstone skolavslutningen. Ibland får man höra saker som man själv redan tror (eller till och med vet) men som man inte är säker på att andra uppfattar - och när man får det bekräftat så känns det bra ... åtminstone så länge det handlar om positiva saker. Det ger styrka. Att jag i samband med detta även fick veta min nya lön var en trevlig bonus - jag har nog gjort något bra under de tre senaste åren.

Sommarens tur till Luleå är inplanerad och till och med bekostad - det blir samma typ av lyxresa som förra gången - får man smak för lyx så får man. Vad som är ännu roligare är att modern med största sannolikhet kommer att besöka mig i början av juli. Då ska vi leka Stockholms-turister - eller jag får väl snarare vara guide. Skam vore väl annars så mycket Stockholmiana som jag tryckt i mig vid det här laget.

... och så bör det väl till slut uppmärksammas att denna gamla blåa blogg i och med detta inlägg fått sitt tvåhundrade inlägg sedan starten. Inte illa pinkat av en trähäst!

Urblåst och insnöad i Luleå

Efter en rekordskön tågresa till Luleå är jag nu där och har prövat på att avnjuta Luleå när det är som snöigast och blåsigast. När jag vaknade i morse och tittade ut genom fönstret föll snön ... eller inte riktigt föll ... snöflingorna färdades snarare i vågrät riktning - blåsigt med andra ord. Jag passade på att möta min farmor och hjälpa henne på Sunderbyns sjukhus. Detta sjukhus är onekligen ett av de mest välplanerade och modernaste sjukhus jag har sett. Då har jag trots allt kunnat jämföra med t ex Karolinska sjukhuset, vilket var rent kaosartad i sin organisation och service. Efter att ha skiljts åt tog jag bussen mot centrala Luleå och höll på att blåsa bort när jag skulle besöka modern i den ekologiska mataffären där hon jobbar. Det fortsatte sedan blåsa och snöa när jag sneddade genom stadsparken på väg till bussen - och då tog jag fotot ovan, med domkyrkan från 1893 till höger och en massa snöflingor i förgrunden.

Lyxresa beställd och betald.

Nu hör jag till detta jordklots minst beresta personer och det är inget som jag känner mig alltför ledsen över ... faktum är att jag saknar det där suget att resa runt hela jordklotet för att skaffa nya intryck och "vidga mina vyer". Jag är helt enkelt ingen resemänniska ... jag vet att det nästan är politiskt inkorrekt och socialt oacceptabelt att erkänna det, men jag är för gammal för att bry mig om vad som förväntas av folk. Inte för att jag direkt har något emot att resa - jag känner bara inget större sug efter att göra det. Skall jag dessutom resa någonstans så vill jag resa på ett bekvämt sätt med åtminstone hyfsad komfort - tågluffning är för mig ett fullständigt obegripligt koncept.

Jag har dessutom ännu inte blivit uttråkad av att utforska Stockholm. Men nu har jag i alla fall beställt och (halleluja) betalat en lyxresa som jag skall genomföra under mitt sportlov i slutet av februari. Resan går (i vanlig ordning) norrut till min forna hemby Luleå, men till skillnad från tidigare resor så har jag kostat på mig lite komfort. Jag åker tåg som vanligt, eftersom jag dels hatar att flyga och dels älskar att åka tåg - även om det tar betydligt längre tid. Men denna gång åker jag förstaklass ... jajamen ... här har kostats på. Jag har ledsnat lite på att åka i sittvagn och försöka sitta någorlunda bekvämt under 13-14 timmar. Senaste gången i somras valde jag att åka liggvagn men tyckte mest att den resan var än mindre bekväm. För trångt och för hårda britsar och för många idioter att dela kupé med. Därför valde jag att betala några kopek extra ... så nu har jag egen kupé med dusch och toalett och hela midivitten på resan norrut. På resan tillbaka söderut har jag en egen kupé också - visserligen med tre sängplatser - men de är mina allihop - så jag kan skifta om jag skulle bli uttråkad. Då jag aldrig åkt förstaklass tidigare så är jag riktigt nyfiken på hur det kommer att vara - och hur kupeerna kommer att se ut ... och ... det ska villigt erkännas ... jag är nyfiken på hur det känns att vara en förstaklasspassagerare ... alltså "känslan". Som sagt var kostade resan några riksdaler mer än vad jag brukar lägga ut, men vad fasen, jag har ett någorlunda hyfsat betalt jobb och förtjänar lite komfort när det är så dags att resa - det sker ju inte direkt varje dag.

PS. Grattis till min gamle vapendragare och kamrat Roger som dag fyller år. När jag ringde honom tidigare ikväll konstaterade vi att han är halvvägs till 70 ... det gick undan. DS.

Hemma igen ...

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!

Ja usch ja ...

... väldigt var man har varit slö i sin blogg å sistone - inte för att tiden inte räckt till - tvärtutemot kan jag gärna säga. Min semester började den 19 juni och jag har medvetet tagit det lugnt och varvat ned ... fast jag har ingen ursäkt varför jag slöat till så med bloggandet. Jag ber min blåa blogg om ursäkt och önskar i efterhand grattis på 3-årsdagen. Den 15 juni 2005 blev jag en blåbloggare - som en del kanske minns - och det ledde ju till en hel del trevliga saker.

Min käresta jobbar och jobbar och jobbar och jag pysslar med allt möjligt för att hålla mig sysselsatt men också för att det är roligt att pyssla med allt möjligt. Jag tog mig en tur till Tekniska Muséet (äntligen - har tänkt göra det länge) och Riksidrottsmuséet och tittade på utställningen om VM 1958 bl a. Lika bra att få det gjort innan busschaufförerna går i strejk resonerade jag - och sagt och gjort.

Idag tänkte jag göra lite ärenden på stan, men togs verkligen på sängen av ett av de mest imponerande regnväder jag upplevt sedan jag kom till kungliga hufudstaden. Jag hade underskattat regnmolnen och hade på mig mina nyinköpta och supersköna Foppatofflor - äntligen har jag lärt mig se bortom det estetiska. Men hur bekväma de än är så klarade de inte skyfallet och särskilt inte när jag försökte korsa ett övergångsställe där regnvatten verkligen forsade fram - jo forsade ... ingen överdrift alls. Avbröt mina planer således och återvände hem med första bästa tunnelbana och fick slänga såväl genomblöta strumpor som jeans i tvätten.

Det var inte tänkt att jag skulle göra någon utflykt helt enkelt - och eftersom det lovas hettsomfasiken-väder närmaste dagarna får jag ser om jag vågar sticka ut nunan för att göra något nytt ärende/ny utflykt.

På torsdag tänker jag för övrigt ta en ny tur norrut till Luleå. Norrlandstågen har visst förändrats en del nu i vår och jag tänker denna gång ta liggvagn - annars har jag ju av ekonomiska skäl plågat mig med vanliga sittvagnar - men tänkte vara lite mer bekväm den här gången. Jag har en del inplanerade sysslor att göra under den dryga veckan jag tänker vara där, och har också blivit inbjuden till en av mina kollegor som är från Boden och som dessutom tillbringar sommaren i denna metropol och undertecknads födelsestad. Jag har inte lovat något, och får se om jag hinner. Jag åker inte upp för att rulla tummarna som sagt var.

Nå, det kan till och med hända att jag författar någon bloggpost från Luleå (i så fall den första bloggposten skriven i Luleå sedan mars 2006) eftersom min mor efter många om och men blivit med internet - och eftersom jag dessutom planerar att ta med min laptop på resan upp för att skryta med den ... och för att den kan bli användbar i de olika projekt jag planerar genomföra när jag är där. Nåväl, vi får välan se.

Mina övriga egna sommarplaner inkluderar att försöka göra färdigt mitt musikprojekt (som väl är klart till två tredjedelar ungefär), pyssla lite mer med min engelska 78-varvarblogg (inget hindrar - har gjort mp3-filer av en rejäl mängd 78-varvare och även fotograferat en del av dem ... brukar nämligen alltid avbilda dem i bloggen för alla etikettfetischister) och spela lite mer överhuvudtaget - innan musikern inom mig fullständigt torkar ut. Fick lite blodad tand när jag på skolavslutningen hjälpte till med musiken genom att spela elbas. Tog med gammelbasen som jag köpte hösten 1991 till skolan och alla ungar tyckte att det var ett sällsynt häftigt intrument ... sorgligt nog får jag intrycket att dessa ungar inte har någon musik alls i sitt liv, vilket jag tycker är förbannat sorgligt. När jag en dag tog med min kära mandolin väckte den dock ingen beundran bland ungarna som tyckte att det var en löjlig liten gitarr ... nej en stor svart elbas imponerar mer tydligen. I och för sig var jag kanske likadan i samma ålder - jag minns inte riktigt - men jag hade aldrig trott att det rört sig om en liten gitarr. Så pass musikalisk var man i alla fall. Har jag i alla fall för mig ...

Mitt skrivbord ...

Jag kom hem från Luleå i går och upplevde en hel veckas gråväder och regn ... man undrar ju om Lule var glad att se mig ... verkade inte så. Det var visserligen trevligen att möta släkt, vänner och katter igen, men nog är det skönt att vara tillbaka hemma igen.

Nå ... nog om detta och raskt över till ett annat ämne.

Få saker säger så mycket om en människa än dess skrivbord. För att fira det faktum att mitt skrivbord för en gångs skull var tämligen välstädat passade jag på att föreviga med min kamera. Jag har en massa CD i hyllor på och ovanför skrivbordet. Min nya mandolin står prydligt inom räckhåll, bakom den hänger den inramade Krazy Kat-serien som en gång gjorde att jag kom i kontakt med min stora kärlek i augusti 2005 - den som inte känner till den historien uppmanas läsa i mitt blåabloggarkiv (alltså augusti 2005) för att uppdatera sig (klicka här och scrolla ned till 6 augusti och läs även den tredje kommentaren). Min lilla svarta vinylspelare av märket Lumark är i den övre hyllan ovan skärmen och bland sakerna whiteboarden till höger syns såväl foto av Rulle, urklipp från Metro (eller om det var City) med skolklassen som jag blir mentor för i höst, Elvis-magneter, räkningar och gulliga kort från Galiningen. Jag har en sådan där löjlig USB-ansluten fläkt på hyllan ovanför skärmen - vilket jag varit glad för i dag eftersom det varit rätt så varmt och svettigt, och den svarta kontorsstolen med hög rygg är mycket skön att sitta på när jag spenderar min tid framför datorburken - eller lyssnar på någon trevlig platta. Jag gillar alltså att ha saker som betyder något för mig nära mig hela tiden ... som de flesta människor antar jag.

Så här ser det alltså ut där jag sitter. Hur ser det ut där du sitter?

Nu bär det av norrut ...

Under en veckas tid skall jag förgylla Luleå med min närvaro och träffa släkt, vänner och katter igen. Jag har inte varit där sedan jul- och nyårshelgen, så det börjar väl vara hög tid nu. Jag har ju inte sett Luleå utan snö sedan jag flyttade därifrån - när jag var där under lovet i höstas var det ju ett imponerande och tidigt snötäcke som täckte det mesta. Det lär ha varit en mycket varm sommar där uppe så här långt, samtidigt som vädret här har skiftat det väldigaste mellan ösregn och gassande sol. Nu har det varit lite gråväder på sistone och när jag häromdagen studerade SMHI:s hemsida verkade det som om jag skulle ta med mig gråvädret norrut - förmodligen i min stora svarta väska.

Så hej på en stund!