MORFAR OCH MORMOR I SIN UNGDOM

Morfar när han var 18 år (1944-45) och morfar (Henry Jakobsson 1926-96) och mormor (Ines Jakobsson 1929-2010) på cykeltur 1950 ett år innan de gifte sig. Enligt anteckning i blyerts på baksidan av morfars foto hade han telefonnummer 38. Historiens vingslag 😊

GAMLA BILDER 5 DAGAR I RAD - BILD 4

Fortsätter utmaningen att lägga ut en minst 15 år gammal bild 5 dagar i rad.

Även denna bild, den fjärde i serien, är från Laduviken norr om Luleå. Bilden är tagen under påsken 1986 och föreställer undertecknad i ljusgrå jacka och vit "Mjölk är Livet"-mössa bärandes en spade och min morfar Henry med isborren över axeln. Vi har uppenbarligen varit ute på isen och borrat hål och gillrat gäddsaxar. Vintern sjöng på sista versen, men var långlivad på ett sätt som den aldrig är nuförtiden. Jag minns att en vecka efter denna bild togs var snön i stort sett borta.

GAMLA BILDER 5 DAGAR I RAD - BILD 2

Fortsätter utmaningen att lägga ut en minst 15 år gammal bild 5 dagar i rad.

Denna bild torde vara från 1975 och visar fyra generationer Jakobsson: Sittandes i röda stolen: morfarsmor Ebba (1893-1986), ståendes bakom stolen: morfar Henry (1926-96), till höger: mamma Britt-Mari (född 1954) och i gammelfarmors knä: Björn (född 1974)

SEAMOS AMIGOS!

Jag lyssnar sällan på kassetter men plockade nu ikväll fram denna spanska Elvis-kassett, inköpt åt mig av mina morföräldrar, förmodligen på Gran Canaria eller Teneriffa eller någon liknande plats för närmare 35 år sedan. Den unge Björn blev mycket glad vilket knappast behöver påpekas. Nu är både morfar och mormor borta sedan några år tillbaka, men såväl kassetten som många glada minnen finns kvar.

Skannar i Lule ...

Efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med min kära mor i min nuvarande hemstad Stockholm, vilket innefattade besök på Skansen, Nordiska Museet, Gamla Stan och till och med en dag i Uppsala, hade jag några lugna dagar (vilka i sin tur bl a innefattade bangolf mot kära sambon) innan jag åkte upp till Luleå. Det var en väldigt lugn resa utan förseningar innan jag nådde min före detta hemstad Luleå. Efter att ha emottagits av min mor och avnjutit rökt regnbåge med potatis, creme fraiche och stenbitsrom åkte jag en sväng till Skellefteå där jag träffade fem gamla gymnasiekamrater. Vi hade en skön kväll i Stjelet innan jag återvände till Luleå dagen därefter. Jag har ränt runt lite i Luleå och gjort en del ärenden och en del fynd och idag har jag besökt min gamle vän Roger. Så var det sammanfattat.

Häromdagen tittade jag i Kjell & CO:s katalog (Luleå har ju äntligen blivit med Kjell&CO-butik – vilket fanimej var på tiden) och såg en sk negativskanner. Detta har jag länge velat ha då, nästan alla bilder från min barndom försvunnit i en flytt – samtidigt som de flesta negativen finns kvar. Så nu köpte jag skannern, installerade den och kopplade den till datorn och plötsligt hade jag tillgång till en massa gamla bilder från min barndom. Trots att en del bilder blev lite rispiga, vilket beror på att negativen under årens lopp fått en del repor, så var det en glädje att se delar av sin barndom igen. När jag idag tittar på dem slår det mig vilken glad unge jag var. Nästan alltid ser jag glad ut på bilderna … jag har visserligen för mig att det beror på att jag tyckte att blixtkuberna som hörde till min mammas Instamatic-kamera var roliga – men ändå. Jag hade för mig att jag var ganska grinig, men det verkar som om jag ändå var en glad unge. En annan sak som slår mig är att jag hade tjejer i alla möjliga åldrar runt mig hela tiden. Det vimlar av bilder där min mammas kamrater håller mig eller på något sätt poserar med mig. Dessutom finns det många bilder av mig lekandes med flickor något äldre och något yngre än mig, vilket är ett tecken på att jag inte på något sätt var rädd för tjejbaciller – vilket jag skall hedras för.

Dessutom är det roligt att se bilder där jag är med min morfar. Jag har tidigare skrivit här om mitt förhållande till min morfar och när jag nu suttit och skannat gamla bilder så har jag till min glädje hittat bilder där jag tycker att det förhållandet illustreras på ett mycket fint sätt.

Till minne av morfar ...

Idag är det tio år sedan min morfar Henry dog. Bror Henry Jakobsson blev bara 70 år gammal när den djävulska cancern släckte hans liv – och det var så orättvist. Det var en svår förlust som det tog lång tid att komma över. Det var nämligen som att förlora sin far, vilket jag i och för sig gjorde redan som sjuåring, men till skillnad från min stackare till far fanns min morfar alltid till hands om man behövde honom. Många av mina lov under min uppväxt spenderades tillsammans med morfadern i sommarstugan i lilla Laduviken norr om Luleå. Inte bara sommarlov utan även sportlov och påsklov och kanske till och med någon helg då och då. Vad gjorde vi då tillsammans? Tja, vi fiskade (med såväl spö som mjärde, nät och gäddsaxar), vi byggde (morfar hade alltid något nytt projekt på gång där man kunde hjälpa till), vi åkte skidor och paddlade ... vi hade det helt enkelt väldigt trevligt ihop. Egentligen hade vi inte särskilt många gemensamma intressen, eftersom jag nog alltid varit mer lik min mormor i de avseendena, men allt var roligt tillsammans med morfar. Jag fick till och med prova på att skjuta pistol tillsammans med morfar, och till och med det var roligt – och det kommer från en som ALDRIG lekte med några leksakspistoler som barn.

Ja, fast ett gemensamt intresse hade vi, nämligen intresse för teknologi. Morfar var nämligen elektriker till yrket – och mitt intresse för ljud- och bildelektronik känner nog de flesta av denna bloggs läsare redan till. Jag minns till och med att sista gången vi träffades, några dagar före hans insomnande, så pratade vi om stereovideoapparater, eftersom jag nyligen införskaffat en sådan av märket Sony.

Det finns några uttryck som morfar yttrade då och då som jag har gjort till mina egna (även om jag alltid stolt brukar uppge källan), bl a när han ville beskriva något som såg konstlat, onaturligt och konstigt ut så brukade han säga att det såg ut: ”som en korsning mellan lake och räv”, och om någon eller något var väldigt brokigt och färgglatt brukade han använda uttrycket: ”röd och grön som Skatamarkskalven”. Detta sista uttryck har på senare år intresserat mig, då jag undrar om det funnits en kalv i Skatamark (vilket är en liten håla i Norrbotten) som VAR röd och grön.

Morfar var en trygg, lugn, osjälvisk, hjälpsam, blygsam, snäll men samtidigt otroligt kompetent och respekterad man och han har alltid varit min främsta manliga förebild. Jag har alltid försökt efterlikna honom i många avseenden, även om jag inte alltid kan påstå att jag lyckats. Men jag tror nog att han är glad över att det har gått fint för mig så här långt och att de senaste tio åren har varit bra år.

För fem år sedan (dvs 16 november 2001) skrev jag en dikt (i form av ett brev, som hette ”BREV”), som jag kort därefter tonsatte och spelade in på en CD-EP 2002 (”Sång nr 309”). Där sammanfattade jag allt som hänt sedan vi skiljdes åt, och nu känner jag att jag skulle kunna lägga till ytterligare en vers som handlar om hur jag plötsligt träffades av himlens ljus och hur detta förändrade (”reformerade”, eftersom förändringen minst sagt var till det bättre) mitt liv.

Nu nöjer jag mig med att konstatera att jag fortfarande saknar honom mycket ... så här tio år senare.