AMINA ANNABI - I STILL LOVE YOU!

Tänka sig att det har gått 25 år sedan jag såg den fransk-tunisiska sångerskan Amina Annabi sjunga "C'est le dernier qui a parle" för Frankrike i Eurovision Song Contest. Jag var 16 år ung och förmodligen ganska lättpåverkad, men hon gjorde ett djup intryck på mig med sin vackra röst - och en typ av sångstil som jag aldrig tidigare hört - och så var hon enorm vacker också, framför allt mörka ögon man kunde drunkna i. För drygt tio år sedan gjorde jag en låt där jag hade med frasen "hon hade ögon som en tunisisk natt" och där var jag nog inspirerad av Amina Annabi. Jag letade som fan för att hitta hennes skiva men det var inte det lättaste i redan då kulturellt utarmade Luleå. Jag hittade en samlings-CD med Eurovision-låtarna sjungna av originalartisterna .... förutom det franska bidraget som sjöngs av en falskt galande sångerska vid namn "Anisa" - hm vad är falsk marknadföring för något? Några månader senare hittade jag äntligen singeln, och något år senare CD:n. Hon gjorde ett album något år senare "Wa di ye" som var ännu bättre, men sedan tappade jag lite fokus på Amina Annabi och hennes fortsatta musikaliska äventyr. Hon gav ut ytterligare ett album i slutet av 90-talet som gick mig förbi, och så läste jag många år senare sedan jag flyttat till den kungliga hufvudstaden på ett välkänt och ökänt internetforum att hon flyttat till Kiruna av alla jäkla ställen. Nå, hur som helst, när jag nu besökt Lule igen så läste jag förstrött igenom vilka artister som skulle uppträda under hamnfestivalen, och så såg jag: Amina Annabi. Saken var biff, biffen var klar, naturligtvis skulle jag gå på konserten och det gjorde jag också. Det var en timmes konsert där himlen först såg lite hotfull ut, men lagom till konsertens start hade regnmolnen skingrats. Amina och hennes medmusikanter hade lite bekymmer med krånglande mikrofoner och musikinstrument men medan de fixades  improviserade Amina nya sånger till höres uppkomna i stunden. Ju längre konserten pågick desto närmare uppmanade Amina sin publik att komma scenen och i slutet när jag tog fotona stod jag rakt framför en av högtalarna. Det visslade lite "i pallet" men det var en skön smärta och förmodligen sommarens bästa upplevelse. Min kärlek till Amina och hennes musik är oförminskad så här 25 år senare. 

Facebook, Vysotskij och Euskefeurat

.... inte för att särskilt många läser här numera (konstaterade han trumpet), de flesta verkar hänga på det dära Facebook dygnet runt nuförtiden. Arbetsgivare lär till och med klaga på att de anställda slösar bort alltför mycket tid genom att sitta och trixa och fixa med Facebook i stället för att göra sitt jobb. De flesta verkar ha en Facebook-profil och det är inte måttligt vad man kan göra med den - inte undra på att det tar tid att ägna sig åt Facebookande. Jag blev inbjuden till Facebook för ungefär ett halvår sedan eller kanske var det till och med ännu tidigare. Jag minns inte vem det var som bjöd in mig, men antar att det antingen var min bloggkompis Agge eller min rödhåriga amerikanska chattkompis Lynn, eftersom dessa två var mina enda Facebook-kontakter under en lång, lång tid. En dag pratades det om Facebook-profiler på jobbet och då tvingades jag erkänna att även jag, trots min någorlunda hedervärda utstrålning hade en Facebook-profil - och tjoflöjt så hade jag ännu fler kontakter. Sedan började jag lägga till mina gamla cyberkontakter (dock Galiningen icke inkluderad, då hon gör det naturligtvis mest vettiga och struntar i Facebookandet) och även några andra kontakter från när, fjärran och det förflutna. Nu har jag sexton stycken och det är förmodligen så många det blir ... jag känner inte så många fler. Men ändå, det är mycket man kan göra där och även mycket man kan bli utsatt för. Sedan jag började Facebooka har jag av mina kontakter blivit cybertatuerad, cyberkramad, cyber-hi-fivad, cyberälskad, cyberbiten, cyberupphetsad - samt blivit bjuden på cyberdrinkar, blivit dedicerad cybersånger, fått en cyberkatt, en cyberapa, ett cyberzoo, ett cyberakvarium, en cyberpingvin och en hel skog full av cyberblommor av alla möjliga slag, fått ett cyberstripparnamn (Chase Kingheat, om ni måste veta) ... kort sagt blivit allmänt cyberrådbråkad. Inte undra på att folk inte har tid att jobba. Tyvärr hinner jag inte hänga med på denna cyber-(hur många gånger har jag skrivit 'cyber' i denna bloggpost)-verksamhet - men jag vill ändå inte helt slänga den under mattan ... den har ändå sin charm.

Den 6 oktober skall vi återigen besöka Scalateatern för att se och höra fantastiska Fria Proteatern spela sin föreställning "Vargjakten" - fullproppad med den ryske vispoeten Vysotskijs vackra och medryckande sånger. Redan på 80-talet upptäckte jag Vysotskij tack vare just Fria Proteatern och den LP med Vysotskij-sånger som gavs ut då. Som nybliven gitarrist hittade jag även en bok på biblioteket med Vysotskijs visor i svensk översättning och jag lärde mig spela några Vysotskij-sånger - bl a just "Vargjakten", som gjorde ett stort intryck på mig när jag var i 14-15-årsåldern. Jag visste inte att boken och skivan återutgivits innan jag hittade den på en bokhandel för drygt ett halvår sedan. Då hade jag redan pratat Vysotskij ganska flitigt med min stora kärlek, och även köpt henne ett par LP-skivor med Vysotskij själv som jag hittat. När jag av en händelse någon vecka senare fick veta att en av mina kollegor är dotter till en av medlemmarna i Fria Proteatern påpekade jag att jag gillade deras tolkningar av Vysotskijs visor. Då berättade hon för mig att de på nytt spelade samma föreställning som på 80-talet, och jag lyckades hastigt och lustigt få tag på biljetter till allra sista extraföreställningen. Den var hur som helst fantastisk på alla sätt och vis, och vi hörde att det ryktades om nya föreställningar till hösten. Den här gången var vi mer förberedda och har även bjudit våra vänner Gunnar och Aurore för att besöka och njuta av Vysotskijs musik. Det blir härligt.

... och något annat som blir härligt blir ett nytt besök på Scalateatern i slutet av oktober, för då kommer min ungdoms norrbottniska hjältar Euskefeurat på besök till storstaden. Under åren 1986-1994 såg jag dem uppträda årligen och varje gång de släppte en ny LP var det fest. Underbart ... jag har inte sett dem spela live sedan 1994 då de lade ner verksamheten (för att starta om häromåret) ... men äntligen är det dags igen! Dessutom ryktas det om en ny platta också ... nam nam!

Dessutom har visst min stora kärlek vunnit biljetter till en konsert med Radiokören nu till helgen ... vet inte riktigt än vad det rör sig om, men det blir säkert en musikalisk upplevelse det också.

Det blir en riktigt kulturell höst.