Mellandagsrapport

Ja nu var det ju ett tag sedan jag skrev här senast, men jag tycker väl att jag inte haft så mycket nytt att tillföra. Jag jobbade fram till min födelsedag den 19 december (tackar för alla gratulationer och beklaganden) och har medvetet hållit en låg profil under julhelgen. Julfirandet har varit stillsamt – för att inte säga stillastående – men inte mig emot. Med åren har jag blivit alltmer ointresserad av ”Tippetippetippetipptapp” och allt annat som hör julen till. Min kära sambo har fått ta hand om julpyntandet, även om hon en månad före jul, irriterad över all tidig julreklam fräste att i år blir det minsann inget julpynt överhuvudtaget. Nå … någon vecka före jul kom dock julgardinerna upp och lite glitter här och där … samt duschförhänge och badrumsmatta med jultema … och … nu kommer det … toalettpapper med snögubbar på. Jag köpte själv en sådan här löjlig liten plastgran som man kan plugga in i USB-ingången på datorn och så tindrar den i alla möjliga färger. Även om den är löjlig och smaklös så är den ganska fin … jag har nog en viss fäbless för det löjliga och smaklösa trots allt – kanske för att jag själv är ganska löjlig och smaklös.

Häromdagen bytte jag ut min gamla mobiltelefon av märket Sony Ericsson som hängt med mig under ett antal år och blivit fruktansvärt gammalmodig … mina elever fattar inte att man kan ha en så pass gammal mobiltelefon … herre jestanes – TRE år gammal! Fast jag tycker att den har varit bra och användbar och det är bara på sistone då knapparna krånglat på ett irriterande sätt som jag funderat på att byta ut den (fasen, det känns ju som om det var i går jag skrev en bloggpost om när jag köpte den). När Sony Ericsson själv skickade reklammail där de undrade om det inte var dags att byta mobil snart, så surnade jag till och konstaterade att det i så fall INTE skulle bli någon ny Sony Ericsson – höjden av fräckhet … Det blev istället en Nokia med mer finesser än vad gamle Bell själv kunnat fundera ut. Nya leksaken har en 5 megapixlars kamera, vilket är ganska bra för att vara en mobil, och dessutom GPS. Eftersom jag lätt går vilse … eller rättare sagt är förtjust i att planlöst irra runt … har jag länge funderat på någon typ av GPS. När jag nu igår promenerade runt i vår vackra men något kalla stad roade jag mig med att testa såväl kamera som GPS många gånger – och jo, det fungerade. Promenaden blev extralång eftersom jag hade ett par nyinköpta rejäla vinterskor som behöver gås in – och så gillar jag ju att strosa runt. Då blev nästan promenaden igår i längsta laget och jag känner mig faktiskt lite ledbruten så här dagen efter. Strunt samma, man behövde komma igång och röra lite på sig. Jag har varit alldeles för slö med sådana saker i höst och ser det som ett inofficiellt nyårslöfte att bli bättre i det avseendet.

Så … avslutar med några bilder från gårdagens promenad. Fler bilder kan ses här.

Järntorget, Gamla Stan













Riddarholmen, sedd från en utkikspunkt på Monteliusvägen, Södermalm

På väg ned från Skinnarviksberget i riktning mot Zinkensdamm och Hornstull - man skymtar topparna på Högalidskyrkans "tvillingtorn" bakom ett av husen.

Gott nytt år om vi inte hörs igen innan dess!

PS. Hörde idag att en av mina favoritkompositörer, Lars Hollmer (känd för sin medverkan i gruppen Samla Mammas Manna och för sin komposition "Boeves Psalm") har gått bort. Mycket sorgligt. DS.

NYTT ALBUM: HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE

Jaha. Så var jag äntligen klar med min nya "platta". I somras bestämde jag att den skall heta "Himlen är bra mycket blåare" efter en rad ur balladen "Från en gammal ek". Jag påbörjade denna nya utgåva i februari 2007 och slutförde de sista inspelningarna häromdagen. I stilen är det en återgång till den gitarrbaserade musik jag tidigare gjorde, innan jag gjorde min förra utgåva "Mot mina principer" vilket ju var något av ett snedsteg musikaliskt. Jag hade för bråttom att göra färdigt den, vilket jag idag tycker var synd. Den här nya utgåvan fick dock ta tid på sig och så blev resultatet ganska trevligt också. Jag var enormt nöjd med utgåvan "Från samma tak" från 2005 som kanske några chattkompisar kommer ihåg och jag kan nog säga att jag är nöjd den här gången också. Jag har dessutom vid sidan av musicerandet uppdaterat och omorganiserat min gamla hemsida. Det var ta mig attan på tiden, då jag inte hade trixat med den sedan sommaren 2006. Nu har jag lagt ganska mycket av min musik där och kommer att lägga in äldre bitar längre fram i tiden. Nå, tillbaka till "Himlen". Det hela rör sig om hela sjutton nya sånger allihopa ihopknåpade av mig:

HÄR KAN ALBUMET AVLYSSNAS.

NU ÄTER JAG UPP DIG
Sång som jag skrev sommaren 2007. Den handlar om den mest utstuderade hämnd jag kan tänka mig – nämligen att äta upp sin fiende. Inspirerad av en viss katt som med vällust åt upp en irriterande fluga. Här är känslan överförd till oss vanliga människor, vilket gör att sången blir en aning kannibalistisk. Jag försökte göra ett någorlunda etniskt färgat popsound.VÄCK MIG INTE
Ballad, vars grundidé dök upp tidigt en morgon. Idén utvecklades till att även omfatta det faktum att det är lättare att låtsas sova än att se problem i vitögat. Skrevs hösten 2007.EN VACKER DAG
Sång som till och med har en ackompanjerande rockvideo (eller rockbildspel om man ska vara ärlig). Den handlar om det faktum att man inte blir särskilt mycket visare med åren. Skrevs tidigt våren 2008.FRÅN EN GAMMAL EK
Ballad som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde sommaren 2008. Texten är väl mest en stillsam betraktelse från naturen, men sångens karaktär blev lite olik mina vanliga sånger. Det blev lite Burt Bacharach-känsla i låten – och svårsjungen och svårspelad blev den. Den var ett rent helsicke att spela in, men jag är rätt nöjd med resultatet.OM LINA G.
Jag hittade några gamla dikter från åren runt millennieskiftet och en av dem var denna sonett om en trevlig tjej. Jag skrev sonetten hösten 2000 (tror jag) och tonsatte den hösten 2008. Det blev en stillsamt jazzig bossanova av alltihop.HUR KAN MAN VILJA
Sång jag påbörjade sommaren 2006, men jag lade den åt sidan och skrev om den helt och hållet sommaren 2007. Det är väl egentligen arrangemanget som står i centrum i denna sång.MENINGEN
Ett försök att skriva en sång i Vysotskijs anda, men texten blev mer allmänt reflekterande kring det finns någon mening med tillvaron eller inte.USEL
Poplåt med glimten i ögat som jag påbörjade sommaren 2006 – med inte så lite Bob Dylan-sneglingar. Jag skrev om den och slutförde den sommaren 2007 och gav den ett enkelt poparrangemang.EN HALVTIMME TILL
Jag hittade den här gamla texten från 1997 och tyckte att den gott förtjänade att få en chans. Jag halverade texten och skrev till talkören i refrängen samt skrev melodin och så var en ny sång färdig – elva år efter påbörjandet. Det måste vara rekord.INGEN
Denna ballad var en av de första som jag presenterade från ”HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE” och den fick fina vitsord, vilket jag inte förväntat mig. Men nu när jag tagit del av andras åsikter så tycker nog jag också att den har vissa förtjänster. Påbörjade skriva sången sommaren 2007 och avslutade den i februari 2008.GE MIG PENGAR
Poplåt som sneglar mot cyberkulturen och den alternativa sanning som oftast förekommer där. Skriven hösten 2008.JAG KLARAR MIG
Skriven efter ett besök i mina gamla hemtrakter sommaren 2008. Kanske handlar den en aning om Luleå. Kanske handlar den en aning om den värld jag lämnade bakom mig.ETT STEG HIT
Sång som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde våren 2008.SESTINA-LEK
När jag hittade sonetten ”Om Lina G.” så hittade jag även ett försök att skriva en sestina. Resultatet blev ju tämligen dråpligt och jag kände att det kunde bli en småkul visa av mitt försök till sestina. Visa komplett med drake, kung, prinsessa, sköka, mandolin och banjo. Vad mer kan man begära. Sestinan skrev jag någon gång kring millennieskiftet och melodin skrev jag hösten 2008.JAG STÅR I SKULD TILL DIG
Denna sång påbörjade jag tidig vårvinter 2007 och var nog sången som blev avstampen till hela detta projekt. Hösten 2007 var sången färdig och den handlar om förlåtelse.SAKNAR DIG INTE ALLS
Småbitter countrylåt som jag skrev hösten 2008.SCHOTTIS FRÅN HALLONBERGEN
Instrumentalt stycke som jag skrev våren 2007. Vad titeln anbelangar … tja, något ska väl ett musikstycke heta. Jag är fullt medveten om att det inte är en schottis – och den har ingenting med tunnelbanestationen Hallonbergen att göra heller. Fast jag gillar namnet.

Håll till godo!

GRÖNA STORTÅN STRIKES BACK!

Då undertecknad i samband med sittningen i lördags började känna av en gammal krånglande stortånagel som tvingat mig till några smärre kirurgiska ingrepp 1991 och 1996, antog jag att det snart skulle vara dags för ett nytt besök under knivarna. Tack och lov är dessa veckor osedvanligt lugna då samtliga lärjungar jag i vanliga fall har lektioner med är på s k prao, vilket innebar att jag på onsdagen kunde med tämligen gott samvete uppsöka distriktssköterskan – en tämligen ung men likväl professionell mörk dam som hade god vana av att lugna plågade patienter. Denna patient var mestadels plågad när han promenerade omkring i sina någorlunda trendiga (inbillar han sig) promenadskor. När sköterskan konstaterade att stortån hade åtminstone till viss del en något neongrön kulör och därmed innehöll var som behövde tömmas ut, greppade hon med varlig hand tag om det gröna och stack hål och klämde ut den ondsinta vätskan. Hon frågade några gånger om det gjorde ont, och antydde att det inte fanns någon anledning att spela tuff och oberörd, men jag försäkrade flera gånger att området kändes som bedövat och att det alls icke smärtade farligt. Det kändes tvärtom skönt att bli av med eländet.

På torsdagen var jag tillbaka till på jobbet, och ägnade dagen åt att besöka ett par av mina praoande lärjungar, vilket gjorde att jag fick resa runt en del. Detta har jag sannerligen inte något emot, utan det var snarare skönt att få röra lite på sig och se nya delar av huvudstaden. Bland annat satte jag för första gången mina fötter i Fittja, ett ortsnamn som väckte oerhörd munterhet hos undertecknad när jag under mina juvenila år såg ortens namn på en karta. När jag äntligen äntrade ovan nämnda plats så var det icke med någon munterhet, snarare tvärtom. Jag har alltid tyckt att stadsplanerare som inte föredrar räta linjer är en styggelse. Vid Fittja centrum slingrade sig långa, smala och just slingriga gångbroar ovan biltrafiken. Utan tvivel var det tänkt att man på detta sätt skulle undvika att gångtrafikanter blir påkörda, men för undertecknad innebar denna design att jag hade ett litet helsicke att hitta den adress jag skulle till. Nu har jag som bekant oerhört svårt att hitta och har under årens lopp upptäckt många intressanta platser när jag irrat runt. När jag var redo att ge upp, trött som en göteborgsvits, svettig, hungrig och dessutom med en stortå som började protestera över den omilda behandlingen började jag söka mig tillbaka mot tunnelbanestationen och då nästan snubblade jag över den lilla trånga kebabgrillen dit jag skulle. Vid det laget var jag tämligen trött på Fittja.

På fredagen fick jag betala priset för mina eskapader under onsdagen, stortån värkte och ett planerat besök i Huddinge ställdes in. Men så idag tyckte jag att det kändes bättre. Övriga medlemmar i familjen skulle ge sig av för att jaga t-shirtar till den äldste tonåringen i hemmet, en jakt jag av egen erfarenhet vet kan bli såväl lång som smärtsam. Så jag tänkte ta en tur till staden bara för att få lite frisk luft och rensa luften en aning. Jag tog t-banan till centralen och undrade därefter en stund i vilken riktning jag skulle fortsätta. Så vandrade jag upp till Drottninggatan och följde den söderut. Man kunde ju tycka att turistsäsongen nu i mitten av november torde vara över, men det verkar inte turisterna tycka. Jag roade mig under en period genom att räkna hur många fotograferande turister jag kunde se. Jag tappade snart räkningen och började titta i skyltfönstren istället men kände en viss kväljande känsla när jag började se en massa julprydnader dyka upp här och var. Jag upplevde storstaden med hörseln när jag lyssnade på alla språk och dialekter runt om mig, när jag hörde de dansande och flöjtblåsande indianerna som brukar lira sina hits utanför kulturhuset. Jag hörde begåvade gitarrister spela virtuost, vänliga men bestämda djurrättsaktivister som stod och demonstrerade utanför en pälsaffär, och en hel rad med Hare Khrishna-anhängare som dansade och sjöng och ropade sina ramsor på de mest oväntade ställen, bland annat på Järntorget i Gamla Stan.

Ja, efter att ha slunkit in i en skivaffär och syndat några vax till min alltför blygsamma skivsamling bestämde jag mig för att följa Drottninggatan hela vägen till Gamla Stan. Om min stortå skulle klara av stenläggningen i Gamla Stan skulle nog allt vara i sin ordning. Sagt och gjort. Jag passerade riksbron, Riksdagens hus, stallbron och Mynttorget. Där stod hade en glad gotlänning ställt upp ett stånd där han sålde brända mandlar. Även om doften var lockande, lyckades jag hålla mig och traskade vidare in på Västerlånggatan. Där var ett liv och ett kiv. Nästan fullsmockat med folk som rörde sig trögt i bägge riktningar. Förutom att vädret var lite gråare och kallare så var det nästan som när det är högsommar. Man såg knappast Gamla Stan för alla turister. Nå, jag hade ju ingen brådska och även turister måste ju få roa sig, och Gamla Stan har ju som bekant en mycket trevlig atmosfär.

När jag som sagt var betraktat det brokiga Hare Khrishna-gänget som dansade runt på Järntorget bytte jag riktning och började promenera längs Österlånggatan och märkte till min förvåning att den nästan var folktom till skillnad från några turister som inte var så förtjusta i trängseln på systergatan. Några gillade att posera vid de speciellt utformade postlådor som finns i Gamla Stan och andra riktade sina kameror mot många av de vackra gamla byggnaderna. Så kom jag så småningom fram till Slottsbacken och stortån var fortfarande på någorlunda gott humör. Jag sneddade ned mot Stortorget och såg en massa ännu icke öppnade stånd utplacerade lite hipp som happ. Skyltarna utlovade olika konsthantverk och en av stånden hade en skylt där det stod något om Kiruna. Tyvärr var som sagt var stånden inte öppnade så jag hade inte möjlighet att se om det var Lars Törnman som skulle erbjudas till försäljning eller vad det kan ha rört sig om. Nu började jag känna mig nöjd med min promenad och styrde mina fötter mot Gamla Stans tunnelbanestation vid Mälartorget.

Jag fick dock vänta en stund vid tunnelbanestationen då en röst ropade ut att det var stopp på gröna linjen på grund av ett sjukdomsfall i Fridhemsplan. Är det ännu en stackars sate som kastat sig framför ett tåg, blev naturligtvis min stilla undran. Jag tycker att det händer sådana saker allt oftare och jag tycker egentligen mest synd om tunnelbaneförarna och andra som tvingas bevittna sådana saker. Själv har jag ännu inte sett något dylikt, även om jag för några veckor sedan såg en man ligga i en stor blodpöl vid nedersta plattformen vid T-centralen. Han hade sjukvårdspersonal runt sig, men de verkade inte göra annat än att vänta på ambulans eller möjligen bättre tider, vilket gjorde att jag förstod att mannen förmodligen redan var död. Jag läste dock aldrig något om incidenten så jag vet fortfarande inte vad som hade hänt.

Nå, innan jag börjar avvika ännu mer från ämnet insåg jag att det vore klokare att gå över till andra sidan plattformen och ta röda linjen in till T-centralen istället, vilket jag också gjorde. Sedan åkte jag hem till Husby igen och kunde konstatera att stortån fortfarande var på godmodigt humör. Den kunde hålla färgen också, då den ännu inte återfått sin forna giftigt neongröna kulör. Och det var ju bra det.

Inte ofta man skriver en så här lång bloggpost. Men eftersom jag i min natur har svårt att hålla mig kort, så är väl denna bloggpost ett sundhetstecken – kanske inte för mig, men för bloggen.

Det tar på krafterna att ha roligt ...

... kan jag konstatera efter två underbara dagar i nostalgins och nöjets tecken. Jag var tämligen slut på lördagskvällen - och det berodde inte enbart på att jag varit med familjen på bio och sett senaste James Bond-filmen (vilken för övrigt var en besvikelse) ... nej det var inte det som gjorde att jag kände mig lite ... nja inte utarbetad direkt ... ut- .... utfestad kanske?

I fredags efter jobbet begav jag mig till Söders Hjärta, en restaurang med bar liggandes nära Maria Magdalena kyrka på Södermalm. Där skulle vi åter träffas, alla vi gamla snorungar som 1990-92 gick Estetisk-Praktisk linje med teaterinriktning på Hermelinsskolan i Luleå.

Naturligtvis kunde jag konstatera att jag hade glömt ta med mig de gamla tidningsklipp från den tiden som jag hade tagit med mig till Stockholm, naturligtvis kunde jag konstatera att jag inte höll på att hitta dit och senare trodde jag att jag glömt min kamera, bara för att när återträffen var över inse att jag lagt kameran i ett för mig fullständigt okänt och outforskat fack i min väska. Nå, det fotograferades rätt hejvilt ändå och en hel del material lär säkerligen dyka upp på Fejsbock så småningom. Det är ju till viss del Fejsbocks förtjänst att vi alla kom i kontakt med varandra efter alla dessa år. Mest hyllningar skall ändå gå till Kicki, som ägnade sig åt ett imponerande detektiv- och spaningsarbete för att lokalisera alla gamla klasskamrater. Resultatet blev också en underbar kväll där den goda maten och drycken hamnade totalt i bakgrunden för det sköna sällskapet.

Vi flyttade om mellan borden och drog våra livshistorier gång på gång, för alla ville ju veta vad som hade hänt ... för att inte tala om önskan att vältra sig i nostalgi, byta minnesbilder med varandra och bara insupa varandras sällskap - och konstatera att vi hade inte förändrats så himla mycket under dessa 16 år. Dessutom kändes det inte som om året var 2008 ... och det kanske det inte var heller ... i alla fall inte i fredags. Dagen efter samlades några av oss till en ny träff med fika i Kulturhuset - vi kunde helt enkelt inte få nog av varandra.

Tack för att jag åter fick träffa er alla: Jimmy, Kajsa, Malin, Stefan, Cilla, Lina, Jenny, Therese, Per, Tina, Sarah, Kicki, Camilla, Anna, Hanna, Anne, Sara, Lotta och Linus.

En sak tror jag vi är eniga om ... det får INTE dröja 16 år tills vi ses nästa gång.

Höstlov...

Ett ofrivilligt hostlov har övergått i ett efterlängtat höstlov och det är väl ett tämligen passande epitet på ovan nämnda lov. Nog är det höst alltid - och kallare har det blivit också. Vädret är inte direkt lockande ute men det gör inte så mycket eftersom jag istället kan lata mig med en Sjöwall/Wahlöö och min Stockholmskarta. Jag har nämligen börjat läsa om dessa polisromaner som jag med stor glädje slukade som tonåring, men nu har jag bättre koll på miljöerna och kan se på Stockholmskartan VAR t ex bussen med alla ihjälskjutna passagerare i "Den skrattande polisen" stannade och på vilket tak det låg en man och skjöt poliser i "Den vedervärdige mannen från Säffle" osv.

Fast egentligen har jag annat att göra. Min kära Washburngitarr har råkat ut för en åldersrelaterad sjukdom. Stallsadeln har spruckit (det är den lilla vita mojängen längst ner vid strängfästet som strängarna vilar mot) och behöver bytas ut. Dessvärre finns det inga färdiga stallsadlar som passar direkt utan man måste hålla på och fila till dem själv så att de ska passa. Detta ser jag inte fram emot, men jag gör hellre det än att byta ut min gamla Washburn. Musikinstrument blir som bekant bara bättre med åren - eller rättare sagt, det sitter mer av en själv i instrumentet när man har använt det ett längre tag, och min stolta Washburn D10M köpte jag sommaren 1993 och är med andra ord en gammal god vän vid det här laget. Så det blir allt att bita i det sura äpplet och fila till stallsadel för allt vad tygen håller.

Glad? Vad är det ...?

I morse när jag just kommit fram till min arbetsplats och hade något ärende någonstans så blev jag haffad i farten av en av mina kollegor, som bl a är svensklärare på mellanstadiet. Hon grunnade över en språklig fråga och kunde inte komma på svaret, så vem är då bättre att fråga än skolans ämnesansvarige språklärare (notera den malliga bitonen)? Sagt och gjort. Ungefär så här löd diskursen:

Kollegan: Hur säger man glädje som adjektiv?

Undertecknad: Äh ... va?

Kollegan: Adjektivformen av ordet glädje? Inte heter det väl "glädjad"? Det låter ju helt fel!

Undertecknad: Äh ... (under några sekunders tystnad försöker jag få igång det grammatiska maskineriet som ännu inte riktigt vaknat) ... öh, nä, det heter det inte ... (fast jag har ännu inte kommit på vad fasen adjektivformen av ordet glädje är) ... eh ... det heter väl ...

Nu passerar matematikläraren som nog tycker att vi är mer än lovligt tröga och säger klart och tydligt: GLAD!

Två språklärare ser ut som fiollådor i ansiktet och försöker med ett visst eftertryck sjunka ned i jorden. Två besserwissrar till språkvetare som krånglat till det för sig och tänkt mycket svårare än vad de skulle ... ... ... ... inte helt olikt några av sina elever.

Tydligen citerad i NSD ...

Jag fick via Fejsbock höra i torsdags från min gamla EP- och teatervän Hanna Johnselius att den lokala draken däruppe, NSD (Norrländska Socialdemokraten) hade ett helt uppslag om Harry Nyman och att de även haft med spridda citat från Internet. Eftersom jag skrev en bloggpost till minne av honom samma dag jag fick det sorgliga beskedet om hans bortgång, så hittades tydligen bloggposten av någon som satt och googlade på NSD:s redaktion. Så valdes tydligen något matnyttigt ur min blåblogg och citerades i pappersupplagen av NSD i torsdagens nummer. Modern har lovat skicka mig klippet från Luleå, men det har inte anlänt ännu, så jag vet inte i detalj vad det står där ... men det var ju trevligt att mina ord ansågs användbara.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Jobbet rullar på i vanliga spår och det är varken till eller från. Man tar tunnelbanan till jobbet, jobbar en dag och åker hem igen och tar det lugnt i hemmets ljuva vrå - alltså inget vrålupphetsande liv, men vem klagar?

Jo, förresten, innan jag glömmer det. Tydligen har några av eleverna på min skola börjat hitta till den här bloggen och jag kan säga direkt för att spara tid: Ni kommer inte hitta någonting skrivet om er i den här bloggen, så ni behöver inte vara rädda. Tyvärr har några av er börjat med att spamma bloggen, vilket gjort att jag numera måste godkänna varje kommentar innan den publiceras. Inget större problem direkt, men bör förklaras för de som annars försökt skriva kommentarer till bloggen och nu plötsligt inte längre lyckats få in kommentaren direkt.

En uppmaning till dessa läsare - har ni inga läxor att göra eller några prov att plugga till? Om ni är mina elever har ni definitivt andra saker att göra än att hänga här. Eller för all del - läs om ni vill, men jag tror inte ni hittar något ni tycker är intressant. Däremot borde ni börja skriva blogg själv - för det utvecklar ens språk att skriva mycket ... och några av er siktar ju faktiskt mot höga betyg ... inte sant?

"AM I BLUE?" - TILL MINNE AV HARRY NYMAN

När jag idag hade en skön halv arbetsdag, vilket innebar att jag kunde lämna min arbetsplats redan halv ett, tog jag vägen förbi Myrorna i Skärholmen och köpte några trevliga 78-varvare. En av dem var "Am I Blue?" med Ben Selvin och hans orkester, en skön engelsk stenkaka från 1929. På vägen hem tog jag vägen förbi frisören och såg till att bli av med värsta lejonmanen - något jag tänkt göra länge, men tiden räcker sällan till. Nu blev det dock gjort, och det var skönt att bara slappna av samtidigt som lockarna föll under frisörskans vana sax.

När jag så kom hem och kollade min e-mail och tittade in på Facebook fick jag ett meddelande som fick hjärtat att stanna till en stund från en av mina gamla klasskamrater från gymnasiet. Vår kära lärare och klassföreståndare, en av Luleås främsta och mest omtyckta kulturpersonligheter Harry Nyman hade avlidit, bara 56 år gammal. Jag gick estetisk-praktisk linje med teaterinriktning 1990-92, och få saker har varit så utvecklande för mig som de där två åren. Nu har jag på sistone kommit i kontakt med flera av mina gamla gymnasie- och teatervänner genom Facebook och vi har till och med bokat in en återföreningsträff i november. Jag är nog inte den ende av oss som ser fram emot detta. Den tiden betydde mycket för oss alla, det är jag övertygad om. I centrum för hela utbildningen fanns Harry Nyman.

När jag sökte till EP-linjen kände jag mycket väl till Harry - dels pga mitt teaterintresse, Harry var hela livet mycket aktiv med barn- och ungdomsteater - men också eftersom jag mindes de sköna barnprogram som Lule Stassteater spelade in för Sveriges Television. Där samarbetade Harry ofta med Staffan Erstam. Jag minns inte alltför mycket från de TV-programmen, annat än att jag gillade dem, men jag har kvar i mitt minne en bild av en vagn som drogs av den snälle Staffan och på vagnen satt den elake Harry och domderade - och var fruktansvärt rolig. Det visade också att han var en bra skådespelare, för Harry var i själva verket en väldigt snäll och behaglig människa. Han hade en hand med barn och ungdomar som jag önskar att jag själv har.

Han var perfekt som tomte i Stadsparkens julkalendrar och under många år var det riksomfattande direktsändningar på julafton när barn i hela Sverige fick ringa till Radio Norrbotten och prata med tomten. Jag brukade alltid se till att ha tillgång till radio för att kunna lyssna på detta - om jag så satt i en bil på väg till släktingar så krävde jag att få lyssna på tomten Harry. För några år lade jag mig i en livlig diskussion om var tomten egenligen bor och hävdade bestämt att han bor i Svartöstaden i Luleå - för där bodde Harry under många år.

Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om Harry, eftersom det dyker upp hur många anekdoter som helst i huvudet på mig när jag nu sitter och skriver, men jag kan bara sammanfattningsvis säga att han utan tvivel är en av de mest mysiga människor jag haft glädjen och äran att ha att göra med under hela mitt liv. Det hade varit så roligt om Harry fått vara med på vår återföreningsträff i november, men så blev det inte ... tyvärr. Fast jag kanske som hyllning till honom berättar den småslippriga historien om den tioårige pojken som gick på bordell som jag en gång hörde honom berätta ... dock bara på begäran. Allmän eller egen sådan.

Så för att slutligen svara på frågan som finns i denna bloggposts titel, samt på den gamla grammofonskiva som jag hittade idag: "Yes ... today I am a bit blue ..."

MIN FÖRSTA "ROCKVIDEO" - EN VACKER DAG

Ja ... eller rörligt bildspel med bakgrundsmusik ska man kanske säga. Det hela blev en självbiografisk (eller egotrippad) video med bilder från 1975 och framåt. Ber om ursäkt för att det förmodligen är alltför mycket Björnbilder för att gemene man ska stå ut - men det ligger i rockvideons natur att det ska vara väldigt egotrippat.

Låten spelade jag in i somras med Steinberg Sequel, gitarr och sång och spelade in allt och mixade hela faderallan på min Zoom MRS-8 digitalinspelare. När man inte enbart ser min fula nuna i videon kan man se min gamle kompis Roger, min sambo Galina, mina kusiner Malin och Lina och katterna Alban och Rulle. Ska det vara självbiografiskt så ska det.

Ännu en tisdag gången ...

Ännu en tisdag gången och dessa har en tendens att kräva lite extra vad gäller energi och uthållighet då dessa alltid ägnas åt lektioner, fackligt arbete (pysslar med sådant nämligen) och arbetslagsmöte sist på dagen. Men det går väl an ändå antar jag. Trivs hyfsat bra med jobbandet just nu (detta tillstånd kan ändras från dag till dag) och det känns som det mesta är under någorlunda kontroll (behöver det tilläggas att jag knackar mig i huvudet och säger "peppar, peppar" när jag skriver detta?) ... ja som sagt var - någorlunda.

Jag har tidigare pladdrat om Fejsbock och hur denna hemsida präglat våra liv. En positiv sida är att man åter kommit i kontakt med många studiekamrater från förr. Nu har detta börjat eskalera under senare tid och det har till och med beslutats om återföreningsträff i Stockholm i november månad. Det var på tiden tycker jag. Intressant är att så många av de gamla studiekamraterna bor i Stockholm med omnejd och att så få finns kvar där uppe ... nå, jag antar att det är överlevnadsinstinkten som fört de flesta av oss bort från vår uppväxts marker.

Jag brukar sällan nämna alltför mycket om arbete i den här bloggen, men ibland händer ju ett och annat dråpligt. Idag hände något som fick mig att dra på munnen. En av flickorna i klass 9 lämnade in en uppsats till undertecknad idag och det var tänkt att den uppsatsen skulle lämnats in redan förra veckan - vilket jag lät henne förstå medelst sträng och bekymrad min - hon sade att hon helt enkelt hade glömt bort att hon skulle lämna in uppsatsen. När jag läste titeln på uppsatsen kunde jag inte hålla kvar den stränga bekymrade minen längre. Uppsatsens titel var: DET GLÖMMER JAG ALDRIG

Ridå!

11 september + 2 bl a

Jag har alltid haft en särskild relation till datumet 11 september (jo jag vet att det inte längre är det datumet men jag har inte haft tid att blogga om det före NU - därav "+2" i titeln ... bråka inte med mig! Det säger jag bara!) vilket förmodligen jag inte är ensammen om. Allende störtades 1973, några flygplan vände upp och ned på USA (och resten av världen) 2001 och vår utrikesminister Anna Lindh dog efter att ha knivhuggits på NK dagen före 2003. Inte nog med det: tyske fotbollsspelaren Franz Beckenbauer föddes, liksom engelske komikern Johnny Vegas och amerikanske röstartisten Pinto Colvig som lånade ut rösten till Långben i mången Disneyfilm. Många har även lämnat oss denna dag, förutom nyss nämnde Anna Lindh kan man också nämna formel 1 föraren Ronnie Pettersson, och musikerna Peter Tosh och Joe Zawinul.

Men för mig har alltid 11 september varit dagen då jag flyttade in till den trevliga enrumslägenhet på Hertsön (Abborrgränd) där jag sedan bodde i sju och ett halvt år innan jag lämnade Luleå för att bli Fjollträskare. Samma dag 1998 var också dagen då den näpna kattfröken Lillan slutade sina dagar. Då jag förstod att hon inte skulle orka med en flytt (hon var väldigt känslig för förändringar och var hela femton år gammal) åkte jag med henne till djursjukhuset i Gammelstad så hon fick en insomningsspruta och ett stillsamt slut.

Så var det med den saken. Årets 11 september blev tämligen fridsam - efter lite undervisande och en del sk kontorsarbete och planering åkte jag hem - tog dock en omväg eftersom jag följde med några kollegor en bit på vägen mot sina hem innan jag klev av i Helenelund och krånglade mig hem.

Idag har jag också haft en ganska lugn dag. Jag åkte in till stan för att inhandla nya gitarrsträngar till min kära gamla Washburn D10M (en gitarrmodell som många gitarrvänner brukar gilla) och tog senare en runda till Solna. Där var det tämligen livligt då AIK råkade spela en tämligen tidig match mot IFK Göteborg. Polisen ville väl förmoligen inte ägna en massa energi åt att jaga huliganer under lördagskvällen - så därför fick de göra det mitt på ljusa dagen istället. Det ekade från Råsunda på långt håll ... men matchen blev visst ett antiklimax. Det krävdes inte så mycket tjuvlyssnande för att förstå att matchen slutat 0-0 ... ungefär som på gamla goda tiden då jag cyklade till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela 0-0 match efter match.

Efter att ha bytt strängar och värmt upp dem spelade jag in några av mina gamla låtar på min blogg-tv-sida och samtidigt har klippen lagts in på Youtube. Tyvärr blir ljudet inte särskilt bra (för att uttrycka sig milt) när jag spelar in musik med inbyggda mikrofonen i min webbkamera. Kanske man borde försöka koppla in en bättre mikrofon till nästa gång. Men det är väl ändå någon form av dokumentation.

Nå ... nog om detta.

RYKTET OM MIN DÖD ...

... är inte bara överdrivet. Det har förmodligen inte spridits ännu. Vilket är bra. Eftersom jag lever. Knappt ... ... ... nja, mer än så faktiskt. Mitt musikprojekt är egentligen färdigt ... men jag är inte riktigt nöjd med två av låtarna som jag gärna skulle vilja byta ut ... så det fattas alltså två sånger. De får väl tillkomma när de känner för det ... och när jag har tid för sådana saker. Jag har ju återvänt till jobbet och påbörjat mitt tredje läsår på skolan där jag arbetar. Vid det här laget känner jag mig som en veteran och har lagt bort den där valpiga oron och nervositeten som präglade åtminstone mitt första år. Jag har, som man brukar säga: blivit varm i kläderna. Jag är medveten om att allt kan ändras om över en natt, men just nu funkar arbetet rätt bra (peppar, peppar, ta i trä) och för en gångs skull jobbar jag INTE övertid (peppar, peppar, ta ännu mer i trä) och jag hoppas att det får fortsätta på det sättet, då det känns som man äntligen har möjlighet att lägga ned lite extra energi på att göra jobbet riktigt bra ... alltså "bra" ur Björnsynvinkel - inte andras.

Jag har ägnat rätt mycken tid åt att pyssla med det ena och det andra, men jag märker ändå att det är jobbet som är den sammanhängande röda tråden för mig. Annars är det både det ena och det andra ... små och stora projekt som ligger och pockar på ... även om det är osäkert i vilken riktning de kommer att leda mig. Men jag bekymrar mig inte så mycket om det ... det får bli som det blir.

Sådärja. Nu behöver man inte ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat min blogg på länge ... till och med arbetskamraterna (finns några bloggare där bland dem också för övrigt) har påpekat att tamigattan börjar vara dags för något livstecken från blåbloggen. Som jag påpekade i början av detta inlägg. Jag lever ... fortfarande ... och de senaste dagarna har jag börjat hänga här. En utveckling (eller vad fan man nu ska kalla det) av bloggandet kanske? Jag har ännu inte hunnit lägga in någon filmsnutt, men hoppas få tid och ro och göra det också inom kort.

Smakprov från kommande "albumet" ...

Inom kort kommer jag här att presentera min senaste samling sånger och jag har kallat samlingen "Himlen är bra mycket blåare". Det är den första samlingen sånger sedan december då jag gav ut "Mot mina principer" vilket var något av ett elektroniskt experiment vilket väl blev lite sisådär - inget jag brukar framhäva direkt när jag pratar om min egen musik. "Från samma tak" som jag gav ut hösten 2005 värderar jag personligen fortfarande mycket högt och jag trodde länge att det skulle bli mitt allra "bästa" verk. Nå det må vara hur det vill med den saken. Sångerna i "Himlen är bra mycket blåare" började ta form redan våren -07 och jag påbörjade även inspelningarna vid den tiden. Dock är det ju så att när man är lärare som jobbar fulltid och ibland även mer än fulltid så finns det sällan utrymme för att pyssla med sådana här tidskrävande saker. Dessutom har jag ju den egenheten att jag vill vara ensam till 110% för att kunna koncentrera mig till fullo - och det är ju (lyckligtvis) ganska sällan jag är det nuförtiden. Därför tar det längre tid att skriva och spela in nuförtiden.

Sången som jag nu lägger ut i bloggen (en sk ny "singel" om man så vill) är en ballad som heter "Från en gammal ek". Jag påbörjade den förra sommaren, men lade den åt sidan fram till för några veckor sedan då jag gjorde den färdig och spelade in den färdigt. Bästa sättet att lyssna är att högerklicka på länken och spara filen på egen dator innan du lyssnar. Klicka här.

Håll till godo. Jag återkommer med mer information om min nya "baby".

Hemma igen ...

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!

Tillbaka i Luleå ... 4

Jag har många gånger flinat åt ovan avbildade klotter som finns utanför ytterdörren i det bostadshus där min mor bor. "Varning för svennefiering" - jo, jo. Eftersom jag bott i Stockholmsförorten Husby i över två år nu så kan jag bara svara: "Du vet inte vad du pratar om, lille vän". I och för sig finns det kanske fog för varningen då det de facto finns svenskar i området - riktigt många till och med.

Under gårdagen åkte vi till Råneå och besökte mormor och under resan dit så märkte jag att jag började bli dålig i halsen. Det kliade och retade och näsan började rinna. På kvällen hade jag blivit förkyld. Tack för kaffet. Det var ju inte direkt efterlängtat. Inte för att det spelar någon större roll då jag har semester, men jag hade hoppats hitta någon trevligare souvenir att ta med hem till Stockholm än en förkylning. Men man får ju sällan välja sådana saker.

Trots förkylningen så orkade jag vara social när kusinerna Malin och Lina tittade över. Malin hade med sig hundarna Ferdinand och Troja, samt sin gubbe Micke. Det var trevligt på alla möjliga sätt, men jag känner att orken börjar tryta efter ganska lätta övningar. Har burit ut sopor och skall fortsätta med att bära in saker i förrådet, men får ta pauser lite då och då för att orka ordentligt. I morgon kväll bär det av hemåt igen - undrar om Stockholm står kvar?

Tillbaka i Luleå ... 3

Så kommer ännu en rapport från eder utrikeskorrespondent i Luleå.

Hela gårdagen ägnades i sällskap med gamle vännen Roger. Vi hade snackat ihop oss om ett nytt inspelningsprojekt och genomförde detta under mycken nöjsamhet - och kunde glömma vardagens bekymmer under sju-åtta timmar. I morse kändes det lite tungt i kolan till och börja med och det myckna regnandet gjorde att man inte kände för att göra några längre utflykter. Istället har jag pysslat bland mina kvarstående prylar - valt vad som gott kan slängas och vad som åtminstone tills vidare kan få finnas kvar - en vacker dag skall jag väl få med mig något av det. Har tömt och plockat isär en bokhylla och överhuvudtaget varit nyttig idag - och är säkerligen inte färdig ännu. Det finns fortfarande en del att gå igenom. Inga tokspännande upplevelser idag också och jag känner att jag klarar mig ganska bra utan det. Livet är nog fascinerande som det är.

Tillbaka i Luleå ... 2

Ja så kom sommarvädret till Luleå samtidigt som den årligen återkommande marknaden startade i centrala Luleå. Jag har för mig att jag befann mig i Luleå när det var marknad i fjol också och kan konstatera att utbudet i stort sätt var samma denna gång som de tidigare gångerna, Foppa-tofflor, handväskor, dvd-filmer, kola, plånböcker, Luleå Hockey-souvenirer samt en ivrig från Kalix kommen rörtångsförsäljare. Egentligen var det med tämligen avmätt intresse jag gick mellan stånden. Det som var roligt var att se på människorna. Det var verkligen smockfullt med folk som trängdes längs de trånga ståndförsedda gågatorna. Jag erkänner att det inte var alltför många bekanta ansikten, men strunt samma.

Mitt egentliga ärende i stan var att jag skulle träffa min kusin Lina utanför den stolta gamla rivningshotade Fritz Olsson-byggnaden. Modern gjorde mig sällskap och när vi alla var samlade gingo vi till mitt gamla favoritställe i Luleå, nämligen Take Away Café - Storgatan, ganska nära Loet. Det har sedan det öppnades i början på 00-talet varit en oas av 50-talsnostalgi kombinerat med gott fika. Lokala storheter som Gunnar Wiklund, Siljabloo Nilson och Martin Ljung tittar ned från väggarna i form av inramade grammofonskivor och foton. I bakgrunden spelas populärmusik från sent 50-/tidigt 60-tal och även den utvalda inredningen känns rätt. Jag hade faktiskt inte varit där sedan hösten 2005 då jag drog med mig min nyfunna kärlek till mitt favoritställe. På tiden att blev ett återbesök med andra ord. Kan någon möjligen tipsa mig om ett liknande lokus i Stockholm? Jag känner att jag skulle behöva ett sådant tips, om inte annat för min själsfrids skull.

Fikade lite lätt och slappade innan jag följde min kusin till hennes körskola då hon råkat försova sig och skulle försöka beveka körskollärarna om en ny tid inom kort. Det gick väl sådär. Vi promenerade sedan lite lätt i centrala Luleå och beundrade bl a stadsparken som gav ett riktigt prunkande intryck - trots närvaron av ölande lokalhjon innan vi så skiljdes åt för den här gången. Jag tog bussen ut till shoppingstaden Storheden för att ta mig en titt där. Det obekväma med Luleå - särskilt Luleå i sommarskrud - är de gnidiga busstiderna vilket gör att man ständigt får räkna med att vänta på bussarna om man inte har en sjuhelsikes timing. Dessutom gjorde det varma vädret att jag inte orkade strosa så mycket jag egentligen önskade. Tog mig så småningom hem utan att ha shoppat nämnvärt och var ganska så trött. Såpass trött var jag att jag nobbade följa med modern som skulle med kompis och titta på en timring långt upp i Hottahejti - visst - osocialt av mig, men ibland orkar man bara inte.

Har nu piggnat till lite sent omsider och passar på att nyttja orken åt att klottra ned dessa alls icke varande visdomsord.

Tillbaka i Luleå ...

Så skriver jag för första gången sedan mars 2006 en bloggpost i min fd hemstad Luleå. Besöker under en dryg vecka Luleå och träffar lite släkt och vänner och katter. Än så länge har det mest handlat om att tillbringa tid med modern och katterna - har mest tagit det lugnt så här långt. Men nästa vecka verkar bli ganska fulltecknad - inte för att det är särskilt betungande då det enbart handlar om roliga saker jag ska göra. Under morgondagen hoppas jag få ha ett rendez-vouz med min kusin och så får vi se - jag kanske tittar lite på Lule marknad som pågår nästa vecka. Vädret har varit lite bättre än förra sommaren då det regnade hela veckan jag var här, men inte har det varit något shortsväder. Tvärtom har man gått omkring och varit småfrusen. Nå, aldrig är man nöjd. Särskilt inte med vädret. Nå, tog häromdagen en sväng till skivsamlarens mecka i Luleå, nämligen Café Musica och återvände tillbaka till modern tämligen tillfredsställd - och den lätta huvudvärken berodde mest på den lite dova väderleken.

Ja usch ja ...

... väldigt var man har varit slö i sin blogg å sistone - inte för att tiden inte räckt till - tvärtutemot kan jag gärna säga. Min semester började den 19 juni och jag har medvetet tagit det lugnt och varvat ned ... fast jag har ingen ursäkt varför jag slöat till så med bloggandet. Jag ber min blåa blogg om ursäkt och önskar i efterhand grattis på 3-årsdagen. Den 15 juni 2005 blev jag en blåbloggare - som en del kanske minns - och det ledde ju till en hel del trevliga saker.

Min käresta jobbar och jobbar och jobbar och jag pysslar med allt möjligt för att hålla mig sysselsatt men också för att det är roligt att pyssla med allt möjligt. Jag tog mig en tur till Tekniska Muséet (äntligen - har tänkt göra det länge) och Riksidrottsmuséet och tittade på utställningen om VM 1958 bl a. Lika bra att få det gjort innan busschaufförerna går i strejk resonerade jag - och sagt och gjort.

Idag tänkte jag göra lite ärenden på stan, men togs verkligen på sängen av ett av de mest imponerande regnväder jag upplevt sedan jag kom till kungliga hufudstaden. Jag hade underskattat regnmolnen och hade på mig mina nyinköpta och supersköna Foppatofflor - äntligen har jag lärt mig se bortom det estetiska. Men hur bekväma de än är så klarade de inte skyfallet och särskilt inte när jag försökte korsa ett övergångsställe där regnvatten verkligen forsade fram - jo forsade ... ingen överdrift alls. Avbröt mina planer således och återvände hem med första bästa tunnelbana och fick slänga såväl genomblöta strumpor som jeans i tvätten.

Det var inte tänkt att jag skulle göra någon utflykt helt enkelt - och eftersom det lovas hettsomfasiken-väder närmaste dagarna får jag ser om jag vågar sticka ut nunan för att göra något nytt ärende/ny utflykt.

På torsdag tänker jag för övrigt ta en ny tur norrut till Luleå. Norrlandstågen har visst förändrats en del nu i vår och jag tänker denna gång ta liggvagn - annars har jag ju av ekonomiska skäl plågat mig med vanliga sittvagnar - men tänkte vara lite mer bekväm den här gången. Jag har en del inplanerade sysslor att göra under den dryga veckan jag tänker vara där, och har också blivit inbjuden till en av mina kollegor som är från Boden och som dessutom tillbringar sommaren i denna metropol och undertecknads födelsestad. Jag har inte lovat något, och får se om jag hinner. Jag åker inte upp för att rulla tummarna som sagt var.

Nå, det kan till och med hända att jag författar någon bloggpost från Luleå (i så fall den första bloggposten skriven i Luleå sedan mars 2006) eftersom min mor efter många om och men blivit med internet - och eftersom jag dessutom planerar att ta med min laptop på resan upp för att skryta med den ... och för att den kan bli användbar i de olika projekt jag planerar genomföra när jag är där. Nåväl, vi får välan se.

Mina övriga egna sommarplaner inkluderar att försöka göra färdigt mitt musikprojekt (som väl är klart till två tredjedelar ungefär), pyssla lite mer med min engelska 78-varvarblogg (inget hindrar - har gjort mp3-filer av en rejäl mängd 78-varvare och även fotograferat en del av dem ... brukar nämligen alltid avbilda dem i bloggen för alla etikettfetischister) och spela lite mer överhuvudtaget - innan musikern inom mig fullständigt torkar ut. Fick lite blodad tand när jag på skolavslutningen hjälpte till med musiken genom att spela elbas. Tog med gammelbasen som jag köpte hösten 1991 till skolan och alla ungar tyckte att det var ett sällsynt häftigt intrument ... sorgligt nog får jag intrycket att dessa ungar inte har någon musik alls i sitt liv, vilket jag tycker är förbannat sorgligt. När jag en dag tog med min kära mandolin väckte den dock ingen beundran bland ungarna som tyckte att det var en löjlig liten gitarr ... nej en stor svart elbas imponerar mer tydligen. I och för sig var jag kanske likadan i samma ålder - jag minns inte riktigt - men jag hade aldrig trott att det rört sig om en liten gitarr. Så pass musikalisk var man i alla fall. Har jag i alla fall för mig ...

Så var man ihop med en sjuksköterska!

Nej, jag har inte bytt flickvän, utan det är flickvännen som idag har fått ta emot sin tjusiga brosch med rött kors på vit botten. Denna brosch får man när man tar sin sjuksköterskaexamen och det gjorde min kära hälft idag. Det var en trevlig (och inte alltför lång) ceremoni i Gustaf Vasa kyrka. Lite musik och lite tal och sedan fick varje elev hämta examensbevis och nyss nämnda och ovan avbildade brosch. Efter tre års studier är hon färdig och ser framtiden an med stor förhoppning trots den nyligen avslutade misslyckade sjuksköterskestrejken. Å andra sidan, sedan när fick de som verkligen utför något i samhälle löner efter sina insatser? Nej, just det. Hur skulle väl det se ut?

Det var för övrigt en vacker dag i ett vackert Stockholm. Pojkarna har roat sig på Gröna Lund och jag har fått min beställda skivspelarnål (jo jag fick nål jag också) och det är bara några dagar kvar att arbeta innan mina elever får sommarlov.

Solen lyser även inte bara på en liten stuga utan också på ett rödbrunt betonghöghus i en sketen förort. Som skalden säger ....

BLÅBLOGGANDE I BLÅSOFFA

Så blev det juni ... och så var det väl inte mer med det.

Förutom att det är förfärligt varmt nuförtiden. Om jag inte tog hänsyn till mina närmastes psykiska hälsa och mitt eget känsliga skinn skulle jag bli nudist på heltid. Annars var det väl inte så mycket mer med det.

Förutom att det har varit en helg med mycket arbete. Jag har egentligen arbetat mer än vad jag borde och har grovt försummat mina sociala plikter. Om inte annat för att Karwan fyllde fjortis häromdagen, men han roade sig tillsammans med andra istället. Likafullt fick han dock en DVD med "Kickin it old skool", varmt rekommenderad av mina niondeklassare. "Fettrooliiiig!" var visst omdömet. Det är för övrigt främst för dessa nyss nämnda niondeklassares skull som min helg blivit tämligen fri från ledighet. Jag skall skriva in deras slutbetyg i morgon och det är naturligtvis av största vikt att dessa betyg blir rätt. För den som aldrig satt betyg så kan jag meddela att hur väl man än dokumenterat allt ens elever gjort så är det ändå ett tufft jobb att sätta rätt betyg. Men efter åtskilligt med tandagnisslan och hårslitande så blev jag såsmåningom någorlunda klar ... så klar man kan bli.

Det enda intressanta som har hänt idag är att vi har blivit med nya soffor. De gamla nedsuttna spräckliga (i svårdefinierade färger) sofforna har bytts ut mot en stilig soffgrupp i mörkblått. Det är i en av dessa jag placerat mina skinkor nu när jag skriver detta på min laptop, eftersom jag inte är så road av den där actionfilmen som min käresta avnjuter liggandes i en av de andra sofforna. Annars är det stiliga soffor och deras mörkblå ton gör att de passar fint ihop med den mörkblå vardagsrumsmattan och min käresta har erkänt att hon beställt gardiner som ska passa ihop med soffans sobra blåa elegans - ja se fruntimmer.

Nå alla roar sig på sitt sätt. Utom undertecknad som inte roar sig på sitt sätt utan på MITT sätt. Och ingen annans!

Sönder

Saker och ting går sönder runt omkring mig. Datormusen till min stationära dator har utvecklat en ful ovana att plötsligt slockna och vägra reagera när man rör på den. Den lilla vita pilen på skärmen vägrar röra sig. Det enda som då funkar är att starta om datorn och sedan funkar musen igen ... ett tag ... till slut ledsnar man på att ständigt spara sitt arbete och sedan starta om datorlåddan. Just nu finns det heller inte pengar till att skaffa en ny rodent vars svans man ska sticka in i datorn, så jag får vänta på nästa löning för att byta ut den. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - på den tiden datorerna hade en liten kula - var det lätt att skruva isär musen och rengöra den, för att sedan skruva ihop den igen - och VOILA! Allt funkar igen! Men när mössen numera är digitala och lyser mystiskt vet jag inte "hvad" det är som ska fixas till för att den lille digitala gnagaren ska må bra igen.

Idag lyckades jag också ha sönder en skivspelarnål. När jag skulle damma av min lilla Numark-spelare lyckades jag klanta mig och förstöra nålen. Fråga mig inte hur det gick till! Under mina 33 år har jag aldrig lyckats med det tidigare ... aldrig, aldrig, aldrig. Men idag hände det. Det bör dock inte vara några problem att ordna en ny nål - tack och lov. Jag brukar vara förberedd på att sådana saker skall hända - trots att det aldrig händer ... förrän nu.

Kalle Sändare död

Det känns alltid lika sorgligt när en av ens barndoms hjältar går bort, och nu har turen tyvärr kommit till Kalle Sändare, eller Carl-Axel Thernberg som han egentligen hette. Första gången jag kom i kontakt med denne milt galne mans storhet var när min bäste kompis Roger först berättade om honom och sedan när jag hemma hos nyss nämnde bästis lyssnade på några LP-skivor med Kalle Sändare. Jag minns inte exakt vilken av skivorna det var, men det kan ha varit live-LP:n "Heta Linjen" inspelad på Bacchi Vapen tillsammans med Bertil Bertilsson, eller så var det "Blåser i luren", LP:n med saxofontema - och som hade ett omslag som var en utsökt parodi på en julskiva med en annan av mina gamla idoler, nämligen saxofonisten Ingmar Nordström. Hur som helst - det är som en uppenbarelse när man får höra något ovanligt och såpass bra för första gången. Naturligtvis började jag själv leta efter egna Sändareskivor, och den första jag hittade var "Kalle Sändares julbestyr" från 1973 - komplett med baksidestext av sjuke humorns överbeskyddare i Sverige - Lasse O'Månsson.

Som den sanne komplettist har jag under årens lopp hittat den ena Sändareskivan efter den andra och har väl i stort sett alla orginalutgåvor. Alla är inte geniala - ibland trampade även Kalle Sändare vatten - men det som är bäst hör till det roligaste som har spelats in i Sverige. De egna favoriterna är albumen "Haverst och hundra bobiner" och "Det som katten gör i lådan" - den senaste hade som tema att Kalle Sändare fungerade som manager till ett punkband. Apropå det, så följer Sändares utgåvor sin tid ganska bra, eftersom många av skivorna hade ett tema som var aktuellt just då. Nyss nämnda punkskiva är ett exempel, "Finns det telefon på grisfesten" som driver med charterresor är en annan, och en av hans sista skivor "Meditationens A och O" hade New Age-tema. På 90-talet gjordes försök att kopiera Kalle Sändares koncept då Hassan-gänget gjorde mediokra försök att gå i mästarens fotspår. Det var helt enkelt inte bra - och de som tyckte att det var bra hade förmodligen aldrig hört orginalet.

Det som skiljde Kalle Sändare från Hassan var att Hassangänget oftast gick in för att förarga sina "offer", men Kalle Sändare hade en såpass försynt och stillsamt humoristisk stil så det var sällan som någon blev riktigt förbannad. Tvärtom var det nog ofta så att många insåg att någon drev med dem, men de blev inte irriterade eftersom den som drev med dem var såpass vänlig och behaglig.

Nu måste det tilläggas att det själva formatet som Kalle Sändare använde sig av inte var hans eget påhitt. Redan på 50-talet gjorde Martin Ljung liknande telefonsamtal till intet ont anande människor i sitt radioprogram "Så får det bli!". Vårt kära grannland Norge fick en egen Kalle Sändare i Rolv Wesenlund som gjorde några skivor med busringningar, och jag vet att det fanns motsvarigheter i såväl USA som England, men jag kan inte komma på vad de hette/heter just nu.

Trots detta var ändå Kalle Sändare en unik figur i underhållningssverige och det enda jag kan säga är, som en amatörbasist till en annan: Tack ska du ha!

PS. På senare år har Kalle Sändare fått mer uppmärksamhet då hans tämligen aktiva fanklubb "Gris- och skridskoföreningen" bildats. Jag har funderat på att bli medlem länge (och jag är ju inte direkt någon föreningsmänniska) men det har tyvärr ännu inte blivit av. Men föreningen finns ju kvar, liksom alla sköna skivor - även om Kalle själv är borta. DS.

Utan en tråd!

När jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar ... nej nu ljuger jag igen bara för att locka fler läsare till den här bloggen ... ... ... eller vad tusan, varför måste man alltid tala sanning?

Alltså (harkling), när jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar kan jag konstatera att tekniken är fantastisk. Tänk vad man kan göra nu för tiden! Jag syftar naturligtvis på att jag nu sitter och skriver blogg på min alldeles nyinköpta laptop (märke Toshiba - för eventuella sponsorer) och har en liten dosa inkopplad till datorn - ett sk trådlöst bredbandsmodem - vilket gör att jag var jag än befinner mig kan surfa, skriva mail eller chatta eller vad fanken man nu mer kan göra med en dator, i stort sett var som helst!

Eftersom detta blogginlägg skrivs trådlöst kan man säga att denna bloggpost är helt utan en tråd ... inte bara en röd sådan.

... så jag har faktiskt lite kläder på mig - vinröd morgonrock med blårutiga pyjamasbyxor under ... vad har DU på dig????

Unplugged

Igår när jag kom hem efter mitt dagliga slit i pedagogikens tjänst ... ... ... ... ... nu tappade jag redan stinget - Jag börjar om:

Igår när jag kom hem från jobbet var två tredjedelar av lägenheten utan ström. Det enda som funkade var lamporna i badrummet och hallen samt ett av eluttagen i pojkarnas rum - annars var strömmen putz weg. Min kära sambo bad mig titta på propparna, men jag kände på mig att felet var någon annanstans - eftersom det är ganska många säkringar som har gått för att åstadkomma denna allmänna brist på elektricitet. Inte heller när jag tittade på propparna såg jag något fel. Den där lilla pluppen i mitten satt kvar på alla proppar. När grannen som är betydligt mer tekniskt bevandrad än undertecknad använde sin spänningsmätare konstaterade han också att felet låg någon annanstans. Det visade sig också vara på det viset när elektrikerhjälp tillkallades dagen därpå. Jag tänker inte uttråka mig själv och beskriva exakt vad som var felet ... mest för att jag inte riktigt fattade själv vad det rörde sig om. Som sagt var, dagen därpå tillkallades hjälp och felet avhjälptes och jag fick ett sms från min käresta som förkunnade att det varde ljus igen.

Det intressantaste var dock hur det kändes att spendera en vardagskväll utan elektricitet. Inget TV-tittande och inget internetsurfande heller. Inte ens något skivlyssnande. Där hade jag i och för sig kunnat fuska, eftersom jag trots allt har tillgång till batteridriven lyssningsutrustning - men den behövdes aldrig tas till. Det gick så fint att sitta i halvmörkret och småprata om ditt och datt samtidigt som vi mumsade på lite pistaschnötter, mandlar och mullbär och läppjade lite rödvin.

Det borde bli strömavbrott lite oftare ...

Mitt liv som VIP

Jag erkänner gärna att jag aldrig direkt haft någon önskan att bli sk VIP-kund någonstans eller att i något som helst sammanhang få benämning som VIP. VIP är som bekant en förkortning av "Very Important Person", eller på svenska: Väldigt Viktig Person. Visserligen är jag väldigt viktig ... eller snarare överviktig, men annars har jag alltid försökt undvika att vara "viktig" - då främst betydelsen "mallig" - vilket för övrigt dessa öppet uppträdande VIPar också brukar vara.

För ett tag sedan bildades dock en särskild VIP-avdelning i det Povel Ramel-forum där jag härjat under några års tid nu. De som blev invalda där var de tio medlemmar i forumet som skrivit flest inlägg - jag har för mig att jag var den sjätte flitigaste eller något sådant - och plötsligt var jag en VIP. Nå, jag kan ju inte påstå att jag vare sig grät eller jublade över utnämningen, utan stillsamt konstaterade att det var ju trevligt.

I går kom dock beviset på att det har sina poänger att vara VIP, då en särskild DVD med en konsert med Povel Ramel, Wenche Myhre och Putte Wickman, "Som om inget har hänt" damp ned i brevinkastet. Denna inspelning gjordes för SVT, men de åtminstone för det tillfället sällsynt korkade beslutfattarna på SVT tackade nej till att sända programmet - och så blev inspelningen liggande. Ända tills en av forumets flitigaste medlemmar fått tillstånd att distribuera inspelningen till Povel Ramel-forumets exklusiva VIP-klubb ... där alltså jag är medlem - om ni nu skulle ha missat det. Hade ni det? Nähä, tänkte väl det!

Så nu sitter en glad VIP med en exklusiv Povel Ramel-DVD och undrar om han inte ska börja röka cigarr ... brukar inte sådana där viktigpettrar göra det?

Regnig men trevlig dag på Skansen tillsammans med kusin Lina

Okej, nu är det egentligen dags att gå och lägga sig för att kunna komma upp någorlunda obehindrat kl 5:20 i morgon bitti, men det borde ändå nämnas att jag idag har umgåtts med min söta kusin Lina som besöker storstaden under några dagar. Hennes huvudanledning för att komma ned från Luleå just nu är visst någon sketen pojkbandskonsert på måndag, men då det innebär att hon har tillfälle att möta sin skruvade kusin så är jag den första att tacka.

Vi beslöt att vi skulle besöka kungliga Djurgården (alltså inte det där idrottslaget), så vi möttes på förmiddagen utanför Åhléns vid T-Centralen (stadens vanligaste mötesplats?) och tog första bästa tunnelbanevagn till Slussen och tog där första bästa Djurgårdsfärja (numro 10) till ... Skeppsholmen ... aj aj då! Nå efter den fadäsen tog vi sedan Djurgårdsfärja (numro 8) till rätt plats och efter att nästan ha blivit påkörda av en spårvagn klev vi in i Skansens förlovade värld. Lina ville främst se björnar (som om hon inte fick se nog av undertecknad) och främst de nykläckta björnungarna. Björnar såg vi, dock inga björnungar. Ett indiskret björnpar var dock i full färd med att tillverka några ... men det var ju inte riktigt samma sak. Annars såg vi några gruffande järvar och lunkande vargar innan vi lämnade duggregnet för att få oss lite välförtjänt fika på caféet vid Sollidenscenen - som ju är betydligt mindre än vad man tror när man på somrarna beskådar "Allsång på Skansen" på TV.

Efter kaffe (i mitt fall) och te (i Linas fall) samt varsin inplastad smörgås (kalaset var tämligen dyrt) så besökte vi Skansenakvariet och såg på alla uppenbarelser där en stund innan vi tog färjan tillbaka, dock utan att den här gången kliva av vid Skeppsholmen. Jag följde Lina på pendeltåget till Solna där hon skulle möta sin sambos syster och jag promenerade sedan till Solna centrum för att kunna ta tunnelbanan hem till Husby därifrån - en promenad som var lite längre än vad jag tänkt mig, men är man envis så är man.

Så kom man hem - lite småfuktig, men absolut tillfredsställd. Jag vet att man kan skaffa årskort på Skansen för en femhundralapp och jag ska erkänna att jag känner mig lite frestad att göra det - det finns så mycket att uppleva där och jag trivs verkligen varje gång jag är där ... konstigt bara att det inte är oftare - det är ju inte direkt långt borta. Inte 900 km som det var för några år sedan!

Två år i Stockholm!

Så fyllde man två år som Stockholmare. Den första tiden kravlade man sig fram, sedan började man krypa men jag känner nu efter två år som Stockholmare att jag har lärt mig gå ... dessutom utan att vingla alltför mycket. Inte illa pinkat av en hasafot!

Stilla dagar i Lule ...

... var namnet på en låt av Lulebandet Rekyl, och också en beskrivning av vad jag har genomlevt den senaste veckan. Jag tog nattåget från Stockholm förra lördagen och njöt riktigt ordentligt av resan - jag hade haft tur med min platsbokning och kunde breda ut min lekamen riktigt ordentligt under resan. Efter att ha ätit matsäck, löst korsord och tittat på några avsnitt av den engelska komediserien "Yes Minister" på min bärbara dvd-spelare så var jag vips framme i Luleå. Där fanns all den snön jag förgäves letat efter den här ynkliga vintern. Det var snö från Gävle och norrut ... nog kan vädergudarna vara orättvisa mot oss utvandrade hasafötter.

Jag möttes av min mor på Luleå tågcentral och vi tog bussen hem till hennes chateau långt ute på Hertsön. Rulle blev glad att se mig ... för de som undrade. Den gamle gentlekatten har nyligen fyllt hela fjorton år och nog börjar det märkas på honom ... men alltför skröplig är han ännu inte.

Apropå ålder ... ett av Luleås mest anrika hus är det där Fritz Olssons urmakeri och guldsmedsaffär hållit till sedan tidigt 1900-tal. Jag tyckte nog i somras när jag var i Luleå att fasaden på det stolta gamla huset skulle behöva få sig en finputsning, men naturligtvis valde de som bestämmer i Luleå att åter agera kulturskändare genom att besluta att det gamla huset ska rivas. Inavlade idioter! Med en vemodig suck valde jag att ta ett foto med min mobiltelefon på den gamla husfasaden ... den kanske inte finns kvar nästa gång jag återvänder.

Jag besökte min gamle vän Roger under måndagen och vi fånade oss och larvade oss som vanligt. Det är snart 28 år sedan vi träffades - men ännu har vi inte tröttnat på varandras sällskap. Jag får nog erkänna att det är vänner som Roger som jag saknar mest i hufvudstaden - vänner där man kan vara sig själv till 110%. Jag har svårt med det annars - tyvärr. Har tyvärr inte någon vidare social begåvning.

Åkte till Råneå på tisdagen och besökte min mormor. Hon verkade någorlunda piggelin, till min stora glädje. På onsdagen besökte min kusin Malin oss och hon hade hundarna Troja och Ferdinand med sig. Hushållets kattdam Jolie visade att hon kunde hålla en busig hund i schack och att hon inte var det minsta rädd för dessa stora monster. Var Killen och Rulle befann sig under Malins och hundarnas besök är dock en annan fråga. De hade väl något viktigt för sig.

Jag hade en del ärenden i Luleå under onsdagen och det var faktiskt den enda dagen då vädret inte var tipp topp. Annars var vädret kallt, klart och vackert. På onsdagen blåste det dock ganska mycket och jag kände att min stockholmska vinterjacka inte riktigt räckte till. Nå ... jag besökte bl a Christer Pettersson och hans musikcafé Musica och inhandlade lite vinyl - men framför allt fick mig en lååååååååång givande pratstund med en sann skiventusiast.

På torsdagen fyllde modern år ... jag ska inte säga hur mycket hon fyllde - inte rakt ut i alla fall. Det var hennes trettionde tjugofemårsdag, så det var verkligen dags för ett litet jubileum. Redan på tisdagen hade hon fått en födelsedagspresent från mig som hon uppskattade mycket - en stereoanläggning med vinylspelare, CD-spelare, radio och möjlighet att spela in på USB-minne. Senare under dagen kom min kusin Lina på besök. Hon har lovat att komma och besöka mig i Stockholm i april vilket jag ser fram emot mycket mycket mycket. På torsdagskvällen återvände jag till hufvudstaden och anlände under fredagen. Hemresan var väl inte lika bekväm, men vad kan man egentligen begära?

Jag kan konstatera att jag fick ut allt jag ville få ut av resan; träffa släkt, träffa Roger, träffa katterna, titta lite på Luleå, uppleva snö, och få med mig lite skivor tillbaka till storstaden. Som det heter på engelska; well spent time.

Karwanismer och frankerad luft

Karwan, min sambos äldre son, har givit namn till begreppet "karwanismer", vad som kan beskrivas som: "fullständigt felaktiga eller åtminstone tämligen oprecisa, men väldigt underhållande svar på provfrågor". Här är några exempel:

Provfråga (SO-prov): Vad är en proposition?

Karwanism: Varför frågar du inte vad en preposition är istället?

Provfråga: Beskriv en typ av djur.

Karwanism: Blötdjur. Ett djur som är blött.

Provfråga: (SO-prov): Vad är en motion?

Karwanism: Motion är när man rör på sig.

Tja, bara några få exempel. Liknande karwanismer är jag dock förskonad från bland som lärare - dvs, visst skrivs det många felaktiga svar, men de är sällan särskilt underhållande. Snart är det dock dags för ett efterlängtat sportlov. Som vanligt har det varit en ganska påfrestande tid ... av någon anledning tar det ganska mycket på krafterna att vara lärare. Jag tänker dock inte klaga, på något sätt gillar jag egentligen att ha fruktansvärt mycket att göra. Problemet blir när jag inte märker att jag gör lite för mycket, och då är det risk att man snubblar in i väggen. Än så länge har jag bara snuddat vid väggen lite - jag har undvikit att gå rakt in i den och står därför fortfarande på benen.

Ibland får man dock sina små skratt på jobbet också - eller det var orättvist skrivet, jag tycker nog att det finns många situationer man kan skratta åt, som t ex häromdagen när jag sade åt en elev att ta av kepsen i klassrummet bara för att märka att frisyren under inte var i bästa ordning ... den såg helt enkelt inte klok ut. Att övriga elever i klassen började fnissa utan att visa någon större hänsyn till känsliga själar gör ju inte att deras lärare kan göra samma sak ... men jag får erkänna att det krävdes såväl att jag bet mig själv i tungan och att jag började prata glatt och entusiastiskt om något helt annat, för att om möjligt försöka dölja min lust att skratta ut den stackars eleven med det tilltygade håret ... i och för sig tror jag nog att eleven skulle ha klarat av att bli utskrattad, då han tack och lov är utrustad med stora portioner självironi - men det hör inte hit. Det är inte proffessionellt att skratta åt sina elevers frisyrer - även om de säkerligen många gånger skrattat åt min frisyr ... eller vad man nu kan kalla det.

Häromdagen fick jag dessutom samtidigt som jag hade lektion i en annan del av skolan ett mystiskt buktande kuvert lagt i mitt arbetsrum - och en av mina kollegor hade sett det där kuvertet och var inte helt oväntat nyfiken över vad det innehöll. När jag så återkom till arbetsrummet och blev förvånad över att hitta ett mystiskt buktande kuvert, så uppmanades jag av min kollega att genast öppna det. Jag vände på kuvertet och såg att det var postat av ett läromedelsföretag ... alltså var det knappast en brevbomb från någon missnöjd elev. Jag sprättade upp kuvertet och vad innehöll det? Jo, det innehöll luft. En försluten plastpåse innehållandes luft, och en text i stil med: "Nu har vi ny luft under vingarna" (det var helt enkelt reklam för läromedel som har ett namn som anspelar på just "vingar"). Förträffligt finurligt eller förfärande fånigt? Avgör själv.

By the way. På lördag kväll åker jag till Lule igen. Det var ett tag sedan, jag har inte varit där sedan i somras, men det blir ett ganska kort besök den här gången. Jag vill hinna vara ledig såväl i Lule som hemma.

"NU ÄTER JAG UPP DIG!" / "INGEN"

... är namnet på två nya låtar som kommer att vara med på kommande musikproduktion. Sedan jag började arbeta i Stockholm har det funnits väldigt lite tid över till att vara kreativ och skapande musikant. Därför blev det heller ingen ny utgåva ifjol. Däremot hade jag påbörjat ett antal sånger ifjol som dock inte var färdiga. Nu har jag dock haft lite tid på mig att slutföra en rad påbörjade låtar och spela in dem färdigt. Nu är nio sånger klara och när jag har tre-fyra sånger till färdigskrivna och inspelade så är det dags för en ny utgåva. Jag vet dock inte när det blir, men man vet aldrig, inspirationen kan slå till när man som minst väntar det. Nåväl, dessa två sånger är dock redo för att presentera (en sk singel om man så önskar):

NU ÄTER JAG UPP DIG

Denna sång handlar om den mest raffinerande typ av hämnd som jag kan komma på. Jag började skriva den våren -07 och slutförde den i juli samma år. Stilen på ackompanjemanget är en lustig blandning av etniska tongångar och wah-wah-gitarrer - måste höras för att förstås.

INGEN

Denna sång började jag skriva och spela in i somras, men texten har skrivits på senare tid.

Jag har i och med dessa sånger och kommande utgåva återgått till det akustiska gitarrsoundet som jag tillfälligt lämnade i och med att jag spelade in "MOT MINA PRINCIPER" 2006, och det känns som att musikaliskt vara närmare sitt hem än när jag höll på att leka med allehanda syntklanger. Gitarrsträngar av stål känns skönare att slå an än synttangenter av plast ... trots allt.

Håll till godo! Högerklicka på låttitlarna och spara dem innan du lyssnar på dem - det går smidigast så.

Den elektroniska svartsjukans intrång i hemmets lugna vrå ...

OK, efter ett synnerligt lyckat nyårsfirande - a la Ryssland, så har jag återgått till jobbet och det dagliga dramat som pågår i det pedagogiska tempel där jag tjänar ihop till livets nödtorft. Då jag av princip aldrig skriver om jobb här så har jag heller inte haft så mycket att rapportera här i bloggform - inte för att jag skrev så mycket när jag var ledig heller förvisso - men strunt samma.

På hemmaplan har dock en av de allra obehagligaste sjukdomarna stuckit in sitt fula tryne i familjelivets lugna härd. Det rör sig om den eviga triangeln - ett triangeldrama, som dock i detta fall hör till de något mer ovanliga. Nej, det är inte min Ljubimaja frk G. som skaffat sig någon som jag blivit svartsjuk på, och jag har också hållit mig i skinnet - vilket för övrigt inte är särskilt svårt - så det är inte G. blivit svartsjuk heller. I somras menade hon dock att hon var svartsjuk på min nyinköpta mandolin, men då det trots allt visat sig att jag hellre fingrar på henne än på mandolinen så är allt frid och fröjd.

Nej, det är den maskin som hjälper mig att förmedla dessa tankar som av någon anledning börjat visa agg mot min älskade G. Den har varit rent allmänt ogin och vägrat öppna hemsidor och så har hennes datorkonto varit drabbat av virus. Detta fann jag omåttligt lustigt då jag vet vilken ängsligt försiktig surfare G är - samtidigt som den drabbade fann det hela något pinsamt. Den enda cyberovanan hon har kvar (till sorg för alla som minns hennes blogg) är att spela Spindelharpan. När datorn en dag gjorde så att spelet hängde sig när hon spelade som bäst, slog det mig att datorn förmodligen blivit svartsjuk på min käraste och förmodligen ledsnat på att det är hon som sitter och knattrar på tangentbordet i stället för undertecknad - jag glömde för övrigt påpeka att jag INTE haft några större problem med datorn på senare tid. Datorn vägrar gå med på att min älskade sambo minsann OCKSÅ behöver jobba vid datorn då och då - till och med mer än undertecknad - då jag till skillnad från henne inte behöver skriva en massa tradiga inlämningsuppgifter och annat akademiskt mumbo-jumbo.

Jag får erkänna att jag tycker att det är lumpet av min dator att svartsjukt angripa min älskade G - som är nog teknikängslig som hon är. Eller det kanske är jag som lite oftare borde tala om för min dator hur mycket jag uppskattar den. Jag kan ju faktiskt inte påminna mig att jag någon gång kramat och kysst min dator och viskat att jag älskar den - inte undra på att den är ogin ... manar onekligen till eftertanke ...