KASTANJEN PÅ HELGEANDSHOLMEN

Lilla Värtan 2017

Kastanjen på Helgeandsholmen 2017

Lilla Värtan 2017

Jag och modern under kastanjen 2017 

under kastanjen för elva år sedan 2006

samma kastanj för elva år sedan 2006

För elva år sedan så besökte jag och modern Medeltidsmuseet på Helgeandsholmen och nu tyckte hon att vi borde återse det, så sagt och gjort, bara att uppsöka och beundra. Museet är alldeles utmärkt men bäst tyckte jag redan då att den fantastiska kastanjen var där den stod utanför Museets entré och bjöd en fin skugga att sitta i samtidigt som man kunde låta ögonen beundra Lilla Värtan. 

SKA MAN VARA FÖRVÅNAD?

Ja, igår så small det minst sagt i Stockholm, och ska man vara förvånad? Nej, man bör nog vara ganska blåögd om man trodde att vi var förskonad från den här sortens dårar. 

På eftermiddagen hade jag unnat mig att bli ompysslad och rådbråkad av någon som vet hur man gör sådant på ett skickligt och professionellt sätt och när jag gick in i lokalen där jag skulle spendera mina närmaste timmar så visste jag föga att i samma minut så startade en feg knäppgök en fruktansvärd bilresa längs Drottninggatan som jag knappast behöver gå in på närmare - så många andra har redan skrivit och pratat om den .... tyvärr också fotograferat betydligt mer än vad de borde göra. 

Hur som helst så visste jag ingenting om vad som försiggick och lika lite visste jag när jag styrkt till kropp och själ gav mig iväg mot tunnelbanestationen och bromsade in och såg fånig ut när den var igenbommad av polisen. Då, först då, sträckte jag mig efter min mobiltelefon och såg att jag fått flera meddelanden både via messenger och sms om jag var okej. Samtidigt såg jag nyhetsflashar om ett terrorattentat på Drottninggatan. Min första reaktion var nog ganska prosaisk: Jaha, nu blir det svårt att ta sig hem. Men man har ju varit med om att tunnelbanan stått stilla tidigare, så innan jag började fundera ut vad jag skulle göra så svarade jag de sms och meddelanden jag fått och kunde försäkra de oroliga om att jag inte varit inblandad eller drabbad av det som hänt i centrala Stockholm. Jag skickade även sms till modern om att om hon skulle slå på nyheterna skulle veta att jag var okej. 

Jag befann mig i Hägerstensåsen och tog en buss till Liljeholmen, samma Liljeholmen där jag fastnat ett antal gånger när tunnelbanan stått stilla. Jag insåg att det kunde ta ett tag innan jag skulle kunna ta mig hem, så jag kilade in på en affär och köpte lite vatten och något att stoppa i munnen om hunger skulle uppstå. Sedan kilade jag bort mot en busshållplats där jag visste att det brukade gå en buss vars slutmål är Bredäng. Jag var inte ensam där. En stor folkmassa hade samlats och väntade in de glesa bussarna, där de flesta åkte i riktningar som jag inte hade någon glädje av - ironiskt nog gick flest bussar tillbaka till Hägerstensåsen. Det kändes lite egendomligt att se ett lämmeltåg av stockholmare komma vandrandes över Liljeholmsbron på sin förmodat långa vandring mot sina hem. Alla var dock samlade och det var inga som bråkade, förutom några cyklister som gruffade över att det stod folk i cykelbanan intill busshållplatsen, men vad fan trodde de? Att alla skulle snällt stå utanför cyklisternas fredade område en sådan här dag? Nej, naturligtvis inte, men några av cyklisterna hade i alla fall vett nog att kliva av sina velocipeder och promenera förbi. Jag blev också imponerad över de två vid busshållplatsen stående utkommenderade poliserna som gjorde sitt bästa för att hjälpa de stockholmare som sökte sätt att ta sig hem. Alla var överhuvudtaget väldigt lugna och ganska tystlåtna. Det var bara när en buss som skulle gå mot Skärholmen och Norsborg som några började uppföra sig synnerligen ociviliserat och försökte tränga sig in i bussen med betydligt mer våld och betydligt mindre värdighet än nöden krävde. De rörde sig om tämligen unga herrar, varav någon enstaka var en före detta elev till undertecknad. Då röt jag till att de skulle "Ta det LUGNT!" och några sekunder senare tyckte poliserna att det var en uppmaning värd att upprepa. 

En minst sagt knökfull buss med destination Skärholmen och Norsborg (det var den andra i ordningen som skulle köra den sträckan, då den första blev knökfull på två sekunder) rullade iväg och när den kom fram till Skärholmen hoppade jag av och valde att promenera den sista biten hem - en lagom promenad på ca 35 minuter. 

När jag äntligen kom hem anmälde jag mig på Fejjan att jag var okej och jag började också ta del av nyhetsrapporteringen så jag fick veta lite mer om vad som egentligen hade hänt. 

Fruktansvärt, visst, ingen tvekan om det, men absolut inte förvånande. Carl Bildt (som jag annars ogärna citerar) fick frågan efter 11 september 2011 och World Trade Center-händelserna om det skulle leda till krig, och då svarade han kvickt något i stil med: "Vi är redan i krig, mot terrorismen". Visst är det så och det kriget fortsätter naturligtvis och som alltid kommer terrorismen att förlora. 

ÄNTLIGEN LITE HEDERLIGT SNÖKAOS!

Äntligen lite hederligt snökaos i Stockholm, bilar som lämnas översnöade på motorvägarna, snöplogar som är så små och puttenuttiga och fullständigt ineffektiva - lika ineffektiva som att försöka blåsa bort snön genom ett sugrör. Det är klart att alla stockholmare blir häpna, det är ju sällsynt sällsynt att det snöar i detta land, så man kan förstå att de automatiskt väljer att kaosa så fort de ser lite snö. Visst är det patetiskt, men nog måste man ändå älska det patetiska ibland. Trots allt så kan man njuta av några fina vintervyer vilket inte är en självklarhet och kanske det var det sista vi fick se av riktig vinter i år - lite tidigt, men bättre tidigt än aldrig. Jag tog dessa bilder runt Bredäng där jag bor för att visa att Stockholmsvinter kan vara estetiskt tilltalande. 

VYER FRÅN VÅRBERGSTOPPEN

Idag var det idrottsdag med orientering och när jag lunkade runt i skogen (dock utan att råka på någon Olle att säga "Mors, lilla Olle!" till) så tog jag mig upp till Vårbergstoppen, denna höga utkikspunkt som är ett 90 meter högt konstgjort berg gjort av schaktmassor från tunnelbanebygget. Jag passade på att lite på måfå fotografera utsikten med min mobilkamera, och resultat blev fullt godkänt. 

RUNTRUNT - records purchased at the Odengatan store ... and others

FINBESÖK, LINA OCH MICKE, HEMBESÖK OCH SLOTTSBESÖK

 Undertecknad och Lina på Kungliga Slottet

 Lina och Micke i den trogna gamla tvåsitssoffan

Lina lånar min mobil för att göra en selfie

Nog är det roligt när nära och kära kommer och hälsa på när det trots allt är kring hundra mil till deras hem. 

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack!

Det är verkligen varmt nu. Men ändå klarar jag värmen bättre än vad jag har trott att jag skulle göra. Jag börjar nog bli mer uthållig för solsken och värme ju äldre jag blir - konstigt nog.

Vinkade för några dagar av min moder som varit och besökt oss i en vecka här nere i lummiga Bredäng. Vi besökte vanliga turisthål som Fjäderholmarna, Skansen, Wasamuseet, samt Spårvägs- och Leksaksmuséet. Dessutom upplevde vi Mälarens skönhet och en dag lyckades vi slita Galina från jobbet och Allan från datorn och gick till legendariska Villa Lyran och satt och fikade på den gamla anrika groggverandan och såg ut över Mälarens vatten. Med andra ord en riktigt händelserik vecka. Nu ska jag åka norrut på söndagkväll ... samma kväll som VM-finalen insåg jag snabbt, men har man gjort en tabbe så får man stå för den. Orkar iallafall inte tramsa runt och boka om.

Nattgående Norrlandståget råkade ut för smärre bekymmer häromnatten då en boskapsägare tyckte att järnvägsspåret var en lämplig plats att parkera sina telningar. Synd om korna, men tåget klarade sig väl hyfsat ... men nu går jag ut i förväg med min önskan:

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack

Så var ännu en termin gången ...

... och jag skulle väl fara med rätt så mycket osanning om något direkt sensationellt inträffat under de senaste månaderna på jobbet. Nu har jag ju som princip att helst inte blogga om jobbet, vilket också gör att det inte blir så mycket skrivet de månader jag jobbar - eftersom jobbet slukar all tid ... men nu är det nog så att det inte har varit något särskilt intressant att skriva om ens om jag INTE hade ovan nämnda princip. Nåja - inga nyheter, goda nyheter antar jag.

Hela hösten har för övrigt varit ett evigt väntande på besked angående lägenhetsbyte och det positiva beskedet kom för ett par veckor sedan. Om ett par veckor flyttar inte bara jag och min familj till Bredäng, utan den här bloggen flyttar för andra gången. Från att första nio månaderna varit en Luleåblogg, så blev den en Kistablogg i mars 2006 och så blir gamle blåbloggen en Skärholmsblogg från och med det nya årets andra dag.

Den förestående flytten innebär att större delen av bohaget numera är nedpackad i diverse flyttkartonger. Skivsamlingen har legat där och väntat tålmodigt i över en månad nu och bara LÄNGTAR efter att bli uppackad och avspelad igen. Stackare, jag förstår hur ni känner er. Jag ser dock fram att byta miljö, att få närmare till jobbet och mer kvadratmeter att röra mig på - att helt enkelt lite långsiktigt bygga ett nytt hem.

Idag fyller jag för övrigt år (35) och har fått ta emot så många gratulationer över nätet att jag känner mig alldeles vimmelkantig. Det blir ju så när man är aktiv i diverse fora här och där och har chattkamrater och internetbekanta över hela världen. Som trevlig födelsedagspresent fick jag dels jullov från min arbetsplats men även ett gäng förmodat varma och sköna alpackasockar av min sambo. Dessutom har vintern kommit till Stockholm och fått trafiken att kaosa (vilket föranlett många och välförtjänta syrliga kommentarer utflyttade och kvarboende norrlänningar - varav jag är en). De senaste dagarnas snöväder har fått mig att med glädje minnas hur skön Luleås vinterdagar kunde vara när de var som bäst. I fredags var man inte bara glad för att det var sista arbetsdagen på två och en halv vecka utan också för att solen sken, luften var kall och klar och snön låg tjock på marken. Vinter när den är som vackrast, med andra ord. Bäst då att passa på att njuta så länge det varar - innan slasket återtar kommandot. Det skall bli intressant om det lyckas bli en vit jul här i storstaden. De senaste två jularna som jag upplevt här har varit rätt så grådaskiga även om snö fallit under nyårnatten två år på raken.

Nå i alla fall - jag håller på att varva ned så smått och ska försöka att njuta så mycket jag kan bland flyttkartonger och snödrivor. Även om skivsamlingen ligger nedpackad så finns en välfylld iPod med cirka 80 dygn musik och förströelse - så jag lär nog inte bli ALLTFÖR uttråkad i alla fall. Om inte annat finns ju ett vackert vintrigt Stockholm att strosa runt i.

Ja visst ja ... glömde att tillägga att mina borttappade mp3-filer har återfunnits och återplacerats på rätt plats vilket innebär att jag inte behöver ägna lovtid åt att göra om alla länkar i mina bloggar - TACK FÖR DET! Jag trodde att jag skulle bli tvungen att genomföra detta urtrista och tidskrävande jobb - men jag slapp!

Skannar i Lule ...

Efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med min kära mor i min nuvarande hemstad Stockholm, vilket innefattade besök på Skansen, Nordiska Museet, Gamla Stan och till och med en dag i Uppsala, hade jag några lugna dagar (vilka i sin tur bl a innefattade bangolf mot kära sambon) innan jag åkte upp till Luleå. Det var en väldigt lugn resa utan förseningar innan jag nådde min före detta hemstad Luleå. Efter att ha emottagits av min mor och avnjutit rökt regnbåge med potatis, creme fraiche och stenbitsrom åkte jag en sväng till Skellefteå där jag träffade fem gamla gymnasiekamrater. Vi hade en skön kväll i Stjelet innan jag återvände till Luleå dagen därefter. Jag har ränt runt lite i Luleå och gjort en del ärenden och en del fynd och idag har jag besökt min gamle vän Roger. Så var det sammanfattat.

Häromdagen tittade jag i Kjell & CO:s katalog (Luleå har ju äntligen blivit med Kjell&CO-butik – vilket fanimej var på tiden) och såg en sk negativskanner. Detta har jag länge velat ha då, nästan alla bilder från min barndom försvunnit i en flytt – samtidigt som de flesta negativen finns kvar. Så nu köpte jag skannern, installerade den och kopplade den till datorn och plötsligt hade jag tillgång till en massa gamla bilder från min barndom. Trots att en del bilder blev lite rispiga, vilket beror på att negativen under årens lopp fått en del repor, så var det en glädje att se delar av sin barndom igen. När jag idag tittar på dem slår det mig vilken glad unge jag var. Nästan alltid ser jag glad ut på bilderna … jag har visserligen för mig att det beror på att jag tyckte att blixtkuberna som hörde till min mammas Instamatic-kamera var roliga – men ändå. Jag hade för mig att jag var ganska grinig, men det verkar som om jag ändå var en glad unge. En annan sak som slår mig är att jag hade tjejer i alla möjliga åldrar runt mig hela tiden. Det vimlar av bilder där min mammas kamrater håller mig eller på något sätt poserar med mig. Dessutom finns det många bilder av mig lekandes med flickor något äldre och något yngre än mig, vilket är ett tecken på att jag inte på något sätt var rädd för tjejbaciller – vilket jag skall hedras för.

Dessutom är det roligt att se bilder där jag är med min morfar. Jag har tidigare skrivit här om mitt förhållande till min morfar och när jag nu suttit och skannat gamla bilder så har jag till min glädje hittat bilder där jag tycker att det förhållandet illustreras på ett mycket fint sätt.

Fredagskvällsreflektion (Blåbloggens tvåhundrade inlägg!)

Nog är det skönt att det åter är fredag ... och lika trött som vanligt är man. Det är egentligen inte riktigt klokt att man alltid är så himla trött när man kommer hem från jobbet på fredagen. Det är ju knappast för att fredagen skulle vara särskilt lång och jobbig. Kanske är det för att man vet att man nu har två nya lediga dagar och kan slappa ... eller ... det har ju inte varit särskilt mycket slappande de senaste två-tre helgerna utan mest ett evigt rättande av texter och författande av diverse prov att plåga skolungar med. Så blir det även denna helg ... och förmodligen också nästa, men det är ändå OK. Jag kan sitta hemma i lugn och ro, så bekvämt som det bara är möjligt och med en stor balja kaffe ... och göra det i min egen takt. Jag vet ju att om några veckor så är det över för den här gången och så kommer belöningen för slitet - sommarlovet.

Jag upplevde för övrigt något positivt på jobbet häromdagen som gjorde att jag fick nya portioner energi som förhoppningsvis kommer att räcka fram till åtminstone skolavslutningen. Ibland får man höra saker som man själv redan tror (eller till och med vet) men som man inte är säker på att andra uppfattar - och när man får det bekräftat så känns det bra ... åtminstone så länge det handlar om positiva saker. Det ger styrka. Att jag i samband med detta även fick veta min nya lön var en trevlig bonus - jag har nog gjort något bra under de tre senaste åren.

Sommarens tur till Luleå är inplanerad och till och med bekostad - det blir samma typ av lyxresa som förra gången - får man smak för lyx så får man. Vad som är ännu roligare är att modern med största sannolikhet kommer att besöka mig i början av juli. Då ska vi leka Stockholms-turister - eller jag får väl snarare vara guide. Skam vore väl annars så mycket Stockholmiana som jag tryckt i mig vid det här laget.

... och så bör det väl till slut uppmärksammas att denna gamla blåa blogg i och med detta inlägg fått sitt tvåhundrade inlägg sedan starten. Inte illa pinkat av en trähäst!

Nedklottrat annandag påsk 2009

Jag tar en liten paus i mitt osedvanligt trista arbete med att sammanställa material inför de årliga utvecklingssamtalen - och inser att det vore på sin plats att skriva något i den alltför negligerade blåa bloggen. Det var ju ett tag sedan ... så att säga. Så vad är nytt? Tja, glasögonen på min nästipp är nya. Jag har inte bytt glasögon sedan 1998 så det var verkligen på tiden. Jag beställde två för en och det par jag oftast bär är en modell som är väldigt "inne" nu. Tjocka svarta plastbågar vilka gör att jag ser ut som en inte alltför reaktionär kulturredaktör för Svenska Dagbladet anno 1970. Men å andra sidan, det skadade ju inte att få ett nytt utseende, och jag trivs ganska bra i mina nya brillor. Det andra paret påminner mer om mina gamla, fast skalmarna är lite mer fjädrande, vilket gör att modellen känns en aning sportig.

Nåja, nåja, nåja. Annars händer det väl inte alltför mycket. Jag har ägnat mitt sköna påsklov åt att ge mig ut på utflykter i mitt kära vårliga Stockholm. Jag har hittat intressanta stadsvandringar på nätet som jag sedan genomfört i praktiken. Jag har passat på att besöka museum jag länge velat besöka. Jag har med andra ord tagit hand om såväl min själ som min kropp. Jag har åtminstone inte direkt misskött mig. Alltid något.

Glad påsk ... så här på annandagen. Jag har tidigare under veckan försökt förklara vad som menas med alla dessa "annandagar" för en colombiansk skypevän i USA, och ju mer man förklarar desto bisarrare blir det ... "First we got Easter, and then we got ANOTHER Easter...". Men man är ju ledig ... även om det till stor del handlar om att göra hemarbete idag. Måndagar brukar nämligen till stor del vara min planeringsdag numro ett. Annandag eller inte annandag.

Mellandagsrapport

Ja nu var det ju ett tag sedan jag skrev här senast, men jag tycker väl att jag inte haft så mycket nytt att tillföra. Jag jobbade fram till min födelsedag den 19 december (tackar för alla gratulationer och beklaganden) och har medvetet hållit en låg profil under julhelgen. Julfirandet har varit stillsamt – för att inte säga stillastående – men inte mig emot. Med åren har jag blivit alltmer ointresserad av ”Tippetippetippetipptapp” och allt annat som hör julen till. Min kära sambo har fått ta hand om julpyntandet, även om hon en månad före jul, irriterad över all tidig julreklam fräste att i år blir det minsann inget julpynt överhuvudtaget. Nå … någon vecka före jul kom dock julgardinerna upp och lite glitter här och där … samt duschförhänge och badrumsmatta med jultema … och … nu kommer det … toalettpapper med snögubbar på. Jag köpte själv en sådan här löjlig liten plastgran som man kan plugga in i USB-ingången på datorn och så tindrar den i alla möjliga färger. Även om den är löjlig och smaklös så är den ganska fin … jag har nog en viss fäbless för det löjliga och smaklösa trots allt – kanske för att jag själv är ganska löjlig och smaklös.

Häromdagen bytte jag ut min gamla mobiltelefon av märket Sony Ericsson som hängt med mig under ett antal år och blivit fruktansvärt gammalmodig … mina elever fattar inte att man kan ha en så pass gammal mobiltelefon … herre jestanes – TRE år gammal! Fast jag tycker att den har varit bra och användbar och det är bara på sistone då knapparna krånglat på ett irriterande sätt som jag funderat på att byta ut den (fasen, det känns ju som om det var i går jag skrev en bloggpost om när jag köpte den). När Sony Ericsson själv skickade reklammail där de undrade om det inte var dags att byta mobil snart, så surnade jag till och konstaterade att det i så fall INTE skulle bli någon ny Sony Ericsson – höjden av fräckhet … Det blev istället en Nokia med mer finesser än vad gamle Bell själv kunnat fundera ut. Nya leksaken har en 5 megapixlars kamera, vilket är ganska bra för att vara en mobil, och dessutom GPS. Eftersom jag lätt går vilse … eller rättare sagt är förtjust i att planlöst irra runt … har jag länge funderat på någon typ av GPS. När jag nu igår promenerade runt i vår vackra men något kalla stad roade jag mig med att testa såväl kamera som GPS många gånger – och jo, det fungerade. Promenaden blev extralång eftersom jag hade ett par nyinköpta rejäla vinterskor som behöver gås in – och så gillar jag ju att strosa runt. Då blev nästan promenaden igår i längsta laget och jag känner mig faktiskt lite ledbruten så här dagen efter. Strunt samma, man behövde komma igång och röra lite på sig. Jag har varit alldeles för slö med sådana saker i höst och ser det som ett inofficiellt nyårslöfte att bli bättre i det avseendet.

Så … avslutar med några bilder från gårdagens promenad. Fler bilder kan ses här.

Järntorget, Gamla Stan













Riddarholmen, sedd från en utkikspunkt på Monteliusvägen, Södermalm

På väg ned från Skinnarviksberget i riktning mot Zinkensdamm och Hornstull - man skymtar topparna på Högalidskyrkans "tvillingtorn" bakom ett av husen.

Gott nytt år om vi inte hörs igen innan dess!

PS. Hörde idag att en av mina favoritkompositörer, Lars Hollmer (känd för sin medverkan i gruppen Samla Mammas Manna och för sin komposition "Boeves Psalm") har gått bort. Mycket sorgligt. DS.

GRÖNA STORTÅN STRIKES BACK!

Då undertecknad i samband med sittningen i lördags började känna av en gammal krånglande stortånagel som tvingat mig till några smärre kirurgiska ingrepp 1991 och 1996, antog jag att det snart skulle vara dags för ett nytt besök under knivarna. Tack och lov är dessa veckor osedvanligt lugna då samtliga lärjungar jag i vanliga fall har lektioner med är på s k prao, vilket innebar att jag på onsdagen kunde med tämligen gott samvete uppsöka distriktssköterskan – en tämligen ung men likväl professionell mörk dam som hade god vana av att lugna plågade patienter. Denna patient var mestadels plågad när han promenerade omkring i sina någorlunda trendiga (inbillar han sig) promenadskor. När sköterskan konstaterade att stortån hade åtminstone till viss del en något neongrön kulör och därmed innehöll var som behövde tömmas ut, greppade hon med varlig hand tag om det gröna och stack hål och klämde ut den ondsinta vätskan. Hon frågade några gånger om det gjorde ont, och antydde att det inte fanns någon anledning att spela tuff och oberörd, men jag försäkrade flera gånger att området kändes som bedövat och att det alls icke smärtade farligt. Det kändes tvärtom skönt att bli av med eländet.

På torsdagen var jag tillbaka till på jobbet, och ägnade dagen åt att besöka ett par av mina praoande lärjungar, vilket gjorde att jag fick resa runt en del. Detta har jag sannerligen inte något emot, utan det var snarare skönt att få röra lite på sig och se nya delar av huvudstaden. Bland annat satte jag för första gången mina fötter i Fittja, ett ortsnamn som väckte oerhörd munterhet hos undertecknad när jag under mina juvenila år såg ortens namn på en karta. När jag äntligen äntrade ovan nämnda plats så var det icke med någon munterhet, snarare tvärtom. Jag har alltid tyckt att stadsplanerare som inte föredrar räta linjer är en styggelse. Vid Fittja centrum slingrade sig långa, smala och just slingriga gångbroar ovan biltrafiken. Utan tvivel var det tänkt att man på detta sätt skulle undvika att gångtrafikanter blir påkörda, men för undertecknad innebar denna design att jag hade ett litet helsicke att hitta den adress jag skulle till. Nu har jag som bekant oerhört svårt att hitta och har under årens lopp upptäckt många intressanta platser när jag irrat runt. När jag var redo att ge upp, trött som en göteborgsvits, svettig, hungrig och dessutom med en stortå som började protestera över den omilda behandlingen började jag söka mig tillbaka mot tunnelbanestationen och då nästan snubblade jag över den lilla trånga kebabgrillen dit jag skulle. Vid det laget var jag tämligen trött på Fittja.

På fredagen fick jag betala priset för mina eskapader under onsdagen, stortån värkte och ett planerat besök i Huddinge ställdes in. Men så idag tyckte jag att det kändes bättre. Övriga medlemmar i familjen skulle ge sig av för att jaga t-shirtar till den äldste tonåringen i hemmet, en jakt jag av egen erfarenhet vet kan bli såväl lång som smärtsam. Så jag tänkte ta en tur till staden bara för att få lite frisk luft och rensa luften en aning. Jag tog t-banan till centralen och undrade därefter en stund i vilken riktning jag skulle fortsätta. Så vandrade jag upp till Drottninggatan och följde den söderut. Man kunde ju tycka att turistsäsongen nu i mitten av november torde vara över, men det verkar inte turisterna tycka. Jag roade mig under en period genom att räkna hur många fotograferande turister jag kunde se. Jag tappade snart räkningen och började titta i skyltfönstren istället men kände en viss kväljande känsla när jag började se en massa julprydnader dyka upp här och var. Jag upplevde storstaden med hörseln när jag lyssnade på alla språk och dialekter runt om mig, när jag hörde de dansande och flöjtblåsande indianerna som brukar lira sina hits utanför kulturhuset. Jag hörde begåvade gitarrister spela virtuost, vänliga men bestämda djurrättsaktivister som stod och demonstrerade utanför en pälsaffär, och en hel rad med Hare Khrishna-anhängare som dansade och sjöng och ropade sina ramsor på de mest oväntade ställen, bland annat på Järntorget i Gamla Stan.

Ja, efter att ha slunkit in i en skivaffär och syndat några vax till min alltför blygsamma skivsamling bestämde jag mig för att följa Drottninggatan hela vägen till Gamla Stan. Om min stortå skulle klara av stenläggningen i Gamla Stan skulle nog allt vara i sin ordning. Sagt och gjort. Jag passerade riksbron, Riksdagens hus, stallbron och Mynttorget. Där stod hade en glad gotlänning ställt upp ett stånd där han sålde brända mandlar. Även om doften var lockande, lyckades jag hålla mig och traskade vidare in på Västerlånggatan. Där var ett liv och ett kiv. Nästan fullsmockat med folk som rörde sig trögt i bägge riktningar. Förutom att vädret var lite gråare och kallare så var det nästan som när det är högsommar. Man såg knappast Gamla Stan för alla turister. Nå, jag hade ju ingen brådska och även turister måste ju få roa sig, och Gamla Stan har ju som bekant en mycket trevlig atmosfär.

När jag som sagt var betraktat det brokiga Hare Khrishna-gänget som dansade runt på Järntorget bytte jag riktning och började promenera längs Österlånggatan och märkte till min förvåning att den nästan var folktom till skillnad från några turister som inte var så förtjusta i trängseln på systergatan. Några gillade att posera vid de speciellt utformade postlådor som finns i Gamla Stan och andra riktade sina kameror mot många av de vackra gamla byggnaderna. Så kom jag så småningom fram till Slottsbacken och stortån var fortfarande på någorlunda gott humör. Jag sneddade ned mot Stortorget och såg en massa ännu icke öppnade stånd utplacerade lite hipp som happ. Skyltarna utlovade olika konsthantverk och en av stånden hade en skylt där det stod något om Kiruna. Tyvärr var som sagt var stånden inte öppnade så jag hade inte möjlighet att se om det var Lars Törnman som skulle erbjudas till försäljning eller vad det kan ha rört sig om. Nu började jag känna mig nöjd med min promenad och styrde mina fötter mot Gamla Stans tunnelbanestation vid Mälartorget.

Jag fick dock vänta en stund vid tunnelbanestationen då en röst ropade ut att det var stopp på gröna linjen på grund av ett sjukdomsfall i Fridhemsplan. Är det ännu en stackars sate som kastat sig framför ett tåg, blev naturligtvis min stilla undran. Jag tycker att det händer sådana saker allt oftare och jag tycker egentligen mest synd om tunnelbaneförarna och andra som tvingas bevittna sådana saker. Själv har jag ännu inte sett något dylikt, även om jag för några veckor sedan såg en man ligga i en stor blodpöl vid nedersta plattformen vid T-centralen. Han hade sjukvårdspersonal runt sig, men de verkade inte göra annat än att vänta på ambulans eller möjligen bättre tider, vilket gjorde att jag förstod att mannen förmodligen redan var död. Jag läste dock aldrig något om incidenten så jag vet fortfarande inte vad som hade hänt.

Nå, innan jag börjar avvika ännu mer från ämnet insåg jag att det vore klokare att gå över till andra sidan plattformen och ta röda linjen in till T-centralen istället, vilket jag också gjorde. Sedan åkte jag hem till Husby igen och kunde konstatera att stortån fortfarande var på godmodigt humör. Den kunde hålla färgen också, då den ännu inte återfått sin forna giftigt neongröna kulör. Och det var ju bra det.

Inte ofta man skriver en så här lång bloggpost. Men eftersom jag i min natur har svårt att hålla mig kort, så är väl denna bloggpost ett sundhetstecken – kanske inte för mig, men för bloggen.

Höstlov...

Ett ofrivilligt hostlov har övergått i ett efterlängtat höstlov och det är väl ett tämligen passande epitet på ovan nämnda lov. Nog är det höst alltid - och kallare har det blivit också. Vädret är inte direkt lockande ute men det gör inte så mycket eftersom jag istället kan lata mig med en Sjöwall/Wahlöö och min Stockholmskarta. Jag har nämligen börjat läsa om dessa polisromaner som jag med stor glädje slukade som tonåring, men nu har jag bättre koll på miljöerna och kan se på Stockholmskartan VAR t ex bussen med alla ihjälskjutna passagerare i "Den skrattande polisen" stannade och på vilket tak det låg en man och skjöt poliser i "Den vedervärdige mannen från Säffle" osv.

Fast egentligen har jag annat att göra. Min kära Washburngitarr har råkat ut för en åldersrelaterad sjukdom. Stallsadeln har spruckit (det är den lilla vita mojängen längst ner vid strängfästet som strängarna vilar mot) och behöver bytas ut. Dessvärre finns det inga färdiga stallsadlar som passar direkt utan man måste hålla på och fila till dem själv så att de ska passa. Detta ser jag inte fram emot, men jag gör hellre det än att byta ut min gamla Washburn. Musikinstrument blir som bekant bara bättre med åren - eller rättare sagt, det sitter mer av en själv i instrumentet när man har använt det ett längre tag, och min stolta Washburn D10M köpte jag sommaren 1993 och är med andra ord en gammal god vän vid det här laget. Så det blir allt att bita i det sura äpplet och fila till stallsadel för allt vad tygen håller.

Hemma igen ...

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!

Ja usch ja ...

... väldigt var man har varit slö i sin blogg å sistone - inte för att tiden inte räckt till - tvärtutemot kan jag gärna säga. Min semester började den 19 juni och jag har medvetet tagit det lugnt och varvat ned ... fast jag har ingen ursäkt varför jag slöat till så med bloggandet. Jag ber min blåa blogg om ursäkt och önskar i efterhand grattis på 3-årsdagen. Den 15 juni 2005 blev jag en blåbloggare - som en del kanske minns - och det ledde ju till en hel del trevliga saker.

Min käresta jobbar och jobbar och jobbar och jag pysslar med allt möjligt för att hålla mig sysselsatt men också för att det är roligt att pyssla med allt möjligt. Jag tog mig en tur till Tekniska Muséet (äntligen - har tänkt göra det länge) och Riksidrottsmuséet och tittade på utställningen om VM 1958 bl a. Lika bra att få det gjort innan busschaufförerna går i strejk resonerade jag - och sagt och gjort.

Idag tänkte jag göra lite ärenden på stan, men togs verkligen på sängen av ett av de mest imponerande regnväder jag upplevt sedan jag kom till kungliga hufudstaden. Jag hade underskattat regnmolnen och hade på mig mina nyinköpta och supersköna Foppatofflor - äntligen har jag lärt mig se bortom det estetiska. Men hur bekväma de än är så klarade de inte skyfallet och särskilt inte när jag försökte korsa ett övergångsställe där regnvatten verkligen forsade fram - jo forsade ... ingen överdrift alls. Avbröt mina planer således och återvände hem med första bästa tunnelbana och fick slänga såväl genomblöta strumpor som jeans i tvätten.

Det var inte tänkt att jag skulle göra någon utflykt helt enkelt - och eftersom det lovas hettsomfasiken-väder närmaste dagarna får jag ser om jag vågar sticka ut nunan för att göra något nytt ärende/ny utflykt.

På torsdag tänker jag för övrigt ta en ny tur norrut till Luleå. Norrlandstågen har visst förändrats en del nu i vår och jag tänker denna gång ta liggvagn - annars har jag ju av ekonomiska skäl plågat mig med vanliga sittvagnar - men tänkte vara lite mer bekväm den här gången. Jag har en del inplanerade sysslor att göra under den dryga veckan jag tänker vara där, och har också blivit inbjuden till en av mina kollegor som är från Boden och som dessutom tillbringar sommaren i denna metropol och undertecknads födelsestad. Jag har inte lovat något, och får se om jag hinner. Jag åker inte upp för att rulla tummarna som sagt var.

Nå, det kan till och med hända att jag författar någon bloggpost från Luleå (i så fall den första bloggposten skriven i Luleå sedan mars 2006) eftersom min mor efter många om och men blivit med internet - och eftersom jag dessutom planerar att ta med min laptop på resan upp för att skryta med den ... och för att den kan bli användbar i de olika projekt jag planerar genomföra när jag är där. Nåväl, vi får välan se.

Mina övriga egna sommarplaner inkluderar att försöka göra färdigt mitt musikprojekt (som väl är klart till två tredjedelar ungefär), pyssla lite mer med min engelska 78-varvarblogg (inget hindrar - har gjort mp3-filer av en rejäl mängd 78-varvare och även fotograferat en del av dem ... brukar nämligen alltid avbilda dem i bloggen för alla etikettfetischister) och spela lite mer överhuvudtaget - innan musikern inom mig fullständigt torkar ut. Fick lite blodad tand när jag på skolavslutningen hjälpte till med musiken genom att spela elbas. Tog med gammelbasen som jag köpte hösten 1991 till skolan och alla ungar tyckte att det var ett sällsynt häftigt intrument ... sorgligt nog får jag intrycket att dessa ungar inte har någon musik alls i sitt liv, vilket jag tycker är förbannat sorgligt. När jag en dag tog med min kära mandolin väckte den dock ingen beundran bland ungarna som tyckte att det var en löjlig liten gitarr ... nej en stor svart elbas imponerar mer tydligen. I och för sig var jag kanske likadan i samma ålder - jag minns inte riktigt - men jag hade aldrig trott att det rört sig om en liten gitarr. Så pass musikalisk var man i alla fall. Har jag i alla fall för mig ...

Två år i Stockholm!

Så fyllde man två år som Stockholmare. Den första tiden kravlade man sig fram, sedan började man krypa men jag känner nu efter två år som Stockholmare att jag har lärt mig gå ... dessutom utan att vingla alltför mycket. Inte illa pinkat av en hasafot!

Gifttungan

Det är dags att erkänna det ... jag har egentligen än alltför giftig tunga för att vara lärare, men tack och lov har jag än så länge en tämligen god kontroll på den. Då min giftiga tunga är kombinerad med en snabbhet som inte har sin motsvarighet i någon annan del av undertecknad - t ex är min beslutsamhet långt ifrån lika kvick. Mina arbetskamrater känner nog till att jag kanske inte är den som pratar mest, men som kan komma med de kvickaste och ibland mest dräpande kommentarerna. Detta är något som jag tror är allmänt uppskattat, men man bör akta sig väldigt för att släppa loss gifttungan i full frihet i alla sammanhang - särskilt när man som lärare har vissa argumentationer med vissa elever. Hela tiden skickar hjärnan ut meddelanden om vad den tycker att jag ska säga till eleven, men samtidigt drar en annan del av hjärnan i bromsen då den inser så ytterst olämpligt det vore att säga det.

Detta gäller naturligtvis inte bara i min yrkesutövning, utan även i mitt privatliv. Ofta har jag tvingat mig att närmast slå knut på min gifttunga innan den spottar ut något träffande, men kanske alltför elakt. Än så länge har jag inte utsatt mina närmaste för sådana giftattacker, utan betydligt mildare varianter - tack och lov har min kära sambo lätt för att uppskatta syrliga kommentarer om andra och kan även ta snällaka kommentarer om sig själv.

Men när det gäller människor som jag inte känner och som jag irriterar mig på (och jag erkänner att jag dessvärre har en låg - alltför låg - irritationströskel) så hör jag min hjärna formulera de mest dräpande och ondskefulla elakheter - som dock oftast är så elaka att de förmodligen är ganska skrattretande - så länge man inte själv blir utsatta för dem. Tänk om jag högt uttalat alla de nedriga elakheter min hjärna formulerat under alla dessa år - vad stryk jag skulle ha fått!

När jag idag ännu en gång irriterat mig på alltför många juluppstressade Stockholmare - vad i allsin dar är de så stressade för?!? - sprang framför fötterna på mig som suicidala lämlar som bara ber om att jag ska trampa på dem. När jag för femtioelfte gången tvärbromsat för att inte med min lekamen tackla en stressad varelse in i evigheten - hörde jag min hjärna önska sig en eldkastare i julklapp - för att göra framkomligheten lite enklare för en vanlig hederlig medborgare som är lite mer julsansad än större delar av sin omgivning.

Tänk att man ska behöva odla sådana blodtörstiga tankar för att bevara sitt Andante ...

Pissväder - alldeles utmärkt!

Det är nog många som har varit irriterade över det myckna regnandet över Stockholm idag, men jag som hade häcken full med arbetsrelaterade uppgifter att pyssla med framför datorn tog pissvädret med ro. Annars har det visst regnat hela dagen. Jag vaknade i morse av att min käresta steg ur sängen för att stänga sovrumsfönstret och då hörde jag också hur det öste ned. Med tanke på vilket helvetiskt varmt sommarväder vi har haft ett tag så tycker jag bara att det är bra. Trogna läsare vet (och otrogna läsare får veta nu) att jag avskyr värme och jag har dessutom plågats av allergiska problem pga höga halter av gräspollen. Dessa problem brukar inte börja (i den mån de börjar över huvud taget) förrän efter midsommar - och vid det laget brukar jag dessutom ha medicinerat mig med antihistamin några veckor i förväg - men så inte den här gången. Pollenhalterna tog mig på sängen med brallorna nere, vilket gjort att det har nysts och snorat en hel del senaste veckan.

Hur som helst, jag har suttit med skolarbete i helgen för att vara fri från allt sådant när jag går ut på mitt livs första betalda semester på onsdag. Vad gör man egentligen när man har semester? Före jag började studera var jag s.a.s. min egen, och då brukar det inte finnas utrymme för semester, och under alla mina studieår ägnade jag somrarna åt att arbeta inom äldrevården för att klara ekonomin. Ifjol ägnade jag en stor del av våren och sommaren åt att söka arbete, och när jag så småningom hade blivit anställd så hade jag ändå inga pengar att röra mig med innan det var dags att börja jobba. Det skall i vilket fall som helst bli intressant att ha semester och kunna göra lite som man vill. Tyvärr har inte mitt livs stora lycka och kärlek inte någon semester då hon fortfarande studerar och dessutom jobbar under sommaren för att få in lite extra pengar. Men vi har räknat ut att det förmodligen blir någon sommar här framöver då vi båda två kan försöka samköra våra semestrar - åtminstone på den här sidan millennieskiftet.

Ungarna lämnade ju min arbetsplats i onsdags när de hade skolavslutning, och en tradition som tydligen förekommer på skolan där jag arbetar är att eleverna delar ut blommor och presenter till lärare de antagligen anser förtjänar det. Jag fick en krukväxt (har nu glömt bort vad den hette), diverse styckblommor, en ask tryffel och en ljusstake i glas. Mycket trevlig tradition ... men inte hade jag någonsin ens kommit på tanken att ge någon av mina grundskolelärare någon present ... eventuellt en känga i akterkastellet, men absolut inga blommor eller choklad. Nåja, blommor står och pryder kökets fönsterbräda och tryffeln smakade alldeles utmärkt (tillsammans med lite Amaretto inköpt på Ålandsbåten) och ljusstaken ger mitt skrivbord lite extra nimbus.

PS.

Jag har öppnat upp en till adress för denna blogg: här. Innehållet är dock i stort sett detsamma som i denna blogg. Jag tycker att jag kunde behöva några till läsare att skrämma bort.

DS.

Man borde nästan skämmas ...

... över att man inte skriver här oftare. Särskilt inte nu under påsklovet då jag FAKTISKT haft tid att skriva. Men är man en bekväm typ så är man. Nå, för ett par dagar sedan gjorde jag en liten utflykt i vår vackra huvudstad och med mig hade jag min nya digitalkamera för att leka lite med den och se hur den fungerar. Min gamla var samma som jag fick gratis när jag tecknade Bredbandsbolagsavtal i december 2004 - dvs äldre forntid. Den var aldrig riktigt bra, så det var på tiden att byta ut den.

Nåväl, en Samsung L700 blev det och med den i högsta hugg hoppade jag på tunnelbanan och så småningom hoppade jag av vid Slussen. Tittade in i en nyhittad skivaffär och köpte tre st LP-skivor med det ryska visgeniet Vladimir Vysotskij som senare överlämnades till en glad rysk flickvän. Jag var och kikade upp mot den pampiga Katarina Kyrka som ligger nära skivaffären jag nyss besökt. Det är verkligen en vacker kyrka, även om den har en riktigt ful ovana att brinna lite nu och då - senaste gången det hände var 1990. Den ligger för övrigt nära kvarteret Häcklefjäll som lär varit hemvist för häxor - åtminstone om man sätter sin tilltro till samtida dokument från häxprocessens glada dagar.

Efter att ha letat efter häxor - naturligtvis för sent - flera dagar efter påskhelgen - och inte lyckats hitta några gick jag till Mosebacke torg, satte mig ned och åt ett rött äpple och spanade in omgivningarna. Var man än vänder sig i Stockholm så verkar det finnas något intressant historiskt att uppleva. Bara ett stenkast bort ligger Urvädersgränd, där Carl Michael Bellman bodde för över 200 år sedan. Efter att ha lunkat såsmåningom förbi Bellmans boning gick jag till Götgatan och spanade in porten på Ebba Brahes palats där Gustav II Adolf lär spöka - Ebba Brahe var ju GA's ungdomskärlek.

Jag hoppade på tunnelbanan igen och åkte en station till Gamla Stan och promenerade ut till Riddarholmen och tittade på en annan imponerande kyrka, Riddarholmskyrkan, som ursprungligen var gråmunkeklostrets kyrka och sålunda kallades Gråmunkekyrkan. Där ligger många kungligheter begravda och man kan höra historiens vingslag fladdra. De blir dock tvungna att fladdra ganska högljutt eftersom det väsnas ganska mycket från den livliga trafiken på Centralbron. I andra änden av Riddarholmen (den nordvästra) ligger Birger Jarls torn och på Riddarholmskajen sitter Evert Taube (eller åtminstone statyn av honom) med lutan i högsta hugg och hälsar våren. Det låg en båt med svensk flagga i aktern alldeles vid Taubestatyn och jag kunde inte låta bli att ta ett foto där det ser ut som om Taube håller i flaggan - jag menar ... svenskare kan det inte gärna bli.

Jag vet att jag sagt det tidigare i den här bloggen, men jag säger det igen: Jag älskar Stockholm ... jag vet att jag som norrbottning inte riktigt bör säga sådant högt ... Fjollträsk kan ju ingen vettig människa tycka om ... men vem har sagt att jag är vettig?