Ramel och Ryding

Läste kvällstidningarnas löpsedlar när jag idag med kvicka steg promenerade längs St:Eriksgatan. På ena tidningens löpsedel stod det något om att Yvonne Ryding, som blivit utsedd till partiledare för Socialdemokraterna ... och på den andra löpsedeln stod det något om att Mona Sahlin visat baken i TV-programmet "Let's Dance" ... eller hur var det nu igen?

Nej, jag begriper ingenting. Det är nog bättre att efter en lång arbetsdag, i väntan på sena kvällen och sambons hemkomst från sin praktik sitta vid sin kompjottr och avnjuta en och annan vinylplatta med Povel Ramel. Jag kan konstatera att min Ramel-samling, som redan var tämligen stor när jag flyttade till Stockholm har blivit allt större - kanhända för att det har varit betydligt lättare att komma över de Ramel-plattor som saknas ... ... ... fast tack och lov saknas ännu väldigt mycket. "Tack och lov", eftersom vad i allsin dar gör man när en samling är komplett?

Ingen aning.

Nå, det lär nog dröja innan jag står inför den knepiga situationen ... trots alla farliga ställen längs St:Eriksgatan.

Strosarsöndag i Stockholm

Ibland ... inte så ofta måste dessvärre medges ... men ibland vill jag bara strosa runt i Stockholm. Utan något särskilt mål. Och (som i detta fallet) utan några större sekiner på fickan. Efter att förra söndagen varit i Sofia Kyrka på Söder, insåg jag att jag allt borde styra mitt strosande mot Söder någon gång. Tidigare har jag mest strosat i trakterna runt Vasastan och Norrmalm. Jag kom lite väl sent på att jag borde tagit med mig digitalkameran för att ta lite bilder av storstaden, men jag hade ändå den halvtaskiga kameran i mobiltelefonen - så lite bilder blev det - om än tämligen suddiga.

---

Nåväl. Jag hoppade av tunnelbanetåget vid Medborgarplatsen (uppgången vid Folkungagatan), strosade längs Östgötagatan, Skånegatan och vände sedan och följde Nytorgsgatan. I min lilla fickkarta över Stockholm såg jag att det fanns något som heter Cornelisparken, så jag styrde stegen dit, men tyckte nog att den lilla gräsplätten var i pluttigaste laget. Promenerade sedan nedför Albert Engströms trappa och stod ovanför Söderbergstrappan och beundrade utsikten. Till vänster Gamla Stan, Framför mig Skeppsholmen och dess lilla bihang Kastellholmen och till höger såg jag Djurgården med Gröna Lund i förgrunden och långt borta i fjärran stack Kaknästornet upp sin bekanta nuna. Jag följde Stadsgårdsleden mot Slussen och tog tunnelbanan till St: Eriksplan för att kolla upp om jag hittade till ett ställe där jag nog kommer att göra ett besök när plånbok och tid tillåter, nämligen Nostalgipalatset. Jodå, jag hittade palatset - ganska nära Vanadisplan. Efter denna lokalisering, bestämde jag mig för att följa S:t Eriksgatan söderut. Det blev en lagom promenad mitt i det lagom brusande Stockholmsvimlet, över S:t Eriksbron och sedan tog en ganska trött BeJi tunnelbanan från Fridhemsplan och hem till Husby.

---

Kul sväng i höstrusket. Fast de mest intressanta platserna jag såg längs vägen hade söndagsstängt ... och fast jag inte hade många slantar på fickan ... så det var nog bara bra att det var stängt.

---

När jag stod och tittade på utsikten från toppen på Söderbergstrappan slog det mig ... det här är mitt hem. Den tanken slog mig aldrig under trettio år i Luleå - men i Stockholm slår den mig ganska ofta. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så förtjust i Fjollträsk, men jag får nog citera Piteågruppen Euskefeurats ord om Piteå: "Det är hit man kommer när man kommer hem". Fast jag har ju inte Piijt i åtanke direkt.