RING KLOCKA RING INTE OSS, VI RINGER ER ...

Det är lustigt att poeten Alfred Lord Tennysons mest kända dikt i Sverige är Nyårsklockan då den alls inte innehar samma ställning bland Tennysons verk i andra länder, hemlandet England inkluderat. När man studerar "Ring Out, Wild Bells" som originalet heter, så kan man konstatera att översättaren tagit sig ganska stora friheter med Tennysons dikt. Edvard Fredin hette översättaren och han var en dramatiker, översättare, skådespelare och teaterrecensent som under sin korta livstid (han var bara 32 år när han dog 1889) hann med åtskilligt med översättningar. Han översatte också bland annat Marseljäsen till svenska. När jag läser Tennysons original så kan jag inte säga att jag får samma känsla som när jag läser (eller hör) Fredins svenska version. Förmodligen för att den av gammal tradition blivit en av de mest kända dikterna i Sverige under de senaste 100 åren. Anders de Wahl som började läsa dikten på Skansen redan på 1890-talet var då en lovande ung skådespelare och när han läste dikten för sista gången från en radiostudio på 1950-talet, räknades han som en av Sveriges mest firade skådespelare genom tiderna. Jag har inte blivit klok på om traditionen att läsa Nyårsklockan fortsatte efter de Wahls död, men det verkar som om det var i samband med att SVT började sända från Skansen på 1970-talet som Nyårsklockan återupplivades. Då med den magnifike skådespelaren Georg Rydeberg, som efter sin död ersattes av Jarl Kulle, en annan av svensk skådespelarkonsts stora röster. När han gick bort minns jag att jag tänkte, att den perfekte ersättaren vore Jan Malmsjö. Nu fick istället Margareta Krook uppdraget, och naturligtvis var det ett inspirerat val, men när även hon lämnat oss fick Jan Malmsjö chansen. Hittills har alla Nyårsdiktsuppläsare avgått med döden, men nu har Jan Malmsjö meddelat att han vill att någon annan tar över, och det får man ju respektera. Min första tanke blev: vem ska nu ta över? Jag insåg att utbudet av skådespelare och artister av de Wahls, Rydebergs, Kulles och Malmsjös kaliber är begränsat. Egentligen fick jag bara två namn i huvudet: Johan Rabaeus och Tomas Bolme. De skulle jag mycket väl kunna tänka mig skulle göra ett alldeles utmärkt jobb. Tyvärr är det väldigt glest bland de riktigt stora svenska skådespelerskorna och jag kan inte komma på någon som skulle kunna göra ett lika bra jobb som Margareta Krook. Hur som helst, vad läser jag då i tidningen? De har givit uppdraget till den stelt uppblåste och okänslige Loa Falkman. De kunde lika gärna ha valt Blondin-Bella.

Solliden kort före tolvslaget

Jag vill med denna bild tagen från den täta folkmassan på Solliden, Skansen önska gott nytt år!

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack!

Det är verkligen varmt nu. Men ändå klarar jag värmen bättre än vad jag har trott att jag skulle göra. Jag börjar nog bli mer uthållig för solsken och värme ju äldre jag blir - konstigt nog.

Vinkade för några dagar av min moder som varit och besökt oss i en vecka här nere i lummiga Bredäng. Vi besökte vanliga turisthål som Fjäderholmarna, Skansen, Wasamuseet, samt Spårvägs- och Leksaksmuséet. Dessutom upplevde vi Mälarens skönhet och en dag lyckades vi slita Galina från jobbet och Allan från datorn och gick till legendariska Villa Lyran och satt och fikade på den gamla anrika groggverandan och såg ut över Mälarens vatten. Med andra ord en riktigt händelserik vecka. Nu ska jag åka norrut på söndagkväll ... samma kväll som VM-finalen insåg jag snabbt, men har man gjort en tabbe så får man stå för den. Orkar iallafall inte tramsa runt och boka om.

Nattgående Norrlandståget råkade ut för smärre bekymmer häromnatten då en boskapsägare tyckte att järnvägsspåret var en lämplig plats att parkera sina telningar. Synd om korna, men tåget klarade sig väl hyfsat ... men nu går jag ut i förväg med min önskan:

Inga kor på spåret i morgon kväll, tack

Skannar i Lule ...

Efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med min kära mor i min nuvarande hemstad Stockholm, vilket innefattade besök på Skansen, Nordiska Museet, Gamla Stan och till och med en dag i Uppsala, hade jag några lugna dagar (vilka i sin tur bl a innefattade bangolf mot kära sambon) innan jag åkte upp till Luleå. Det var en väldigt lugn resa utan förseningar innan jag nådde min före detta hemstad Luleå. Efter att ha emottagits av min mor och avnjutit rökt regnbåge med potatis, creme fraiche och stenbitsrom åkte jag en sväng till Skellefteå där jag träffade fem gamla gymnasiekamrater. Vi hade en skön kväll i Stjelet innan jag återvände till Luleå dagen därefter. Jag har ränt runt lite i Luleå och gjort en del ärenden och en del fynd och idag har jag besökt min gamle vän Roger. Så var det sammanfattat.

Häromdagen tittade jag i Kjell & CO:s katalog (Luleå har ju äntligen blivit med Kjell&CO-butik – vilket fanimej var på tiden) och såg en sk negativskanner. Detta har jag länge velat ha då, nästan alla bilder från min barndom försvunnit i en flytt – samtidigt som de flesta negativen finns kvar. Så nu köpte jag skannern, installerade den och kopplade den till datorn och plötsligt hade jag tillgång till en massa gamla bilder från min barndom. Trots att en del bilder blev lite rispiga, vilket beror på att negativen under årens lopp fått en del repor, så var det en glädje att se delar av sin barndom igen. När jag idag tittar på dem slår det mig vilken glad unge jag var. Nästan alltid ser jag glad ut på bilderna … jag har visserligen för mig att det beror på att jag tyckte att blixtkuberna som hörde till min mammas Instamatic-kamera var roliga – men ändå. Jag hade för mig att jag var ganska grinig, men det verkar som om jag ändå var en glad unge. En annan sak som slår mig är att jag hade tjejer i alla möjliga åldrar runt mig hela tiden. Det vimlar av bilder där min mammas kamrater håller mig eller på något sätt poserar med mig. Dessutom finns det många bilder av mig lekandes med flickor något äldre och något yngre än mig, vilket är ett tecken på att jag inte på något sätt var rädd för tjejbaciller – vilket jag skall hedras för.

Dessutom är det roligt att se bilder där jag är med min morfar. Jag har tidigare skrivit här om mitt förhållande till min morfar och när jag nu suttit och skannat gamla bilder så har jag till min glädje hittat bilder där jag tycker att det förhållandet illustreras på ett mycket fint sätt.

Regnig men trevlig dag på Skansen tillsammans med kusin Lina

Okej, nu är det egentligen dags att gå och lägga sig för att kunna komma upp någorlunda obehindrat kl 5:20 i morgon bitti, men det borde ändå nämnas att jag idag har umgåtts med min söta kusin Lina som besöker storstaden under några dagar. Hennes huvudanledning för att komma ned från Luleå just nu är visst någon sketen pojkbandskonsert på måndag, men då det innebär att hon har tillfälle att möta sin skruvade kusin så är jag den första att tacka.

Vi beslöt att vi skulle besöka kungliga Djurgården (alltså inte det där idrottslaget), så vi möttes på förmiddagen utanför Åhléns vid T-Centralen (stadens vanligaste mötesplats?) och tog första bästa tunnelbanevagn till Slussen och tog där första bästa Djurgårdsfärja (numro 10) till ... Skeppsholmen ... aj aj då! Nå efter den fadäsen tog vi sedan Djurgårdsfärja (numro 8) till rätt plats och efter att nästan ha blivit påkörda av en spårvagn klev vi in i Skansens förlovade värld. Lina ville främst se björnar (som om hon inte fick se nog av undertecknad) och främst de nykläckta björnungarna. Björnar såg vi, dock inga björnungar. Ett indiskret björnpar var dock i full färd med att tillverka några ... men det var ju inte riktigt samma sak. Annars såg vi några gruffande järvar och lunkande vargar innan vi lämnade duggregnet för att få oss lite välförtjänt fika på caféet vid Sollidenscenen - som ju är betydligt mindre än vad man tror när man på somrarna beskådar "Allsång på Skansen" på TV.

Efter kaffe (i mitt fall) och te (i Linas fall) samt varsin inplastad smörgås (kalaset var tämligen dyrt) så besökte vi Skansenakvariet och såg på alla uppenbarelser där en stund innan vi tog färjan tillbaka, dock utan att den här gången kliva av vid Skeppsholmen. Jag följde Lina på pendeltåget till Solna där hon skulle möta sin sambos syster och jag promenerade sedan till Solna centrum för att kunna ta tunnelbanan hem till Husby därifrån - en promenad som var lite längre än vad jag tänkt mig, men är man envis så är man.

Så kom man hem - lite småfuktig, men absolut tillfredsställd. Jag vet att man kan skaffa årskort på Skansen för en femhundralapp och jag ska erkänna att jag känner mig lite frestad att göra det - det finns så mycket att uppleva där och jag trivs verkligen varje gång jag är där ... konstigt bara att det inte är oftare - det är ju inte direkt långt borta. Inte 900 km som det var för några år sedan!