CONTRABAND OCH EUSKEFEURAT

Ibland har man extra glädje av att ha en Youtubekanal om skivor och för några år sedan laddade jag upp en udda inspelning med komikern Ronny Erikssons tidiga inspelning av sången "Euskefeurat" med gruppen Contraband. Jag hade alltid utgått från att Contraband var ett tidigt namn på den än idag levande och aktiva gruppen Euskefeurat. För några dagar sedan blev jag dock kontaktad av Contrabands trumslagare Lasse Banksjö som berättade en del intressanta fakta om bandet Contraband som alltså var en annan grupp än Euskefeurat. Euskefeurat bildades när Ronny ville ha en grupp som fokuserade mer på hans låtar. Contraband hade egentligen en mer elektrisk proggig framtoning där Arn Johansson (senare Euskefeurat) skrev många låtar och så skrev Ronny Eriksson de mer akustiska sångerna i samma stil som senare skulle göra Euskefeurat bekanta.

Vittnesmål från en mental Pitebo.

Enligt "De Norrbottniska Satansverserna" av Lasse Eriksson och Ronny Eriksson är det både begränsande och orättvist att bedöma vem som är Pitebo utifrån geografiska eller biologiska förutsättningar, utan att man snarare bör se beteckningen "Pitebo" som en mental klassificering (jämför med Hinduismens och Buddhismens "Nirvana"), och jag är nog personligen innerst inne en mental Pitebo. Jag har aldrig bott där och jag är inte född där, men varje gång jag har varit där har jag mått bra ... och det finns få människor som är så trevliga att ha att göra med än Pitebor ... särskilt när man jämför dem med Lulebor - som fungerar som Norrbottens svar på Stockholmare ... dvs alla tycker att de är ena dryga och kaxiga jävlar. Jag har en gång av en tornedalsk kvinna fått den finaste komplimang en norrbottning kan få: "Du är int alls som du vore från Lule".

Nå ... jag har varit ganska tyst ett tag, såväl i cybern som i verkligheten. Jag har nämligen varit ganska dålig. Utan att gå in på detaljer, så var det en period när jag knappt orkade äta eller dricka. Nu är jag dock på väg tillbaka, men de senaste veckorna har tärt en del på fysiken, dock inte när det gäller det psykiska även om det alltid känns bättre att vara frisk. Jag berättade för ett tag sedan att min ungdoms hjältar från Piteå; Euskefeurat skulle komma till Stockholm för att genomföra en spelning. Denna högtidsstund verkade det länge som jag skulle missa p g a hälsoskäl, men jag gjorde det till en morot för mig själv att försöka vara nog frisk för att orka gå på konserten den måndagen 29 oktober, och helgen före började sjukdomarna vända till det bättre ... och bingo! Det blev konsertbesök för undertecknad.

Jag hade förberett mig på att ägna mig åt lite översättning från ärans och hjältarnas språk (peitmål) till svenska till min stora kärlek som gjorde mig sällskap till konserten, men då Euskefeurat sjöng alla sina sånger på rikssvenska så blev det inte nödvändigt. De tränade sina nya sånger som de ska spela in till veckan - för en efterlängtad ny CD, så de spelade inte så många av sina gamla 'hits' - men det gjorde inte så mycket. De spelade dock min absoluta favorit "Konjak och Nazister" från CD:n "Bondångersånger" från 1990 och avslutade konserten med "Det är hit man kommer när man kommer hem" - alla utflyttade norrbottningars favoritsång - och som alltid får många rörelsens tårar att trilla ned för kinderna. Hur som helst, kul är det att Ronny Eriksson hittat ny inspiration vilket givit Euskefeurat många nya vassa sånger att spela. Ronny Eriksson var för övrigt rejält förkyld och en gentleman från Råneå som satt bredvid mig i publiken kastade upp en Vicks Blå till herr Eriksson, varvid denne konstaterade att det vid andra konserter kastas trosor upp på scenen, men att det här är halstabletter som gäller. Jag hade med mig min 1994 inköpta Euskefeurat-badge som konstaterar att "Euskefeurat är fler än Jesus" - till skillnad från Beatles som påstod att de var större än Jesus. Efter konserten visade jag upp min badge för Per Isaksson, begåvad dragspelare och gitarrist i Euskefeurat och han konstaterade lätt imponerat att jag hade en 'original'-badge. Han påpekade detta för sångaren och veteranen Bengt Ruthström som muttrade något ohörbart men förmodligen vänligt uppskattande - det är nog bara norrbottningar som kan muttra uppskattande. När jag och min stora kärlek promenerade mot tunnelbanan efter konserten tänkte jag väl lite högt och konstaterade: "Nu kan man leva vidare ...", för det var så jag kände det just då.

Idag kom ett annat tecken på att jag är en mental Pitebo ... och det kom fullständigt oväntat. Faktum var att jag blev helt överrumplad. Jag hade just kopplat ihop en nyinköpt CD-anläggning, med inbyggd förstärkare och tuner och tillhörande högtalare. Jag passade på att göra det idag då ungarna är bortresta och den stora kärleken sitter och pluggar på skolan, eftersom jag föredrar att det är fullständigt lugnt och tyst varje gång jag ska göra något som kräver lite koncentration. Nåväl, jag var färdig med detta och fick allt att fungera när plötsligt ett enda ord dök upp från ingenstans i mitt huvud.

Ordet var:

-PALT!!!!!!!!!!!!!!!

Jag fick plötsligt ett rent helvetiskt sug efter palt. Jag kan inte ens tänka mig att någon heroinist någonsin fått ett lika häftigt sug efter heroin som jag fick efter palt. Jag vet inte om ni känner till vilken kulinarisk sällsynthet palt är i Husby. Sådant existerar helt enkelt inte. Att söka i Husbys butiker efter prefabricerad palt är ju bara löjligt och en tur till Kista gav bara det otillfredsställande resultatet: Öländska kroppkakor ... Nåväl, bättre än inget antar jag. Egentligen borde jag själv införskaffat vad som behövs för att göra palt, men suget var så häftigt att jag bara skulle riskerat käka upp paltsmeten innan den hamnat i kokande vatten. Hur som helst, jag köpte de öländska kroppkakorna, kokade dem och åt upp dem ... men utan någon större tillfredställelse ... men jag tog mig i alla fall igenom det mest akuta paltsuget. För den här gången i alla fall ...

Facebook, Vysotskij och Euskefeurat

.... inte för att särskilt många läser här numera (konstaterade han trumpet), de flesta verkar hänga på det dära Facebook dygnet runt nuförtiden. Arbetsgivare lär till och med klaga på att de anställda slösar bort alltför mycket tid genom att sitta och trixa och fixa med Facebook i stället för att göra sitt jobb. De flesta verkar ha en Facebook-profil och det är inte måttligt vad man kan göra med den - inte undra på att det tar tid att ägna sig åt Facebookande. Jag blev inbjuden till Facebook för ungefär ett halvår sedan eller kanske var det till och med ännu tidigare. Jag minns inte vem det var som bjöd in mig, men antar att det antingen var min bloggkompis Agge eller min rödhåriga amerikanska chattkompis Lynn, eftersom dessa två var mina enda Facebook-kontakter under en lång, lång tid. En dag pratades det om Facebook-profiler på jobbet och då tvingades jag erkänna att även jag, trots min någorlunda hedervärda utstrålning hade en Facebook-profil - och tjoflöjt så hade jag ännu fler kontakter. Sedan började jag lägga till mina gamla cyberkontakter (dock Galiningen icke inkluderad, då hon gör det naturligtvis mest vettiga och struntar i Facebookandet) och även några andra kontakter från när, fjärran och det förflutna. Nu har jag sexton stycken och det är förmodligen så många det blir ... jag känner inte så många fler. Men ändå, det är mycket man kan göra där och även mycket man kan bli utsatt för. Sedan jag började Facebooka har jag av mina kontakter blivit cybertatuerad, cyberkramad, cyber-hi-fivad, cyberälskad, cyberbiten, cyberupphetsad - samt blivit bjuden på cyberdrinkar, blivit dedicerad cybersånger, fått en cyberkatt, en cyberapa, ett cyberzoo, ett cyberakvarium, en cyberpingvin och en hel skog full av cyberblommor av alla möjliga slag, fått ett cyberstripparnamn (Chase Kingheat, om ni måste veta) ... kort sagt blivit allmänt cyberrådbråkad. Inte undra på att folk inte har tid att jobba. Tyvärr hinner jag inte hänga med på denna cyber-(hur många gånger har jag skrivit 'cyber' i denna bloggpost)-verksamhet - men jag vill ändå inte helt slänga den under mattan ... den har ändå sin charm.

Den 6 oktober skall vi återigen besöka Scalateatern för att se och höra fantastiska Fria Proteatern spela sin föreställning "Vargjakten" - fullproppad med den ryske vispoeten Vysotskijs vackra och medryckande sånger. Redan på 80-talet upptäckte jag Vysotskij tack vare just Fria Proteatern och den LP med Vysotskij-sånger som gavs ut då. Som nybliven gitarrist hittade jag även en bok på biblioteket med Vysotskijs visor i svensk översättning och jag lärde mig spela några Vysotskij-sånger - bl a just "Vargjakten", som gjorde ett stort intryck på mig när jag var i 14-15-årsåldern. Jag visste inte att boken och skivan återutgivits innan jag hittade den på en bokhandel för drygt ett halvår sedan. Då hade jag redan pratat Vysotskij ganska flitigt med min stora kärlek, och även köpt henne ett par LP-skivor med Vysotskij själv som jag hittat. När jag av en händelse någon vecka senare fick veta att en av mina kollegor är dotter till en av medlemmarna i Fria Proteatern påpekade jag att jag gillade deras tolkningar av Vysotskijs visor. Då berättade hon för mig att de på nytt spelade samma föreställning som på 80-talet, och jag lyckades hastigt och lustigt få tag på biljetter till allra sista extraföreställningen. Den var hur som helst fantastisk på alla sätt och vis, och vi hörde att det ryktades om nya föreställningar till hösten. Den här gången var vi mer förberedda och har även bjudit våra vänner Gunnar och Aurore för att besöka och njuta av Vysotskijs musik. Det blir härligt.

... och något annat som blir härligt blir ett nytt besök på Scalateatern i slutet av oktober, för då kommer min ungdoms norrbottniska hjältar Euskefeurat på besök till storstaden. Under åren 1986-1994 såg jag dem uppträda årligen och varje gång de släppte en ny LP var det fest. Underbart ... jag har inte sett dem spela live sedan 1994 då de lade ner verksamheten (för att starta om häromåret) ... men äntligen är det dags igen! Dessutom ryktas det om en ny platta också ... nam nam!

Dessutom har visst min stora kärlek vunnit biljetter till en konsert med Radiokören nu till helgen ... vet inte riktigt än vad det rör sig om, men det blir säkert en musikalisk upplevelse det också.

Det blir en riktigt kulturell höst.