SKIVOR SOM ÄGTS AV TRE AV MINA IDOLER

POVEL RAMEL: SMÅTT & GOTT & GAMMALT & NYTT (CD-recension)

Nu är det miljoner år sedan jag skrev en recension av en skiva men då det idag trillade ned ett kuvert innehållandes ett exemplar av Povel Ramel-sällskapets tidning Sverker och dessutom en CD som heter ”Smått & gott & gammalt & nytt” genom brevinkastet så kanske det är på tiden att man skriver ett par rader.

Povel Ramel-beundrare har jag varit så länge jag kan minnas, Sammel-ramlare, f’låt Ramel-samlare i 30 år (framför allt skivor i materialen vinyl och shellack), och (mestadels passiv) medlem i Povel Ramel-sällskapet har jag varit sedan 2010. Jag är medlem nummer 504, vilket ständigt får mig att associera till den opålitliga dieseldrivna Peugeot 504:n som min familj försökte göra bilutflykter med. Det slutade oftast med att batteriet laddats ur och att vi fick hitta på något annat istället. But I digress ….

CD:n som jag idag lyssnat på och här funderar kring har skickats ut till sällskapets medlemmar och är sålunda inte tillgänglig i handeln. Det är den femte CD:n som sällskapet givit ut och innehåller material från tre olika till största delen tidigare outgivna 60-talsinspelningar. Första avsnittet har titeln ”Povel och Gunwer i Philipsstudion 1964”, en inspelning inför en enligt konvolutskribenten Jan Bruér liten inbjuden publik, som dock lyckas låta som en ganska så fulltalig publik när man hör applåderna. Gunwer är naturligtvis Gunwer Bergkvist, och ackompanjerar gör pianisten Göte Wilhelmsson (som vid den här tiden var inspelningschef på Philips) och medföljande trumslagare och basist (förmodligen Ulf Söderholm och Sture Nordin). Man kan väl kalla inspelningen ett företagsjobb, dock inte ett reklamjobb vilket man skulle kunna tro då Povel Ramel prisar Philips senaste nymodighet kassettbandspelaren. Bruér påpekar att Ramel var en av de första som skaffade en sådan, och det stämmer säkerligen, då fotot på CD-omslaget där Povel Ramel håller upp just en sådan bandspelare vittnar om att det är den första modellen han håller upp. Han var ju även ett antal år tidigare en av de första som införskaffade en magnefon, som man kunde göra magnetiska inspelningar på ståltråd med, så nog gillade baron Ramel de senaste tekniska hjälpmedlen.

Hur som helst presenteras såväl nya som äldre nummer inför Philips-publiken, ”Hej på dej naturen”, ”Till havsbandet” och ”En glad blues” måste vara väldigt tidiga publika framföranden, då två av sångerna (den första och den sista) skulle ha sina egentliga premiärer i revyn ”Ta av dej skorna” på senvåren 1965. Den mellersta visan blev väl framför allt uppmärksammad när Birgitta Andersson sjöng den i TV-programmet ”M. Ljung, Valhallavägen 117, 2 tr ö g”, även detta var året efter Philips-konserten. Det som gör Philips-konserten lite extra intressant är Povels duett med sig själv (inspelad på just den omtalade bandspelaren) när han sjunger ”Hej på dej naturen”, samt att han innan han kommer igång med sången käbblar lite med sig själv, en fyndig idé som Tomas von Brömssen skulle återanvända i sin revy 26 år senare.

Inspelningen är gjord av ljudteknikfantomen Gert Palmcrantz vilket som alltid brukar innebära att det blir bra ljudkvalitet, även om det är uppenbart att inspelningen inte gjordes för kommersiell utgivning, då Göte Wilhelmssons trio ibland låter lite väl långt borta och då Gunwer Bergkvists diskantrika röst ibland får VU-mätarna att se rött.

Nästa inslag är en instrumentalinspelning av ett bland Ramelgalningar så ofta omtalat men så sällan hört stycke, nämligen potpurriet ur ”Änkehertigen av Onanienburg”, denna operettparodi som Povel Ramel komponerade på 1940-talet då han arbetade som restaurangmusiker med bristande notkunnighet och än mer bristande lust att spela de av restaurangpubliken så ofta önskade operettmelodierna. Inspelningen på CD:n är även den från 1960-talet även om närmare datum inte anges och man slås återigen av den unge Povel Ramels förmåga att skriva stilsäkra pastischer – att den förmågan fanns så tidigt i karriären.

Det tredje inslaget är en rad visor sjungna av Povel Ramel och ackompanjerade på gitarr av den gamla flugighetsvännen Martin Kåge. Jag skrev i början av denna recension att skivan innehöll inspelningar som är till största delen tidigare outgivna, och undantaget är den avslutande visan ”Grevinnan och sotarn” som fanns med på en av LP-skivorna i serien ”Ramels Radiorariteter” som Knäppupp och Sveriges Radio gav ut på 1980-talet. Där och då hörde jag den visan och jag minns att jag tänkte att det borde finnas fler inspelningar i samma stil, och sagt och hört. Ramel och Kåge bjuder på en brokig blandning visor, såväl gamla Ramelvisor från deras ungdomstid som framtida nummer från Sven Olsons Trio-eran. Min oäkta hälft skred in i vardagsrummet under lyssnandet och hon uttalade sig odelat positivt om den smäktande ”Adios”, vilket var ett av de mer oväntade numren på skivan. Inspelningskvaliteten från Ramel-Kåge-inspelningen är utmärkt och man slås även av gitarristen Martin Kåges tekniska skicklighet.

Sammanfattningsvis kanske den musikaliskt hittills intressantaste och inspelningstekniskt bästa utgåvan av udda Ramelinspelningar som Povel Ramel-sällskapet har presenterat så här långt. Jag är dock säker på att det kommer mera i framtiden, och glada skall vi väl vara för det.

Mitt liv som VIP

Jag erkänner gärna att jag aldrig direkt haft någon önskan att bli sk VIP-kund någonstans eller att i något som helst sammanhang få benämning som VIP. VIP är som bekant en förkortning av "Very Important Person", eller på svenska: Väldigt Viktig Person. Visserligen är jag väldigt viktig ... eller snarare överviktig, men annars har jag alltid försökt undvika att vara "viktig" - då främst betydelsen "mallig" - vilket för övrigt dessa öppet uppträdande VIPar också brukar vara.

För ett tag sedan bildades dock en särskild VIP-avdelning i det Povel Ramel-forum där jag härjat under några års tid nu. De som blev invalda där var de tio medlemmar i forumet som skrivit flest inlägg - jag har för mig att jag var den sjätte flitigaste eller något sådant - och plötsligt var jag en VIP. Nå, jag kan ju inte påstå att jag vare sig grät eller jublade över utnämningen, utan stillsamt konstaterade att det var ju trevligt.

I går kom dock beviset på att det har sina poänger att vara VIP, då en särskild DVD med en konsert med Povel Ramel, Wenche Myhre och Putte Wickman, "Som om inget har hänt" damp ned i brevinkastet. Denna inspelning gjordes för SVT, men de åtminstone för det tillfället sällsynt korkade beslutfattarna på SVT tackade nej till att sända programmet - och så blev inspelningen liggande. Ända tills en av forumets flitigaste medlemmar fått tillstånd att distribuera inspelningen till Povel Ramel-forumets exklusiva VIP-klubb ... där alltså jag är medlem - om ni nu skulle ha missat det. Hade ni det? Nähä, tänkte väl det!

Så nu sitter en glad VIP med en exklusiv Povel Ramel-DVD och undrar om han inte ska börja röka cigarr ... brukar inte sådana där viktigpettrar göra det?

POVEL RAMEL 1922-2007

Efter att ha lyssnat på en trevlig CD med Povel Ramel som en forumkamrat från Povel Ramel-forumet skickat till mig fick jag för mig för att läsa nyheterna på Aftonbladets hemsida ... och där stod det att Povel Ramel var borta. Det känns så otroligt konstigt och tomt på alla möjliga sätt - en man som bara har funnits och funnits och funnits och levererat genialiteter i över sextio års tid sätter sina spår i oss alla. De som läst denna blogg och annat jag skrivit vet att jag är en stor beundrare av Povel Ramel och att jag är en idogen samlare av allt han skrivit och spelat in. Han har med andra ord betytt oerhört mycket för mig ända sedan mitten av 80-talet när jag köpte min första Povel Ramel-LP från en reaback skivor på Åhléns i Luleå. Det går inte ens att sammanfatta i några korta ord vad han har betytt ... men jag vet att jag inte är den ende som känner på det sättet.

Så nu blir det upp till oss andra att "hålla musiken igång" och det Povelska levande.

Tack för allt, Povel.

PS.

Lite egna länkar till egna texter om Povel Ramel:

Povels Nya Ord - en uppsats som jag skrev 2004.

Profile on Povel Ramel - en presentation på engelska, skriven 2002.

DS.

Ibland är man inte snäll ...

Jag vet inte om ni har sett TV-reklamen för ett medel mot halsbränna, med temat "Ibland är det svårt att vara snäll". Det finns flera varianter av reklamen, men min favorit är filmen med en medelålders kvinna som stampar sönder en gatumusikants digerido. Inte snällt ... men häromdagen hade jag all förståelse för detta beteende - TROTS att jag inte hade halsbränna ... så jag kan inte ens skylla på detta.

Jag var på väg ned mot Fridhemsplans tunnelbanestation, var trött efter en lite tyngre dag på jobbet och var på allmänt anti-humör - och längtade bara hem för att få hoppa i säng och så småningom få möta en ny och förhoppningsvis bättre morgondag. När jag kom ned till rätt plattform hörde jag musik spelas. Detta är något som jag oftast högligen gillar - då det brukar röra sig om synnerligen begåvade musiker med utsökt musiksmak.

Men den här gången ...

En skäggig ung man satt med en hawaiigitarr i knät och spelade Bob Dylans "Blowin in the Wind" till förinspelat syntetiskt ackompanjemang. Jag reagerade lite som Sten Broman enligt uppgift brukade göra när han steg in i en sämre krog ... nämligen med tanken "Här får man vara JÄVLIGT försiktig". Jag erkänner att jag inte är någon hawaiigitarrfantast ... OK, Yngve Stoor var bra, men i övrigt hör inte det musikinstrumentet till mina favoriter med sitt sentimentala jamande ljud. En redan lätt irriterad undertecknad tänkte att Dylan nog inte hade uppskattat den unge skäggige mannens tolkning ... för jag gjorde det definitivt inte. Nå. Utan att vänta på några applåder ... som heller inte kom ... började den unge skäggige mannen spela nästa stycke ... en likaledes gräslig version av Beatles "Yesterday". Som Beatlesvän började jag verkligen önska att mitt tunnelbanetåg med destination Akalla snart skulle ankomma. Men det verkade inte SL ta någon hänsyn till. Nå. Ännu stod jag någorlunda ut ...

Men ...

Sedan ....

valde den unge skäggige illdådaren att med sitt förbannade instrument att kasta sig över Hoagy Carmichaels mästerliga komposition "Georgia on my mind". Jag tänkte: "Nu ligger du illa till, skäggmannen!". Jag erkänner att jag redan nu hade en god lust att slita till mig hans instrument och likt en rabiat taliban slå sönder instrumentet mot närmaste godisautomat. Hoagy jävlas man inte med ostraffat!

Om nu vår skäggige vän hade fortsatt med att spela Carmichaels "Star Dust" eller "Skylark" eller till och med börjat spela något av Povel Ramel ... då vet jag inte vad som hade hänt. Då hade jag kanske blivit tvungen att döda honom.

Men nu vet jag inte vilket stycke han valde att fortsätta sin konsert med ... för då kom mitt tunnelbanetåg - tack och lov.

Jag brukar till skillnad från de flesta infödda Stockholmare aldrig klaga på SL, men liknande musiktortyr är något jag hoppas de inte tänker fortsätta med i framtiden.

Jag lade ingen slant i vår skäggige väns öppna instrumentväska.

Ibland är man inte snäll ...

PS. Ikväll skall jag och min stora kärlek i livet vara gäster på ett digitalt bröllop. Det har jag aldrig varit med om - jag har i och för sig inte ens varit gäst på ett analogt bröllop - så det skall bli väldigt intressant. Vi är båda goda vänner till den digitala bruden, så vi får väl sitta på brudens sida i den digitala kyrkan. DS.

Ramel och Ryding

Läste kvällstidningarnas löpsedlar när jag idag med kvicka steg promenerade längs St:Eriksgatan. På ena tidningens löpsedel stod det något om att Yvonne Ryding, som blivit utsedd till partiledare för Socialdemokraterna ... och på den andra löpsedeln stod det något om att Mona Sahlin visat baken i TV-programmet "Let's Dance" ... eller hur var det nu igen?

Nej, jag begriper ingenting. Det är nog bättre att efter en lång arbetsdag, i väntan på sena kvällen och sambons hemkomst från sin praktik sitta vid sin kompjottr och avnjuta en och annan vinylplatta med Povel Ramel. Jag kan konstatera att min Ramel-samling, som redan var tämligen stor när jag flyttade till Stockholm har blivit allt större - kanhända för att det har varit betydligt lättare att komma över de Ramel-plattor som saknas ... ... ... fast tack och lov saknas ännu väldigt mycket. "Tack och lov", eftersom vad i allsin dar gör man när en samling är komplett?

Ingen aning.

Nå, det lär nog dröja innan jag står inför den knepiga situationen ... trots alla farliga ställen längs St:Eriksgatan.