Jag har just återvänt till hemmet efter en synnerligen givande lördag. Först mötte vi våra vänner Gunnar och Aurore utanför Scalateatern, för att sedan söka rätt på ett lämpligt café - till slut bestämde vi oss för ett fik med det anspråkslösa namnet Café de Luxe ... eller något liknande flott. När vi satt och fikade i godan ro avslöjade våra vänner att de skulle knyta hymens band om några månader och att vi var bjudna att bli vittnen därtill. Jag har faktiskt aldrig varit på något bröllop tidigare, vilket onekligen är förfärande med tanke på att jag är fyllda 32. Nåja, någon gång ska väl vara den första ... fast det är ännu mer förfärande att jag har varit på ett antal begravningar under årens lopp - men bor man i Norrbotten (vilket jag gjort i nästan hela mitt liv) så är väl döden en naturligare del av livet än just giftermål.
Nå hur som helst - efter fikandet gav vi oss åter av till Scalateatern för att tillsammans avnjuta Fria Proteaterns föreställning med Vysotskij-sånger (som jag nämnde i förra bloggposten). De var till och med ännu bättre än förra gången, och den här gången var publiken lite alertare än senast. Alertast var förvisso min stora kärlek som gav Fria Proteatern stående ovation en sång tidigare än övriga publiken. Jag måste säga att jag vid sidan av Vysotskijs texter och Carsten och Ola Palmérs svenska tolkningar är omåttligt förtjust i den professionalism som genomstrålar de ärrade veteranerna i Fria Proteatern. Samtliga är strålande artister fast på olika sätt. Det finns väl få som inte insett Tomas Bolmes storhet då han trots att han inte egentligen är någon sångare levererar Vysotskijs texter men ypperlig pondus och humor. Hans hustru Elisabeth Nordkvists granithårda kontraalt ger texterna den tyngd i framförandet som texterna förtjänar ... jag skulle vilja se några av våra unga schlagerhoppor framföra Vysotskij ... det skulle nog bli fruktansvärt pinsamt.
De övriga är utmärkta musiker som utan tvekan byter instrument sinsemellan beroende på vilken typ av arrangemang nästa sång har. Om t ex en spansk gitarr skall drilla mellan sångens rader tar Hasse Björk hand om gitarrspelet. Stefan Ringbom (vars dotter är min arbetskollega) sjunger med en glödande intensitet i sin lite nasala men personliga röst. Det är ingen slump att det främst var hans sånginsatser som fastnade i mitt minne första gång jag hörde Fria Proteaterns Vysotskij-skiva i slutet på 80-talet. Jag försökte mig själv på att sjunga och spela "Vargjakten" under dessa år med samma intensitet. Jag minns dock inte om jag lyckades. Jag vet att jag gjorde en inspelning av just den sången, men bandet med inspelningen är tyvärr borta sedan väldigt många år - men visst var jag inspirerad av Stefan Ringbom ... även om jag då förmodligen inte visste vem det var.
Pär Lindblom blandade utmärkt gitarrspel med lätta och anspråkslösa humoristiska inslag, och slagverkaren Johan Mannerstedt visade upp en lika stor säkerhet på trummor som på vibrafon (eller om det var marimba ... nu minns jag inte riktigt). Äldst (tror jag) i gänget var dock pianisten Bo Hülphers - som komponerat mycket film-, tv-, och teatermusik under årens lopp. Jag har länge varit en stor beundrare av honom och hans musik, och dessutom ... så är han till utseendet en levande avbild av min älskade morfar ... och det tog lång tid innan jag kom på det.
Hur som helst ... underbart bra var det och man önskar bara att de hade repeterat in ÄNNU fler Vysotskij-sånger ... för det ger alltid sådan mersmak att höra på toppklassig musik med toppklassiga musikanter. Efter att vi skiljts från Gunnar och Aurore stannade vi till i Kista centrum och åt synnerligen välsmakande stenugnsbakad pizza ... och så efter att såväl själ som kropp fått gudomlig spis var det dags att åka hem ... och dags för mig att skriva denna bloggpost.
