NEW RECORDS LATE APRIL AND THOUGHTS ABOUT RSD 2018

EASTER 2018 COLLECTION UPDATE

NEEDLE DROPS NOVEMBER 2017

HIMMELSK MUSIK!

Hur kan det komma sig att en närmast 100%-ig ateist som jag (som känner att innerst inne vore det bäst om inga religioner fanns) ändå är såpass svag för bra amerikansk gospel? Jessy Dixon, Edwin Hawkins singers, Mahalia Jackson, Brothers and Sisters, Staples Singers, Como Mamas, Golden Gate Quartet, Swan Silvertones och som i det här fallet the Dixie Hummingbirds. När jag hör dem sjunga tror jag nog att det finns en gud i alla fall .... och den guden heter ”Musik”! Hallelujsan! För övrigt firar Dixie Hummingbirds 90-årsjubileum som grupp nästa år - släng er i plurret Rulling Stens!

MY FIRST FLYING VINYL PARCEL - WHAT'S IN IT?

SEPTEMBER SOUL RECORDS ETC

RECORD COLLECTION UPDATE, SEPTEMBER '17

WHAT'S IN THE SECRET BAG?

ELVIS AND ME - HOW IT ALL STARTED

A VISIT TO BROMMA RECORDS

Besök på Bromma Records - mycket trevligt, blev lite dyrare än vad jag tänkt, men har man fått löneförhöjning så har man och då kan man unna sig något extra gött.

SOLNA RECORD FAIR SEPTEMBER 24 2016

VINYL SINGLE BOX SETS

Кенни Роджерс??

att se något så förhatligt amerikanskt och imperialistiskt som countrysångaren Kenny Rogers utgiven på det sovjetiska statliga skivbolaget Melodiya var något av en chock

Stillsam söndag

Det är en stillsam söndag. Ute var det ösregn tidigare även om det verkar ha lugnat ned sig nu. Galina är på jobbet. Pojkarna sitter vid respektive dator. Jag har fört över några 78-varvare till min Youtube-kanal "78rpmblog" och även lyssnat på ett par nyinköpta vinyler med Justin Townes Earle. Igår tvättade jag och städade och rensade ut lite grejor och var väldigt aktiv, men idag är jag bara lat känns det som. Det är tre dagar kvar innan min efterlängtade semester och vad skall ske denna sommar då? Ja, förmodligen blir det väl en tur norrut även om biljetter ännu inte är beställda (men det får jag nog göra snart) och jag hoppas komma igång och röra lite på mig och skärpa till mig i det avseendet och även bli färdig med musikprojektet jag har arbetat med sedan slutet på 2010. I övrigt hoppas jag på att kunna samla lite inspiration inför framtiden och även nya idéer. Skönt att i alla fall få lite ro i själen (om det nu är möjligt) då detta år har varit tyngre än de flesta år jag upplevt i form av arbetsbelastning och små och stora problem av olika slag. Jag tänker inte gå in på dem här nu, för det är det inget vunnet med. Jag kan bara konstatera att jag konstigt nog trots att året har varit såpass tungt så känner jag mig inte helt urlakad, vilket ibland har varit fallet tidigare år så här nära semestern. Det kanske är den så kallade andra andningen. 

Just innan jag skulle publicera detta så kom jag på att bloggen fyllde år igen för två dagar sedan. Den har hängt med sedan 15 juni 2005 vilket nu är sju år sedan, vilket är ganska långlivat för en numera mestadels tystlåten men dock inte insomnad blogg. 

EN LÄRARES TORSDAG

Sammanställer nationella prov och lyssnar på en bunt samlingsalbum med Sun-material från Memphis, dricker kaffet svart och har det ganska gött.

Gör någon glad genom att se glad ut ... eller le mot hela världen och hela världen ler mot dig.

Idag efter jobbet så hände en lustig sak som gjorde att jag kunde ta till de orden som jag använt i detta blogginläggs rubrik. Det är intensiva veckor på jobbet och jag längtar (likt alla kollegor) efter påsklov. I år åker jag norrut under påsklovet, till skillnad från de senaste åren då jag tagit en tur norrut under sportlovet. Då jag åkte en snabbsväng upp redan i slutet av januari för att närvara vid mormors begravning så kände jag att jag det blev lite nära i tiden att åka norrut igen i slutet av februari. Nå, nog om detta.

Efter en lång arbetsdag så såg jag att jag fått en avi för att lösa ut ett paket från lokala Vi-butikens postavdelning och det var inte oväntat, då jag visste vad paketet innehöll. Jag har varit lite aktiv på auktionssajten Tradera igen efter att ha varit totalt inaktiv där sedan jag flyttade söderut för fem år sedan (just det, sedan jag skrev här senast har jag hunnit fylla fem år som stockholmare), och nu hade jag vunnit en auktion och väntade ett paket innehållandes tre udda LP-skivor med danske komikern och pianisten Victor Borge. Så, det var som sagt var ingen överraskning att jag hade ett paket att hämta på Vi-posten.

Jag gick dit och erkände att jag kände mig lite upprymd eftersom det så uppenbart är vår i luften och ljust ute trots att det är sen eftermiddag. Jag hade min iPod inkopplad i öronen och hade den inställd på random, så att den själv valde vilka av alla tusentals spår som skulle spelas. När jag promenerade från hemmet till Bredäng centrum där jag skulle hämta paketet så spelades Ingmar Nordströms tolkning av Charlie Chaplins schlager "Smile" med kongenial sång av deras vokalist Steine Lindberg. Jag har alltid annars varit lite tveksam om jag tycker att texten till "Smile" är förtröstansfull eller förljugen - men nu lutade jag iallafall åt det förra.

Jag kom fram till Vi-butiken, gick till post- och paketuthämtningen, lämnade avin åt killen som jobbade där, som i sin tur gick till rätt hylla och lyfte ned paketet (som alltså innehöll 3 LP-skivor, så det är inte så svårt att föreställa formen på paketet) och hajade till lite när han såg det, vilket jag tyckte verkade lite konstigt. När han lämnade paketet åt mig så förstod jag hans reaktion. Säljaren som postat paketet hade nämligen använt sig av gamla två- och fyrakronors frimärken från mitten av 80talet till portot. Eftersom det kostar en del att skicka vinylskivor med posten så innebar det att en hel del av dessa frimärken hade klistrats på paketet. Det var nämare bestämt 28 frimärken i små valörer och frimärkena täckte fyra femtedelar av paketets ena sida. Jag måste ha reagerat med uppenbar munterhet när jag såg paketet - även om jag inte själv tänkte på det då. Jag gick runt lite i butiken och såg mig om innan jag skulle börja dra mig därifrån, men då satt det en kvinna på ett fordon (vet inte riktigt vad det kallas, men det var som en korsning mellan rullstol och en mindre fyrhjulad scooter) och sökte ögonkontakt med mig. Jag trodde hon ville fråga något så jag pluggade ur kosslurarna som jag hade inproppade i öronen och hon log och sade något i stil med att hon hade blivit så glad när hon sett mitt ansiktsutryck när jag hämtade ut paketet och tänkt att hon också skulle vilja få ett paket sänt till sig som skänker sådan lycka. Hon hade med andra ord misstolkat mitt ansiktsuttryck som ett tecken på total lycka, när det snarare var road munterhet. Det jag gjorde då var att jag visade paketet som var överlusat med frimärken och förklarade att jag snarare varit road av detta. Sedan i efterhand kände jag att det var nog bra onödigt att förklara. Nog hade hon gärna fått tro att hon avläst mitt ansikte på ett korrekt sätt ... och inte behöver man förklara sig för att man ser glad ut?

Stilla dagar i Lule ...

... var namnet på en låt av Lulebandet Rekyl, och också en beskrivning av vad jag har genomlevt den senaste veckan. Jag tog nattåget från Stockholm förra lördagen och njöt riktigt ordentligt av resan - jag hade haft tur med min platsbokning och kunde breda ut min lekamen riktigt ordentligt under resan. Efter att ha ätit matsäck, löst korsord och tittat på några avsnitt av den engelska komediserien "Yes Minister" på min bärbara dvd-spelare så var jag vips framme i Luleå. Där fanns all den snön jag förgäves letat efter den här ynkliga vintern. Det var snö från Gävle och norrut ... nog kan vädergudarna vara orättvisa mot oss utvandrade hasafötter.

Jag möttes av min mor på Luleå tågcentral och vi tog bussen hem till hennes chateau långt ute på Hertsön. Rulle blev glad att se mig ... för de som undrade. Den gamle gentlekatten har nyligen fyllt hela fjorton år och nog börjar det märkas på honom ... men alltför skröplig är han ännu inte.

Apropå ålder ... ett av Luleås mest anrika hus är det där Fritz Olssons urmakeri och guldsmedsaffär hållit till sedan tidigt 1900-tal. Jag tyckte nog i somras när jag var i Luleå att fasaden på det stolta gamla huset skulle behöva få sig en finputsning, men naturligtvis valde de som bestämmer i Luleå att åter agera kulturskändare genom att besluta att det gamla huset ska rivas. Inavlade idioter! Med en vemodig suck valde jag att ta ett foto med min mobiltelefon på den gamla husfasaden ... den kanske inte finns kvar nästa gång jag återvänder.

Jag besökte min gamle vän Roger under måndagen och vi fånade oss och larvade oss som vanligt. Det är snart 28 år sedan vi träffades - men ännu har vi inte tröttnat på varandras sällskap. Jag får nog erkänna att det är vänner som Roger som jag saknar mest i hufvudstaden - vänner där man kan vara sig själv till 110%. Jag har svårt med det annars - tyvärr. Har tyvärr inte någon vidare social begåvning.

Åkte till Råneå på tisdagen och besökte min mormor. Hon verkade någorlunda piggelin, till min stora glädje. På onsdagen besökte min kusin Malin oss och hon hade hundarna Troja och Ferdinand med sig. Hushållets kattdam Jolie visade att hon kunde hålla en busig hund i schack och att hon inte var det minsta rädd för dessa stora monster. Var Killen och Rulle befann sig under Malins och hundarnas besök är dock en annan fråga. De hade väl något viktigt för sig.

Jag hade en del ärenden i Luleå under onsdagen och det var faktiskt den enda dagen då vädret inte var tipp topp. Annars var vädret kallt, klart och vackert. På onsdagen blåste det dock ganska mycket och jag kände att min stockholmska vinterjacka inte riktigt räckte till. Nå ... jag besökte bl a Christer Pettersson och hans musikcafé Musica och inhandlade lite vinyl - men framför allt fick mig en lååååååååång givande pratstund med en sann skiventusiast.

På torsdagen fyllde modern år ... jag ska inte säga hur mycket hon fyllde - inte rakt ut i alla fall. Det var hennes trettionde tjugofemårsdag, så det var verkligen dags för ett litet jubileum. Redan på tisdagen hade hon fått en födelsedagspresent från mig som hon uppskattade mycket - en stereoanläggning med vinylspelare, CD-spelare, radio och möjlighet att spela in på USB-minne. Senare under dagen kom min kusin Lina på besök. Hon har lovat att komma och besöka mig i Stockholm i april vilket jag ser fram emot mycket mycket mycket. På torsdagskvällen återvände jag till hufvudstaden och anlände under fredagen. Hemresan var väl inte lika bekväm, men vad kan man egentligen begära?

Jag kan konstatera att jag fick ut allt jag ville få ut av resan; träffa släkt, träffa Roger, träffa katterna, titta lite på Luleå, uppleva snö, och få med mig lite skivor tillbaka till storstaden. Som det heter på engelska; well spent time.

Ja just det ...

Jag glömde att säga att jag mest hänger här numera. Det är min gamla 78-varvarblogg på engelska som jag startade som ett sidoprojekt hösten 2005 - till viss del för att få något att pyssla med efter det legendariska besöket av Galiningen i Luleå i månadsskiftet oktober/november samma år. Nu lät det som om jag behövde återhämta mig efter att ha besökts av Djingis Khan. Det var inte riktigt meningen. Hur som helst, det var kul att pyssla med under den hösten, men ganska mycket arbete. Inte nog med att jag skulle skriva på engelska som trots allt kräver lite mer - särskilt om man som jag vill att allt skall stämma till 100% (vilket är dumt eftersom det ändå aldrig gör det) - jag måste vara lite mer noga med fakta än vad jag är i blåbloggen, jag skall avbilda skivan i fråga och jag skall dessutom föra över minst en gammal grammofoninspelning från skivspelare till dator - från 78-varvare till mp3-fil. Sedan skall mp3-filen laddas upp någonstans på nätet så att det går att ladda ned den när man klickar på därtill avsedd länk ... med andra ord, lite bökigare är det - men samtidigt roligt. Samtidigt är det kanske färre som intresserar sig rent allmänt, men å andra sidan gör engelskan att bloggen når entusiaster i andra länder också. Jag har bl a kommit i kontakt med en japansk samlare, som till och med uppskattade "Cellos snarkologi" trots att min nye asiatiske vän inte förstår ett ord svenska.

Förra året tänkte jag återuppta skrivandet i 78-varvsbloggen, men då märkte jag att servern där jag hade alla ljudfiler hade totalkraschat - eller åtminstone försvunnit - och då jag inte hade tillgång till de filer jag laddat upp på nätet kom satsningen av sig. När jag fick ner min älskade Lenco L78-skivspelare till Kista vid årsskiftet så har jag börjat samla på nytt och när jag var upp till Luleå häromveckan testade jag frakta ned de allra käraste 78-orna från Luleå. Gissa om de var väl förpackade, men nog var jag lite nervös för att de skulle skadas ändå, men det gick finfint. Så nu har jag fixat de gamla länkarna i bloggen och uppdaterat en hel del och jag har överhuvudtaget väldigt trevligt med mina skivor.

Tur att jag kan hålla mig sysselsatt med något som känns vettigt för mig, då min stora kärlek nästan arbetar dygnet runt numera så det känns som vi nästan aldrig ses, och jag då inte heller kan använda min överskottsenergi på henne.

Jag var för övrigt på Stockholms Stadsbibliotek häromdagen och fick en grånad men flink bibliotekarie att hämta några gamla luntor om grammofonskivor från det förmodligen dammiga biblioteksmagasinet. Biblioteksmagasin brukar nämligen vara dammiga - det minns jag tydligt från min prao på Luleå Kommunbibliotek i nionde klass för sisådär sjuttinutton år sedan. En av böckerna bibliotekarien fick hämta var "Musik på skiva" av Göte Carlid och Bengt Pleijel från 1951. I slutet av boken diskuterar författarna de nya 33 1/3-varvsskivorna och 45-varvsskivorna som nyligen gjort sin entré på svenska marknaden och dess för- och nackdelar jämfört med den på den tiden dominerande 78-varvaren:

"Kommer den långspelande skivan att helt dominera repertoaren? Frågan är inte så lätt att besvara, som man skulle tro, och skivsamlaren gör säkerligen klokt i att vid val av spelapparat gardera sig för både 33 1/3 och 78 varv (45-varvsskivans framtid ter sig måhända mera tvivelaktig"

Carlid och Pleijel trodde alltså inte på den lilla sjutumssingeln. Då hade de inte räknat med alla ungar som föddes ungefär vid samma tid som boken gavs ut och som skulle fylla familjehemmen med singlar med Elvis, Beatles, Rolling Stones, Hep Stars och Tages. Formatet lever t o m fortfarande i viss mån. Det svenska skivbolaget Dolores har t o m en sk Singelklubb, och till skillnad från andra singelklubbar så behöver inte medlemmarna vara singlar. Däremot får de singlar med ny svensk popmusik hemskickade i brevlådan. Fast å andra sidan så verkade Carlid och Pleijel fullständigt inriktade på den klassiska skivrepertoaren, och där blev aldrig singeln ett allmänt använt format. Carlid och Pleijel trodde vidare på en lång övergångsperiod mellan de olika formaten. I själva verket blev övergången hastig när vinylskivorna äntligen började sälja. Kring 1954-55 gick vinylen om 78-varvarna och bara ett par år senare hade 78-varvarna försvunnit ur skivaffärerna - utdömda som otroligt gammalmodiga.

Nå, nog om detta. Hur har ni haft det då?

Lite humor är aldrig fel ...

Jag har väl inte direkt nämnt det tidigare (vad jag minns - men mitt minne hör ju knappast till de fräschaste), men en viktig och tämligen stor del av min skivsamling består av humorskivor. Jag har alltid, ända sedan jag som liten sjuårig knatte blev stolt ägare till en EP-skiva med Stig Grybe: "Fågelskådaren": "Jag gillar fåglar ... det spelar ingen roll vilken sort ... ALLA fåglar ligger mig varmt om hjärtat...". Jag spelade EP-skivan sönder och samman på mammas och mormors gamla batteridrivna Luxorskivspelare (grå plast med högtalare i locket) som jag fick ta över, tillsammans med ett antal EP-skivor och singlar med inplastade och laminerade omslag. Där fanns såväl Cacka Israelsson som Thore Skogman, men även Elvis och Hep Stars. MEN ingen av dessa skivor spelade jag så ofta som "Fågelskådaren". Jag kunde den utan och innantill under många år.

Några år senare började jag intressera mig för Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revyskivor (och även Lindeman-skivor) och kort därefter väcktes min fascination för Povel Ramels ordlekande. Efterhand började jag köpa engelska humorskivor, bl a LP-utgåvor av TV-serierna "Monty Python's Flying Circus" och "Fawlty Towers". Faktum är att jag upptäckte dessa legendariska TV-serier genom LP-mediet, långt innan jag fick se dem på TV.

Då jag sedan snart tio år sedan samlar på 78-varvare, får jag erkänna att det pirrar lite extra när jag hittar någon komikerskiva på detta spröda medium. När jag för några år sedan hittade en skiva från 1914 med den östgötska bondkomikern Anners Annersa i Hultet blev jag glad som en galning, och för någon vecka sedan hittade jag en 78 med en annan (tack vare Tage Danielsson och Elektricitetsvisan) känd östgötsk bondkomiker, nämligen Åke Karlsson. Jag får väl erkänna att jag inte direkt skrattar åt dessa gamla inspelningar, eftersom humor är en sådan utpräglad färskvara. Däremot tycker jag att det är roligt att upptäcka vad folk skrattade åt för länge sedan.

Hur som helst. Under årens lopp har man fått sina små favoriter bland humorplattornas artister. Bland di svenske behöver knappast Povel, Hasse och Tage nämnas, ety de är givna. Vid sidan av dessa stjärnor är jag omåttligt förtjust i tidiga Galenskaparna och After Shave, Tjadden Hällström, Magnus och Brasse, Martin Ljung (från NOTVIKEN!), Nisse Ahlrot, Bernt Dahlbäck, Eric Törnqvist, Carl Gustaf Lindstedt, Kalle Sändare, Lasse O'Månsson, Olof Buckard, Sten-Åke Cederhök, Ronny Eriksson, Runo Sundberg och några till. Bland di ytländske måste jag nämna de i Sverige tämligen okända Smothers Brothers, Flip Wilson och Jonathan Winters, samt några mer välbekanta såsom Bill Cosby, Victor Borge, Monty Python, Peter Cook, Spike Jones, Tom Lehrer, bröderna Marx, Peter Sellers, Spike Milligan and many others.

En som jag belyssnat mycket på sistone är den amerikanske komikern Shelley Berman, som tydligen fortfarande är aktiv. Han gjorde bland annat originalversionerna av Carl-Gustaf Lindstedts monolog om en dam som hängde ut genom fönstret på ett varuhus, samt Roffe Bengtssons odödliga "Dagen efter kvällen före". Man måste dock säga att såväl Carl-Gustaf som Roffe gjorde monologerna till sina egna. De försökte inte bara apa efter Shelley Bermans original. Men det är klart ... hade de försökt göra på det viset hade det nog inte blivit särskilt roligt - vilket såväl Carl-Gustaf Lindstedt som Roffe Bengtsson var medvetna om, eftersom de var sällsynt proffsiga ... och framför allt ROLIGA komiker.

Tillbaka efter en vecka i Luuuule.

Tja, då var man tillbaka igen - och även om det var fint att möta släkt, vänner och katter igen så är det skönt att vara tillbaka. Med på återfärden fick några hundra LP och halva DVD-samlingen följa. Nå, en sak i taget.

Det var en dryg tågresa till Luleå, mest för att min plats på Connex-tåget var väldigt nedsutten. Det var i stort sett omöjligt att sitta behagligt - dessutom hade jag plats vid gången, så varje gång någon gick förbi fläktade det till på mig, vilket gjorde att det var svårt att koppla av helt och hållet. Nåja, tidigt på måndagsmorgonen klev jag av tåget och möttes av en kall snöig vinterdag och dessutom av min underbart fina kusin Malin och hennes mysiga hund Ferdinand. Vi åkte hem till hennes lilla lya för att (som vi tidigare bestämt) äta frukost tillsammans. Efter några om och men (inkluderat en snabb tur och returresa till Rosvik) fick vi vår frukost. Sedan åkte vi ut mot Hägnans friluftsmuseum där vi träffade modern på hennes jobb. Efter att på egen hand lite senare besökt Christer Petterssons (nej inte DEN Christer Pettersson) trevliga café/skivaffär "Musica" och pratat bort en stund - samt köpt lite trevlig vinyl, åkte jag hem till moderns lägenhet och fick träffa katterna Killen, Jolie och naturligtvis MIN Rulle. Han blev först förbluffad, men sedan blev han väldigt glad och han var som parkerad i mitt knä nästan all tid jag spenderade hemma hos modern.

Tisdagen strosade jag runt i centrala Luleå och på Storheden (där jag köpte en bagagevagn - vilket verkar varit ett bra köp - eftersom den senare gjorde att jag kunde frakta hem säkert bortåt 50-60 kg skivor till Stockholm utan några större problem). I centrala Luleå passade jag på att titta på det omåttligt fula, men nu färdigbyggda kulturhuset och jag tittade in i en av mina favoritställen sedan tio år tillbaka - Fyndhörnan ... som dock bytt ägare sedan sist.

Onsdagen ägnade jag till stor del i min gamle kompis Rogers sällskap. Jag hade verkligen saknat honom, då han är som den bror jag aldrig fick. På kvällen var det dags att träffa min andra superfina kusin Lina (Malins syster) och hennes kille Mats. Såväl Malin och Lina har flyttat hemifrån sedan jag lämnade Luleå, så det var klart att jag var nyfiken på hur de hade det. Även detta återseende blev kärt och jag gillade även Mats, som jag tidigare inte hade träffat.

Torsdagen (ingen rast och ro här inte) åkte jag till Råneå och besökte min mormor, och hon verkade efter omständigheterna må ganska bra. Att det blev ett kärt återseende är såväl onödig information - eftersom det är en självklarhet, samtidigt som det blir lite tjatigt. Visserligen pratar vi ganska ofta på telefon, men det är ju ändå inte samma sak som att mötas IRL - så att säga.

Fredagen hade jag tänkt ta det lite lugnt och det gjorde jag också, förutom att jag gjorde en ny sväng till Lina som ville att vi skulle hinna träffas igen - och det är klart att det ville jag också. Hemresan var betydligt skönare än resan till Luleå. Plats vid fönster och något skönare och inte fullt så nedsuttet säte. Fast nog var man lite öm i akterkastellet ändå - trots att man gjorde sitt bästa att gå lite svängar då och då i tåget för att inte stelna till alldeles. Dessutom hade jag möjlighet att se mer av Sverige än när jag åkte upp, eftersom det då var mörkt hela vägen. Nu kunde jag se Sverige susa förbi hela lördagsförmiddagen innan jag anlände till Stockholm just efter kl 12. Där möttes jag av Galina och det kändes som om jag kommit hem igen.

Så har min vecka varit - hur har er vecka varit då?

Slutligen en liten coda. Idag gjorde jag ett misstag som jag inte gjort på drygt 20 år sedan. Någon gång i mitten av 80-talet blev jag ombedd att spela av en skiva på band åt en kompis. Det rörde sig om Kraftwerks "Tour de France" och det var en sk maxisingel - dvs LP-storlek, men 45 rpm. Jag hade aldrig sett en sådan tidigare och utgick från att det var en LP och spelade av den i 33 1/3 rpm - och jag erkänner att jag inte lyssnade utan gjorde andra saker samtidigt. Inte helt oväntat fick jag göra om inspelningen. Och denna gång med rätt varvantal. Och idag lyssnade jag på en av LP-skivorna jag köpte på "Musica", nämligen Walter (numera Wendy) Carlos musik från filmen "Clockwork Orange", och inte tänkte jag på att den vackra moogmusiken gick i hastigaste laget. När jag började spela en annan LP (som jag lyssnat på tidigare) insåg jag att jag lyssnat på "Clockwork Orange" på 45 rpm ... ... gissa vilken fd hasafot som höll på att skratta ihjäl sig? Just det ... undertecknad.