KRÅKAN, FISKMÅSARNA OCH POTATISEN

Jag har just sett en kråka lura av två fiskmåsar en potatis - förmodligen blir det dagens höjdpunkt.

Det var högklassig underhållning att studera kråkans teknik att närma sig potatisen för att inte tala om måsarnas uppsyn när kråkan med näbben greppade den stora potatisen och flaxade iväg med den.

Kalle Sändare död

Det känns alltid lika sorgligt när en av ens barndoms hjältar går bort, och nu har turen tyvärr kommit till Kalle Sändare, eller Carl-Axel Thernberg som han egentligen hette. Första gången jag kom i kontakt med denne milt galne mans storhet var när min bäste kompis Roger först berättade om honom och sedan när jag hemma hos nyss nämnde bästis lyssnade på några LP-skivor med Kalle Sändare. Jag minns inte exakt vilken av skivorna det var, men det kan ha varit live-LP:n "Heta Linjen" inspelad på Bacchi Vapen tillsammans med Bertil Bertilsson, eller så var det "Blåser i luren", LP:n med saxofontema - och som hade ett omslag som var en utsökt parodi på en julskiva med en annan av mina gamla idoler, nämligen saxofonisten Ingmar Nordström. Hur som helst - det är som en uppenbarelse när man får höra något ovanligt och såpass bra för första gången. Naturligtvis började jag själv leta efter egna Sändareskivor, och den första jag hittade var "Kalle Sändares julbestyr" från 1973 - komplett med baksidestext av sjuke humorns överbeskyddare i Sverige - Lasse O'Månsson.

Som den sanne komplettist har jag under årens lopp hittat den ena Sändareskivan efter den andra och har väl i stort sett alla orginalutgåvor. Alla är inte geniala - ibland trampade även Kalle Sändare vatten - men det som är bäst hör till det roligaste som har spelats in i Sverige. De egna favoriterna är albumen "Haverst och hundra bobiner" och "Det som katten gör i lådan" - den senaste hade som tema att Kalle Sändare fungerade som manager till ett punkband. Apropå det, så följer Sändares utgåvor sin tid ganska bra, eftersom många av skivorna hade ett tema som var aktuellt just då. Nyss nämnda punkskiva är ett exempel, "Finns det telefon på grisfesten" som driver med charterresor är en annan, och en av hans sista skivor "Meditationens A och O" hade New Age-tema. På 90-talet gjordes försök att kopiera Kalle Sändares koncept då Hassan-gänget gjorde mediokra försök att gå i mästarens fotspår. Det var helt enkelt inte bra - och de som tyckte att det var bra hade förmodligen aldrig hört orginalet.

Det som skiljde Kalle Sändare från Hassan var att Hassangänget oftast gick in för att förarga sina "offer", men Kalle Sändare hade en såpass försynt och stillsamt humoristisk stil så det var sällan som någon blev riktigt förbannad. Tvärtom var det nog ofta så att många insåg att någon drev med dem, men de blev inte irriterade eftersom den som drev med dem var såpass vänlig och behaglig.

Nu måste det tilläggas att det själva formatet som Kalle Sändare använde sig av inte var hans eget påhitt. Redan på 50-talet gjorde Martin Ljung liknande telefonsamtal till intet ont anande människor i sitt radioprogram "Så får det bli!". Vårt kära grannland Norge fick en egen Kalle Sändare i Rolv Wesenlund som gjorde några skivor med busringningar, och jag vet att det fanns motsvarigheter i såväl USA som England, men jag kan inte komma på vad de hette/heter just nu.

Trots detta var ändå Kalle Sändare en unik figur i underhållningssverige och det enda jag kan säga är, som en amatörbasist till en annan: Tack ska du ha!

PS. På senare år har Kalle Sändare fått mer uppmärksamhet då hans tämligen aktiva fanklubb "Gris- och skridskoföreningen" bildats. Jag har funderat på att bli medlem länge (och jag är ju inte direkt någon föreningsmänniska) men det har tyvärr ännu inte blivit av. Men föreningen finns ju kvar, liksom alla sköna skivor - även om Kalle själv är borta. DS.

Lite humor är aldrig fel ...

Jag har väl inte direkt nämnt det tidigare (vad jag minns - men mitt minne hör ju knappast till de fräschaste), men en viktig och tämligen stor del av min skivsamling består av humorskivor. Jag har alltid, ända sedan jag som liten sjuårig knatte blev stolt ägare till en EP-skiva med Stig Grybe: "Fågelskådaren": "Jag gillar fåglar ... det spelar ingen roll vilken sort ... ALLA fåglar ligger mig varmt om hjärtat...". Jag spelade EP-skivan sönder och samman på mammas och mormors gamla batteridrivna Luxorskivspelare (grå plast med högtalare i locket) som jag fick ta över, tillsammans med ett antal EP-skivor och singlar med inplastade och laminerade omslag. Där fanns såväl Cacka Israelsson som Thore Skogman, men även Elvis och Hep Stars. MEN ingen av dessa skivor spelade jag så ofta som "Fågelskådaren". Jag kunde den utan och innantill under många år.

Några år senare började jag intressera mig för Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revyskivor (och även Lindeman-skivor) och kort därefter väcktes min fascination för Povel Ramels ordlekande. Efterhand började jag köpa engelska humorskivor, bl a LP-utgåvor av TV-serierna "Monty Python's Flying Circus" och "Fawlty Towers". Faktum är att jag upptäckte dessa legendariska TV-serier genom LP-mediet, långt innan jag fick se dem på TV.

Då jag sedan snart tio år sedan samlar på 78-varvare, får jag erkänna att det pirrar lite extra när jag hittar någon komikerskiva på detta spröda medium. När jag för några år sedan hittade en skiva från 1914 med den östgötska bondkomikern Anners Annersa i Hultet blev jag glad som en galning, och för någon vecka sedan hittade jag en 78 med en annan (tack vare Tage Danielsson och Elektricitetsvisan) känd östgötsk bondkomiker, nämligen Åke Karlsson. Jag får väl erkänna att jag inte direkt skrattar åt dessa gamla inspelningar, eftersom humor är en sådan utpräglad färskvara. Däremot tycker jag att det är roligt att upptäcka vad folk skrattade åt för länge sedan.

Hur som helst. Under årens lopp har man fått sina små favoriter bland humorplattornas artister. Bland di svenske behöver knappast Povel, Hasse och Tage nämnas, ety de är givna. Vid sidan av dessa stjärnor är jag omåttligt förtjust i tidiga Galenskaparna och After Shave, Tjadden Hällström, Magnus och Brasse, Martin Ljung (från NOTVIKEN!), Nisse Ahlrot, Bernt Dahlbäck, Eric Törnqvist, Carl Gustaf Lindstedt, Kalle Sändare, Lasse O'Månsson, Olof Buckard, Sten-Åke Cederhök, Ronny Eriksson, Runo Sundberg och några till. Bland di ytländske måste jag nämna de i Sverige tämligen okända Smothers Brothers, Flip Wilson och Jonathan Winters, samt några mer välbekanta såsom Bill Cosby, Victor Borge, Monty Python, Peter Cook, Spike Jones, Tom Lehrer, bröderna Marx, Peter Sellers, Spike Milligan and many others.

En som jag belyssnat mycket på sistone är den amerikanske komikern Shelley Berman, som tydligen fortfarande är aktiv. Han gjorde bland annat originalversionerna av Carl-Gustaf Lindstedts monolog om en dam som hängde ut genom fönstret på ett varuhus, samt Roffe Bengtssons odödliga "Dagen efter kvällen före". Man måste dock säga att såväl Carl-Gustaf som Roffe gjorde monologerna till sina egna. De försökte inte bara apa efter Shelley Bermans original. Men det är klart ... hade de försökt göra på det viset hade det nog inte blivit särskilt roligt - vilket såväl Carl-Gustaf Lindstedt som Roffe Bengtsson var medvetna om, eftersom de var sällsynt proffsiga ... och framför allt ROLIGA komiker.

P. D. Q. Bach (1807-1742)

Om någon besökt min webbkamerasida denna kväll och sett mig sitta och fnittra och le vid datorn så beror det inte på att jag hittat någon sällsynt roande sida på det förlovade nätet, utan på att jag lyssnat på dubbel-LP:n "The Wurst of P. D. Q. Bach with Professor Peter Schickele" som jag köpte härom veckan. Jag har länge hört talats om men aldrig tidigare hört denne musikprofessor och musikparodiker och hans skötebarn, Johann Sebastians okände son P. D. Q. Bach - Bachfamiljens svarta får. Släkten Bach (som var stor) försökte förneka att PDQ var son till Johann Sebastian genom att på PDQ:s gravsten påstå att han föddes 1807 (och därmed inte kunde vara som till JS som dog 1750) och dog 1742 - i själva verket var det tvärtom. Anledningen till att han var så illa omtyckt bland Bacharna var det enkla faktum att PDQ var en usel kompositör som stal idéer och plagierade andras musik hejvilt utan någon som helst skamkänsla - allt i från tidiga madrigaler till rapmusik (jag älskar anakronismer!). Han kallades för 'en kvissla i musikens ansikte' och 'den värsta musiker som någonsin trampat ett par orgelpedaler'.

Tänk en sådan tur att professor Peter Schickele gjort det till sin uppgift att väcka intresset för P. D. Q. (förkortningen lär stå för 'Pretty Damn Quick') Bach och hans musik ... nä, naturligtvis är PDQ en fiktiv figur som Schickele själv hittat på - vilket han naturligtvis ivrigt förnekar - liksom ryktet att det i själva verket är Christopher Marlowe som skrivit PDQ Bachs musik. Schickele har nu presenterat nya musikfynd från PDQ Bachs musikkammare i över 40 år och jag kommer definitivt att utforska såväl Schickeles som PDQ Bachs musik även i framtiden. Dels är jag en musikälskare, men jag är även en humorälskare och de som lyckas förena dessa två saker har min största respekt.

Skivan som jag nu lyssnar på (för övrigt en fyrkanalsutgåva) innehåller den bisarra "Concerto for Horn and Hardart", "New horizons in music appreciation - Beethoven's fifth symphony" (komplett med idrottskommentatorer som ivrigt och kunnigt kommenterar det välkända stycket), "Unbegun Symphony" (en lekfull orgie i plagiarism), madrigalen "My Bonnie Lass she smelleth" osv osv osv - en underbar portion musikaliskt vansinne. Något att plocka fram dagar när det känns så lagom roligt - det lär t o m få en surströmming på gott humör.