När jag idag hade en skön halv arbetsdag, vilket innebar att jag kunde lämna min arbetsplats redan halv ett, tog jag vägen förbi Myrorna i Skärholmen och köpte några trevliga 78-varvare. En av dem var "Am I Blue?" med Ben Selvin och hans orkester, en skön engelsk stenkaka från 1929. På vägen hem tog jag vägen förbi frisören och såg till att bli av med värsta lejonmanen - något jag tänkt göra länge, men tiden räcker sällan till. Nu blev det dock gjort, och det var skönt att bara slappna av samtidigt som lockarna föll under frisörskans vana sax.
När jag så kom hem och kollade min e-mail och tittade in på Facebook fick jag ett meddelande som fick hjärtat att stanna till en stund från en av mina gamla klasskamrater från gymnasiet. Vår kära lärare och klassföreståndare, en av Luleås främsta och mest omtyckta kulturpersonligheter Harry Nyman hade avlidit, bara 56 år gammal. Jag gick estetisk-praktisk linje med teaterinriktning 1990-92, och få saker har varit så utvecklande för mig som de där två åren. Nu har jag på sistone kommit i kontakt med flera av mina gamla gymnasie- och teatervänner genom Facebook och vi har till och med bokat in en återföreningsträff i november. Jag är nog inte den ende av oss som ser fram emot detta. Den tiden betydde mycket för oss alla, det är jag övertygad om. I centrum för hela utbildningen fanns Harry Nyman.
När jag sökte till EP-linjen kände jag mycket väl till Harry - dels pga mitt teaterintresse, Harry var hela livet mycket aktiv med barn- och ungdomsteater - men också eftersom jag mindes de sköna barnprogram som Lule Stassteater spelade in för Sveriges Television. Där samarbetade Harry ofta med Staffan Erstam. Jag minns inte alltför mycket från de TV-programmen, annat än att jag gillade dem, men jag har kvar i mitt minne en bild av en vagn som drogs av den snälle Staffan och på vagnen satt den elake Harry och domderade - och var fruktansvärt rolig. Det visade också att han var en bra skådespelare, för Harry var i själva verket en väldigt snäll och behaglig människa. Han hade en hand med barn och ungdomar som jag önskar att jag själv har.
Han var perfekt som tomte i Stadsparkens julkalendrar och under många år var det riksomfattande direktsändningar på julafton när barn i hela Sverige fick ringa till Radio Norrbotten och prata med tomten. Jag brukade alltid se till att ha tillgång till radio för att kunna lyssna på detta - om jag så satt i en bil på väg till släktingar så krävde jag att få lyssna på tomten Harry. För några år lade jag mig i en livlig diskussion om var tomten egenligen bor och hävdade bestämt att han bor i Svartöstaden i Luleå - för där bodde Harry under många år.
Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om Harry, eftersom det dyker upp hur många anekdoter som helst i huvudet på mig när jag nu sitter och skriver, men jag kan bara sammanfattningsvis säga att han utan tvivel är en av de mest mysiga människor jag haft glädjen och äran att ha att göra med under hela mitt liv. Det hade varit så roligt om Harry fått vara med på vår återföreningsträff i november, men så blev det inte ... tyvärr. Fast jag kanske som hyllning till honom berättar den småslippriga historien om den tioårige pojken som gick på bordell som jag en gång hörde honom berätta ... dock bara på begäran. Allmän eller egen sådan.
Så för att slutligen svara på frågan som finns i denna bloggposts titel, samt på den gamla grammofonskiva som jag hittade idag: "Yes ... today I am a bit blue ..."
