NÄR HJÄRNAN GÅR MOT HÄNDERNAS VILJA

Förra tisdagen var vi i Globen och applåderade en massa svenska hjältar som Mark Levengood presenterade. Då mot slutet presenterade han en hemlig gäst som vi alla ombads applådera ... det kändes mycket fel i mina händer när jag plötsligt insåg att jag applåderade skolminister Fridolin. Sedan dess har mina händer inte velat tala med mig på nästan en vecka.

DEMOKRATI

Det enda civiliserade och demokratiska sättet att ta itu med åsikter som man inte tycker om och som andra har är att totalt ignorera dem. Att försöka hindra åsikterna att uttryckas har ingenting med demokrati eller civilisation att göra.

Om man nu vill visa någon reaktion så kan man ju klappa den som inte delar ens åsikter lite överseende på axeln och säga: "Jaja, det gör inget. Det är din demokratiska rättighet att ha fullständigt fel."

Mera skall inte behövas.

Så sluta tjivas nu, fåntrattar!

JAG HAR RÖSTAT IDAG.

Idag var jag och röstade, och det var inte helt självklart att jag skulle göra. För det första har jag varit dunderförkyld de sista dagarna och kände mig inte direkt hågad att lämna hemmet för några äventyr. För det andra så anser jag inte att några av partierna förtjänar mina röster, då i stort sett hela deras politik verkar handla om vem som skall ha makten, hur dåliga de andra partierna är och i stort sett ingenting vad man själv skulle göra med makten om de nu finge få den. Då är det inte så konstigt att allt färre röstar, och det är tragiskt att våra politiska partier inte har insett detta och att de förstår att anledningen att färre röstar inte beror på att det är fel på väljarna utan på politikerna. Detta är ju inget nytt och är främsta anledningen varför jag struntade i att rösta 1998, 2002 och 2006. År 2010 lyckades min sambo muta mig till att gå och rösta men i år tog jag eget initiativ. För nu är det på allvar. Att inte rösta är att ge en röst åt representanter för hat, våld och rasism, och det vill jag inte vara medskyldig till. Därför har jag idag varit och röstat, trots att våra politiker garanterat inte förtjänar det och trots att det knappast kommer att spela någon större roll vilket av de två blocken som vinner - vad vi nu ska med blockpolitik till som bara hindrar svensk politiks utveckling och framför allt svenska politikers utveckling. Jag har röstat idag, TROTS att representanter för ett av de politiska partierna ägnat sig åt att telefonterrorisera och sms-störa sina väljare (iaf undertecknad) för att vi ska rösta .... på dem naturligtvis. Så, jag har röstat idag, men inte på något/några parti/partier som jag tror på, utan på de jag tror gör minst skada om de får makt. Så var det sagt. 

Mannen i svart

Det är valtider som bekant och det har inte direkt berört mig. Jag har irriterats över våra politikers oförmåga att föra en vettig debatt och den eviga pajkastningen som hålls igång för att försöka dölja att våra politiska partier i grunden är samma skrot och korn. Hur som helst, jag var med om en rätt så lustig ... eller lustig och lustig ... intressant händelse. När jag efter jobbet promenerade bort mot tunnelbanestationen för att ta mig hemöver så stod en äldre gentleman utanför ingången till den mindre gallerian som finns i samband med tunnelbanestationen. Han representerade Vänsterpartiet uppenbarligen då det lyste ett stort rött V på hans blanketter. Han försökte gå kontakt med diverse förbipasserande individer och jag insåg plötsligt att tillströmningen av folk framför mig nu var såpass gles att han utan att tveka skulle försöka få mig att rösta på ovan nämnda parti. Men även om han någon sekund betraktade mig som en tänkbar väljare så valde han att rikta in sig på en småbarnsmamma av utländsk härkomst som sköt en vagn med diverse matvaror som hon förmodligen inhandlat i den lokala matvarubutiken. Jag gick förbi valutroparen oantastad och var väl lika glad för det. Dock kunde jag inte låta bli att undra: vad var det som gjorde att han bestämde sig för att INTE snacka in sig hos mig? Såg jag såpass trött och sur ut? Trodde han att jag redan var partimedlem? Tror knappast det. Jag tror snarare att han såg klockkedjan till mitt fickur som jag använder mig av istället för armbandsur. Eftersom jag hade min jacka öppen syntes såväl svart kavaj, svart skjorta som svarta byxor ...dvs den tråkigt strikta men samtidigt rätt så effektfulla färgen dominerade min klädsel totalt - och så var det ju klockkedjan som dinglade på skjortbröstet. Han trodde förmodligen att jag antingen var supermoderat (som har såpass gammaldags borgerliga applikationer såsom fickur) eller någon form av dunderanarkist (klädd i svart från topp till tå) ... eller så höll jag mitt ihopfällda (svarta) paraply i en vinkel som kunde tolkas som hotfull när jag närmade mig honom. Det var ju ute i den farliga förorten gubevars ... det är sällan man ser politiskt aktiva härute - förutom när det - som nu - snart åter är dags för val.

Ramel och Ryding

Läste kvällstidningarnas löpsedlar när jag idag med kvicka steg promenerade längs St:Eriksgatan. På ena tidningens löpsedel stod det något om att Yvonne Ryding, som blivit utsedd till partiledare för Socialdemokraterna ... och på den andra löpsedeln stod det något om att Mona Sahlin visat baken i TV-programmet "Let's Dance" ... eller hur var det nu igen?

Nej, jag begriper ingenting. Det är nog bättre att efter en lång arbetsdag, i väntan på sena kvällen och sambons hemkomst från sin praktik sitta vid sin kompjottr och avnjuta en och annan vinylplatta med Povel Ramel. Jag kan konstatera att min Ramel-samling, som redan var tämligen stor när jag flyttade till Stockholm har blivit allt större - kanhända för att det har varit betydligt lättare att komma över de Ramel-plattor som saknas ... ... ... fast tack och lov saknas ännu väldigt mycket. "Tack och lov", eftersom vad i allsin dar gör man när en samling är komplett?

Ingen aning.

Nå, det lär nog dröja innan jag står inför den knepiga situationen ... trots alla farliga ställen längs St:Eriksgatan.