Mannen i svart

Det är valtider som bekant och det har inte direkt berört mig. Jag har irriterats över våra politikers oförmåga att föra en vettig debatt och den eviga pajkastningen som hålls igång för att försöka dölja att våra politiska partier i grunden är samma skrot och korn. Hur som helst, jag var med om en rätt så lustig ... eller lustig och lustig ... intressant händelse. När jag efter jobbet promenerade bort mot tunnelbanestationen för att ta mig hemöver så stod en äldre gentleman utanför ingången till den mindre gallerian som finns i samband med tunnelbanestationen. Han representerade Vänsterpartiet uppenbarligen då det lyste ett stort rött V på hans blanketter. Han försökte gå kontakt med diverse förbipasserande individer och jag insåg plötsligt att tillströmningen av folk framför mig nu var såpass gles att han utan att tveka skulle försöka få mig att rösta på ovan nämnda parti. Men även om han någon sekund betraktade mig som en tänkbar väljare så valde han att rikta in sig på en småbarnsmamma av utländsk härkomst som sköt en vagn med diverse matvaror som hon förmodligen inhandlat i den lokala matvarubutiken. Jag gick förbi valutroparen oantastad och var väl lika glad för det. Dock kunde jag inte låta bli att undra: vad var det som gjorde att han bestämde sig för att INTE snacka in sig hos mig? Såg jag såpass trött och sur ut? Trodde han att jag redan var partimedlem? Tror knappast det. Jag tror snarare att han såg klockkedjan till mitt fickur som jag använder mig av istället för armbandsur. Eftersom jag hade min jacka öppen syntes såväl svart kavaj, svart skjorta som svarta byxor ...dvs den tråkigt strikta men samtidigt rätt så effektfulla färgen dominerade min klädsel totalt - och så var det ju klockkedjan som dinglade på skjortbröstet. Han trodde förmodligen att jag antingen var supermoderat (som har såpass gammaldags borgerliga applikationer såsom fickur) eller någon form av dunderanarkist (klädd i svart från topp till tå) ... eller så höll jag mitt ihopfällda (svarta) paraply i en vinkel som kunde tolkas som hotfull när jag närmade mig honom. Det var ju ute i den farliga förorten gubevars ... det är sällan man ser politiskt aktiva härute - förutom när det - som nu - snart åter är dags för val.

GRÖNA STORTÅN STRIKES BACK!

Då undertecknad i samband med sittningen i lördags började känna av en gammal krånglande stortånagel som tvingat mig till några smärre kirurgiska ingrepp 1991 och 1996, antog jag att det snart skulle vara dags för ett nytt besök under knivarna. Tack och lov är dessa veckor osedvanligt lugna då samtliga lärjungar jag i vanliga fall har lektioner med är på s k prao, vilket innebar att jag på onsdagen kunde med tämligen gott samvete uppsöka distriktssköterskan – en tämligen ung men likväl professionell mörk dam som hade god vana av att lugna plågade patienter. Denna patient var mestadels plågad när han promenerade omkring i sina någorlunda trendiga (inbillar han sig) promenadskor. När sköterskan konstaterade att stortån hade åtminstone till viss del en något neongrön kulör och därmed innehöll var som behövde tömmas ut, greppade hon med varlig hand tag om det gröna och stack hål och klämde ut den ondsinta vätskan. Hon frågade några gånger om det gjorde ont, och antydde att det inte fanns någon anledning att spela tuff och oberörd, men jag försäkrade flera gånger att området kändes som bedövat och att det alls icke smärtade farligt. Det kändes tvärtom skönt att bli av med eländet.

På torsdagen var jag tillbaka till på jobbet, och ägnade dagen åt att besöka ett par av mina praoande lärjungar, vilket gjorde att jag fick resa runt en del. Detta har jag sannerligen inte något emot, utan det var snarare skönt att få röra lite på sig och se nya delar av huvudstaden. Bland annat satte jag för första gången mina fötter i Fittja, ett ortsnamn som väckte oerhörd munterhet hos undertecknad när jag under mina juvenila år såg ortens namn på en karta. När jag äntligen äntrade ovan nämnda plats så var det icke med någon munterhet, snarare tvärtom. Jag har alltid tyckt att stadsplanerare som inte föredrar räta linjer är en styggelse. Vid Fittja centrum slingrade sig långa, smala och just slingriga gångbroar ovan biltrafiken. Utan tvivel var det tänkt att man på detta sätt skulle undvika att gångtrafikanter blir påkörda, men för undertecknad innebar denna design att jag hade ett litet helsicke att hitta den adress jag skulle till. Nu har jag som bekant oerhört svårt att hitta och har under årens lopp upptäckt många intressanta platser när jag irrat runt. När jag var redo att ge upp, trött som en göteborgsvits, svettig, hungrig och dessutom med en stortå som började protestera över den omilda behandlingen började jag söka mig tillbaka mot tunnelbanestationen och då nästan snubblade jag över den lilla trånga kebabgrillen dit jag skulle. Vid det laget var jag tämligen trött på Fittja.

På fredagen fick jag betala priset för mina eskapader under onsdagen, stortån värkte och ett planerat besök i Huddinge ställdes in. Men så idag tyckte jag att det kändes bättre. Övriga medlemmar i familjen skulle ge sig av för att jaga t-shirtar till den äldste tonåringen i hemmet, en jakt jag av egen erfarenhet vet kan bli såväl lång som smärtsam. Så jag tänkte ta en tur till staden bara för att få lite frisk luft och rensa luften en aning. Jag tog t-banan till centralen och undrade därefter en stund i vilken riktning jag skulle fortsätta. Så vandrade jag upp till Drottninggatan och följde den söderut. Man kunde ju tycka att turistsäsongen nu i mitten av november torde vara över, men det verkar inte turisterna tycka. Jag roade mig under en period genom att räkna hur många fotograferande turister jag kunde se. Jag tappade snart räkningen och började titta i skyltfönstren istället men kände en viss kväljande känsla när jag började se en massa julprydnader dyka upp här och var. Jag upplevde storstaden med hörseln när jag lyssnade på alla språk och dialekter runt om mig, när jag hörde de dansande och flöjtblåsande indianerna som brukar lira sina hits utanför kulturhuset. Jag hörde begåvade gitarrister spela virtuost, vänliga men bestämda djurrättsaktivister som stod och demonstrerade utanför en pälsaffär, och en hel rad med Hare Khrishna-anhängare som dansade och sjöng och ropade sina ramsor på de mest oväntade ställen, bland annat på Järntorget i Gamla Stan.

Ja, efter att ha slunkit in i en skivaffär och syndat några vax till min alltför blygsamma skivsamling bestämde jag mig för att följa Drottninggatan hela vägen till Gamla Stan. Om min stortå skulle klara av stenläggningen i Gamla Stan skulle nog allt vara i sin ordning. Sagt och gjort. Jag passerade riksbron, Riksdagens hus, stallbron och Mynttorget. Där stod hade en glad gotlänning ställt upp ett stånd där han sålde brända mandlar. Även om doften var lockande, lyckades jag hålla mig och traskade vidare in på Västerlånggatan. Där var ett liv och ett kiv. Nästan fullsmockat med folk som rörde sig trögt i bägge riktningar. Förutom att vädret var lite gråare och kallare så var det nästan som när det är högsommar. Man såg knappast Gamla Stan för alla turister. Nå, jag hade ju ingen brådska och även turister måste ju få roa sig, och Gamla Stan har ju som bekant en mycket trevlig atmosfär.

När jag som sagt var betraktat det brokiga Hare Khrishna-gänget som dansade runt på Järntorget bytte jag riktning och började promenera längs Österlånggatan och märkte till min förvåning att den nästan var folktom till skillnad från några turister som inte var så förtjusta i trängseln på systergatan. Några gillade att posera vid de speciellt utformade postlådor som finns i Gamla Stan och andra riktade sina kameror mot många av de vackra gamla byggnaderna. Så kom jag så småningom fram till Slottsbacken och stortån var fortfarande på någorlunda gott humör. Jag sneddade ned mot Stortorget och såg en massa ännu icke öppnade stånd utplacerade lite hipp som happ. Skyltarna utlovade olika konsthantverk och en av stånden hade en skylt där det stod något om Kiruna. Tyvärr var som sagt var stånden inte öppnade så jag hade inte möjlighet att se om det var Lars Törnman som skulle erbjudas till försäljning eller vad det kan ha rört sig om. Nu började jag känna mig nöjd med min promenad och styrde mina fötter mot Gamla Stans tunnelbanestation vid Mälartorget.

Jag fick dock vänta en stund vid tunnelbanestationen då en röst ropade ut att det var stopp på gröna linjen på grund av ett sjukdomsfall i Fridhemsplan. Är det ännu en stackars sate som kastat sig framför ett tåg, blev naturligtvis min stilla undran. Jag tycker att det händer sådana saker allt oftare och jag tycker egentligen mest synd om tunnelbaneförarna och andra som tvingas bevittna sådana saker. Själv har jag ännu inte sett något dylikt, även om jag för några veckor sedan såg en man ligga i en stor blodpöl vid nedersta plattformen vid T-centralen. Han hade sjukvårdspersonal runt sig, men de verkade inte göra annat än att vänta på ambulans eller möjligen bättre tider, vilket gjorde att jag förstod att mannen förmodligen redan var död. Jag läste dock aldrig något om incidenten så jag vet fortfarande inte vad som hade hänt.

Nå, innan jag börjar avvika ännu mer från ämnet insåg jag att det vore klokare att gå över till andra sidan plattformen och ta röda linjen in till T-centralen istället, vilket jag också gjorde. Sedan åkte jag hem till Husby igen och kunde konstatera att stortån fortfarande var på godmodigt humör. Den kunde hålla färgen också, då den ännu inte återfått sin forna giftigt neongröna kulör. Och det var ju bra det.

Inte ofta man skriver en så här lång bloggpost. Men eftersom jag i min natur har svårt att hålla mig kort, så är väl denna bloggpost ett sundhetstecken – kanske inte för mig, men för bloggen.

Regnig men trevlig dag på Skansen tillsammans med kusin Lina

Okej, nu är det egentligen dags att gå och lägga sig för att kunna komma upp någorlunda obehindrat kl 5:20 i morgon bitti, men det borde ändå nämnas att jag idag har umgåtts med min söta kusin Lina som besöker storstaden under några dagar. Hennes huvudanledning för att komma ned från Luleå just nu är visst någon sketen pojkbandskonsert på måndag, men då det innebär att hon har tillfälle att möta sin skruvade kusin så är jag den första att tacka.

Vi beslöt att vi skulle besöka kungliga Djurgården (alltså inte det där idrottslaget), så vi möttes på förmiddagen utanför Åhléns vid T-Centralen (stadens vanligaste mötesplats?) och tog första bästa tunnelbanevagn till Slussen och tog där första bästa Djurgårdsfärja (numro 10) till ... Skeppsholmen ... aj aj då! Nå efter den fadäsen tog vi sedan Djurgårdsfärja (numro 8) till rätt plats och efter att nästan ha blivit påkörda av en spårvagn klev vi in i Skansens förlovade värld. Lina ville främst se björnar (som om hon inte fick se nog av undertecknad) och främst de nykläckta björnungarna. Björnar såg vi, dock inga björnungar. Ett indiskret björnpar var dock i full färd med att tillverka några ... men det var ju inte riktigt samma sak. Annars såg vi några gruffande järvar och lunkande vargar innan vi lämnade duggregnet för att få oss lite välförtjänt fika på caféet vid Sollidenscenen - som ju är betydligt mindre än vad man tror när man på somrarna beskådar "Allsång på Skansen" på TV.

Efter kaffe (i mitt fall) och te (i Linas fall) samt varsin inplastad smörgås (kalaset var tämligen dyrt) så besökte vi Skansenakvariet och såg på alla uppenbarelser där en stund innan vi tog färjan tillbaka, dock utan att den här gången kliva av vid Skeppsholmen. Jag följde Lina på pendeltåget till Solna där hon skulle möta sin sambos syster och jag promenerade sedan till Solna centrum för att kunna ta tunnelbanan hem till Husby därifrån - en promenad som var lite längre än vad jag tänkt mig, men är man envis så är man.

Så kom man hem - lite småfuktig, men absolut tillfredsställd. Jag vet att man kan skaffa årskort på Skansen för en femhundralapp och jag ska erkänna att jag känner mig lite frestad att göra det - det finns så mycket att uppleva där och jag trivs verkligen varje gång jag är där ... konstigt bara att det inte är oftare - det är ju inte direkt långt borta. Inte 900 km som det var för några år sedan!

Ibland är man inte snäll ...

Jag vet inte om ni har sett TV-reklamen för ett medel mot halsbränna, med temat "Ibland är det svårt att vara snäll". Det finns flera varianter av reklamen, men min favorit är filmen med en medelålders kvinna som stampar sönder en gatumusikants digerido. Inte snällt ... men häromdagen hade jag all förståelse för detta beteende - TROTS att jag inte hade halsbränna ... så jag kan inte ens skylla på detta.

Jag var på väg ned mot Fridhemsplans tunnelbanestation, var trött efter en lite tyngre dag på jobbet och var på allmänt anti-humör - och längtade bara hem för att få hoppa i säng och så småningom få möta en ny och förhoppningsvis bättre morgondag. När jag kom ned till rätt plattform hörde jag musik spelas. Detta är något som jag oftast högligen gillar - då det brukar röra sig om synnerligen begåvade musiker med utsökt musiksmak.

Men den här gången ...

En skäggig ung man satt med en hawaiigitarr i knät och spelade Bob Dylans "Blowin in the Wind" till förinspelat syntetiskt ackompanjemang. Jag reagerade lite som Sten Broman enligt uppgift brukade göra när han steg in i en sämre krog ... nämligen med tanken "Här får man vara JÄVLIGT försiktig". Jag erkänner att jag inte är någon hawaiigitarrfantast ... OK, Yngve Stoor var bra, men i övrigt hör inte det musikinstrumentet till mina favoriter med sitt sentimentala jamande ljud. En redan lätt irriterad undertecknad tänkte att Dylan nog inte hade uppskattat den unge skäggige mannens tolkning ... för jag gjorde det definitivt inte. Nå. Utan att vänta på några applåder ... som heller inte kom ... började den unge skäggige mannen spela nästa stycke ... en likaledes gräslig version av Beatles "Yesterday". Som Beatlesvän började jag verkligen önska att mitt tunnelbanetåg med destination Akalla snart skulle ankomma. Men det verkade inte SL ta någon hänsyn till. Nå. Ännu stod jag någorlunda ut ...

Men ...

Sedan ....

valde den unge skäggige illdådaren att med sitt förbannade instrument att kasta sig över Hoagy Carmichaels mästerliga komposition "Georgia on my mind". Jag tänkte: "Nu ligger du illa till, skäggmannen!". Jag erkänner att jag redan nu hade en god lust att slita till mig hans instrument och likt en rabiat taliban slå sönder instrumentet mot närmaste godisautomat. Hoagy jävlas man inte med ostraffat!

Om nu vår skäggige vän hade fortsatt med att spela Carmichaels "Star Dust" eller "Skylark" eller till och med börjat spela något av Povel Ramel ... då vet jag inte vad som hade hänt. Då hade jag kanske blivit tvungen att döda honom.

Men nu vet jag inte vilket stycke han valde att fortsätta sin konsert med ... för då kom mitt tunnelbanetåg - tack och lov.

Jag brukar till skillnad från de flesta infödda Stockholmare aldrig klaga på SL, men liknande musiktortyr är något jag hoppas de inte tänker fortsätta med i framtiden.

Jag lade ingen slant i vår skäggige väns öppna instrumentväska.

Ibland är man inte snäll ...

PS. Ikväll skall jag och min stora kärlek i livet vara gäster på ett digitalt bröllop. Det har jag aldrig varit med om - jag har i och för sig inte ens varit gäst på ett analogt bröllop - så det skall bli väldigt intressant. Vi är båda goda vänner till den digitala bruden, så vi får väl sitta på brudens sida i den digitala kyrkan. DS.

Stockholmsbetraktelser

Efter att nu bott ett antal veckor i närheten av Fjollträsk och därmed haft stora möjligheter att bilda mig en uppfattning om storstaden genom diverse ärenden och utflykter så kanske det är dags att komma med en eller annan betraktelse ... eller ?

---

Nähä, slipp då!

---



---

HA! Som om jag skulle bry mig om vad publiken tycker (ironisk grimas insättes HÄR)! För nästan en vecka sedan stod jag mitt i natten på Rågsveds t-banestation och betraktade det hästskoformade Rågsveds centrum lite från ovan - vilket man gör på Rågsveds t-banestation - och samtidigt lyssnade jag på en minidisc med norrbottnisk folkmusik (J. P. Nyströms för att vara mer precis), och jag undrade om Svante Lindqvist och hans spelkompisar någonsin spelat i Rågsved. Jag tvivlade, men tänkte att NU har de gjort det, även om det bara skedde i mina hörlurar. Anledningen att jag var i Rågsved mitt i natten var att en kusin till mig besökt mig och hela 'familjen', och att jag lotsat den t-baneängsliga kusinen till Rågsved där hennes pojkväns syster har sitt bo. När jag hör "Rågsved" tänker jag på en kuplett som Sonya Hedenbratt (och även Gunwer Bergkvist sjöng i en Svenska Ord-produktion - Konstgjorda Pompe?) som hette just "Rågsved". Den handlade om det sköna i att ha det lite allmänt trist och melodin var samma schlager som Tiny Tim odödliggjorde (hrmm nåja) några år senare, "Tip toe through the tulips".
---

Påsken var på väg att bli en riktig trist historia (pojkarna bortresta, Galina jobbade och jag förkyld med stämband som metkrokar), men på påskdagen fylldes lägenheten av glada kurder och då blev det genast lite roligare. Jag skall lära mig kurdiska ... eftersom jag numera räknas som kurd så är det nog bäst att lära sig det intressanta språket också.

---

Idag åkte jag på en lång utflykt till Skärholmen. Dels för att jag ville titta på några affärer där och för att jag var på jakt efter en vår-/sommarjacka. Jag hittade en sådan på Dressman (fanns säkert likadana i Kista centrum, men va fan) och gjorde sedan en Myrorna-turné (raid?) a la bloggarvännen Jenny. Jag började i Skärholmen (hittade två gamla Grönköping böcker a 10 kr/st), det fanns också många intressanta skivor, men då jag är utan vinylspelare än så länge ligger jag lågt med sådana inköp. Tittade sedan in på Emmaus (OK, har ju inget med Myrorna att göra - men ändå) som låg i närheten av Slussen och Stadsmuséet (där skall jag också ta mig en titt vid tillfälle) och betade sedan två Myrorna i centrala Stockholm, men gjorde inga fler inköp än mitt bokinförskaffande i Skärholmen.


---

Jag gillar att åka tunnelbana, även i rusningstrafiken, och jag kan inte påstå att jag känner av någon stress ... jag är rädd att jag alltid haft Stockholmstempo i kroppen ... Nu har jag provat på inte bara blåa linjen utan nu är hela spektrat avsmakat. Blåa linjen som är nyast tycker jag har mest personliga t-banestationer, å andra sidan ser man väldigt mycket av omgivningarna när man åker gröna linjen men när jag i dag provade på röda linjen tyckte jag att jag bara såg en massa kakelväggar. Det bör tilläggas att jag ännu inte sett ALLA stationer, men den estetiska favoriten är Solna centrum ... men den mest spännande är utan tvivel spökstationen i Kymlinge ... där bara de döda kliver av ... muohahahahahaaaaaaaa!!!!!!