onsdag, oktober 29, 2008

Höstlov...

Ett ofrivilligt hostlov har övergått i ett efterlängtat höstlov och det är väl ett tämligen passande epitet på ovan nämnda lov. Nog är det höst alltid - och kallare har det blivit också. Vädret är inte direkt lockande ute men det gör inte så mycket eftersom jag istället kan lata mig med en Sjöwall/Wahlöö och min Stockholmskarta. Jag har nämligen börjat läsa om dessa polisromaner som jag med stor glädje slukade som tonåring, men nu har jag bättre koll på miljöerna och kan se på Stockholmskartan VAR t ex bussen med alla ihjälskjutna passagerare i "Den skrattande polisen" stannade och på vilket tak det låg en man och skjöt poliser i "Den vedervärdige mannen från Säffle" osv.
Fast egentligen har jag annat att göra. Min kära Washburngitarr har råkat ut för en åldersrelaterad sjukdom. Stallsadeln har spruckit (det är den lilla vita mojängen längst ner vid strängfästet som strängarna vilar mot) och behöver bytas ut. Dessvärre finns det inga färdiga stallsadlar som passar direkt utan man måste hålla på och fila till dem själv så att de ska passa. Detta ser jag inte fram emot, men jag gör hellre det än att byta ut min gamla Washburn. Musikinstrument blir som bekant bara bättre med åren - eller rättare sagt, det sitter mer av en själv i instrumentet när man har använt det ett längre tag, och min stolta Washburn D10M köpte jag sommaren 1993 och är med andra ord en gammal god vän vid det här laget. Så det blir allt att bita i det sura äpplet och fila till stallsadel för allt vad tygen håller.

onsdag, oktober 15, 2008

Glad? Vad är det ...?

I morse när jag just kommit fram till min arbetsplats och hade något ärende någonstans så blev jag haffad i farten av en av mina kollegor, som bl a är svensklärare på mellanstadiet. Hon grunnade över en språklig fråga och kunde inte komma på svaret, så vem är då bättre att fråga än skolans ämnesansvarige språklärare (notera den malliga bitonen)? Sagt och gjort. Ungefär så här löd diskursen:
Kollegan: Hur säger man glädje som adjektiv?
Undertecknad: Äh ... va?
Kollegan: Adjektivformen av ordet glädje? Inte heter det väl "glädjad"? Det låter ju helt fel!
Undertecknad: Äh ... (under några sekunders tystnad försöker jag få igång det grammatiska maskineriet som ännu inte riktigt vaknat) ... öh, nä, det heter det inte ... (fast jag har ännu inte kommit på vad fasen adjektivformen av ordet glädje är) ... eh ... det heter väl ...
Nu passerar matematikläraren som nog tycker att vi är mer än lovligt tröga och säger klart och tydligt: GLAD!
Två språklärare ser ut som fiollådor i ansiktet och försöker med ett visst eftertryck sjunka ned i jorden. Två besserwissrar till språkvetare som krånglat till det för sig och tänkt mycket svårare än vad de skulle ... ... ... ... inte helt olikt några av sina elever.

måndag, oktober 13, 2008

Tydligen citerad i NSD ...

Jag fick via Fejsbock höra i torsdags från min gamla EP- och teatervän Hanna Johnselius att den lokala draken däruppe, NSD (Norrländska Socialdemokraten) hade ett helt uppslag om Harry Nyman och att de även haft med spridda citat från Internet. Eftersom jag skrev en bloggpost till minne av honom samma dag jag fick det sorgliga beskedet om hans bortgång, så hittades tydligen bloggposten av någon som satt och googlade på NSD:s redaktion. Så valdes tydligen något matnyttigt ur min blåblogg och citerades i pappersupplagen av NSD i torsdagens nummer. Modern har lovat skicka mig klippet från Luleå, men det har inte anlänt ännu, så jag vet inte i detalj vad det står där ... men det var ju trevligt att mina ord ansågs användbara.
Annars har det väl inte hänt så mycket. Jobbet rullar på i vanliga spår och det är varken till eller från. Man tar tunnelbanan till jobbet, jobbar en dag och åker hem igen och tar det lugnt i hemmets ljuva vrå - alltså inget vrålupphetsande liv, men vem klagar?
Jo, förresten, innan jag glömmer det. Tydligen har några av eleverna på min skola börjat hitta till den här bloggen och jag kan säga direkt för att spara tid: Ni kommer inte hitta någonting skrivet om er i den här bloggen, så ni behöver inte vara rädda. Tyvärr har några av er börjat med att spamma bloggen, vilket gjort att jag numera måste godkänna varje kommentar innan den publiceras. Inget större problem direkt, men bör förklaras för de som annars försökt skriva kommentarer till bloggen och nu plötsligt inte längre lyckats få in kommentaren direkt.
En uppmaning till dessa läsare - har ni inga läxor att göra eller några prov att plugga till? Om ni är mina elever har ni definitivt andra saker att göra än att hänga här. Eller för all del - läs om ni vill, men jag tror inte ni hittar något ni tycker är intressant. Däremot borde ni börja skriva blogg själv - för det utvecklar ens språk att skriva mycket ... och några av er siktar ju faktiskt mot höga betyg ... inte sant?

onsdag, oktober 08, 2008

"AM I BLUE?" - TILL MINNE AV HARRY NYMAN


När jag idag hade en skön halv arbetsdag, vilket innebar att jag kunde lämna min arbetsplats redan halv ett, tog jag vägen förbi Myrorna i Skärholmen och köpte några trevliga 78-varvare. En av dem var "Am I Blue?" med Ben Selvin och hans orkester, en skön engelsk stenkaka från 1929. På vägen hem tog jag vägen förbi frisören och såg till att bli av med värsta lejonmanen - något jag tänkt göra länge, men tiden räcker sällan till. Nu blev det dock gjort, och det var skönt att bara slappna av samtidigt som lockarna föll under frisörskans vana sax.

När jag så kom hem och kollade min e-mail och tittade in på Facebook fick jag ett meddelande som fick hjärtat att stanna till en stund från en av mina gamla klasskamrater från gymnasiet. Vår kära lärare och klassföreståndare, en av Luleås främsta och mest omtyckta kulturpersonligheter Harry Nyman hade avlidit, bara 56 år gammal. Jag gick estetisk-praktisk linje med teaterinriktning 1990-92, och få saker har varit så utvecklande för mig som de där två åren. Nu har jag på sistone kommit i kontakt med flera av mina gamla gymnasie- och teatervänner genom Facebook och vi har till och med bokat in en återföreningsträff i november. Jag är nog inte den ende av oss som ser fram emot detta. Den tiden betydde mycket för oss alla, det är jag övertygad om. I centrum för hela utbildningen fanns Harry Nyman.


När jag sökte till EP-linjen kände jag mycket väl till Harry - dels pga mitt teaterintresse, Harry var hela livet mycket aktiv med barn- och ungdomsteater - men också eftersom jag mindes de sköna barnprogram som Lule Stassteater spelade in för Sveriges Television. Där samarbetade Harry ofta med Staffan Erstam. Jag minns inte alltför mycket från de TV-programmen, annat än att jag gillade dem, men jag har kvar i mitt minne en bild av en vagn som drogs av den snälle Staffan och på vagnen satt den elake Harry och domderade - och var fruktansvärt rolig. Det visade också att han var en bra skådespelare, för Harry var i själva verket en väldigt snäll och behaglig människa. Han hade en hand med barn och ungdomar som jag önskar att jag själv har.


Han var perfekt som tomte i Stadsparkens julkalendrar och under många år var det riksomfattande direktsändningar på julafton när barn i hela Sverige fick ringa till Radio Norrbotten och prata med tomten. Jag brukade alltid se till att ha tillgång till radio för att kunna lyssna på detta - om jag så satt i en bil på väg till släktingar så krävde jag att få lyssna på tomten Harry. För några år lade jag mig i en livlig diskussion om var tomten egenligen bor och hävdade bestämt att han bor i Svartöstaden i Luleå - för där bodde Harry under många år.


Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om Harry, eftersom det dyker upp hur många anekdoter som helst i huvudet på mig när jag nu sitter och skriver, men jag kan bara sammanfattningsvis säga att han utan tvivel är en av de mest mysiga människor jag haft glädjen och äran att ha att göra med under hela mitt liv. Det hade varit så roligt om Harry fått vara med på vår återföreningsträff i november, men så blev det inte ... tyvärr. Fast jag kanske som hyllning till honom berättar den småslippriga historien om den tioårige pojken som gick på bordell som jag en gång hörde honom berätta ... dock bara på begäran. Allmän eller egen sådan.


Så för att slutligen svara på frågan som finns i denna bloggposts titel, samt på den gamla grammofonskiva som jag hittade idag: "Yes ... today I am a bit blue ..."

Nå, tack för mig!

 Som någon eventuellt noterat så skriver jag inte här längre, men tänkte att bloggen får finnas kvar i väntan på bättre tider. Den här blogg...