Jag kommer att åka upp till Luleå och vara där under höstlovet, och jag erkänner gärna att jag behöver komma bort från saker och ting. När jag sedan kommer tillbaka till storstaden skall jag ta itu med att hitta någonstans att bo, eftersom det nu är fullständigt uppenbart att jag inte längre kan bo tillsammans med min fd kärlek. Jag blir nog så illa tvungen att flytta till någon av de södra förorterna, eftersom det inte är FULLT lika hopplöst att hitta bostad där som det är i de norra. Det känns vemodigt, men vad kan man göra. Det känns alltid tungt att släppa något som man lagt ned hela sin själ i under över ett års tid och inse att man har förlorat. Min fd kärlek hade märkt att jag piggnat till och blivit gladare under de senaste veckorna och tolkade det helt riktigt att någon ny kvinna hade kommit in i mitt liv. Dessvärre drog hon egna tolkningar om vem den kvinnan var - och dessa tolkningar var helt uppåt väggarna fel. Hon trodde att jag hade inlett ett förhållande med en kvinna i Stockholm (som jag visserligen gillar som vän, men enbart varit i kontakt med via Internet) som jag så småningom kunde flytta ihop med tämligen smärtfritt - men så var det ju inte.
Den nya kvinna som kommit in i mitt liv bor i själva verket på en helt annan kontinent, och visst har vi båda två lite löst börjat tala om hur vi ska göra i framtiden - men längre än så är ingen av oss komna. Vi har ju båda två våra liv och arbeten där vi bor, och ingen av våra yrken skulle vara särskilt eftertraktade i den andras hemland. Hon är lärare i amerikansk historia och jag är främst svensklärare. Så jag vet inte riktigt varthän det skall leda - om det ens leder till någonting. Jag hoppas och vill, men inser att det krävs en stor uppoffring från åtminstone någons sida.
Hur som helst. Det är bara att erkänna för sig själv att sagan "Björn och Galina" nu är helt slut, och att en eventuell uppföljare känns ganska osäker just nu. Det jag mest kommer att sörja är att mista familjegemenskapen, och eftersom jag av olika skäl har svårt att knyta nya kontakter så är jag rädd för ensamheten och isoleringen. Jag vet att det är upp till mig att ändra på detta, men har det varit svårt för mig i 30 års tid lär det inte bli lättare ... fast jag måste ju.
Min största mardröm har länge varit att leva så isolerat att jag kan ligga död i flera veckor utan att någon frågar efter mig. Detta hände min stackars granne i Luleå för några år sedan. Ändå, i Luleå var det ingen större fara, eftersom jag alltid haft mina närmaste släktingar och vänner där, som jag alltid kunnat vända mig till när det känts svårt i livet. I Stockholm är det (på gott och ont) lättare att bara försvinna i mängden ... om man inte är har ett socialt liv. Dags att skaffa det. På något sätt.
