Björns Blåa Bredängblogg

Så håller man äntligen på att landa i den underbara vinterkylan. Senaste veckan har varit ett evigt nedpackande - en dags intensivt flyttande och ett evigt uppackande och skapande av det nya hemmet. Det har varit väldigt stimulerande och på det hela taget upplyftande att planera det nya hemmet - möblera, skaffa nya möbler, fixa och trixa lite här och lite där. Ännu är vi inte på långa vägar färdiga men det börjar onekligen kännas som ett hem. Till skillnad från när jag flyttade till Husby så kom jag till ett färdigt hushåll och även om jag på lite olika sätt gjort mitt bästa för att påverka dess utformning så känns det nu mycket bättre att vara med från början och ha kloka och dumma synpunkter om allt möjligt.

Mina kära skivor har blivit uppackade och snyggt och elegant placerade i sina hyllor och även i övrigt börjar det kännas som ett ställe jag gärna återvänder till efter en lång dag på jobbet. På lördagen (2 januari) skedde alltså flytten. Allt var nedpackat och redo för att packas in i flyttbolagets stora stora stora lastbil - så stor att den närmast fick klämma sig in på gården i Husby - lite ungefär som en sumobrottare som försöker klämma sig in i en cocktailklänning. Vi beundrade flyttgubbarnas slit (särskilt med tunga skiv- och bokkartonger) och när till slut alla kartonger och möbler var levererade till den nya adressen i området Bredäng, Skärholmen, så kände vi oss rätt slut i huvudet - trots att det inte var vi som slitit den dagen.

Två iskalla vändor till Ikea (Kungens Kurva respektive Barkarby) och ett flitigt ihopsättande av pojkarnas båda skrivbord, två Billybokhyllor och ännu en Expedithylla krävde en och en halvs dag flitigt monterande. En annan sak jag fått pålagt mig är att fixa Internet till lägenheten och som synes är det nu fixat - behöver bara införskaffa en Router så att övriga familjemedlemmar också skall få tillgång till det förlovade nätet.

Idag började jag jobba igen och terminen börjar passande med två studiedagar för att vi ska få möjlighet att planera ordentligt samt fixa ett och annat, och det kändes lite konstigt att bara åka tunnelbana i drygt fem minuter - till skillnad från femtio minuter vilket varit fallet de senaste åren. Det innebar att jag kunde stiga upp en timma senare och att jag även numera bor inom promenadavstånd och jag har lovat mig själv att försöka promenera hem så ofta som möjligt - inte av ekonomiska skäl, men av flåsförbättrande sådana.

... dessutom ... nog är det en fantastisk lyx att ha TVÅ toaletter i lägenheten. Det är faktiskt första gången i mitt 35-åriga liv som jag bor i en lägenhet med två toaletter. Lyxen är obeskrivbar!

Sönder

Saker och ting går sönder runt omkring mig. Datormusen till min stationära dator har utvecklat en ful ovana att plötsligt slockna och vägra reagera när man rör på den. Den lilla vita pilen på skärmen vägrar röra sig. Det enda som då funkar är att starta om datorn och sedan funkar musen igen ... ett tag ... till slut ledsnar man på att ständigt spara sitt arbete och sedan starta om datorlåddan. Just nu finns det heller inte pengar till att skaffa en ny rodent vars svans man ska sticka in i datorn, så jag får vänta på nästa löning för att byta ut den. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - på den tiden datorerna hade en liten kula - var det lätt att skruva isär musen och rengöra den, för att sedan skruva ihop den igen - och VOILA! Allt funkar igen! Men när mössen numera är digitala och lyser mystiskt vet jag inte "hvad" det är som ska fixas till för att den lille digitala gnagaren ska må bra igen.

Idag lyckades jag också ha sönder en skivspelarnål. När jag skulle damma av min lilla Numark-spelare lyckades jag klanta mig och förstöra nålen. Fråga mig inte hur det gick till! Under mina 33 år har jag aldrig lyckats med det tidigare ... aldrig, aldrig, aldrig. Men idag hände det. Det bör dock inte vara några problem att ordna en ny nål - tack och lov. Jag brukar vara förberedd på att sådana saker skall hända - trots att det aldrig händer ... förrän nu.

Utan en tråd!

När jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar ... nej nu ljuger jag igen bara för att locka fler läsare till den här bloggen ... ... ... eller vad tusan, varför måste man alltid tala sanning?

Alltså (harkling), när jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar kan jag konstatera att tekniken är fantastisk. Tänk vad man kan göra nu för tiden! Jag syftar naturligtvis på att jag nu sitter och skriver blogg på min alldeles nyinköpta laptop (märke Toshiba - för eventuella sponsorer) och har en liten dosa inkopplad till datorn - ett sk trådlöst bredbandsmodem - vilket gör att jag var jag än befinner mig kan surfa, skriva mail eller chatta eller vad fanken man nu mer kan göra med en dator, i stort sett var som helst!

Eftersom detta blogginlägg skrivs trådlöst kan man säga att denna bloggpost är helt utan en tråd ... inte bara en röd sådan.

... så jag har faktiskt lite kläder på mig - vinröd morgonrock med blårutiga pyjamasbyxor under ... vad har DU på dig????

Den elektroniska svartsjukans intrång i hemmets lugna vrå ...

OK, efter ett synnerligt lyckat nyårsfirande - a la Ryssland, så har jag återgått till jobbet och det dagliga dramat som pågår i det pedagogiska tempel där jag tjänar ihop till livets nödtorft. Då jag av princip aldrig skriver om jobb här så har jag heller inte haft så mycket att rapportera här i bloggform - inte för att jag skrev så mycket när jag var ledig heller förvisso - men strunt samma.

På hemmaplan har dock en av de allra obehagligaste sjukdomarna stuckit in sitt fula tryne i familjelivets lugna härd. Det rör sig om den eviga triangeln - ett triangeldrama, som dock i detta fall hör till de något mer ovanliga. Nej, det är inte min Ljubimaja frk G. som skaffat sig någon som jag blivit svartsjuk på, och jag har också hållit mig i skinnet - vilket för övrigt inte är särskilt svårt - så det är inte G. blivit svartsjuk heller. I somras menade hon dock att hon var svartsjuk på min nyinköpta mandolin, men då det trots allt visat sig att jag hellre fingrar på henne än på mandolinen så är allt frid och fröjd.

Nej, det är den maskin som hjälper mig att förmedla dessa tankar som av någon anledning börjat visa agg mot min älskade G. Den har varit rent allmänt ogin och vägrat öppna hemsidor och så har hennes datorkonto varit drabbat av virus. Detta fann jag omåttligt lustigt då jag vet vilken ängsligt försiktig surfare G är - samtidigt som den drabbade fann det hela något pinsamt. Den enda cyberovanan hon har kvar (till sorg för alla som minns hennes blogg) är att spela Spindelharpan. När datorn en dag gjorde så att spelet hängde sig när hon spelade som bäst, slog det mig att datorn förmodligen blivit svartsjuk på min käraste och förmodligen ledsnat på att det är hon som sitter och knattrar på tangentbordet i stället för undertecknad - jag glömde för övrigt påpeka att jag INTE haft några större problem med datorn på senare tid. Datorn vägrar gå med på att min älskade sambo minsann OCKSÅ behöver jobba vid datorn då och då - till och med mer än undertecknad - då jag till skillnad från henne inte behöver skriva en massa tradiga inlämningsuppgifter och annat akademiskt mumbo-jumbo.

Jag får erkänna att jag tycker att det är lumpet av min dator att svartsjukt angripa min älskade G - som är nog teknikängslig som hon är. Eller det kanske är jag som lite oftare borde tala om för min dator hur mycket jag uppskattar den. Jag kan ju faktiskt inte påminna mig att jag någon gång kramat och kysst min dator och viskat att jag älskar den - inte undra på att den är ogin ... manar onekligen till eftertanke ...

Mitt skrivbord ...

Jag kom hem från Luleå i går och upplevde en hel veckas gråväder och regn ... man undrar ju om Lule var glad att se mig ... verkade inte så. Det var visserligen trevligen att möta släkt, vänner och katter igen, men nog är det skönt att vara tillbaka hemma igen.

Nå ... nog om detta och raskt över till ett annat ämne.

Få saker säger så mycket om en människa än dess skrivbord. För att fira det faktum att mitt skrivbord för en gångs skull var tämligen välstädat passade jag på att föreviga med min kamera. Jag har en massa CD i hyllor på och ovanför skrivbordet. Min nya mandolin står prydligt inom räckhåll, bakom den hänger den inramade Krazy Kat-serien som en gång gjorde att jag kom i kontakt med min stora kärlek i augusti 2005 - den som inte känner till den historien uppmanas läsa i mitt blåabloggarkiv (alltså augusti 2005) för att uppdatera sig (klicka här och scrolla ned till 6 augusti och läs även den tredje kommentaren). Min lilla svarta vinylspelare av märket Lumark är i den övre hyllan ovan skärmen och bland sakerna whiteboarden till höger syns såväl foto av Rulle, urklipp från Metro (eller om det var City) med skolklassen som jag blir mentor för i höst, Elvis-magneter, räkningar och gulliga kort från Galiningen. Jag har en sådan där löjlig USB-ansluten fläkt på hyllan ovanför skärmen - vilket jag varit glad för i dag eftersom det varit rätt så varmt och svettigt, och den svarta kontorsstolen med hög rygg är mycket skön att sitta på när jag spenderar min tid framför datorburken - eller lyssnar på någon trevlig platta. Jag gillar alltså att ha saker som betyder något för mig nära mig hela tiden ... som de flesta människor antar jag.

Så här ser det alltså ut där jag sitter. Hur ser det ut där du sitter?

JAG HAR BLIVIT MED MANDOLIN!

Under en längre tid (flera år faktiskt) har jag varit sugen på att börja spela mandolin, och när nu under senaste året när de ekonomiska förutsättningarna infunnit sig har däremot inte tiden räckt till - men när jag nu äntligen fått lite tid över har det börjat klia lite i musikermusklerna igen - det började klia när jag hjälpte musikläraren på min skola med skolavslutningen - så beslöt jag att införskaffa ett stycke mandolin (en Tanglewood - likadan som på bilden ovan) med väska och ackordbok. Det är ju nämligen på det viset att man inte kan ta samma ackord som när man spelar gitarr, eftersom strängarna är stämda annorlunda, men jag har redan lärt mig några av de vanligaste ackorden. Vem har sagt att man inte kan lära en hund sitta? Man kan i vilket fall som helst lära honom spela mandolin tycks det. Bara man kan få fram det rätta Parkinson-darret på handen jag skall slå an strängarna med, så kan det nog så småningom låta ganska njutbart också.

Nyligen köpte jag också ett musikskaparprogram (Steinberg Sequel) till min dator också, så nu skall det börja skapas igen ... bara jag lär mig hur tusan man bär sig åt i programmet. Inte så himla svårt egentligen, fast rätt mycket pillande är det. Nåja, jag har ju klarat av tålamodskrävande pillgöra tidigare.

Veckan som gått ...

Morrn da!

Eller go’kväll.

Den här veckan har varit väldigt händelserik, då jag har flängt fram och tillbaka i storstaden med omgivningar och varit på allehanda anställningsintervjuer. Om allt vill sig väl så har jag snart min anställning i en liten ask. Hoppas det i alla fall så många jobb som jag har sökt under de senaste månaderna – säkert närmare 60 eller 70 tjänster. Detta har lett till ca 10 intervjuer så här långt – så till och med en inbiten pessimist som jag kan se en ljusning på sysselsättningsfronten.

När jag införskaffade (efter otroligt många om och men … eller snarare: efter att äntligen fått tummen ur …) en CD-brännare till min dator och skulle sätta in den tokvägrade min dator att fungera överhuvudtaget, men efter lite konsultation från flickvännens bästa väninnas pojkvän vände jag på en kabel och sedan fungerade allt som det skulle. Jag har ju oerhört många egna inspelningar som skulle må bra av att hamna på CD-skiva – och nu är det ingenting som hindrar (peppar, peppar, ta i trä).

I går fyllde min blåa blogg (första halvåret hos MSN) ett år, vilket är en ansenlig ålder för en blogg som bara skulle finnas några veckor. Man kan lugnt påstå att den rent logiskt sett lever på övertid. Antalet läsare har stadigt minskat de senaste månaderna, men det är fullständigt välförtjänt eftersom jag har behandlat den tämligen styvmoderligt samtidigt som jag slarvat med bloggbesökandet i andras bloggar också. Men det är bara att ta nya tag och hoppas på det bästa. Grattis Björns Blåa Blogg! Och nej … du får ingen cykel! Pappa har inte råd … och vad skall en blogg med en cykel till?

Jag tog inte med mig min blogg (som någon slags tröstfödelsedagspresent) när jag igår tog mig ut till Sofia kyrka och avnjöt såväl Sofia kyrkokör och Sofia kammarorkester, då de bjöd på en utmärkt trevlig konsert. Ur ljudnördsynvinkel blev man helt knäckt … ingen surroundanläggning kan göra med ljudet det Sofia kyrka gjorde. Man önskade att man kunde befinna sig långt upp i luften under kupoltaken och höra hur ljudet lät där – men fick nöja sig med att sväva i tankarna. Programmet som bjöds var mycket varierat och välspelat. Kurt Atterbergs svit för violin, viola och stråkar var en för mig ny musikalisk upplevelse – och jag har insett att det finns ännu en lucka i min skivsamling. Oskar Lindbergs (eller Fäbopsalms-Oskar som någon enstaka kanske kallar honom) ”Pingst” med text av Oscar Levertin var den absoluta höjdpunkten (men så är jag svag för Fäbo-Oskar också), placerad som den var just före finalnumret, Waldemar Åhléns välkända ”Sommarpsalm”. När kören tågade ut på varsin sida om publiken under det just nämnda finalnumret, samtidigt som kammarorkestern satt kvar framför oss – gav det en fantastisk ljudupplevelse vid sidan av den musikaliska.

Kort därefter fick jag dessutom det stora nöjet att för första gången träffa en av mina bloggarkompisar, nämligen Millroll som äger en av de vackra stämmorna i Sofia kyrkokör. Det blev ett ganska kort, men ändå trevligt möte som gav mersmak, och det finns ju ingenting direkt som skulle förhindra fler sammanstötningar i framtiden.

Sådärja … vad det något mer?

Tror inte det.

Jo, förresten, jag har blivit tillfrågad av ovan nämnda Millroll om att göra någon form av sommarpratarblogg och det verkar intressant, även om jag just nu inte riktigt vet hur det skulle gå till rent tekniskt – men det löser sig säkert. Flickvännen påpekade förtjust när hon läst Millrolls idé att jag hade den perfekta radiorösten och därmed passade perfekt för uppgiften. Tja, vad vet jag om det, annat än att jag i mångt och mycket föredrar radiomediet före TV-mediet och att jag är ganska van vid att använda min röst – även om kanske bara några få brukar lyssna.

Så. Nu har jag bloggat färdigt för denna gång.

ofrivilligt offline :-(

Hejsan. Nu är det så att jag råkat bli ofrivilligt offline en dryg vecka tidigare än vad som var tänkt, då min dator har varit i olag ända sedan den slogs ut i samband med ett strömavbrott i söndags. Annars hade jag ju tänkt vara online ända in i det sista före flytten. Men så blidde det inte. :-(

Nå, morbror Åke som tidigare ryckt in och gjort underverk skall ta sig en titt på vraket i slutet av denna vecka och förmodligen installera om rubbet - just nu funkar det helt enkelt inte (detta är skrivet på en lånad dator på Hertsö Bibliotek).

Annars går flytten bra. Det är inte mycket kvar i lägenheten och jag har ordnat med hjälp med att flytta säng och andra saker som jag inte gärna bär för hand - apropå bära för hand: jag har nu kånkat så många tunga saker under de senaste veckorna att jag till min häpenhet upptäckte antydan till muskler på överarmarna ... undrar just var de kommit i från?

En annan glädjande nyhet är att jag har varit i kontakt med två tänkbara arbetsgivare i kungliga huvudstaden ... verkar lovande. :-)

Nå, som sagt var, jag kanske tittar in någon gång till innan flytten, men skulle vi inte höras/ses före dess önskar jag er alla allt gott.

Var rädda om er.

/Bj.

Lite självbelåten idag ...

Rulle är gosesjuk - tidig torsdagskväll ...

Visst! Jag erkänner! Jag är en aningens självbelåten idag och det efter att ha löst ett tekniskt problem med datorproblem, och eftersom jag inte har något sinne för tekniska frågor i samband med datorer har jag all rätt (enligt mina egna strikta regler) att vara en aning självbelåten. I går kväll, strax före jag och Galina satte oss ned och tittade på T2 tillsammans (vilket gick alldeles utmärkt trots att det är 921 km mellan våra soffor - vi pratades vid per telefon under reklampauserna - tack och lov för reklamkanaler - det sista var en mening jag aldrig trodde att jag någonsin skulle skriva) hade min webbkamerasida börjat krångla och när jag satte mig och tog mig an problemet efter filmen kraschade webbkameraprogrammet helt och hållet. Så började en lång och tröstlöst irriterande process med avinstallationer av diverse program, omstart efter omstart och först när jag installerade en äldre (eller möjligen nyare) version av samma program lyckades jag få liv i min webbkamerasida igen ... Äh PUH! Och när jag tittade på klockan såg jag att klockan var två och att jag borde gått och lagt mig för länge sedan ... men jag är den typen som inte kan gå och lägga ett problem åt sidan innan jag har löst det. Medfödd defekt antar jag.

Så det var med trött huvud men ganska belåtet hjärta som jag kröp i säng och sov som en stock en bra bit in på förmiddagen - och det känns faktiskt lite bättre idag. Fortfarande ganska hostig (men nu börjar slemfanskapet komma upp i alla fall) och småtrött, men det går definitivt åt rätt håll. Min sovmorgon gjorde mig nog gott tror jag ... eller så är det "raringen" Arnolds förtjänst (epitetet knyckt från luden kolja).

*asg* By the way, jag blev full i skratt när jag steg upp i morse/förmiddags och kollade om någon fotat mig under natten (vilket man gör genom att klicka på ikonen som ser ut som ett vykort), och det fanns två nya foton i fotoalbumet. Ett trivsamt där jag låg med bar rygg åt kameran och sov med Rulle liggandes bredvid - så sött och fint ... schå dan (jämtländska, betyder ung. 'titta här'):
... men så fanns ett annat som jag kände mig tvungen att censurera (det är ju trots allt en barntillåten webbkamerasida): ett där jag kliar höger skinka och därmed exponerar ett stycke herrarsel. Inte för att jag är särskilt pryd, men det finns ju en chans att någon bigott amerikan anmäler min webbkamerasida för att vara osedlig - och eftersom det är en amerikansk server som webbkamerasidan ligger på, så tog jag det säkra före det osäkra och raderade bilden från sidan (naturligtvis efter att först ha sparat den på min dator ;-P). Man kan se hur många som har tittat på fotot i fotoalbumet, och en kul detalj (som visar vad som går hem bland webbkamerafluktarna) var att det förstnämnda fotot hade kanske ca 10 personer tittat på, men den numera bortplockade bilden hade ett fyrtiotal personer hunnit titta på innan jag plockade bort den. Destination Moon ...

Det har snackats om ett superkallt (kallare än minus tjugo) och superblåsigt (över tiosekundmeter) veckoslut. Tur att man är sjuk och slipper gå ut ...

---

RIP Östen Warnerbring.

Nähä?

Mycket egendomligt. Igår skrev och publicerade jag en bloggpost om mina äventyr i Solna under onsdagen, men idag finns inte bloggposten kvar. Trist för de som var intresserade, för jag ids inte skriva om den. Men i korthet kan jag skriva att jag genom mitt vilsna irrande upplevt större delarna av Solnas stadskärna och att jag så småningom hittade målet för min strävan - skivaffären 'Rainbow Music'. Solna är för övrigt ganska fint - påminner lite om Boden.

FEM DAGAR KVAR ... (vänta lite ... har jag inte redan skrivit en bloggpost med det namnet en gång i tiden?)

I mörkret skymtar en Björn på mage och en Rulle som trängs om soffutrymmet.

Ja, för alla som ännu inte räknat ut det, så kan jag tala om att jag under natten mellan lördag och söndag (eller kanske rättare sagt: när det ännu inte riktigt är morgon ... varför skulle annars Himlens Ljus muttra?) anländer jag till Stockholms Central efter en lång resa som inleds med bussfärd mellan Luleå och Sundsvall, och sedan blir det tågande från Sundsvall till Stockholm. Tågresan ser jag fram emot, eftersom jag alltid tyckt om att åka tåg (och dessutom inte gjort det särskilt ofta), men bussresa på åtta timmar är ingenting som jag drömmer om ... (jag minns med lätt fasa en inte särskilt skön bussresa mellan Luleå och Härnösand för drygt tio år sedan) ... men med tanke vad som väntar vid ankomsten ... med tanke på guldet som väntar vid regnbågens slut så lär nog denna resa bli trevligare. Frågan är vad jag skall ta mig för under bussresan. Tyvärr är min älskade minidisc inlämnad på service, så den kan jag inte använda ... sova borde jag väl göra, men jag känner på mig att jag kommer att vara alldeles för uppspelt för att kunna sova ... och dessutom sover jag alltid dåligt på resor. Läsa kanske? Tja, då får det nog vara något lättare i så fall ... Krapotkins 'En Anarkists Minnen' som länge stått och stirrat uppfordrande på mig från bokhyllan får nog stå kvar även denna gång ... ... ... undrar om jag inte kommer att sitta och skriva, för DET är något som jag kan göra även om jag sitter på en lite skakig buss ... och med skriva menar jag FÖR HAND ... inget laptoppande här inte ... jag har några idéer som jag kanske skulle passa på att skriva ned. Eller kanske jag bara njuter av utsikten ... problemet är att utsikten ända fram till Umeå är så otroooooligt tråkig, och när jag kommer till underbart vackra Höga Kusten har det nog redan blivit mörkt. Tja ... det löser sig nog. Men visst har jag resfeber ... jag är ingen berest människa (har aldrig ens varit utanför Skandinavien/Norden) och senaste gången jag befann mig söder om Norrland (som nota bene tar upp två tredjedelar av Sveriges yta) tror jag var 1992 då jag under några dagar befann mig i pittoreska Horred. I Stockholm har jag inte satt min fot sedan 1990, och stannat längre än en dag i Hufvudstaden har jag inte gjort sedan 1985 ... så då är det väl dags nu. Jag har i dagarna kommit att tänka på att jag aldrig varit i södra Sverige vintertid ... så det skall bli intressant. Nå, nog om detta.

Det här med webbkameror är egentligen inte riktigt klokt. Jag skaffade min webbkamera för en halv vecka sedan och sedan jag lade in en sk besöksräknare på min webbkamerasida (besök bara ... era fluktisar ;-P) sent igår kväll har jag fått över 750 (!!!!!!) besök till sidan ... och med tanke på vad lite som händer på sidan (jag sitter och jobbar vid datorn, jag pratar telefon, jag tittar på tv, jag sover, jag gosar med Rulle etc) så är det ganska häpnadsväckande ... dessutom såg jag idag att det fanns en gästbok på webbkamerasidan. Det hade jag inte sett tidigare, och jag såg att såväl Soulway som Aniara och dessutom en fransman och en amerikan varit inne och kommenterat mina inte särskilt intressanta (eller fotogeniska) sysslor. Jag som alltid månat om mitt privatliv har nu blivit en riktig webblinslus ... varthän skall det bära? Numera verkar jag göra allt för att få uppmärksamhet ... rena rama Linda Rosing ... :-S ... Tja, jag antar väl att jag ledsnar så småningom ...

Slutligen några kommentarer till några av mina älskade bloggarvänner. Först och främst: JAG ÄLSKAR ER! (Galinas vana att skriva 'I love you' till höger och vänster har smittat av sig tror jag). Utan er vore jag bara en uttråkad och halvdöd torrboll.

Och så några kommentarer till kommentarer (jag hinner inte och orkar inte svara i respektive bloggar just nu i alla fall, så då tar jag det här istället):

Soulway önskar sig ett utvik, och verkade hoppa till i datorstolen i sin skrivarlya när det skymtade lite bröstbehåring mellan skjortsnibbarna på mitt dimmiga nyårsfoto. Jag får erkänna att det är ganska fint för egot att bli lite betraktad som köttstycke då och då. Visst, visst, visst blir jag glad när någon tycker att jag skriver bra och så, men det har jag redan papper på att jag kan, och visst blir jag glad när någon tycker om min musik, men det är något alldeles extra med kommentarer om utseendet - kanske för att jag definitivt inte är van vid att få dem ... fast av någon anledning har jag börjat vänja mig så smått. Underbara Soulway har ingen skam i kroppen (och det är precis så det skall vara) och har kommit med lite skamliga förslag under månadernas gång (bl a förslag om att byta sängplats med Rulle - detta var FÖRE Galinas och min kärlek var 'officiell'). Efter att ha läst Soulways utviksförhoppning föreslog Galina när hon och jag pratade i telefon att jag skulle skicka ett nakenfoto till Soulway ... och jag kan ju inte gärna säga något annat än att hon vid det här laget sannerligen har gjort sig förtjänt av ett sådant ... jag skall fundera lite närmare på saken ... fram tills dess får hon väl kika på min webbkamerasida när den är 'online' ... det kanske snabbt skymtar förbi några kvadratcentimeter naken hud då och då på de blurriga videobilderna ... men sitt inte klistrad framför datorn HELA tiden och flukta. Ut och njut av den underbara naturen, gärna medelst brädlappar på fötterna (sk skidor).

Jenny! Visst vet jag att en viss bloggiblogg bor i Stockholm - till och med ungefär VAR i Stockholm, och det vore faktiskt enormt roligt med ett IRL-möte också - man kan lugnt säga att jag haft väldigt goda erfarenheter av att möta bloggare IRL (visserligen har jag bara träffat EN - men som jag träffade ... :-O). Jag får erkänna att jag kännt mig LITE isolerad som bloggare här uppe i norr, eftersom jag bara kommit i cyberkontakt med TVÅ andra bloggare i Norrbotten under den här tiden, men i 'Knapsujänkää' verkar bloggare växa på trän. Nå, för att återgå till Jenny (som var en av de första som regelbundet skrev kommentarer i min blogg) så kan jag bara återgälda komplimangerna: Du är en sällsamt trevlig tjej, som alltid har något fint att skriva både i din bloggiblogg och i kommentarer. Du verkar alltid vara glad och entusiastisk och lika glad som jag blir av dina kommentarer i min blogg, lika glad blir jag av att besöka din blogg. Jenny har också varit en av de som gladast applåderat när jag lagt in något nytt foto av mig själv (vad var det jag sa om denna medicin för egot?) och jag kan bara säga att jag applåderar lika glatt (men lite tystare, för jag är dock fortfarande en ganska blyg person - tro't eller ej!) när Jenny numera tämligen lägger in en bild av sig själv i sin blogg - för hon är en mycket grann tjej! Jag tackar för första 2006-kramen och bugar för de fina orden, och nog tusan borde det väl kunna ordnas att några bloggare i Stockholmstrakten kunde mötas. Galina och jag har redan för några månader sedan småpratat om att träffa bloggare IRL när jag kommer till Stockholm - och när Galina blir sugen på IRL-möten, då brukar de äga rum också. Fråga t ex Mattlo.

Naturligtvis kunde jag ha menat Munin när jag valde en söt brunett som väderflicka, men om sanningen skall fram var mitt val väl mer inspirerat av en annan söt brunett (som inte kan kallas fd Lulebo, men dock fd Älvsbybo - alltid något). Jag skulle kunna skriva lika mycket glatt om Munin som jag gjort om Jenny och Soulway - Munin och jag - we go waaaaaaaay back - ända till februari 2005 - eller vi kanske till och med sprang ihop på området Tuna i Luuule någon gång för fruktansvärt länge sedan. "Snyggaste och bästaste Lulebon" .... ÄSCH! Jag törs ju inte käfta emot när Munin kommer med komplimanger för då slutar det med att man får en hård cyberkänga i nacken (tro mig, jag har gjort misstaget en gång i tiden - före bloggareran). Det var alltså Munin som lärde mig att ta emot komplimanger - något jag var dålig på tidigare (pga ovana), även om jag aldrig haft svårt för att GE komplimanger. Så ... Munin ... så här i efterhand ... tack för den cyberkänga du gav mig för ungefär åtta-nio månader sedan - jag behövde den! Och nog vore det väl skam om inte ett IRL-möte skulle gå att ordna här också så småningom!

Det finns många andra som förtjänar att få ta emot mitt utrop: JAG ÄLSKAR ER! Men nu är det så sent och jag skulle ha lagt mig för läääääääääääääääääääääääääääääääääääääääänge sedan. Dessutom har datorn krånglat något guförbannat och varit trögare än en Kalixbo i en tunna sirap under tiden jag skrivit denna bloggpost ... jag misstänker att datorn fått oönskat besök ... nej, inte Jehovas vittnen, men eventuellt något virus. Men nu är jag tröttare än en Göteborgsvits och håller på att ramla ihop av matthet. Så därför slutar jag här och kryper till kojs ... skall upp tidigt i morgon bitti för det är mycket som skall göras.

Som sagt var ... fem dagar kvar!

Minus Tjugofem!

Minus 25 grader ute. Nu börjar det likna nåt! OK då! Nu är det bara futtiga minus 16 – rena rama blidvädret med andra ord. Dock tvingade jag mig ut i vintervädret eftersom jag hade diverse ärenden att utföra i centrala Luleå – och det är sådana här dagar man förbannar att man är slätrakad i ansiktet. Under min mustaschera var det aldrig några frusna överläppar, men nu var det nästan så jag behövde en värmedyna i ansiktet när jag kom hem.

Ett av mina ärenden i centrala Luleå var att betala min julklapp till mig själv – tågbiljetter till den soliga och tropiska södern en vecka in på det nya året … eller tropiska kanske var att ta i, men idag känns det som om alla temperaturer varmare än minus 10 är tropiska. Under eftermiddagen kopplade jag in min nya enkla webbkamera och lyckades till och med hitta en webbplats för den – så nu finns det en webbplats för alla BeJi-voyeurer runt om i världen. Den är inte alltid i gång, eftersom den får min dator att bli väldigt slö när den är online – men ändå: Här är den.

Har ni riktigt otur kanske ni kan se mig sitta vid datorn och se missmodig ut – ett vanligt ansiktsuttryck när jag sitter vid den förplånkade skräpburken. Kanske jag riktar in den mot andra mer intressanta motiv så småningom, men webbkamerans möjligheter är begränsade … pga kort sladd.

Nu har resfebern börjat gnaga ordentligt inombords … men det är ju skönt att ha något underbart att se fram emot en veckas tid – innan man återvänder till den trista och gråa vardagen.